Blue Velvet av David Lynch (1986) Bild: Moviecritter

Mitt modeintresse handlar numera väldigt lite om pengar av den osmickrande förklaringen att jag inte har några. Jo, jag har, men de går till mat och vin och bio. När man inte Köper Kläder som aktiv handling, mer än fanatiskt och impulsivt i second hand-affärer, uppstår ibland ett glapp.

Glappet är mellan huvudet och kroppen. När ens mentala mode utvecklar sig utan att det händer något i garderoben. Att vara intresserad av mode behöver ju inte betyda att intressera sig för vad man själv har på sig. Men när man lägger mycket tid på att läsa och skriva om, tänka och titta på, just mode är det nog rätt naturligt att man blir lite skadad och bryr sig om vad man tapetserar kroppshyddan i. (Det vill säga om man nu inte råkar ha en Diane Pernet-uniform att vara monogam med.)

I dag tänker jag bara på den mörkblå sammetskavajen Lovisa Burfitt hade på sig när jag intervjuade henne förra veckan. Det finns överhuvudtaget ingen midnattssammet i min garderob. Att försöka fysiskt tillfredsställa mitt sammetsbehov skulle vara svårt – ekonomiskt, geografiskt, tidsmässigt. Så jag låter bli. Därav glappet. Som en identitetskris fast i mikroformat.

På tala om Horsley, och om artikeln om stilexcentriker som jag sitter och skriver, blir jag extremt deprimerad över att sitta vid laptopgapet i bomullslinne och H&M-kjol som slutar på rätt ställe över knäet. Dagens Outfit-realismen hits me like a fist. Men det är som det mesta: man kan inte ha en odammig lägenhet och levande basilika i fönsterkarmen samtidigt som man lever ut som crazy bohem. Eller kan man? I dag är det smärtsamt tydligt att jag för sällan bär hatt. Att mina kladdiga sminkfantasier, är just fantastier, i wordpress, fantasier. Livet är så himla kort och ändå sitter man där i baslinnen och jeans. (Inte, jeans, men den klaustrofobikerns motsvarihet). I dag vill jag säga: bränn bomullen! Klä mig i bröllopstårtsklänning, clownmun och hummerhatt.

Det har tagit föralltid i dag. Jag har tumlat in och ur kläder och verkligen betett mig som en summa neurotiska neuroner i min ensamhet. Som Puce Moment, fast med mindre eufori i ögonen. I ögonen? Snarare hysteri. Kläderna har det inte varit något fel på. Det är förväntningarna, i kombination med den euforilösa blicken, som är fel. För mycket tyg, för kvällsuppklätt, för klumpigt, för vintrigt, för slinkigt. Identitetskrisen som stirrar tillbaka i spegelglas, i photo booth-kvadraten. Hur blev det så viktigt? I dag skulle jag verkligen behöva en motsvarighet till de där rödvinslåtarna jag tryggt kan ty mig till, en rödvinslåt fast i tyg.

Men även melodramatiska vardagsballader har sina slut. Man samlar sig (läs: Lägger sig i soffan med skorna på och tittar på två avsnitt av amerikansk comfortserie, samlar sig nummer två: hänger tillbaks de förkastade plaggen i den ödesmätta garderoben. Häller upp ett dockglas vin. Tänker på något annat. Missar alla de där planerna, men det får väl vara värt det.). Sedan. Ruta ett, en bottenlös suck, men det går lättare nu. Och resultatet? Fråga inte min inre Puce Moment-dam vad hon tyckte, då får du en örfil som svar. Hon är härmed besegrad, verkligheten väntar.

Min vän Annika blev bjuden till en fest.

Klädkod kavaj och ett på köpet fick hon ett par rynkade ögonbryn.

Jag är rätt ovan att klä upp mig, skriver hon till mig i ett mail när jag – som kufiskt intresserad av andras garderobsproblem och klädkomplex – undrar hur det går med kavaj- och klänningsökandet.

I mailkonversationen meddelar hon senare att hon hittat klänningen som tillsammans med en kavaj med skinnärmar ska iscensätta klädkoden.

Ihärdig som jag är, efterlyste jag mer info. Berätta mer, skrev jag. Berätta om din relation till klädkoder och visa hur det gick.

Mode och människor: Annika Rengfelt om klädkoder.

Om ens person sitter i kläderna – vem är man då när man tagit av sig kläderna för natten?

Läs vidare »

Att lägga fram kläder kvällen innan i en vikt liten hög, eller ståtligt på galge på sovrumsdörren, brukar ni göra det? Planera och i förväg banta ner morgonhysterin? Nu förutsätter jag alltså att garderobsframkallad morgonhysteri är norm. Något annat kan jag inte tänka mig.

Men jag gör det ibland. Lägger fram. Känner mig förtjust i processen. Av att vid midnatt vika strumpbyxor, trosor, bullkjol och blus till litet torn som jag toppar med en näve skrot i form av halsband och ringar. Jag känner mig harmonisk, vuxen och välorganiserad. Känslan påminner om när räkningarna är nybetalda – blommorna nyss vattnade, skatten överförd, inboxen avbetad…

Men när sopbilen väcker mig på morgonen och jag vallfärdad till skrivbordstornet och möter den planerade outfiten slår jag bakut. Fnyser. Provar, men fnyser. Hur tänkte jag? När jag kvällen innan öronmärkte en puffig kjol som tisdagspåklädning? Skulle inte tro det.

Det var då.

Den personliga utvecklingen – vare sig det rör sig om mognad eller två steg bakåt – blir aldrig så tydlig som när vädret skiftar. Solen står plötsligt som laser mot sovrumsrutan, man slinker in i garderoben. En vårjacka måste ersätta den knälånga ullen som agerat sköld hela långa kärva vintern. I garderoben hänger ingen vårjacka som illustrera omställningen rättvist. I garderoben hänger gubbkavajerna. Fyra tusen nyanser av brunt.

Ja, åtminstone fem.

Jag provar en belgisk i dumleklubbefärg. Stirrar sorgset in i spegeln. Vem var jag när jag tumlade runt i den här? Min grågenomskinliga skandihy får hela min siluett att se ut som pappersmassa. Jag provar en annan. En blyertsstreckad som jag också bott i men mest köpt för att det var en gammal Maxmara och jag inbillade mig att jag skulle känna mig som en person som bär Maxmara om jag köpte den. Spegelfacitet berättat lugnt och sansat för mig att Nej, du är inte den personen.

Jag kisar mot dem. Kavajerna som ligger som ömsade ormskinn på sängen. Om jag inte är den tunna tweedkavajen personifierad längre, vem är jag då? Vad är jag då? Jag provar gamla A-formade trenchcoats och ett metalliskt uteliggartält men det känns inte heller synkat. Inser att det är ett så stort glapp mellan vad som svajar i vårdelen av min garderob och hur jag känner mig nu. Och att ta på mig en av de där secondhandkavajerna känns som tortyr. Som dåligt trottoarskådespel.