Exakt hur mycket guld är för mycket guld?

Bild: Momondo

Trodde inte att det var möjligt att missa dödsfall när man hänger på Twitter hela dagarna, men tydligen går det. Sebastian Horsley – Andres Lokko kallar honom för Storbritanniens sista excentriker – dog av en misstänkt överdos i torsdag. Jag sätter söndagskaffet i halsen över papperstidningen när jag läser det.

Min egen fascination för Horsley började när han poppade in i en klädbutik jag jobbade i. Kände igen honom gjorde jag, men kunde inte placera och det var inte förrän hans ansikte dök upp i ett magasin många år senare som jag kopplade. Då insåg jag också att den Soho-port med skylten ”Detta är ingen bordell. Det finns inga prostituerade på den här adressen”, som jag fotat tusen gånger, tillhörde honom.

Horsley klassade sig själv, likt en New Yorker, inte som en Londonbo, utan som en ”Sohoite” Att bo i Soho tyckte han var som ”en pågående orgasm”. Men enligt TimeOut oroade han sig för stadsdelens ”negativa” utveckling:

”Ten years ago, on a good night here you could get your throat cut. Now there’s even a health club in Soho! Can you imagine that? It has really got worse. The air used to be clean and the sex used to be dirty, and now it’s the other way around. The only pocket of resistance is my house.”

Sebastian Horsleys livsöde fascinerades till den grad att teatern om hans liv, baserad på hans självbiografi, precis satts upp på London-scenen. Innan han gick bort vid 47 års ålder.

The Telegraph skriver att han tidigare i månaden i en intervju sagt att var ”två trejedelar död” och mer än att ha levt ett liv hade han ”mest suttit i ett rum och dött”. Men jag tror inte att många håller med om att det är det han gjort.

Mest tragiskt är kanske att hans liv, enligt honom, både började och slutade med en överdos.

I en intervju har han sagt:

”When Mother found out she was pregnant with me, she took an overdose. It didn’t work. Neither did nine months of heavy drinking. Had she known I was going to turn out the way I did, I’m sure she’d have gone the whole hog and found the cyanide.”

Det råder ingen tvekan om att han lyckades med att skapa en stark bild av sig själv som mytomspunnen och provocerande dandybohem omöjlig att vika bort blicken från.

Så stod man där ännu en gång i svarta strumpbyxor, svettiga tantskor och en svullen kjol. I helvetesklyftan mellan säsongerna.

Sommaren som en släkting man saknat men inte varit riktigt förberedd på ett besök av. Jag var placerad i Dantes dödsrike, eller ett provrum, det är knappt att jag minns. Lite för många vinklar, lite för många illasittande kjolar som inte ville rädda mig för min vintriga klädsel. Var tvungen att gå hem utan att passera Gå. Skala av mig strumpbyxorna, måla tånaglarna gröna och linda in mig i en sarong (!) i guld (!).

Det kändes genast lite bättre.

Tror verkligen på sarongen. Och kan tacka Dries van Noten för det.

Dagens dilemma: att gå direkt från kontoret till festlighet – i dagens fall finmiddag i Helsingör för att traditionsenligt fira Shakespeares födelsedag – och inte orka packa ombyte, men ändå vilja göra en distinktion från laptophäng till vinsippande med havsutsikt.

Det finns en lösning, insåg jag imorse mitt i frustrationen. Förändringen framgår kanske inte särskilt tydligt i bilden ovan, men det var mest mentalt den behövdes ändå. Dagtid bar jag jackan ut och in. Den bruna, matta sidan mot världen. Men nu när klockan börjar närma sig tid för att hoppa på tåget, då vänder jag den skimrande sidan utåt. Svepa lite läppstiftssmet och låta svallet släppas lös. Att vara eller inte vara uppklädd. Man behöver INTE välja.