Laxström i Alaska.
Vi tänker oss att mode är en strid ström vatten som forsar i snabb takt. Kanske mot ett vattenfall, kanske mot en reningscentral. Ständigt i rörelse. Full av fisk. Vid strandkanten står människor och kisar för att få syn på en fiskfena som flämtar i solljuset för att sedan vada ut och gripa tag i dem. Människorna står på olika positioner och solen faller från ett håll, så alla lägger inte märke samma fiskar. De har olika utgångsläge. Pardon min metaforen, med det är det här mötet mellan människa och fisk, nä, mellan människa och mode, som Sista Skriket ska handla om.
Mode med motivering. Människor och mode. Mode med anknytning.
Såhär: enligt mig, är mode inte automatiskt intressant. Det får inte automatiskt ett värde för att det är ”mode”. Att titta på kläder av anledningen att det är kläder är inte en självklart fascinerande upplevelse. Ibland kommer jag på mig själv med att – mitt i ihärdigt kollektionsbläddrande med torra ögon – ifrågasätta hela vitsen med att titta på ännu en enaxlad turkos klänning.
Modekarikatyr från 1797.
Min bästa insikt var att ett modeintresse inte är synonymt med att vara intresserad av allt mode. För mig måste mode måste knytas an för att bli intressant. Till en personlig referensram – jag tänker mig den som ett kretskort som sprakar av elektricitet vid användning. Till omvärlden, till historien, till sin säsong, till smak, till sitt sammanhang. Med den här inställning blir begreppet ”mode” fullständigt gränslöst. Det ligger helt och hållet i betraktarens öga. Ett betonggolv blir mode. En tröja på Maxi blir mode.
Häromdagen på Hemköp skulle jag och en vän välja pasta. En enkel process, om det inte vore för att vi alla hade varsin individuell pastaformspreferens. Jag föredrar penne och Lisa farfalle. Vi var på relativt civiliserat humör, så det blev tack och lov ingen större krissituation. Men det fick mig att tänka på hur humoristiskt det där är, att man har inrotade böjelser inom så många områden. Hur den personliga smaken efterhängset påverkar oss och hur den i sin tur är styrd av ett jättearkiv i huvudet.
Comme des Garçons höst/vinter 2009. Bild från Style.com. Foto: Don Ashby & Olivier Claisse.
Ett tag försökte jag spåra min smak. När jag föll för en klänning med grumlig yta försökte jag luska ut varför. Varför gillar jag den här klänningen? Varför dras jag till den här kesoytan? Jag gillar nog strukturer som ser ut som hudsjukdomar, tänkte jag för mig själv. En tydlig efterkonstruktion, erkänner jag nu. Men direkt efter att tanken kommit upp i mitt huvud började jag söka mig till hudsjukdomstyger. Mitt kikarsikte var inställt och letade sig snabbt fram till eksemfärgskalor och cellulitbucklighet. Och det hänger kvar fortfarande.
Det finns något som heter överanalys. Många gånger blir referensjakten sökt. Ibland gillar man helt enkelt något för att man gillar något, utan att veta varför. Utan motivering av att ens mamma bar samma laxnyans när man var liten och snorig, eller att nyansen återkommer i ens favoritkollektion. Det behöver inte alltid vara av en sentimentalsoppy eller storytellingkonstruerad anledning. Ibland rör det sig helt enkelt om estetisk njutning. En crème brûlée för ögat.
Jag vill att båda aspekterna ska ha en plats här. Den svårförklarade – eller den som helt enkelt inte behöver någon förklaring! – såväl som den överanalyserade passionen. Mitt kriterium är att det ska ha en mänsklig koppling. Jag kommer inte att lägga upp en Balenciaga-jacka bara för att den är en nyhet. Det måste vara något mer. Kanske kräktes Lara Stone på den backstage? Kanske är den fylld med spädbarnshår?
Kanske får den ett par hjärtan att koka okontrollerat.
