En liten språkparentes om varför herrmodet slipper sin apostrof.

Källa:
R.L. Trask: The Penguin Guide to Punctuation. (London 1997). Sid: 58.

Leker med ögat, gör han förresten, Dries van Noten, i den vårkollektion han precis visat i Paris. Visningsrecensenten Tim Blanks skriver att den kappa som ser ut som tweed i själva verket är gjord av en nästan genomskinlig nylon- och bomullsmix. Det låter som något man vill pilla på. Även om bedragande tyger kan vara lite… tricky. I dubbel bemärkelse. Tänker framförallt på material som inte är, men försöker se ut som, denim.

Dries van Noten h/v 2011. Bild: Marcio Madeira/Style.

Hmm, klorblekt denim, sitter jag och mumlar för mig själv, ett par bilder in i Dries Van Notens nästa vår. När ens spontana reaktion är en skrynklad näsa måste man tänka en gång till. Jag tror inte på förakt vid första ögonblicket. Jag tror på stark känsla vid första ögonblicket, ofta som något positivt. Själva reaktionen som ett tummen upp-bevis på att man lever och känner. Jag rynkar näsan över klorblekta tyger, därför är jag!

Och man får samla sig. Det är för förutsägbart att bara ladda ner alla gamla klorblekta minnen och förkasta dem som tacky.

Think again. Tänk igen, förkasta sen.

De sakerna man skulle namedroppa på frågan vad man aldrig skulle sätta på sig, det är något alldeles utsökt när man övertalas att ty sig till dem igen. Sarongen var så för mig: ett charterminne jag inte kunde tänka mig att nyförälskas i, men gjorde det, allt är förlåtet. Det betyder något annat nu. Det betyder släpa i trottoaren, tung guldbrokad, stenar i klasar runt halsen, det betyder Dries, det betyder sval blick mot horisonten. Inga Bacardi Breezers i världen kan skymma sikten.

En tanke som ligger nära: Ann-Sofie Back som är bra på att dränka smakmässiga lågvattenmärken i nytt värde. Howdy drömfångare, stringtrosor, amerikansk high school-skräck. Aldrig har jag smekt en navelpiercing så ömt som när den sitter på en viskosklänningen hon gjort.

Det är lätt att referera till Thom Brownes förkrympta kostymestetik när man försöker hetsa sin lillebror att köpa ännu en secondhandkavaj med för korta ärmar.

Vissa dagar finns det nämligen endast ett sätt att förhålla sig till herrmodets stilregler: som något att rebellera mot.

Och detta kanske, som i mitt fall, får en att tänka på Mr. Browne och hans ankelfläktade kostymer.

Men det ironiska med Thom Brownes kostymer är att de inte alls är tänkta att erbjuda frihet från reglerna. De erbjuder inte stilanarki, utan snarare ett undantag som bekräftar regeln ännu en gång. Det finns nämligen ett regelverk, det är bara inte samma som står i herrmodestilböckerna på biblioteket. Det är Thompas egna.

När man köper en av hans kostymer får man tydligen en noggrann lista på hur man bär den korrekt.

Byxorna ska bäras i midjan så att byxorna faller över ankeln. Oxfordskjortan ska INTE strykas efter tvätt. INGA strumpor i skorna. Endast den mittersta knappen på kavajen ska vara knäppt.

Med andra ord skulle Thom Browne INTE rekommendera min bror att köpa ännu en i armarna för kort secondhandkavaj. Men så länge hans kostymer saluförs för 30-40 000 kronor, kan det vara läge att fortsätta rebellera.