Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Ida Skovmand - Etikett: bloggar

Hon går genom tavlan, IN i bilden

Den grafiska designern Diana bidrar på sin blogg Miss Moss till remixkulturen med sina ”Artorials” (art + editorials). Med vassa Photoshop-fingertoppar smälter hon samman utvalda modekampanjer med måleri.

Måleri från Bukowskis, modefoto från Vogue. Bild via Miss Moss.

Kenzos vårkollektion 2012 ihop med Isaac GrünewaldsTrådgårdsgången” från 1939.

Kenzos vårkollektion 2012, igen, ihop med Axel Kargels ”Väg” –

Måleri från Bukowskis, modefoto från Vogue. Bild via Miss Moss.

  – och här med och Sven Westmans oljemålning ”Sydfranskt landskap”.

Originalbilder från Maiyet. Redigering av Miss Moss.

Här har märket Maiyets kampanjbilder, med Daria Werbowy i huvudrollen och Cass Bird bakom kameran, med lite bildredigeringsmagi förvandlats till tavlor. De kenyanska landskapen gör sig bra när de ser ut som att de blivit tålmodigt framduttade med tunn pensel. Men, som sagt, här är det Photoshop som ligger bakom effekten, inte någon stackars hand.

Originalbild, mode, via Vogue. Måleri via Bukowski.

Thakoon, pre-fall 2012 möter Aleksandr Grigoriev Orlovs björkar.

Originalbild, mode, via Vogue. Måleri via Bukowski.

Samma kollektion, men på sydliga breddgrader. Carl Fredrik Aagaards oljemålning ”Från kusten vid Amalfi”.

Se samtliga kladdiga hybridbilder hos Miss Moss.

Andra människors sminkrutiner:

Bild via In The Gloss.

”I’m the only child from the only child policy in China, and then my father is a perfectionist, so he always told me to look the best and everything. He always said, ‘This shirt is not so good, you have to go change it or buy a new one or something!’ And then when I was eleven, he started buying me masks for my face and then I started doing masks.”

Yi Zhou, konstnär berättar om sitt förhållande till smink och skönhet på bloggen In the Gloss.

Det är något väldigt intimt och lockande med skönhetsberättelserna på In the gloss. Jag läser dem med ett fascination som ett bläddrande genom skönhetssidorna i ett magasin aldrig framkallar. Det här är något helt annat.

En del av bloggen är dedikerad till modebranschfolk och skådisars skönhetsrutiner. Varumärkesnamn efter varumärkesnamn radas upp, krämvanorna beskrivs i detalj och jag kan inte låta bli att stoppa mig själv: varför är detta intressant? Varför är detta inte fruktansvärt tråkigt?

Kanske är det för att formatet bygger på det personliga. Det blir nästan klibbigt intimt. De blanka burkarna, med finstilta loggor och dyra innehåll, är något annat i de här textformatet. De är delar av berättande.

Jag gillar särskilt att fokus inte ligger på ytan, det är inte bildregn med inzoomade ansiktsporer, perfekta ansikten, i centrum är själva rutinerna, ritualerna, badrumsskåpen. Dessutom är det här den absoluta motpolen till världens tråkigaste intervjusvar (på frågan Vilka är dina bästa skönhetstips?): ”Vatten, mycket sömn, kanske lite mascara och en dutt concealer”. Måttfullhet är väl den mest ointressanta inställningen när det kommer till smink. Av Into the gloss skönhetsbekännelser får jag snarare känslan av att det är många lager kräm som appliceras. Skönhet är något som kan skapas, det måste inte nödvändigtvis ha med moder jord att göra.

Baksidan är kanske att de här texterna fungerar mer effektivt och konsumtionslockande än blanka magasinannonser med blanka ansikten gör, åtminstone på mig. Det vill säga: de gör mig shoppingsugen. En dyr och ganska dålig konsekvens om jag inte lyckas hålla mig från taxfreeshoppar i all kommande framtid.

Förresten, på tala om bra sminklektyr, ni läser väl Maria Ahlgrens skönhetsblogg på Bon? Hon har en fantastisk sminkpenna, i dubbelbemärkelse. Hennes puderprosa borde få till och med den största nagellacksanalfabet att drömma i MAC-nyanser. Och DÄR nådde jag min kulmen för tillåtna kosmetikaliknelser i ett och samma blogginlägg. Glad söndag!

Påfåglas

”Och ja, den samling människor som flockats och påfåglas runt den lilla modedomaren kunde inte klätt sig mer ansträngt om så en karikatyrtecknare hade klätt dem.”

Ett litet morgonlästips: Caroline Hainer råkade vara på fel ställe vid rätt tillfälle, det vill säga på NK när The Sartorialist var där för att signera sin bok. Hon skriver om det på sin roliga blogg Jazzhands. Påfåglas måste för övrigt vara dagens verb.

+ Se alla Sartorialistens bilder från Stockholm på hans blogg.

Strassrutiner

Bild: Smyckesdesignern Kelly Framel via Stylelikeu.

”I wouldn’t feel like myself leaving the house without any jewelry. I’m OK with changing my clothes and trying new looks, but I always have to be wearing two pieces of jewelry before I leave the house, even to check the mail.”

Kelly Framel via Stylelikeu.

Ett lördagsläsningstips. På sidan Styelikeu kommer man lite närmare de utvalda personens klädvanor än man gör hos andra stilvoyeurer, såsom The Sartorialist, som dock försörjer en med mycket personligt mode inom fotorektangelns begränsningar. Men hos Stylikeu kan kan nästan känna metallrosten mellan fingrarna. Nästan.

Appropå citatet ovan: det är intressant hur olika människor förhåller sig till smycken. Jag känner nog lite som Kelly ovan. Naken helt utan. Att hellre bygga på sig en deciliter skrot, även om det inte passar ihop med ens kläder, än att gå ut utan. En bekant till mig berättade att han ofta kände sig naken utan en näve rejäla ringar fördelat på sina tio fingrar. Men samtidigt kan smycken också vara ett irritationsmoment. Örhängen som tynger örsnibbar och stora tunga skavande halsband. Och jag tror att ens smärttröskel när det kommer till bijouterier är lite styrd av hur lätt man känner sig naken utan. En blinglover står ut med lite ömma nyckelben när kvällen är slut.

När och vad man känner sig naken i, jag menar utan, är förresten också något vars definition skiljer sig från hushåll till hushåll. Någon känner sig naken utan högklackat, sin sjal, ipod, vigselring, parfym, utan minst tre lager kläder. Och vissa, men nu pratar jag såklart om särskilda specialfall, känner sig nakna utan kläder. Nej, nu tog jag nog i. När är människan utan kläder? I duschen, max.

>>> Se hela reportaget om Kelly Framels garderobStylelikeu.

Den omöjliga branschen?

Bild: The Mint & Vintage Diaries

Dagens lästips:

Jag lovar att bli en bättre människa

Anna Nisslert skriver sakligt och ärligt om det vi alla vet men ofta inte låtsas om: att vi shoppar fel, för mycket och för snabbt. Som före detta butiksägare beskriver hon det svåra i att behålla sina grundvärderingar i en bransch som går ut på konsumtion av nyhetsvärde. Här kommer ett utdrag från hennes text:

När jag startade Mint & Vintage var det som motvikt till alla likriktade kedjor och nyheter-varje-vecka-shoppingen. Jag ville stötta mindre designers, uppmana till långsammare och mer hållbar shopping genom att sälja mer välgjorda och trendmässigt mer hållbara plagg och så vintage så klart. Ju längre jag höll på med butiken desto svårare blev det för mig att hålla mig kvar vid min ideologi.

När man har butik är man så extremt beroende av att varje dag sälja sälja sälja och det visade sig ganska svårt när det gällde mindre och därmed lite dyrare märken. Var de dessutom okända i Sverige blev det nästan omöjligt. Istället blev vi beroende av säsongens it-plagg. De där skorna från Minimarket, kjolen från Dagmar etc. Plaggen som figurerade på bloggarna och som alla plötsligt ville ha. Oftast fungerade det ganska bra eftersom min egen smak var ganska lik bloggarnas. Problemet var i slutet av varje säsong när alla de andra plaggen, de som inte blivit hajpade och därmed inte sålt alls, måste reas ut. Den lilla vinst som i början av säsongen var möjlig minskade i takt med att reaprocenten ökade. I slutändan blev det ingenting kvar.

Men man måste ju rea för att kunna köpa in nytt. Ingen kund vill köpa förra säsongens kläder, även om de  har en stil som är så speciell att den inte kommer kännas daterad på flera år. Vi vill ha nytt, nytt hela tiden. Modets själva kärna är förnyelsen.

Läs hela textenAnna Nisslerts blogg.

Lästips

Skärmdump: Therese Dagbok

”Tjejer med lockigt hår får aldrig ha minimalistiska kläder i modereportage, de får se bohemiska ut, eller älv- och väsenlika, eller prerafaelitiska, eller dekadenta, gärna med typ mycket smink och mycket smycken och kläder av sammet (jag skulle säga att fördelningen av kläder i sammet i modereportage ser ut som följer: tjejer med lockigt hår, 80%, tjejer med rakt hår, 20%).” (länk)

Dagens lästips: Therese Bohman bloggar om sitt lockiga hår versus Milla Jovovich page.

Bästa biroll går till… koftan.

The Dude i Cowichan-kofta i The Big Lebowski (1998) via Clothes on Film.

Läppstiftsslafs på skjortkragen i all ära, kläders dramaturgiska roll i film är inte alltid lika explicit. Log därför lyckligt när jag igår hittade sidan Clothes on Film, som skickligt recenserar film med klädperspektiv. Som lyfter fram de plagg som i film som bidrar till att historien rör sig framåt, som borde intjäna ett eget pris för bästa biroll eller som bara säger något om karaktärerna.

På sidan kan man, till exempel, läsa om hur kostymerna till Inception kommunicerar tempus:

”It is not implicitly stated that Inception is set in the future, however Miles’ clothing is not quite ‘now’, although, paradoxically, it could be. In other words there is a suggestion that the story could take place in the near future, or even that Miles’ appearance is actually part of Cobb’s amalgamated dream state. Or more radically Miles could just be an older gentlemen who dresses a little kookily. Point being, there are no absolutes in Inception.” (källa)

… eller läsa en analys av vad huvudkaraktären The Dudes kofta symboliserar i The Big Lebowski (1998). ”Cowichan”-koftan har nämligen förutom estetisk en hel del symbolisk motivation. Skribenten påpekar dock att filmexemplar inte ser ut att vara äkta vara – äkta vara som i handstickad från Cowichan-reservatet i Kanada – men att The Dude i verkligheten skulle haft en riktig som han köpt importerad i Kalifornia i slutet av 60-talet.

”…His appearance, in particular that instantly discriminating cardigan, still opposes draconian authority the same way it did forty years ago, although now without any significant strength in numbers. A lone hippie had better be a strong hippie.” (källa)

Ett tips är också att besöka bloggen Frock Talk, som tillhör en av sidans skribenter Kristin M. Burke. Hon skriver bland annat om filmporträttet av Facebook-grundaren Mark Zuckenberg i Adidas-slippers och hoodtröja i filmen ”The Social  Network” (2010).

Ida Skovmand - Sista skriket

Sista Skriket handlar om mode i världen och världen i modet. Här ser vi gärna kläder som något mer än ihopvävda trådar. Med en klädesmals aptit och en skatas glittersug djupdyker vi in i gamla garderober och nya kollektioner. Ibland gör vi stilexperiment för att ta reda på hur påverkade vi är av kläder. Vill du vara med? Maila idaskovmand@gmail.com Sista Skriket skrivs av Ida Skovmand, skribent bosatt i Malmö.

Sök i bloggen

Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: