Foto: Erik Madigan Heck via A Blog Curated By.

Psssst, fellow eskapister som drömmer om ett liv i pyjamas, i lägenhet på hög höjd, i kimono eller slinkig sidenrock, med erigerade liljor och hustakssvepande blickar och giftparfym (…ett begär som jag nästan vill tillfredsställa direkt. Får kanske rota i Myrornas underklädesavdelning, även om det alltid känns nästan påträngande intimt, som om jag är en snuskig gubbe med långa fingrar. Kan vara värt det. Fem minuter som voyeur, resten av kvällen i parfymerat tillstånd…)

(*djupt andetag*)… jag rekommenderar er i så fall att titta på Erik Madigan Hecks fotografier stajlade av Haider Ackermann på A Blog Curated By fotade i samma barockpalats i Rom där han hade sin vårvisning under Florens herrmodevecka.

Fotografen Erik Madigan Heck har förresten en egen tidning, konst- och modefokuserade Nomenus Quarterly, som enligt New York Times är världens dyraste. Ett nummer kostar några tusen dollar. Man kommer dock inte kunna plocka upp ett ex på Pressbyrån och chip’n'pinna över $6,500, även om den vinkeln på mitt blogginlägg åtminstone skulle intjäna mig en del provocerade kommentarer. Tidningen kommer ut online fyra gånger om året (gratis!) och det fysiska svindyra som NYT skriver om rör sig om enstaka och handgjorda objekt.

Men tillbaks till bilderna. Madigan Heck ville att de skulle kännas som gamla foton ihopslungade i en loppislåda. Han tyckte att Ackermanns kollektion kändes spretig på samma sätt. Döm själva.

Madigan Heck säger också, i intervjun på A Blog Curated by, att något av det starkaste man kan göra i dag är att skapa något vackert. Att han anser skönheten vara universell och att det inte ligger i betraktarens öga. Att ”vi alla känner igen något vackert när vi ser det”. Hmm. Innan jag protesterar med fäktande armar, skulle jag vilja göra skillnad på att säga att det finns skönhet som är universell och att säga att all skönhet är universell. Det är det här med att exkludera betraktarens öga som jag inte köper. Jag tror till exempel att Haider Ackermanns mode i Erik Madigan Hecks händer framstår som vackra för vissa (som för mig, uppenbarligen), men andra skulle säkert anse dem vara drama-corny (eller något).

Dessutom, att vi kulturellt lär oss att något är vackert, till exempel genom rådande ideal, är det samma sak som att det faktiskt ÄR en absolut sanning för vad som är vackert? Kan det vackra förändras? Kan det gå trender i det vackra? Eller är det bara vissa saker som kan räknas som absolut, universellt, evigt vackra (Venus de Milo, en solnedgång?) Vad tycker ni?

På tala om Horsley, och om artikeln om stilexcentriker som jag sitter och skriver, blir jag extremt deprimerad över att sitta vid laptopgapet i bomullslinne och H&M-kjol som slutar på rätt ställe över knäet. Dagens Outfit-realismen hits me like a fist. Men det är som det mesta: man kan inte ha en odammig lägenhet och levande basilika i fönsterkarmen samtidigt som man lever ut som crazy bohem. Eller kan man? I dag är det smärtsamt tydligt att jag för sällan bär hatt. Att mina kladdiga sminkfantasier, är just fantastier, i wordpress, fantasier. Livet är så himla kort och ändå sitter man där i baslinnen och jeans. (Inte, jeans, men den klaustrofobikerns motsvarihet). I dag vill jag säga: bränn bomullen! Klä mig i bröllopstårtsklänning, clownmun och hummerhatt.

Bild: Yuko Nasu (2007)

Hon säger: varje dag är full av ansikten.

Hiroshima-födda Yuko Nasu fyller sina canvas med passfotobeskärda porträtt av främlingars ansikten, med hopp om att en åskådare ska kunna spåra vissa drag till en bekant. Ibland är främlingarna inte främlingar; Kate Moss är också med.

Stylisten Sachiyo Ono förtydligade karaktärsdragen genom att sätta tavlorna i dagens outfit-sammanhang:

Tavla Yuko Nasu, styling Sachiyo Ono, foto Yuki Kishino.

Tavla Yuko Nasu, styling Sachiyo Ono, foto Yuki Kishino.

Om man jobbade som stylist borde man alltid göra sådana här jobb. Karaktärsfantisera, tälja fram personlighetstyper med plagg, smink och frisyr. Låna någon annans rollista. Det verkar som om Nasu och Ono samarbetat inför de här bilderna, men jag gillar också tanken på remixkultur på guerillanivå. Att faktiskt smyga in på ett galleri och bygga teater med insmugglade träskor och trosor. Utan tillstånd eller bakgrundsinfo.

Jag mailade en skönhet innan, som jag snubblat över överallt utom utanför internet, och frågade henne hur hon ville att hennes sommar skulle se ut rent estetiskt. Hennes svar kommer snart. Men när jag försökte svara på frågan själv insåg jag att det var ganska svårt. Eller, att dikta upp en utopisk framtidsvision är inte särskilt svårt. Jag är väldigt, och nu menar jag väldigt, duktig på att leva i framtiden. Men så fort visionerna ska kopplas ihop med en verkligheten, med faktumet att det faktiskt är juni NU, sommar nu, tiden rinner ur fingrarna, och att jag inte har en oändlig budget vid mina tår – oh, les complications…

Men, eftersom en het trollsländesommar är ungefär lika verklig som mina mentala önskeskisser, det vill säga inte alls, tänker jag lägga upp en anteckning. Det är från Miu Miu’s förra höst. Jag måste ha sovit i lektionen, för jag förstod inte storheten då. Som sommarmall 2010 skulle det vara perfekt.

Miu Miu h/v 09. Bild: Style.com

Av någon anledning får kjolfärgen mig att tänka på E120. Löss som färgämnen. Det borde ju inte vara en positiv säljningspunkt för mig, men vi kan väl säga att det är det morbida i rödtoner som lockar mig mest. Sminket. Som om man sminkat sig i mörkret. Mitt bästa sätt. (Blustyget får mig att vilja bli vild på Glada Tyger på S. Förstadsgatan.)

Miu Miu h/v 09. Bild: Style.com

Uppenbarelse: det bästa zebra-mönstret måste vara det som ser ut som extremt uppförstorade bristningar! De smala höfterna kommer på köpet har jag hört. Rutschkanekurvan. Förresten, borde det inte finnas kjolar som fungerar som tandställningar? Som stödstrumpor, fast långsiktigare. Om man nu alltid drömt om ridbyxlår kan man helt enkelt köpa en kjol med ”push down”. Off topic, kanske. Men jag tror ändå konsekvent på att plagg som sparkar igång någon form av tankelabyrint är bra.

På tala om trashiga plastpåsar som handväskssubstitut:

Mitt möte med Courtney Love.

Det finns morgnar när man vaknar med gammalt smink som akvarellskuggor under ögonfransraden. När bakfyllan är sexig. När gårdagens trikå faller som tusen vattenfall och klubbstämplarna är som brännmärken på handlederna.

Flera av mina snyggaste minnen består delvis av den spontan trashighet.

Min dåvarande chef utbriste en gång:

– Herregud vad fint ditt hår är! Du ser ut som Brigitte Bardot! Vad har du i det?

– Kräks? Och en natts festande, ville jag svara, men gjorde det inte, utan ryckte bara hemlighetsfullt på axlarna.

Courtney Love (AP Photo/Ric Francis)

Courtney Love är en person som jag alltid förskönat (för) mycket. Rättfärdigat hårtrassel genom att tänka på.

Vad är det som gör att det trashiga och spontansnygga ständigt återkommer som stilistisk utopi? (Läs: Kate Moss på Glastonbury!) Det är egentligen en paradox i sig själv, att sträva efter ett uttryck som ska framstå att vara skapat av noll insats. Men i modet är det en självklarhet. Det är fullt möjligt att köpa sig till en färdig mall av det spontanslitna. Efterfestlookarna dyker upp och ner i trendcyklerna och man behöver inte ha varit full kvällen innan för att se ut som man varit det.

Såklart är det skillnad på att genom en You Tube-tutorial lära sig hur man sminkar sotade ögon och att faktiskt vakna med gårdagens Fiberwigkreationer nerglidna över kindvalven. Den största skillnaden är väl hur man känner sig i det själv. Men jag tror inte att bakfyllesexigheten är omöjlig att fejka sig till. För precis som hur den faktiska bakfyllan kan locka fram tillfredsställande estetik, kan tillfredsställande estetik locka fram en faktisk bakfylla… Eller, kanske inte bakfylla. Men känslan av att vara Courtney Love på gryningspromenad.

”Bakfyllan” av Henri de Toulouse-Lautrec.

Jag minns ett linne med urringade armhålor som direkt, i provrummet som en hallucinogen drog, framkallade känslan av efterfestdekadens.

Min kompis ringde mig förvirrad häromveckan för att diskutera huruvida det var okej eller inte att köpa ett par trasiga jeans. Hon stod i butiken med dilemmat framför sig. Min ambivalens hjälpte inte hennes velande. För även om det trashiga är en självklart återkommande norm i modet, är det inte självklart att det alltid känns rätt. Det är inte alla vending machine-varianter som förmedlar känslan. Jag har inget emot fejkandet per se (allt är fejk! allt är teater!), men så fort man känner sig som en förrädare i plagget blir det svårt att samtidigt känna sig som Courtney Love.

Att prata om äkthet blir förresten väldigt absurt när man ämnet är just trashighet, som i princip måste förskönas för att bli attraktivt. Backstagedekadensen behövs berusas av en vild fantasi, ett inre photoshopfilter och ett viss mått av Easton Ellis-idoliserande för att verkligen funka. Sunket måste representera något större.

Jag träffade Courtney Love en gång och blev plötsligt förskräckt, snarare än hänförd, av hennes skakighet. Med yviga rörelser och stirrig blick var hon precis som jag hade trott. Men min bild av henne hade ändå väldigt lite med verkligheten att göra. För i mitt huvud lockade hon mig. Som dekadensbevis i kött och blod gjorde hon det inte. En viss dos av idealiserande och hyckleri är nog nödvändig för att spontanslitenheten ska kännas fullständig och fantastisk.

Frågan är vad som egentligen är mest ”äkta”: ens inre idealiserande av Loves efterfestlivsstil, ett par egenslitna Levis eller tutorialsminkade sotiga ögon?

Själv tycker jag hur som helst att det är helt okej att sminka fram den perfekta bakfylleillusionen ibland.

Bild från The Guardian. Coco Chanel (1907).

Vaknade i lördags kolibriskakig som på Celebrity Rehab, men var väl egentligen mer suddig i kanterna* än jag var bakfull.

Det tog mig två timmar att sippra ur mjukisbyxorna och in i duschen men när jag väl gjorde det påbörjades reningsprocessen. Intvålningen blev moment ett. Att trä på mig en vit, ren långärmad tröja med löskrage** som tillägg och sedan slinka över en sidenklänning och puffa på Chanelrouge, blev moment två. Det tog tid, men när jag var klar stod jag där i hela rena kläder och ett jämnsminkat ansikte. Såg ut som att jag hade ett välbetalt arbete med stort valnötsskrivbord och cityutsikt och stabila Blackberry-relationer.

En bedragare. Sedan ut på helggatorna med raska steg som om jag styrde mot kontoret.

Håret i en ansiktslyftande knut. Handväskan under armen.

Att klä sig, inte som man känner sig, men precis tvärtom. Fuskade mig ur Dagen Efter-suddigheten med det vita, hela och rena som rustning.

Ett fladdrig hjärta och svettpärlor på pannan, stämningsmässigt att likställa med mjukisbyxor och tvättmaskinsbomull. Men nu var kläder inte en humörsreflektion, utan en verklighetsskyddande sköld. Önsketänkande, eskapism, rättfärdigande och hoppfullt tänkande.

Referenser: