Förebilden.

UPPDRAGET: Jämför ”tillfixningsprocessen” en vanlig vardag med en uppklädd dag. (Typ: en dag på jobbet/i skolan och en kväll på klubben/fest.)
Välj ut dagen i förväg, men planera den inte utifrån experimentet. Försök vara så ärlig som möjligt med dina rutiner.
Anteckna de processer du gör för att känna dig fin.

STILDELTAGARE: Sara L (scrolla ner för mer info!).

RAPPORT

Vardag: Tid 07.30
”Fixar mig mer för att jag måste än för att jag vill. Trött.
Duschat dagen innan, sovit med hår i knut, släpper ut och behåller håret lockigt. Tvättar av mig med ansiktsvatten, deodorant, ansiktskräm, låter sjunka in i huden medan jag äter frukost, gröt. Tar på mig jeans, linne, kofta, örhängen, i med linserna, lägger foundation, rouge, mascara, lätt svart kajal, lite parfym. Knyter på mig mina Converse och lunkar till bussen. Under dagen kollar jag mig i butikens spegel 2-5 gånger, ligger håret rätt? Inte så viktigt.”

Festdag: Tid 09.00
”Fixar mig inför jobb och planerar inför kvällens förfest med utgång direkt därefter. Funderar redan kvällen innan på en outfit som snabbt kan gå från representabelt butiksbiträde till party-goer på kortast möjliga tid. Duschar och fönar håret, Spänd förväntan. Plattar håret, sprayar mycket. Tvättar av ansiktet med ansiktsvatten, deodorant, ansiktskräm, frukost, flingor med mjölk. Stänger dörren till rummet i kollektivet, spelar några gamla punklåtar. Tar på mig jeansleggings, linne, transparent skjorta. Ner i väskan åker nylonstrumpor och pappas gamla avklippta jeans-shorts. I med linserna. Lägger foundation, lätt solpuder, rouge, mascara, kajal, mörk ögonskugga. I väskan åker Mascara,
rött läppstift, hårvax, kajal och ögonskugga. Parfymdusch. Kan inte välja smycken, ett urval åker även det i väskan. Iväg till bussen.”
Tid 13.30:
”Lunchpaus, vinmonopolet, en flaska till kvällen. Börjar känna peppen stiga, snart, snart, snart!”

Tid 18.00:
”Stänger butiken, släcker, låser, hoppar på tåget. Ipoden på Alternativ-listan. Lawrence Arms, NOFX, The Clash, framme! Hälsar, stänger in mig på toan. På med shortsen, mascara, kajal, ögonskugga, läppstift, rufsar till håret med vax. Halsband, ring på fingret. Ready to rumble! Tapas, vin, vänner, fest, musik, sköldpaddor, drinkar och ut i natten!”

EFTERSNACK

Kan du definiera någon grundläggande skillnad på hur du a) såg ut och b) kände dig under vardagsdagen respektive festkvällen?

– A) Hur jag såg ut de olika dagarna var kanske inte som natt och dag, men när du anstränger dig lite extra blir resultatet absolut bättre när det väl är dags för en utekväll. Bara att lägga mer än dubbelt så lång tid framför spegeln, lägga alla detaljer extra noga, gjorde att jag helt enkelt såg ”fest” ut! Inför en festkväll tänker jag mycket mer på vilken outfit jag ska ha på mig, tänkte på att vara sådär svenskt lagom snygg för dansgolvet, medan jag inför en dag på jobb bara tar det som ligger bra till hands i garderoben, har några färdiga kombinationer som jag i princip bara roterar på. Detta gör att utgångs-outfits tenderar att bli lite mer experimentella och spegla mig som person mycket mer. En arbetsoutfit är i regel mig, men en mycket nedtonad mig.

– B) På vardagar försöker jag mest smälta in, jag känner att jag, som jobbar med service, mest ska hålla mig i bakgrunden och vara lagom, inte för mycket, men inte heller för lite. Det gör att jag känner mig lite förlamad ibland, i den stil som kommer på köpet, där jag utrycker mig själv, men inte tillräckligt. Detta gör att när det väl blir fest, känner jag en frihet och en spänning, jag får ta på mig det jag vill, behöver inte tänka på att någon kan bli stött eller tycka att jag tar för stor plats, för det är det utekvällarna är till för. Alla vill ta plats, eller?

Vilka görafinrutiner är viktigast för dig i vardagen (alltså utöver grundläggande som att
duscha, borsta tänderna och använda deo)?

– Att få sminket på plats? Problemet för mig i vardagliga görafinrutiner är att de är just rutiner. Jag kör samma varv med foudationsvampen, lägger rouge på samma sätt, mascara och kajal efter det. Möjligen skulle det vara de utvalda dagar, då jag bestämmer mig för att lägga lite ögonskugga!

Vilken är den viktigaste görafindetaljen för dig när du vill vara extra snygg, typ inför en
fest?

– För mig är det absolut att jag lägger tid på mitt hår! En vardag sover jag med det i knut, släpper ut det, sprejar och går hemifrån. På en festkväll fixar jag, lägger ofta i massa produkter, drar fram både fön och plattång och börjar skapa något annat än det vardagliga, permanentade ruffset! Och, inte att förglömma, det röda läppstiftet kommer också bara fram vid riktigt festliga tillfällen!

Varför känns det viktigt att göra sig fin inför en fest? Det här kanske låter som en dum fråga, men försök fundera lite på den. Finns det något förutom att vara fin inför andra som motiverar?

– För mig är det viktigt att fixa till sig innan man går ut, eftersom jag, av någon anledning, inte vill gå ut eller gå på fest och se ut som om jag ska på jobbet… Det handlar, för min del, om att göra ett intryck, att visa mig från min bästa sida. Jag vill utstråla självförtroende och visa att jag är den jag är, vilket du på en fest lättast gör genom hur du ser ut och vad du har på dig. Du kommunicerar genom det du har på dig, precis som alltid, men mer extremt, då du kommer i en större och kanske helt ny grupp av människor. Du vet att de kommer titta på dig, kanske hälsa på dig och sedan har de en grundläggande uppfattning om hur du är. Så, utöver att du vill vara fin inför andra tror jag att det, i alla fall för mig, handlar om att ge just det där första intrycket som du kan stå för!

Känner du några fysiska skillnader när du gjort dig extra fin? Hållning, min, motorik?

– Visst blir det lite skillnad på hela utstrålningen egentligen, jag vet om att jag ser lite bättre ut än vanligt och beter mig också därefter, rakare i ryggen, ett litet undermedvetet leende på läpparna som annars inte finns där. Visst, detta kan förekomma på vardagar också, men på festdagar blir det mer en effekt av hur jag känner mig, hur jag ser ut och vad jag vet att jag utstrålar.

Märker du någon skillnad i bemötande från andra?

– Nu har jag sådan tur att jag umgås med en rad helt fantastiska och otroligt generösa vänner, att till och med när jag kommer hem från en dag på jobbet så säger de: Vad du ser fräsch ut! Därför är skillnaden inte så stor från ena dagen till den andra. Visst, väl ute får du ju mer uppmärksamhet, men det beror nog mer på naturen…

Vad är värst – att vara för stajlad en vardag eller för nerklädd en festkväll?

– Nu har det slumpat sig så att jag nästan fått gjort ett litet experiment inne i experimentet, eftersom jag har lyckats med bedriften att dels vara för uppklädd en vardag (se stilfobiutmaningen) samt att även lyckas vara otroligt nerklädd en utekväll! I tron om att det skulle bli filmkväll hos några vänner åkte jag hemifrån i ”gubbkofta” och joggingbyxor, men halvägs framme ändrades planerna och vi hamnade på en bar. I utgångspunkt från detta skulle jag säga att det var absolut värst att vara nerklädd en festkväll. Någonstans tycker jag om att känna mig fin även en vanlig vardag, lite utöver det vanliga, men jag kommer nog aldrig gå utanför huset i joggingbyxor igen utan att verkligen vara helt hundra på vad som ska ske!

DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Sara L. 20 år. Jobbar som cafébiträde i Stavanger, Norge. Intresserar sig för böcker, TV-serier, skrivande, skor, öl med vänner och internationell politik. Har en blogg.

”Mode är intressant för att det både kan framhäva eller dölja, skapa kontraster. Kläderna kan bli både skölden och svärdet, ett skydd och ett statement, alltid föränderligt och förunderligt! Det går inte att värja sig, så då ha jag valt att hänge mig!”

Se alla Saras stilexperiment.

På tala om hår fick jag ett tips från Folkets Bio om kortfilmen ”(Vikten av) Hår”, som har premiär i mars. Filmen behandlar det vi varit inne på: vad som sitter i håret och vad som händer när man ofrivilligt blir av med det. Har någon annan tips på kultur som kan göra oss ännu bättre på att förstå hur identitet och hår hänger ihop?

Lästips!

En spännande hårdiskussion startades på Twitter efter att journalisten Natalia Kazmierska stått framför spegeln imorse, tittat på sitt långa hår och tänkt: What’s the point?

Några intressanta trådar har tagits upp: hur kort hår fortfarande kodas som manligt och hur det ofta kallas för ”modigt” när en tjej har det. Hur skönhet fortfarande är så tätt förknippat med långt hår.

Jag har pratat om det här innan, Det Långa Hårets förbannelse, och jag är själv ett vandrande bevis på att långt hår inte bara är långt hår (i så fall skulle jag klippt av det för länge sedan, till exempel på grund symptom som: elektriskt hår, stora tovor och att jag för länge sedan tröttnat på konceptet långt blont hår). Men hår är en av de allra tydligaste identitetsmarkörerna. Det är lättare och inte lika drastiskt att leka med roller med hjälp av kläder än det är med hår. Med håret kommer alltid en visst mått av varaktighet. Man kan inte köpa en frisyr på H&M och använda den en gång.

Men det besvarar ju inte frågan på  varför det ALDRIG – hur trendigt det än är med Winona-hår – blir helt otrendigt med långt hår.

Läs hårdiskussionen på Twitter.

* Rubrikcitat från Julia Skott.

Skärmdump från T Magazine.

Det är direkt havsbriseffekt när tidningar hittar smarta sätt att bevaka modeveckorna på:

New York Times fotar modeller innan och efter visningsstajling och presenterar löpande resultatet i formen ”Model-Morphosis” på bloggen T Magazine. Med hjälp av några enkla drag med pilen över bilden kan man som läsare direkt se förändringen i smink och hår. (Prova!)

Obs, det är såklart inga gåshudsframkallande före-bilder inblandande. Det är trots allt modeller på bilderna.

Bild från ”Amélie” (2001) via Isabella’s look on film.

Om att genomskåda sina töntiga tankeprocesser framför spegeln.

Den här bloggens existens är någonstans motiverad av att jag gillar att TÄNKA mode och att PRATA om att TÄNKA mode. Och att jag TÄNKER att andra också gillar att PRATA om att TÄNKA mode.

Nej, alltså, inte på ett jobbigt analt sätt. Jag tänker nästan mest på när man TÄNKER mode utan att veta att man TÄNKER på mode. Och faktiskt bestämma sig för att aktivt TÄNKA på de tankarna. Hänger någon med? TÄNKA på varför man nu, om än omedvetet, TÄNKER så. Det som sker på automatik, omedvetet, på rutin, det som bygger goda och onda cirklar, varför? och hur?

Jag ska ta upp ett exempel på ett ganska omedvetet tankesätt som jag precis lade märke till, taget ur min egen hjärnbalk. Den fysiska akten av att klä på mig. Ibland funkar det ungefär på samma sätt som att titta upp på himlen och lyckas urskilja figurer i molnformationerna. När man, förutom att se ett Simpsons-intro, börjar känna igen, eller försöker känna igen åtminstone, objekt eller figurer i dem. Man skapar något nytt med hjälp av sin störkiga lilla hjärna via ögonen.

Lite på samma sätt letar jag efter något i spegelbilden. Det är svårt att sätta ord på detta ”något”, men det kan tex vara något ”lite japansk” (obs! nu pratar vi alltså mer eller mindre omedvetet. Det är inte alltid, dock inte heller aldrig, som jag aktivt står och målar ansiktet geishavitt), ”lite gentlewoman” eller ”lite dr jekyll mr hyde”. Det handlar om att stirra på något så länge att man börjar se något annat. Fylla något meningslöst med mening. Den där konsekvensen av att vara människa. Det hör väl till.

Med hjälp av en sådan här tankeprocess kan man fuska också, kom jag på idag. Min hårknut kändes för stram, för liten för ful, inte alls likt det ostyrda tumbleweed jag egentligen var ute efter. Men eftersom jag var lat slash stressad bestämde jag mig för att nöja mig. Nöja mig. Men inte bara ge upp, utan helt enkelt hitta på en annan tankekedja som skulle kunna motivera fulknuten.

Ballerinabullen. Bild från ”Black Swan” (2010) via Beauty Quest.

Tankekedjan:

Tajt knut -> ballerina -> Black Swan (aktuellt exempel kredigt kulturellt kapital som hunnit fastna i mitt huvud) -> rättfärdigande av den tajta knuten.

Jag säger inte att jag inte skäms över det. Lite. Särskilt eftersom jag inte ens sett filmen. Men det är helt enkelt så det funkar ibland. Det är inte alltid man kan förklara kopplingen mellan kläder öga hjärna, men i dag lyckades jag äntligen genomskåda mig själv.

Skärmdump: Therese Dagbok

”Tjejer med lockigt hår får aldrig ha minimalistiska kläder i modereportage, de får se bohemiska ut, eller älv- och väsenlika, eller prerafaelitiska, eller dekadenta, gärna med typ mycket smink och mycket smycken och kläder av sammet (jag skulle säga att fördelningen av kläder i sammet i modereportage ser ut som följer: tjejer med lockigt hår, 80%, tjejer med rakt hår, 20%).” (länk)

Dagens lästips: Therese Bohman bloggar om sitt lockiga hår versus Milla Jovovich page.

Man borde bara göra det. Klippa. Det tipsar Elin appropå revolutionerande kapningar av hår:

”Jag hade funderat på att kapa håret i ett år, och gjorde det i somras. Det var skitskönt. Mest för att man vågade. Herregud, ska man oroa sig över ett hår så har man nog det rätt bra i livet, resonerade jag. Trivs asbra i mitt hår som kan beskrivas som nån 90-tals-Lisa Nilsson-backslick-frilla. Oroar inte mig alls för hur det ska se ut när det växer ut. Är väl bara att linda en sjal runt skallen isåfall. Kapa!! Bättre ångra det man gjort än det man inte gjort.”

På min uppmaning om hårrevolutionerande historier skriver Ellen:

””Långt hår är något så värdefullt som tid. Ett fysiskt tidsbevis.” Så bra formulerat!
Det stämmer väldigt bra in på mig: ängslan för tiden det kommer ta att växa ut igen. Samtidigt undrar jag varför detta oroar mig för ärligt talat tycker jag inte att jag passar i det och tycker oftast det är ganska fult. Men du har fått mig på bättre tankar och därmed raderar jag den tanken, den är dum. Men jag vill spara det liiiite längre först, bara för att en gång ha haft det så långt (på andra är det ju så fint, eh). Jag antar jag får skaffa mig lite bildbevis och sedan ska det av. Allt! Njä, men säkert 20-30 cm kortare.

Jag körde hästsvans-sax-grejen för ca 5 år sedan, någon gång under sommarlovet som spenderades med mormor och morfar, och inga andra människor. Vilket jag egentligen inte hade något emot, men om nätterna kan mycket tanketid och lugna dagar resultera i lite vad som helst när man är 15 år. Men jag vill ändå påpeka att det var ingen drastisk förändring i livet som du nämner i din text som fick mig att klippa.
Jag blev inte besviken för längden, det var kul att stå och klippa till, lite mer hela tiden. Jag trodde däremot att det skulle gå lika lätt som hos frisören men kökssaxar är klena och jag fick karva en del (här rätt tjockt hår också).
Sammanfattningsvis kan jag säga att det var lite som i 500 days of summer, när de presenterar summer:

She’d only love two things, the first was her long dark hair, the secon was how easily she could cut it off and feel nothing.

Fast jag tyckte ju det var väldigt skönt , så jag kände ju inte ingenting.”

På min uppmaning om hårrevolutionerande historier mailade kompis Anna mig på Facebook med bildbevis på sin största kapning:

Anna, efter klippningen.

”Jag minns det som rätt skönt efteråt! Det var dock konstigt när man torkade håret efter att ha duschat och det inte fanns lika mycket kvar. Eller bara när man kör fingrarna igenom det och märker att det är lent och utan motstånd. Personligen tycker jag att jag passar bättre i långt hår och sparade ut det igen. Det tog sin lilla tid!

Jag kommer nog inte klippa så kort igen, men att kapa 10 cm känns väl okej. Man får ju lite samma känsla där, fast ”light”.”

(P.s. Skicka gärna klipphistorier eller andra historier till mig: idaskovmand [snabelisnabela] gmail.com)

Venus of the sea (1838), Théodore Chassériau. Bild: Wiki Commons. (Obs! Bilden har inget med min barndomsanekdot att göra. Enda likheten är att Venus på bilden också är blond)

I mellanstadieåldern tog jag en omväg hem en dag efter skolan och slank in hos en frisör som hade en röd dinglande ”Drop in”-flagga utanför.

”Klipp av det,” sa jag och markerade med handen över axeln.

Frisören stirrade på min hippielånga blonda frisyr och sa först ”Nej”. Efter lite hederligt barntjat körde frisören tillslut saxen genom mitt långa trassel. ”Vad ska din mamma säga” mumlade hon när de långa testarna störtade mot linoleumgolvet.

Vad min mamma sa? Hon var mest glad över att inte längre behöva lägga en helkväll i veckan på att reda ut de albatrossbon till trassel som mitt långa hår alltid gav upphov till.

Sedan gick åren och mitt hår weed-växte:

Jag har inte gjort en enda riktigt drastisk kapning av mina fågelbolängder sedan dess. Jag har ”toppat”. Anledningen är samma som till varför jag inte färgat det: jag får inte för min frisör. Nej, det är väl den mesiga ursäkten. Jag frågar mig själv varför jag inte bara gör det, klipper, många gånger, särskilt när jag i spegeln chockas av att faktiskt vara blond och långhårig: varför klipper jag inte bara av det?

Men det är inte riktigt bara. Hår är inte bara.

Hår i genomskärning. Bild: Wiki Commons.

Själva akten känns särskilt dränkt i symbolik.

Det blir som en förlängning av tanken: nu ska jag förändra mitt liv.

Bild: Tvtropes.

Och nu pratar jag inte bara Britney-radikalt genom att barfota och tårögd låta rakmaskin valsa över skalpen – utan helt enkelt att gå från långhårig till mellanlång- eller korthårig. Kapa längre hårlängd.

Jag tycker mig ofta höra är hur folk i efterhand påpekar att de ångrar att de gjorde det. Ångrar att de kapade. Varför? För att det tar så lång tid att växa ut.

Min kusin klippte av sin hästsvans en gång. När hon skakade fram sitt nyblivna axelkorta, något sneda, page  tittade jag på henne med respekt (och lite självförakt för att jag själv aldrig skulle våga göra likadant).

Att plötsligt banta trettio centimeter av sitt hår kan innebära bokslut, ett nytt liv, en blank canvas. Struktur. Ny kalender. Ny rutin. En resa? Jag drar! Klipper, kapar, korsar atlanten!

En ofrivillig hårreduktion verkar däremot vara en väldigt panikartad och ångestfylld process.

Bild: Ishrs.

Jag fick prova på-versionen av håravfall senaste nyårsafton när en fyrverkeripjäs sprängdes över mig på Möllevångstorget och raketsplitter glödde ett jordnötsrunt hål i mitt huvud. Stod där med hår i hela handen och uppspärrade ögon och känslan av att jag höll på att tappa alla mina tänder.

Att jämföra håravfall, som till exempel i samband med cellgiftsbehandling, med ett fredagsbesök hos frisören känns inte riktigt okej. Det går inte jämföra, och jag vill inte göra det, men vill grubbla på hur håret blir så viktigt att man får fantomsmärtor i själen när det försvinner.

Det är kanske ingen ologisk ekvation om man tänker efter. Håret är en väldigt tydlig del av den yttre presentationen av identiteten. Att en smärre identitetskris kommer på köpet av kapning av det är kanske naturligt. Det är inte som att köpa en ny jacka. Det är, inte permanent, men åtminstone en varaktig förändring.

Långt hår är något så värdefullt som tid. Ett fysiskt tidsbevis. Jag har till exempel hela året kunnat följa hur stubben växer ur mitt nyårsaftonssår. I dag, åtta månader senare, är det nyutväxta håret nästan i längd med luggen.

Resten av håret är långt. Men tanken gnager som en sten i skon. Klippa? Bara göra det? Klippa av?

Foto: Alfred Eisenstaedt via LIFE/Google.

Den här införambivalensen, kan man kanske jämföra den med känslorna vid ett jobbigt telefonsamtal? Man skjuter upp akten och har ångest innan, det är inte särskilt jobbigt när man gör det, men väldigt skönt efteråt?

Eller kommer ångern faktiskt punktligt, som matkoman post gorgonzolapastan, efteråt?

Det här är såklart individuellt, men jag vill veta! Vem har klippt 20 centimeter av sitt hår? Hur kändes det innan? Efter? Blev du en ny människa? Behöll du håret som ett lite creepy souvenir? Tittar du tillbaka på långhåriga portätt och får klump i magen?