Om att få gåshud av mode som man varken kan äga eller ha på sig. Och om papper.

I modevärlden (ursäkta uttrycket) dyker papperskläder rutinmässigt upp som avantgardmode. På distans (ja, det vill säga ”utanför modevärlden”) kan just pappersmode vara något av det mest provocerande som finns. Plagg som man inte kan ha på sig! Kläder som vittrar sönder i duggregn!

Självklart är det mycket, för att inte säga majoriteten, avantgardmode som överhuvudtaget inte går att direkttransportera till veckodagsverkligheten. Just pappersplaggen verkar dock nästan tolkas som ett hån. Som det ultimata beviset på modets ickebärbarhet.

Förra året hade Antwerpens modemuseum en utställning med just pappersmode som tema. Pappersmode som i allt från origamiinspiration till engångsklänningar.

Jum Nakao (2004) ”A costora do Invisível”. Bild från Jum Nakao. Foto: Sandra Bordin.

Det intryck som fastnade tydligast hos mig var modevisningsvideon med den brasilianska Jum Nakaos kollektion ”A costora do Invisível” (sewing the invisible) från 2004.  Modellerna trippade ut en efter en, vaggande i stora vita skapelser av papper. Det var helt fantastiska svullna, ömsom styva, siluetter. Speciellt effektfulla var de stora konformade kjolarna med millimeterskurna mönster som i rörelse fick benen att blinka till genom håligheterna.

I finalen började modellerna, som samlats på catwalken, plötsligt slita sina kläder till pappersslamsor. Som levande dokumentförstörare reducerade de plaggen till potpurri.

Jum Nakao (2004) ”A costora do Invisível”. Bild från Jum Nakao. Foto: Fernando Louza

I videon ser man hur publiken blir alldeles förskräckt – spärrar upp ögonen, lägger händerna som skydd för ansiktet. Innan de överrumplat brister ut i stående ovationer.

Det var chockartat att se hur snabbt siluetterna tillintetgjordes. Sedan kom frågorna som på löpande band.

Är det här en direkt metafor för modets flyktighet?

Eller kritik till massproduktion?

Den panikartade känslan av att se kollektionen förstöras påminde mig om hur tätt kopplat själva ägandet, materialismen, är till njutningen av mode. Egentligen borde min egen relation till Jum Nakaos kollektion vara oberörd av att plaggen upphör att existera, det är inte som om min upplevelse av dem blir mer riktig av att de faktiskt fysiskt finns.

Kollektionen lever vidare i bilder och YouTube-klipp, i kopior och homage, i bloggar och personliga referensarkiv – och faktiskt är det ju på det sättet mycket mode, till stor del, existerar i dag. De fysiska plaggen är – och nu pratar jag fortfarande om visningsavantgardet – ofta bara en dimension.

700 timmar tog det att tillverka kollektionen, men bara en minut att förstöra den. En minut som räckte för att fylla hela underarmarna med gåshud.

Just då, för mig, var modet performance. Jag tänker verkligen inte hålla ett tal om att mode alltid, eller ens ibland, är konst. Men jag tycker att det är fint att påminna själv om att mode också kan vara en upplevelse.

Mer:
– Jum Nakaos hemsida, blogg och flickr.
– Jum Nakaos modevisningsvideo.
– Kollektionen i bilder.