Dagens designerfråga går till Minna Palmqvist, som gör kläder som inspirerats av tankar om kropp och ideal. Med hjälp av ett stort block smör och lavendelfärgat tyg har hon skapat en installation som ska föra tankarna till det som gradvis händer med kroppen när den åldras.

Foto: Anna Rönnqvist

Det är ju något som alla måste förhålla sig till: att se sin kropp förändras, både med tiden, men också på grund av andra faktorer, som sjukdom. Har du några förslag på hur man potentiellt kan förhålla sig avslappnat till sin kropps förändring i en tid av kroppsfixering?

Minna Palmqvist: – Ja, den här förändringen är något vi inte gärna pratar om, och många förnekar ju den så till den milda grad att de inte kan se det vackra i tex en ny skrattrynka, utan de ser det som slutet på den unga skönheten (vilken är den enda skönhet vårt samhälle accepterar), men då jag själv inte kommit allt för långt i kroppens förändring, trots att mycket ändras mellan 20 och 30, så har jag inte några tips. Jag antar att det bästa vore om man kunde jämföra sig bara med sig själv, och se till hur man mår och vad man har just där och just då utan att väga in hela modellbranchen och hur man såg ut när man var 19. Men hur gör man det i ett samhälle som vårt?

Läs en längre intervju med Minna Palmqvist, om hennes cellulitleggings och skillnaden på fakta och fiktion i modet, i Sydsvenskans stilsidor på lördag.

George Phoenix via Wikimedia Commons.

Dagens hållbarhetsidé: Återinviga ett gammalt plagg.

Dags att gå på gå på upptäcktsfärd i den egna klädkammaren. Nej, det är inte direkt mer miljövänligt att fysiskt ha på sig en jacka än att låta den hänga i garderoben, men det kanske ändå finns fördelar med att återbesöka bortglömda plagg ibland? Att rota fram sitt forna jag i klädform utan att rygga tillbaka? Kanske stoppar det en från att stressköpa en ny vårjacka. Om inte annat kan det åtminstone vara en utmaning att våga sig in i garderobens mörkaste hörn och komma ut påklädd i något nytt fast gammalt.

Själv gjorde jag comeback i tre gamla plagg under veckan som gick. Tre vårjackor, som av olika anledningar under många år hängt kvar hos mig, men nästan aldrig på mina axlar, fick återse dagsljus.

I. Rödvinsköpet

Köpt i en storstad som jag spenderat sommaren i precis innan jag skulle åka hem igen. Efter att ha varit konstant pank och snål hade jag plötsligt druckit karaffvin mitt på dagen och befann mig i en stor klädbutik med mitt kontokort fullkomligen vibrerande i fickan. Då kändes det som en bra idé att köpa en nästan midjekort dubbelknäppt jacka i vinterjackstyg som är för kall att användas på vintern men för varm att användas på våren. Den var inte ens på REA! Men nu, sju (!) år senare, lyckades jag äntligen vädermatcha den. Tack för det, svenskt oberäkneligt vårväder. (Råkade dock spilla ta-med-kaffe över hela ena ärmen så nu dröjer det väl antagligen sju år till innan jag vågar bära den igen.)

II. Bohouniformen

Jag jobbade i en klädbutik som var för dyr för oss som jobbade där att handla i. Ibland på lunchrasterna sprang jag i någon klädkedja som matchade min budget bättre och en dag hittade jag en trenchcoat som var glansig och påsig i formen som fick mig att känna mig lika delar lyxig som hemlös. Bra kombination som ringade in mitt dåvarande liv ganska väl. Den har åldrats fint och överlevde 40 grader i maskin så nu får den igen mig att känna mig ambivalent på ett trevligt sätt. Trasig och glamorös på samma gång.

III. Jobbsökarjackan

Köpt inför en arbetsintervju. Jag minns att jag bar den med krispig vit t-shirt, silverhalsband och grå gubbbyxor och att jag kände mig fin och ny. Tror att det är en bra känsla att ha när man går på arbetsintervju. Minus med jackan är att den ser ut som en regnjacka men verkligen inte är vattentät. Dessutom måste man nästan ha på sig läppstift när man bär den. När jag steg ut i den på gatan häromdagen, för första gången på mycket länge, kom jag plötsligt på att jag ibland använt den som joggingjacka. Tack och lov var min jogging aldrig intensiv nog för att lämna den charmiga doften av sportsvett i tyget.

(I förrgår när vinden var efterhängsen och jobbigt bar jag jacka nummer III under I. Det visade sig funka ganska bra.)

Någon som antar utmaningen att göra samma? Att under den kommande veckan bära minst två plagg som hängt orörda i minst ett år i garderoben? Berätta gärna om hur det gick!

Sid. 28, Milan Kundera, ”Odödligheten” (1990).

Ja, varför gör hon det inte? Varför TÄCKER hon inte åderbrocken?

Det undrar Milan Kunderas romankaraktär med avsmak i blicken. Ska vi berätta för henne? Varför åderbrocken då och då måste vara på display?

Det är ett stort missförstånd att mode handlar om att försöka nå en sorts universell skönhet, skönhet för alla. Det handlar inte om att vara snygg. Låter det konstigt? Jag omformulerar: mode handlar inte om att försöka komma över en objektiv lägsta nivå gällande utseende. Man kan faktiskt inte tillfredsställa alla medmänniskor på en och samma trottoar.

Mode är ett tillfälligt skönhetsbegrepp, en kollektiv pop up-smak. Det är ett mystiskt fenomen som påverkar många människors uppfattning om vad som är snyggt, samtidigt. Mode får två kompisar från olika städer att helt plötsligt unisont stå och rycka i samma batikplagg och bara stöna: ”Åhhh”.

Inga åderbrock i världen ska få stå i vägen för att ett sådant begär. Klart tjejen ska ha shorts!

Förra månaden gick jag förbi en butik som verkade ha fattat vad smink egentligen handlar om. Äntligen!

Smink handlar inte om försköning, om att skapa en naturlig, men snyggare, version av sig själv. Det handlar, förståss, om att trolla fram sitt alter ego.

Och med de orden måste jag såklart fråga:

Vem ska ni vara på nyår?

Under en vecka hade stildeltagaren Hanna i uppdrag att fotografera Dagens Outfit samt reflektera kort kring hur hon kände sig i de specifika kläderna. Nedan följer resultatet: sju olika outfits följt av lika många kommentarer om hur kläderna kändes på. Kruxet är att kommentarerna är i oordning…

Går det att lista ut vilken känsla som hör ihop till vilka kläder?

Det låter kanske som en Knep & Knåp-sida i en syltkladdig serietidning. Det är precis vad det är – fast för insnöade klädkufar. Hur subjektiv är egentligen bekvämlighetskänslan? Går den att läsa av endast med hjälp av en tvådimensionell bild? Kan någon räkna ut vilka plagg som fick Hanna att känna sig utstirrad i?

EN VECKAS PÅKLÄDNINGAR:

Måndag

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Fredag

Lördag

Söndag

EN VECKAS OUTFITKÄNSLOR (i icke-kronologisk ordning):

1. ”Som en cirkusprinsessa på vift.”

2. ”Två timmars sömn och kläderna som mina händer nuddade vid först på morgonen… njae. Känner mig slappt klädd och lite lagom ofräsch sådär.”

3. ”Obekväm och utstirrad! Men också ganska fin.”

4. ”Idag har jag klätt mig helt och hållet efter funktion, allt är noga uttänkt för att passa dagens kommande aktiviteter.”

5. ”Idag är jag snyggt klädd. Yey!”

6. ”Det här är jag verkligen ovan att gå klädd i. Skulle nog inte gå utanför huset så här i Sverige. Men någon timme in på dagen kände jag mig väldigt mycket bekvämare… så kanske ändå?”

7. ”Åh, det här är kläder jag trivs i. De är bra för att gå på upptäcktsfärd i.”

QUIZ: Vilken dag hör till vilken känsla?

Rätt svar följer…

DELTAGARE EXPERIMENTGRUPPEN:
Hanna. 22 år. Studerar och jobbar i bokhandel. Tycker om att äta mat, läsa böcker i kollektivtrafiken och sy kjolar. Gillar just nu Peter Pan-kragar, rosetter och gubbskor. Bloggar på No Absolute Truth.

Se alla Hannas stilexperiment.

Mode är intressant på grund av det det som händer mellan yta, öga och hjärna.

Händelseprocess: [Hur något ser ut] -> människa -> reaktion.

Reaktion: tycka om, ilskna till, provoceras av, dregla, gråta*.

* Eventuellt är reaktionerna inte alltid så starka att det behövs läggas en Kleenex-ask i handväskan inför en shoppingmarsch. Oftast reagerar vi bara genom att trycka en pinkod eller genom att hänga upp en utriven magasinsida på väggen med häftmassa, eller säga ”Aha”.

Bild: Smyckesdesignern Kelly Framel via Stylelikeu.

”I wouldn’t feel like myself leaving the house without any jewelry. I’m OK with changing my clothes and trying new looks, but I always have to be wearing two pieces of jewelry before I leave the house, even to check the mail.”

Kelly Framel via Stylelikeu.

Ett lördagsläsningstips. På sidan Styelikeu kommer man lite närmare de utvalda personens klädvanor än man gör hos andra stilvoyeurer, såsom The Sartorialist, som dock försörjer en med mycket personligt mode inom fotorektangelns begränsningar. Men hos Stylikeu kan kan nästan känna metallrosten mellan fingrarna. Nästan.

Appropå citatet ovan: det är intressant hur olika människor förhåller sig till smycken. Jag känner nog lite som Kelly ovan. Naken helt utan. Att hellre bygga på sig en deciliter skrot, även om det inte passar ihop med ens kläder, än att gå ut utan. En bekant till mig berättade att han ofta kände sig naken utan en näve rejäla ringar fördelat på sina tio fingrar. Men samtidigt kan smycken också vara ett irritationsmoment. Örhängen som tynger örsnibbar och stora tunga skavande halsband. Och jag tror att ens smärttröskel när det kommer till bijouterier är lite styrd av hur lätt man känner sig naken utan. En blinglover står ut med lite ömma nyckelben när kvällen är slut.

När och vad man känner sig naken i, jag menar utan, är förresten också något vars definition skiljer sig från hushåll till hushåll. Någon känner sig naken utan högklackat, sin sjal, ipod, vigselring, parfym, utan minst tre lager kläder. Och vissa, men nu pratar jag såklart om särskilda specialfall, känner sig nakna utan kläder. Nej, nu tog jag nog i. När är människan utan kläder? I duschen, max.

>>> Se hela reportaget om Kelly Framels garderob på Stylelikeu.

En formulering i Elin Unnes fina intervju med Ann-Sofie Back i senaste numret av Bon gjorde mig glad (och avundsjuk):

”att ljuga med kläder”.

Att använda kläder, inte som en spegel av ens ”riktiga jag”, men som ett försök skapa en bild av ett önskat jag.

Men jag skulle inte vilja säga att det behöver innebära att vi alla går runt som bedragare. För vem säger att det ens går att översätta en själ till konkreta kläder? Att det finns plagg som motsvarar ens inre sanning. Kanske är alla ens försök att skapa sin estetiska identitet en form av omedveten lögn. Jag tänker på mig själv, när jag borstar ut mitt hår så att det blir långt och rakt. Det är snarare en medveten, men stundtals befriande, lögn. Det här är inte jag, egentligen, men en bild av hur jag kunde vara. Och kanske är ens shopping, ens påklädningsprocesser, ens garderobsrokader små steg på vägen att försöka komma så nära en klädmässig översättning av den man egentligen är.

Gårdagens outfit: mycket smink, kilklackar, kort sidenklänning i epileptisk färgskala + utsläppt hår.

En man stoppade mig utanför Triangeln-kyrkan och meddelade att om jag var på väg till bröllopet hade jag kommit två timmar för sent.

Han var smått alkoholiserad, men hade en poäng. Jag var kanske lite för uppklädd för min aktivitet (svettig konsert på Lille Vega). På tåget adderade jag ändå persimonfärgat läppstift och speglade mig i fönsterrutan när tåget åkte ner i tunneln. Det där med passande klädsel kan man ju diskutera. Jag skulle fira att jag för första gången skulle se min stora tonårsidol live (sist Tricky var i regionen hade jag en bokad Greklandsresa och satt med mamma i parken och skrapade trisslotter för att få ihop till ombokningsavgiften… och misslyckades). Ett sådant tillfälle, ödesmättat nostalgiklimax, kräver sin klänning.

Jag var uppenbart ”felklädd” bland alla t-shirts och jeans och ryggar dreads i konsertlokalen. Men det var en tillräckligt glad dag för att inte drunkna i den där känslan som uppstår när man är för uppklädd – eller nerklädd – för det specifika sammanhanget.

I min idealvärld är det precis så. Man klär man sig efter sin minutiösa instinkt och låter sig inte likt en kopparyta påverkas av omgivningen.

Återkommer ofta till hur ens självuppfattning och självförtroende påverkas av det som händer någonstans mellan att man står och gör i ordning sig hemma och att man möter omvärlden. Hur en koncentrerad sminkprocess ena kvällen kan få en att räta på ryggen och bara droppa Colgateleenden runt sig, men att en annan dag få en att känna sig som en väldigt ledsen clown. Och det är ofta svårt att förutspå. Att känna sig fin är ett väldigt diffust tillstånd. Ibland är man som finast i samma kläder man redan haft på sig hela dagen och ibland krävs det en koncentrerad puderseans framför närmsta badrumsspegel för att få en att känna sig bekväm. Och fin. Enligt mig hänger de där två känslotillstånden ihop som siamesiska tvillingar.

Det här med att göra sig extra fin har Sara tittat närmare på. Rapporten om hur det gick kommer senare i veckan.

På tala om hår fick jag ett tips från Folkets Bio om kortfilmen ”(Vikten av) Hår”, som har premiär i mars. Filmen behandlar det vi varit inne på: vad som sitter i håret och vad som händer när man ofrivilligt blir av med det. Har någon annan tips på kultur som kan göra oss ännu bättre på att förstå hur identitet och hår hänger ihop?