Påskön. Foto: Wikimedia Commons

Glad lördag! Visste ni att fåglarna sjunger högre nu än de gjorde för trettio år sedan? För att överrösta trafiken. Här kommer ett tittskåp i bloggformat. Lite påskpyssel, hår och en nykomlig på Tumblr.

1: LITTERÄRA SOVRUM

Bild via Apartment Therapy.

• Såhär såg det ut där Flannery O’Connor sov. 15 författares uppfläkta sovrum finns på Apartment Therapy. Allra mysigast sov/sover nog Truman Capote eller Miranda Seymour.

2: PAPEGOJPYSSEL

Bild: Jo Nakashima via Youtube.

• Hur man viker en origamipapegoja.

3: HÅRFÖRTROENDE

Foto John Lauener via Mammalian Diving Reflex.

• Skulle du låta ett barn klippa ditt hår? ”Mammalian diving reflex” är ett konstinitiativ som bland annat uppmuntrar möten mellan främlingar, möten mellan barn och vuxna. Ett av deras många performanceprojekt går ut på att låta vuxna få sitt hår klippt av barn. Läs mer: ”Running with scissors”.

4: JEANSNORMALITET

Foto: George Silk, 1955. Bild via LIFE.

• ”Especially in the workplace, jeans provide a feeling of commonness. They put other people at ease and they make you feel relaxed.”"There is a growing trend towards informality in the workplace. The suit is in decline and it’s being replaced with jeans.”

  The Sun:s journalist ställer sig tydligen på gatuhörn och räknar blåjeans när han kommer till ett nytt land.

5: BEYONCÉFLÖDE

Bild: Tumblr.

• Sist men inte minst: Beyoncé har skaffat Tumblr!

Förra månaden gick jag förbi en butik som verkade ha fattat vad smink egentligen handlar om. Äntligen!

Smink handlar inte om försköning, om att skapa en naturlig, men snyggare, version av sig själv. Det handlar, förståss, om att trolla fram sitt alter ego.

Och med de orden måste jag såklart fråga:

Vem ska ni vara på nyår?

Går man tilll Geologisk Museum en tisdagförmiddag får man dela dinosaurieavgjutningarna och mineralstenarna med en hel del skolbarn.

Hit går man för att lära sig något om meteoriter, urmänniskor eller jordbävningar.

Eller så tittar man på stenar.

Vi pratar trehundra kvadratmeter mineraler.

Det visar sig att skatsyndromet gäller även här.

Det vill säga: det som glittrar mest, intresserar mest. (Slutsats av empirisk studie utförd av en flanör och kanske tjugo mellanstadiebarn.)

”Titta! Titta den här!” skriker barnen så att orden ekar i valvet över dem.

Jag förstår reaktionen, jag vill också peka på en sten och berätta för någon. ”Titta! Titta vad den glänser.” (”Titta vad naturen designat alldeles själv!”)

Men vad gör man när man inte är grundskoleelev längre? När man inte har en exalterad klasskompis att berätta för?

När man uppenbarligen ändå inte har växt ifrån glittret.

Vad gör man då? Man tar foton. Foton som man lägger upp på sin blogg.

Foto: Al Fenn (1949) via LIFE.

Ett experiment jag har lust, men inte ekonomiska förutsättningar, att genomföra just nu är att från en dag till en annan byta ut alla skönhetsprodukter mot dyrare varianter. Chockuppgradera. Som om man blivit plötsligt nyrik eller bara plötsligt grundlurad i Kastrups Tax Free-shop.

200-kronorsschampo, fuktkräm med guld eller saffran i, ett hårspray som inte kommer från Netto, nagellack som kostar som en tur/retur till Köpenhamn. Byta allt. Höja ribban för vad som som har tillstånd att posera i badrumsskåpet.

Och sen vänta en månad. Peela, smörja, skrubba. Löddra, skölj, upprepa. Varje morgon framför spegeln puta med läpparna och känna efter. Räkna porer.

Hur länge håller den lyxkänslan post boutiquetransaktion i sig? Den första veckan: är det som att vara en annan person? Går det att identifiera några tydliga, fysiska och objektiva förändringar? Känner man sig helt enkelt lyxigare, mer la-di-da?

Foto: Gjon Mili via LIFE.

Nu är jag egentligen inte på Sverker-uppdrag: ute efter att avslöja att vi lägger för mycket pengar på små hudkrämsburkar. Nej, det är jag ganska ointresserad av att göra. Min agenda rör istället om hur våra personlig illusioner skulle påverkas. Om man nu är en sådan person som ibland köper ett dyrare schampo för att kunna löddra in lyx i hårbottnen. Om man gör det ibland och tycker om att lura sig själv lite. Om man är en sådan person – som gärna, åtminstone ibland, går med på illusionen om att desto fler guldtior desto mer volym – plötsligt uppgraderar sig permanent. Vad händer med lyxkänslan? Förvandlas den istället till ett lägsta krav? Eller går man runt och ständigt känner sig som Charlotte York?

Jag tror att konsumtionsvanor på ett sätt kan vara människans värsta fiende. Det kan vara komplicerat att Euroshoppa om man har lagt till sig Renée Voltaire-vanor. En höjd ribba är tung att tvinga ner.

Det svåraste är nog att mäta rimlighet. Är det rimligt att en primer hamnar på ens personliga Maslows-trappa? Är det rimligt att man suckar fattigmanssuckar men precis köpt en ny olja till håret? Det kanske är det – jag säger i alla fall inte att det är orimligt – men, ibland önskar jag att man kunde få börja om från noll när parmesan fortfarande var en bonus och man kunde skriva schampo på sin ICA-inköpslista bredvid tomater. När gränsen mellan lyx och förbrukningsvara var skarpare.

Min egen ekonomiska fiende är i alla fall inte höjda hyror. Fienden är min mot himlen höjda ribba när det kommer till vardagskonsumtion.

Min hypotes för skönhetsproduktsexperimentet är att jag nog – åtminstone under den första tiden – skulle känna mig lite lyxigare, saffransskrimrande, volymig. Men att det vid månadens eller produkternas slut, skulle vara plågsamt svårt att återgå till det normala. För att det normala är ett föränderligt tillstånd som lika gärna kan domineras av Åhlens egna såsom YSL – ibland oberoende av rådande inkomst.

Det är två veckor sedan min mineralfoundation tog slut. Oftast brukar jag lyckas synka mina inköp med resor till ställen där sminkmärket är billigare, så att jag aldrig behöver så tomhänt på hemmaplan. Här i Sverige är det nämligen dubbelt så dyrt. Nu tog det i alla fall slut och det är över en månad tills jag ska till en Sephora-stad nästa gång.

Att gå från att sminka sig i två steg puder till att inte göra det alls. En liten omställning, kan man väl säga. Jag försöker låtsas vara en naturlig skönhet som bara sveper mascaraborsten som i en gäspning över ögonfransarna och sedan tumlar ut på gatan. Men känslan blir inte helt rätt. Jag är tvungen att fuska.

Står fokuserad framför spegeln och lyfter puderborsten motoriskt upp mot ansiktet. Och börjar puffa. Ja, det är ju inget smink på borsten. Men känslan, jag kan få känslan av att sminka mig ändå. Ritualen av att sminka mig. Och – hur mycket syns det EGENTLIGEN när man sminkar sig vanligtvis? En viss del placeboeffekt är nog oundviklig. Nu minus puder.

P.S. Det betyder ju självklart inte att jag inte LÄNGTAR efter att få öppna en ny burk och hosta mig genom ett alldeles färskt pudermoln. D.S.

På tala om hår fick jag ett tips från Folkets Bio om kortfilmen ”(Vikten av) Hår”, som har premiär i mars. Filmen behandlar det vi varit inne på: vad som sitter i håret och vad som händer när man ofrivilligt blir av med det. Har någon annan tips på kultur som kan göra oss ännu bättre på att förstå hur identitet och hår hänger ihop?

Lästips!

En spännande hårdiskussion startades på Twitter efter att journalisten Natalia Kazmierska stått framför spegeln imorse, tittat på sitt långa hår och tänkt: What’s the point?

Några intressanta trådar har tagits upp: hur kort hår fortfarande kodas som manligt och hur det ofta kallas för ”modigt” när en tjej har det. Hur skönhet fortfarande är så tätt förknippat med långt hår.

Jag har pratat om det här innan, Det Långa Hårets förbannelse, och jag är själv ett vandrande bevis på att långt hår inte bara är långt hår (i så fall skulle jag klippt av det för länge sedan, till exempel på grund symptom som: elektriskt hår, stora tovor och att jag för länge sedan tröttnat på konceptet långt blont hår). Men hår är en av de allra tydligaste identitetsmarkörerna. Det är lättare och inte lika drastiskt att leka med roller med hjälp av kläder än det är med hår. Med håret kommer alltid en visst mått av varaktighet. Man kan inte köpa en frisyr på H&M och använda den en gång.

Men det besvarar ju inte frågan på  varför det ALDRIG – hur trendigt det än är med Winona-hår – blir helt otrendigt med långt hår.

Läs hårdiskussionen på Twitter.

* Rubrikcitat från Julia Skott.

Skärmdump från T Magazine.

Det är direkt havsbriseffekt när tidningar hittar smarta sätt att bevaka modeveckorna på:

New York Times fotar modeller innan och efter visningsstajling och presenterar löpande resultatet i formen ”Model-Morphosis” på bloggen T Magazine. Med hjälp av några enkla drag med pilen över bilden kan man som läsare direkt se förändringen i smink och hår. (Prova!)

Obs, det är såklart inga gåshudsframkallande före-bilder inblandande. Det är trots allt modeller på bilderna.

Bild via The Fox is Black.

Dagens parfym: Petit Mort – lilla döden i doftform. Och nu pratar vi inte om en nysning utan om något mycket mer x-rated.

Designkillen Marc Atlan har blandat ihop doften med hjälp av parfymören Bertrand Duchaufour och varit på jakt efter den doft som en kvinna utsöndrar när hon når klimax. Enigt honom: en av blandning hud och varm mjölk.

Parfyminflation är nog den bästa inflationen! Snart finns det inga dofter kvar man kan skämta om att någon borde göra parfym av. Det känns… tryggt på något sätt.

Bild från My Funny Eye.

På bloggen My Funny Eye är människoansiktena bortvända men katterna går med på ögonkontakt. Där finns London, sett genom den semihemliga exilsvenskans skarpa ögon (och lins). Saker man vill äta, sammanhang man vill våldgästa, caféer man vill hänga på. Och ett väldigt vackert barn.