Photobooth-vinkeln.

* Rubrikcitat avsänt Antonio Tabucchi.

Efter en tid som känt som känts som en tromb, med 8 Köpenhamnbesök på 10 dagar, modevecka som inte hann sluta innan jag bytte skandinaviskt land för att vara bröllopsgäst, hittar jag mig själv i Malmö över skattepärmen med en todolist som ett smalt höghus.

Skjorta känns som den naturliga, och övertydliga, symbolen för en dag som denna. Är inte riktigt redo att bära upp businesslounge-versionen, krispig och nystruken, i stället blir det en som är härdad som om den legat i en hamsterkind.

FLYGPLATSVOYERISM. Go to gate, men inte boarding, inte riktigt än. Har redan lagt ner boken i väskan och sitter beredd med passet i knät. På rader av fastborrade turkos stolar, de flesta sitter likadant, någon har ett krängande spädbarn i famnen. Det man kan göra är att stirra. Första fem minuterna lägger jag på att avkoda franska chica kvinnor. HUR gör de? Jag blir nästan arg. Jag blir arg. HUR gör man för att ha så blank handväska, raka ben, perfekta pressveck, genomskinligt jämn hy och Tatou-uppsyn? Att titta på dem är som stå framför en spegel som framhäver alla sina pigmentförändringar.

Blir gladare när jag tittar på mamman i den virkade klänningen och Cowboy-hatten och varenda lös kroppsdel dränkt i smycken. Hennes barn är på gott humör. Hon vinglar till i höga skor, genom klänningsmaskorna ser man naveln. Smal, sminkad och skrattar högt. Flera medresenärer klädda i dyra blixtlås/örhängen/damloafers tittar snett. Jag tittar snett på loafersdamerna för att kompensera. Något senare, en flygresa senare, armbågar de varandra, damerna, för när Cowboy-kvinnan slinker ur planet har hon bytt om till en ormskinnstight denimjumpsuit. Det gör man inte utan tisslande tasslande!

Bild: Wikimedia Commons

Dagens morgonläsning på Fantastic Man:s forum: ”kemtvättsgåtan”. Är folk noggranna med att lämna in sina plagg enligt tvättbeskrivningen? Är butikskedjornas kemtvättsuppmaningar egentligen onödiga och bara ett sätt för företagen att gardera sig från tvättolyckor?

Signaturen ”Joyce”, självutnämnd ”woolophile” som säger sig ha deltagit i hela processen av att skapa kläder av ull, tipsar om att det redan finns en tvål som är speciellt framkallad för att försiktigt tvätta proteinfiber. Schampo! Om man är orolig för att ullplagget ska tappa färg kan man dessutom använda schampo som är specialgjort för att bevara nyansen i färgat hår.

Han spräcker även myten om att det skulle vara varmt vatten som krymper ull. Det är kombinationen av att tvätta i varmt vatten och skölja i kallt, som får plagget att krympa varje gång, skriver han. När man handtvättar ull ska man alltså vara noga med att tvätta och skölja i samma temperatur.

”Christophe B” har fått torkningstips från romanen ”Motel Chronicles”: lägg en ren handduk på golvet, placera det blöta plagget på handduken, lägg handduk nummer två på plagget och promenera runt på handdukarna för att pressa ut vatten ur ullplagget.

A.P.C. lanserade ett par kemtvättjeansjeans som provocerade till den grad att tvättinstruktionerna blev en försäljningspunkt, minns ”Charlie”. Han gjorde själv misstaget av att tvätta sitt par hemma och fick leva med att de krympte till ickebärbarhet. Hans råd för jeans som bara får kemtvättas är: ”Om du står ut med lukten, tvätta dem aldrig”.

Vad har ni som inte är stammisar på Fantastic Man-forum för kemtvättsrutin?

Min favoritmärkning – och med favorit menar jag värsta – plaggmärkning är det ödmjuka ”do not wash”. Får mig alltid att leta efter ”do not wear”-märkningen…

(Läs hela forumtråden.)

En oväntad övernattning på annan ort och vakna utom räckhåll från sina inrutningar. Låna linne, tröja och trosor av mamma. Hitta ett åldrande Clinique-puder som för länge sedan klassats som ”slut” och försiktigt skrapa ut det sista från kanterna och applicera med ganska ofräsch svamp. Who cares about your freshness when it feels good. Och sen: brun mascara. Mammas parfym på halsen.

Det gamla pudret borde väl egentligen riskera att medföra ”the not so fresh feeling”. Men, i stället, mest en auraförändring. NÅGOT är annorlunda. Sitter på tåget hem, märkbart påverkad av förändring. Än en gång överbevisas jag att det handlar om det: för-för-förändring. Något nytt i väskan-kicken fast utan shoppingen.  Hamsterhjulsursnubblingar.

Att lägga fram kläder kvällen innan i en vikt liten hög, eller ståtligt på galge på sovrumsdörren, brukar ni göra det? Planera och i förväg banta ner morgonhysterin? Nu förutsätter jag alltså att garderobsframkallad morgonhysteri är norm. Något annat kan jag inte tänka mig.

Men jag gör det ibland. Lägger fram. Känner mig förtjust i processen. Av att vid midnatt vika strumpbyxor, trosor, bullkjol och blus till litet torn som jag toppar med en näve skrot i form av halsband och ringar. Jag känner mig harmonisk, vuxen och välorganiserad. Känslan påminner om när räkningarna är nybetalda – blommorna nyss vattnade, skatten överförd, inboxen avbetad…

Men när sopbilen väcker mig på morgonen och jag vallfärdad till skrivbordstornet och möter den planerade outfiten slår jag bakut. Fnyser. Provar, men fnyser. Hur tänkte jag? När jag kvällen innan öronmärkte en puffig kjol som tisdagspåklädning? Skulle inte tro det.

Bild från The Guardian. Coco Chanel (1907).

Vaknade i lördags kolibriskakig som på Celebrity Rehab, men var väl egentligen mer suddig i kanterna* än jag var bakfull.

Det tog mig två timmar att sippra ur mjukisbyxorna och in i duschen men när jag väl gjorde det påbörjades reningsprocessen. Intvålningen blev moment ett. Att trä på mig en vit, ren långärmad tröja med löskrage** som tillägg och sedan slinka över en sidenklänning och puffa på Chanelrouge, blev moment två. Det tog tid, men när jag var klar stod jag där i hela rena kläder och ett jämnsminkat ansikte. Såg ut som att jag hade ett välbetalt arbete med stort valnötsskrivbord och cityutsikt och stabila Blackberry-relationer.

En bedragare. Sedan ut på helggatorna med raska steg som om jag styrde mot kontoret.

Håret i en ansiktslyftande knut. Handväskan under armen.

Att klä sig, inte som man känner sig, men precis tvärtom. Fuskade mig ur Dagen Efter-suddigheten med det vita, hela och rena som rustning.

Ett fladdrig hjärta och svettpärlor på pannan, stämningsmässigt att likställa med mjukisbyxor och tvättmaskinsbomull. Men nu var kläder inte en humörsreflektion, utan en verklighetsskyddande sköld. Önsketänkande, eskapism, rättfärdigande och hoppfullt tänkande.

Referenser: