På tala om trashiga plastpåsar som handväskssubstitut:
Mitt möte med Courtney Love.
Det finns morgnar när man vaknar med gammalt smink som akvarellskuggor under ögonfransraden. När bakfyllan är sexig. När gårdagens trikå faller som tusen vattenfall och klubbstämplarna är som brännmärken på handlederna.
Flera av mina snyggaste minnen består delvis av den spontan trashighet.
Min dåvarande chef utbriste en gång:
– Herregud vad fint ditt hår är! Du ser ut som Brigitte Bardot! Vad har du i det?
– Kräks? Och en natts festande, ville jag svara, men gjorde det inte, utan ryckte bara hemlighetsfullt på axlarna.
Courtney Love (AP Photo/Ric Francis)
Courtney Love är en person som jag alltid förskönat (för) mycket. Rättfärdigat hårtrassel genom att tänka på.
Vad är det som gör att det trashiga och spontansnygga ständigt återkommer som stilistisk utopi? (Läs: Kate Moss på Glastonbury!) Det är egentligen en paradox i sig själv, att sträva efter ett uttryck som ska framstå att vara skapat av noll insats. Men i modet är det en självklarhet. Det är fullt möjligt att köpa sig till en färdig mall av det spontanslitna. Efterfestlookarna dyker upp och ner i trendcyklerna och man behöver inte ha varit full kvällen innan för att se ut som man varit det.
Såklart är det skillnad på att genom en You Tube-tutorial lära sig hur man sminkar sotade ögon och att faktiskt vakna med gårdagens Fiberwigkreationer nerglidna över kindvalven. Den största skillnaden är väl hur man känner sig i det själv. Men jag tror inte att bakfyllesexigheten är omöjlig att fejka sig till. För precis som hur den faktiska bakfyllan kan locka fram tillfredsställande estetik, kan tillfredsställande estetik locka fram en faktisk bakfylla… Eller, kanske inte bakfylla. Men känslan av att vara Courtney Love på gryningspromenad.
”Bakfyllan” av Henri de Toulouse-Lautrec.
Jag minns ett linne med urringade armhålor som direkt, i provrummet som en hallucinogen drog, framkallade känslan av efterfestdekadens.
Min kompis ringde mig förvirrad häromveckan för att diskutera huruvida det var okej eller inte att köpa ett par trasiga jeans. Hon stod i butiken med dilemmat framför sig. Min ambivalens hjälpte inte hennes velande. För även om det trashiga är en självklart återkommande norm i modet, är det inte självklart att det alltid känns rätt. Det är inte alla vending machine-varianter som förmedlar känslan. Jag har inget emot fejkandet per se (allt är fejk! allt är teater!), men så fort man känner sig som en förrädare i plagget blir det svårt att samtidigt känna sig som Courtney Love.
Att prata om äkthet blir förresten väldigt absurt när man ämnet är just trashighet, som i princip måste förskönas för att bli attraktivt. Backstagedekadensen behövs berusas av en vild fantasi, ett inre photoshopfilter och ett viss mått av Easton Ellis-idoliserande för att verkligen funka. Sunket måste representera något större.
Jag träffade Courtney Love en gång och blev plötsligt förskräckt, snarare än hänförd, av hennes skakighet. Med yviga rörelser och stirrig blick var hon precis som jag hade trott. Men min bild av henne hade ändå väldigt lite med verkligheten att göra. För i mitt huvud lockade hon mig. Som dekadensbevis i kött och blod gjorde hon det inte. En viss dos av idealiserande och hyckleri är nog nödvändig för att spontanslitenheten ska kännas fullständig och fantastisk.
Frågan är vad som egentligen är mest ”äkta”: ens inre idealiserande av Loves efterfestlivsstil, ett par egenslitna Levis eller tutorialsminkade sotiga ögon?
Själv tycker jag hur som helst att det är helt okej att sminka fram den perfekta bakfylleillusionen ibland.
