Sophie Calle, Suite vénitienne (1980) Bild: Bozar Expo
Jag pratar mycket om nyhetsvärde och om förändring nuförtiden, gissningsvis för att jag har ett stort behov av det. Själva konceptet av nyhetsvärde känns som något grundläggande för mode (– mode som det nyas eviga återkomst). Det nya är attraktivt, kanske refererar tillbaka, men representerar framtiden.
Att det nya passerar sitt bäst före-datum och inte längre är nytt, är logiskt och det är också logiskt att man kan tröttna på något som dominerar och fyller butiker och bloggytor. Ibland, tröttnar man oberoende av allmäna trendcykler. Också logiskt, förvisso, men ibland går det så snabbt. Ibland är det som om det är konceptet av ”nytt” som är lockande. Som om det helt enkelt ÄR det som är lockande.
Ok, jag ska sluta prata i man-perspektiv och säga jag. JAG köpte en trenchcoat härom veckan. Den var stor och tung och bra och fick mig att känna mig som på bilden ovan. De första gångerna jag bar den var riktigt bra. Kände mig bra. Ny och bra. Det var något värdefullt som skvalpade mot min rygg. Men när jag skulle gå till bussen någon vecka, två kanske, senare var det som om förtrollningen brutits från en sekund till en annan.
Jag brukar känna av syndromet av att något nyköpt förlorar lite av sitt ursprungliga värde efter ett litet tag – det är nästan som om smekmånaden avbrutits – men det här var första gången det skedde så abrupt. I bilrutorna såg jag ”sanningen”. Den här var inte alls fin på mig. Den är för lång, för tältig för beige för brrrrr. Bar med mig obehaget på bussen, resten av eftermiddagen. Jag fick verkligen en chock när jag råkade möta mig egen reflektion i spegeln senare, utan kappan, och inse att JAG som människa inte såg ut som den formlösa klump trenchen hade övertalat mig att jag var.
Det enda som hänt från att jag struttat nyförälskat i beige polyester/bomull-längder till den där ödesdigra självmedvetna eftermiddagen, var att tiden gått. Det var inte längre med nya ögon jag mötte tyget, det var med vana. Och då räckte jackan inte till. Jackan var förresten inte ny som i inte använd, jag köpte den för en hundralapp i en second hand-affär, så det har inte med fysiskt, utan personligt, nyhetsvärde att göra.
Det var ingen trend som kulminerat, ingen överdriven användning, utan bara en nyförälskelse som falnat. Modets livscykel i mikroperspektiv.
Har helt enkelt belägg för all min konsumtionsambivalens. Jag menar, hur vet man vad som är första ögonkastets förrädiska passion – näckens blodtörstiga frästande – och vad som kommer bevara sin lyster någon månad in i relationen? Säg inte att man måste chansa. Chansningar ger mig magkatarr.
