Under en vecka hade stildeltagaren Hanna i uppdrag att fotografera Dagens Outfit samt reflektera kort kring hur hon kände sig i de specifika kläderna. Nedan följer resultatet: sju olika outfits följt av lika många kommentarer om hur kläderna kändes på. Kruxet är att kommentarerna är i oordning…

Går det att lista ut vilken känsla som hör ihop till vilka kläder?

Det låter kanske som en Knep & Knåp-sida i en syltkladdig serietidning. Det är precis vad det är – fast för insnöade klädkufar. Hur subjektiv är egentligen bekvämlighetskänslan? Går den att läsa av endast med hjälp av en tvådimensionell bild? Kan någon räkna ut vilka plagg som fick Hanna att känna sig utstirrad i?

EN VECKAS PÅKLÄDNINGAR:

Måndag

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Fredag

Lördag

Söndag

EN VECKAS OUTFITKÄNSLOR (i icke-kronologisk ordning):

1. ”Som en cirkusprinsessa på vift.”

2. ”Två timmars sömn och kläderna som mina händer nuddade vid först på morgonen… njae. Känner mig slappt klädd och lite lagom ofräsch sådär.”

3. ”Obekväm och utstirrad! Men också ganska fin.”

4. ”Idag har jag klätt mig helt och hållet efter funktion, allt är noga uttänkt för att passa dagens kommande aktiviteter.”

5. ”Idag är jag snyggt klädd. Yey!”

6. ”Det här är jag verkligen ovan att gå klädd i. Skulle nog inte gå utanför huset så här i Sverige. Men någon timme in på dagen kände jag mig väldigt mycket bekvämare… så kanske ändå?”

7. ”Åh, det här är kläder jag trivs i. De är bra för att gå på upptäcktsfärd i.”

QUIZ: Vilken dag hör till vilken känsla?

Rätt svar följer…

DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Hanna. 22 år. Studerar och jobbar i bokhandel. Tycker om att äta mat, läsa böcker i kollektivtrafiken och sy kjolar. Gillar just nu Peter Pan-kragar, rosetter och gubbskor. Bloggar på No Absolute Truth.

Se alla Hannas stilexperiment.

I Danmark kan man köpa ett par Maoskor i mataffären för samma pris som ett paket ekologisk müsli. Att hitta dem i hyllan bredvid godiset gav Undertecknad – som egentligen bara skulle köpa tomater och vin – stötaktiga Madeleinekaksimpulser. Den här toffelmodellen, som min pappa alltid brukade ha på sig hemma med slitna sulor och hälen nertrampad, hade jag inte sett, eller tänkt på, på säkert femton år.

När jag stod där och fingrade på dem i butiken, med en kundkorg i armvecket, försökte jag föreställa mig hur någon som INTE bott på andra sidan sundet nästan hela livet uppfattade dem idag. Någon dansk*, alltså. (* Stoppa mig om jag för snabbt dubbar dem som ett danskt fenomen. De kanske finns här i Sverige också men jag varit blind under alla år?)

Jag försökte föreställa mig om de för danskar är neutrala eller laddade (besudlade) med något annat. Med nostalgi, som för mig? Om de är klassiker, heritagecoola eller supertöntiga no-no:s. Kanske osar de av hjemmehygge. Kanske uppenbarar de bara sig som ett par billiga inneskor i tyg. Som man inte ens reflekterar över när man passerar i kassakön. Jag är halvdansk, men helt enkelt inte tillräckligt dansk för att kunna avgöra ett par inneskors eventuella symboliska laddning nu många år senare.

Bild från Andre Ord.

Vissa saker kan man inte googla sig fram till, även om man såklart kan försöka. Jag kan hitta en liten tillägnad Facebookgrupp, ”Alle os, der elsker Mao-sko (:”, som dock bara har knappt 90 medlemmar (”Rigtige Mænd Går I Mao-Sko Og Hyggesokker” har ödmjuka 8 stycken). Jag kan läsa att en dansk journalist insisterade på att bära Maoskor även när han var på jobbet i Folketinget och att andra också reflekterat över detta matbutiksfenomen (under bloggposten förelår en kommentator att de enda som håller liv i Maosko-businessen är højskoleelever och män över sextio…). Det jag kan inte googla mig fram till är uppfattningen som man får på köpet med sin uppväxt.

Olika plaggtyper och accessoarer har såklart också olika betydelse för olika människor. Det finns inget facit för en allmän dansk uppfattning. Man kan aldrig räkna med absoluta allmäna sanningar – särskilt inte när det kommer till mode. En Kånken är en sak för en ung japan och kanske något annat för en femtiotalist i Skandinavien. Kläder är bara kläder, skor är bara skor. Det är hur vi förhåller oss till dem, vilka fördomar och vilken historia vi har, som gör att mode finns, att mode provocerar, påverkar och går att problematisera. Det sitter i den individuella blicken. Och i mina ögon är Maoskor alltså nostalgi och hygge.

Ibland kan man efter en resa över en ny statsgräns uppleva att ens referensram beter sig som en blank kanvas inför de nya intrycken och att man därför kan tilllåta sig att botanisera lika okomplicerat bland turistvaror som bland folkhemssymboler. Man kan svepa mer eller mindre objektiva blickar över saronger, Fidel-kepsar och lusekoftor. Jag är inte blank i mitt förhållande till de här skorna, men jag är tillräckligt mycket kulturell outsider för att inte kunna avkoda eventuell skosymbolik. Jag kan därför köpa ett par för att jag tycker om tyget.

Parentes: skorna skulle förresten vara perfekta för tidningen Fantastic Man att plocka upp som livsstilstips:

”Maoslippers. Danish cosy classic, cheap as chips, for indoor use. These fabric slippers give relief to worn feet post long office hours. Serving suggestions: wear while indulging a bowl of ‘Koldskål’ in your Mogensen sofa.”

Med en blank blick kan vad som helst bli mode.

När allt kommer till kritan spelar det egentligen ingen roll vad Maoskorna potentiellt signalerar eller betyder. Vem bryr sig, kan jag sucka (– och på köpet ge sken av att jag har lite distans till mitt nördiga förhållningssätt till kläder…). Det här är ett funktions- och bekvämlighetsobjekt som man bär i hemmet matchat med mjukisbyxor och fett hår. Det är inte något man främst har på sig för att vara snygg, men för att slippa a) kalla fötter, b) trägolvsspinkar i fotsulorna eller c) för att undvika att tänka på hur länge sen det var man senast dammsög.

Att plötsligt efter års jeansvägran återträda i stuprörens strypgrepp och göra det det med nöje.

Sist jag bar de här denimbenen lovade jag mig själv att aldrig göra det igen. Hur kan det vara värt att ha på sig jeans överhuvudtaget? väste jag för mig själv och åt de röda perforeringarna som lämnats på min mage av den hårda linningen. Man måste väl kunna andas i sina kläder? flämtade jag när jag stretat av mig dem och krupit tillbaka in i mjuka byxors omhändertagande bomull.

Och nu är allt sånt glömt. Jag knäpper varje knapp metodiskt och faktiskt trivs i det där jag då upplevde som tvångströjekänsla.

Bekvämlighet. Kanske är det något av det mest svårdefinierade. Vad menar man när man säger det? Bekvämt som ligger mjukt mot höftbenen? Bekvämt för att man passar klädmässigt in i ett sammanhang? Bekvämt för att man känner sig – fin?

Jag tänker ofta: hur mycket står man ut? Man klarar en dag med ett BH-band som rymmer ner för axeln. Kanske. Man klarar ett par höga klackar, eventuellt med lite hjälp av ett konstant flöde vodkalime som partner på klubbgolvet. Halsband som rivs? En skavande tyglapp? En gång i tiden klarade man korsetter. Och jag återkommer till korsetterna när jag tänker på mina strypjeans idag. För nu definierar jag det som bekvämt att känna mig stabil, plagget blir en rustning, en gördel, en körmedlem som sjunger stämmor i bakgrunden. Det är inget osynligt plagg som bara finns där, plagget tvingar mig till att vara medveten om att jag har det på mig. Och, helt plötsligt, av någon anledning, upplever jag det inte längre som något negativt.

Intressanta åsikter i kommentarerna efter sparkdräktsinlägget. Det är inte alla som håller med om att overallen tillhör ett gatumode.

Vanja kommenterade och protesterade mot min metafor om overallen som ett piller man tog i stället för att äta. Hon beskriver plagget som ”den flottiga hamburgaren du stoppar i dig när du har inte orkar bry dig om figuren, vilket är exakt det de påstår sig vara.”

En mening som förklarar plagget bra för en oinvigd som mig själv. Men jag måste också påpeka att ett företags formulering och mål inte behöver vara synonym med verkligheten. Att företaget skriver att plagget är tänkt att användas ISTÄLLET för mode betyder inte att plagget inte kan VARA mode.

Jag har personligen också svårt att se bekvämligheten som enda orsak till trenden, jag tror att den laddats med någon form av ytterligare attraktionskraft.  Jag tror absolut den här känslan av att vara ”antimode” kan spela in – att det här presenteras som en dräkt som man kan bära när man bara vill ”vara”. Det ironiska är när en sådan trend blir ett gatumode. När något som anspelar på att vara ett ickeuttryck i allra högsta grad blir ett uttryck.

Var tycker ni att man ska placera in vuxensparkdräkten? Som ett bekvämlighetsmode som tagit sig in i vardagsmodet, ala Juicy Couture, eller som en mjukismundering, som Snuggien, för hemmet och bakfyllan?

Såg att OnePiece öppnat i Malmö och höjde försiktigt på ögonbrynen. Nej, skoja bara, jag höll på att spruta kaffe genom näsan.

OnePiece är ett norskt företag som gör sparkdräkter för vuxna. Ja, eller vuxna och vuxna, ickebebisar åtminstone. I olika färger. Med en lång dragkejda från skrevet och upp. När jag för första gången hörde om fenomenet reagerade jag med ett hjärtligt skratt dock med en liten botten av förskräckelse.

Det var en ganska naturlig reaktion tror jag. Det här är ett mode som nästan är för lätt att hata. Det är ingen utmaning. Jag tror få kommer kunna förhålla sig helt neutralt till det här mjukisinfernot.

Själv brukar jag nästan vara mer allergisk för hatet mot sådana här trender än jag brukar vara för kläderna i sig (läs: foppatofflan till exempel), men jag måste nog göra mig beredd för ett undantag med de här dräkterna.

De är helt enkelt ganska provocerande i sin uppenbarelse.

Bild: The OnePiece Blog

Det är intressant att se hur plagg och accessoarer som håller komfort i första rummet – såsom foppatofflorna, Juicy Couture-dräkterna – slår igenom som estetiskt mode. Via ett starkt varumärke och regnbågens alla färger. Men till skillnad från plastskorna som numera vandrar över sjukhusgolv worldwide, verkar OnePiece satsa på att nå unga trenkänsliga. Deras annonskampanjer påminner om American Apparels och i bloggen publiceras eventbilder med Laguna Beach-stjärnor poserande i plagget.

Rent funktionsmässigt skulle jag vilja jämföra den här jumpsuiten med att i stället för att äta mat ta ett piller. Istället för att plocka ihop byxor, en matchande blus och en kofta trär man på sig en jumpsuit som täcker från tå till topp. OnePiecen är pillret man tar istället för en hel outfit.

Att välja ett plagg av rena komfortskäl känns egentligen motstridigt mode som fenomen, men jag skulle verkligen inte säga att de här overallerna som något som står utanför modet. Det här är i allra högsta grad mode. Det är ett väldigt tydligt exempel på modets makt. Det här är ett plagg som i sig själv enligt många människors referensramar säkert förknippas med bebisar. Men med hjälp av en modekodning kan människor börja läsa in något annat i dräkterna. Jag tror väldigt få människor skulle klä sig i en overall bara för att den är skön – med undantag för till exempel arbetskläder – det behövs något mer. En ”modeladdning”.

Det här är även ett exempel på vad det betyder att en grupp människor anammar någonting. Individen stöttas av ett kollektiv för att sticka ut.

Det ska bli spännande att se om Malmös skyline inom en snar framtid fylls av vaggande teletubbies eller om det helt enkelt var en högst lokal norsk (och Beverly Hillsk?) trend. Jag menar, här har vi inte ens något afterski-mys som alibi.

Appropå mitt förra inlägg: det handlar ju också, såklart, om vad och hur mycket man finner sig i. Man finner sig i att sitta på en långsam och dyr buss två timmar om dagen för att komma till jobbet för att man får bo i en bra stad, man finner sig i att ha dyr hyra för att få bo med havsutsikt, man orkar med tungt kroppsarbete för att lönen är hög, man orkar med att sitta still 10 timmar på ett plan för att komma till en destination man längtat efter. Det handlar om ansträngning och belöning. Var man sätter sin smärttröskel i förhållande till sin ribba.

Igår blev jag påmind om hur abstrakt begreppet ”bekvämt” är.

Jag skulle lämna lägenheten för att bege mig till min bästa lördagssyssla, eftermiddagsbio, och ville ha på mig något som skulle kännas som en… kram, ungefär. Hade en vit skjorta i huvudet så det tog jag på mig. Stor vit skjorta, kvadratisk jerseytröja och ganska mjuk kjol utan strypgrepp någonstans. I teorin perfekt, men min spegelyta kommunicerade att det inte var så estetiskt fint. Whatever, jag ska bara sitta i en mörk biosalong med min sjal mumifierad runt mig, hur det ser ut spelar ingen roll. Tänkte jag. Hah. I en perfekt värld kanske. Problemet var inte hur det såg ut, egentligen, problemet var att hur det såg ut fick mig att känna mig obekväm. Fysiskt obekväm. Kände hur kjolen snurrade, strumpbyxorna gled ner, skorna satt dåligt, det blåste in genom skjorttyget… Direkt när jag lämnade lägenheten för min Södra Förstadsgatanmarsch kände jag hur kläderna som attackerade mig. Kaktusnålar i ärmarna… Halsringningar som klättrade upp… Blev plötsligt väldigt medveten om den vaga missfärgning i skjortkragen som plötsligt verkade glöda mot min nacke.

Passformsobehag får man såklart också i kläder man känner sig fin i, men detta var värre. För det var klädirritation som inte ens kunde motiveras av estetik. För många gånger tycker jag att det är det som estetiken – ytan, det fina – gör. Man håller ut en hel vecka med skoskav och ömma fotknölar i sina nya blanka brogues. Man tycker det är ok att inte andas efter lunch i stel kjol. Nackhår som fastnar i halsbandsspännet. Byxknäppning som lämnar en stämpel av röd hud under naveln. Så mycket står man ut med, för att saker är fint, för att det fina adderar något, en känsla av ytvändig bekvämlighet. Ibland är balansen hårfin. Ett par skor är bra som en solnedgång, men precis så höga att det aldrig känns läge att bära dem. Den tomatröda ulltröjan kliar i armvecken. Inte ens känslan av att vara en vandrande höstsymbol är värd den irriterande huden.