Kanske är han något på spåren, John Cage. Men vad är det med årsskiften som får en att bombsäkert tro att det med lite materialistiska medel är möjligt att bli en ny person?

Den första januari är en utsiktsplats med horisonten i perfekt panorama. Allt är nytt. Luktar nytt. Det är inte nytt, men det ser nytt ut. Luktar nytt. Man lovar sig själv att bli bättre. Bli en bättre version av sig själv, som inte biter på naglarna eller kollar Instagram istället för att läsa Iris Murdoch på tåget.

En kofta i perfekt grönmögelgrön, luddig mot eventuella fingertoppar, är precis vad en person som läser Iris Murdoch på tåget skulle ha på sig. Ett hjälpmedel.

Mode är det nyas industri. Det är det nya materialiserat. Mode är ett löfte om något annat, något nytt. En framtidshyllning som ersätter sig själv ständigt. Det är maraton mot solnedgången. Det är lätt att glömma att regnbågen (eller den regnbågsfärgade partytoppen) hela tiden flyttar sig längre bort, närmare horisonten.

Det är ett nytt år. Efter en vecka är allt är som vanligt igen. Men den grönmögelgröna tröjan är åtminstone väldigt fin.

Bildkälla: skärmdumpar ur Ally McBeal, säsong 3.

Foto: Francis Miller (1960). Bild via Google LIFE.

I januari öppnar en tyst shoppingavdelning i ett brittiskt varuhus. En mobilfri zon som uppmuntrar till, jag citerar, ”en stunds ro i en värld där vi är bombarderade med en kakofoni av information och stimulans”, ska låta kunderna shoppa och, ehm, meditera samtidigt.

Frågan är om man shoppar annorlunda när man inte är omringad av krispig loungemusik eller fredagsbas i för hög volym.

Frågan är också om det som i tågets tysta kupé kommer att växa fram två typer av personligheter: den som trotsar tysthetslöftet med småprat och den som hyschar den småpratande.

Hur som helst måste väl detta räknas som ännu ett bevis på att vår tids religion är konsumism. Shopping som meditativ handling i ekande tystnad. Nu saknas det bara en bikt som man efter köptillfället kan skynda in i för att bekänna fyndet/synden.

George Phoenix via Wikimedia Commons.

Dagens hållbarhetsidé: Återinviga ett gammalt plagg.

Dags att gå på gå på upptäcktsfärd i den egna klädkammaren. Nej, det är inte direkt mer miljövänligt att fysiskt ha på sig en jacka än att låta den hänga i garderoben, men det kanske ändå finns fördelar med att återbesöka bortglömda plagg ibland? Att rota fram sitt forna jag i klädform utan att rygga tillbaka? Kanske stoppar det en från att stressköpa en ny vårjacka. Om inte annat kan det åtminstone vara en utmaning att våga sig in i garderobens mörkaste hörn och komma ut påklädd i något nytt fast gammalt.

Själv gjorde jag comeback i tre gamla plagg under veckan som gick. Tre vårjackor, som av olika anledningar under många år hängt kvar hos mig, men nästan aldrig på mina axlar, fick återse dagsljus.

I. Rödvinsköpet

Köpt i en storstad som jag spenderat sommaren i precis innan jag skulle åka hem igen. Efter att ha varit konstant pank och snål hade jag plötsligt druckit karaffvin mitt på dagen och befann mig i en stor klädbutik med mitt kontokort fullkomligen vibrerande i fickan. Då kändes det som en bra idé att köpa en nästan midjekort dubbelknäppt jacka i vinterjackstyg som är för kall att användas på vintern men för varm att användas på våren. Den var inte ens på REA! Men nu, sju (!) år senare, lyckades jag äntligen vädermatcha den. Tack för det, svenskt oberäkneligt vårväder. (Råkade dock spilla ta-med-kaffe över hela ena ärmen så nu dröjer det väl antagligen sju år till innan jag vågar bära den igen.)

II. Bohouniformen

Jag jobbade i en klädbutik som var för dyr för oss som jobbade där att handla i. Ibland på lunchrasterna sprang jag i någon klädkedja som matchade min budget bättre och en dag hittade jag en trenchcoat som var glansig och påsig i formen som fick mig att känna mig lika delar lyxig som hemlös. Bra kombination som ringade in mitt dåvarande liv ganska väl. Den har åldrats fint och överlevde 40 grader i maskin så nu får den igen mig att känna mig ambivalent på ett trevligt sätt. Trasig och glamorös på samma gång.

III. Jobbsökarjackan

Köpt inför en arbetsintervju. Jag minns att jag bar den med krispig vit t-shirt, silverhalsband och grå gubbbyxor och att jag kände mig fin och ny. Tror att det är en bra känsla att ha när man går på arbetsintervju. Minus med jackan är att den ser ut som en regnjacka men verkligen inte är vattentät. Dessutom måste man nästan ha på sig läppstift när man bär den. När jag steg ut i den på gatan häromdagen, för första gången på mycket länge, kom jag plötsligt på att jag ibland använt den som joggingjacka. Tack och lov var min jogging aldrig intensiv nog för att lämna den charmiga doften av sportsvett i tyget.

(I förrgår när vinden var efterhängsen och jobbigt bar jag jacka nummer III under I. Det visade sig funka ganska bra.)

Någon som antar utmaningen att göra samma? Att under den kommande veckan bära minst två plagg som hängt orörda i minst ett år i garderoben? Berätta gärna om hur det gick!

Bild via In The Gloss.

”I’m the only child from the only child policy in China, and then my father is a perfectionist, so he always told me to look the best and everything. He always said, ‘This shirt is not so good, you have to go change it or buy a new one or something!’ And then when I was eleven, he started buying me masks for my face and then I started doing masks.”

Yi Zhou, konstnär berättar om sitt förhållande till smink och skönhet på bloggen In the Gloss.

Det är något väldigt intimt och lockande med skönhetsberättelserna på In the gloss. Jag läser dem med ett fascination som ett bläddrande genom skönhetssidorna i ett magasin aldrig framkallar. Det här är något helt annat.

En del av bloggen är dedikerad till modebranschfolk och skådisars skönhetsrutiner. Varumärkesnamn efter varumärkesnamn radas upp, krämvanorna beskrivs i detalj och jag kan inte låta bli att stoppa mig själv: varför är detta intressant? Varför är detta inte fruktansvärt tråkigt?

Kanske är det för att formatet bygger på det personliga. Det blir nästan klibbigt intimt. De blanka burkarna, med finstilta loggor och dyra innehåll, är något annat i de här textformatet. De är delar av berättande.

Jag gillar särskilt att fokus inte ligger på ytan, det är inte bildregn med inzoomade ansiktsporer, perfekta ansikten, i centrum är själva rutinerna, ritualerna, badrumsskåpen. Dessutom är det här den absoluta motpolen till världens tråkigaste intervjusvar (på frågan Vilka är dina bästa skönhetstips?): ”Vatten, mycket sömn, kanske lite mascara och en dutt concealer”. Måttfullhet är väl den mest ointressanta inställningen när det kommer till smink. Av Into the gloss skönhetsbekännelser får jag snarare känslan av att det är många lager kräm som appliceras. Skönhet är något som kan skapas, det måste inte nödvändigtvis ha med moder jord att göra.

Baksidan är kanske att de här texterna fungerar mer effektivt och konsumtionslockande än blanka magasinannonser med blanka ansikten gör, åtminstone på mig. Det vill säga: de gör mig shoppingsugen. En dyr och ganska dålig konsekvens om jag inte lyckas hålla mig från taxfreeshoppar i all kommande framtid.

Förresten, på tala om bra sminklektyr, ni läser väl Maria Ahlgrens skönhetsblogg på Bon? Hon har en fantastisk sminkpenna, i dubbelbemärkelse. Hennes puderprosa borde få till och med den största nagellacksanalfabet att drömma i MAC-nyanser. Och DÄR nådde jag min kulmen för tillåtna kosmetikaliknelser i ett och samma blogginlägg. Glad söndag!

Det är inget som en flytt som tvingar till konfrontation med materialismen.

Tio kartonger in, kallsvetten kommer. Det är en känsla som innehåller både förändringsnervositet, utflyttningsstress, ömma axlar, nostalgi, men framförallt ett förhöjt äckel inför den egna konsumtionen. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att samla på sig så mycket skit?

(– Well, du har antikvariat som hobby, är stammis i stans alla second hand-butiker och spenderar varannan helg på Sopstationen.

– Det var en retorisk fråga..!)

För ett ögonblick står man där med hela västvärldens materialism och konsumtionsvanor på sina axlar. För man kan ju försöka göra det till ett allmänt och inte personligt problem, det kanske känns bättre då. Antagligen börjar man maniskt slänga varannan ägodel i påsen öronmärkt Myrorna. Även om man vet att det inte hjälper, för så fort man landat i nya lägenheten, sprättat upp sina kartonger, kommer man på nytt börja boa sig, konsumera nytt (för man behöver ju nya grejer till den nya lägenheten!) och glömma allt om det Everest av tillhörigheter som man var tvungen att packa ihop och lyfta med sin rygg.

Jag skriver, såklart, i jagform egentligen. Helgens tema har varit tunga lyft och ägodelsångest. Där någonstans i kaoset, när jag åtminstone packat ner alla loppisskålar och glittriga ponchos, hela min boksamling, alla tavlor från väggarna, samtliga skor, upptäckte jag min samling gratisvykort från högstadiet. Den väger cirka tre kilo. När någon fyller år brukar jag välja ut ett kort från den. Den kan omöjligt förpassas till vinden.

Det är urvalsprocessen som är den värsta. Vad ska man göra med sakerna? Vinden? Det är som att förtränga ett trauma, typ. Skänka bort? Jo, men, men, jag kommer verkligen sakna den här jordgloben. Tvångsadoptera bort till någon stackars kompis? Som sagt, stackars kompis. Sätta på piedestal?

Det hänger helt enkelt inte ihop, att man samlar på sig fler och fler saker, men att lägenhetspriserna stiger. Kvadratmetern är vår tids saffran, ändå fyller jag dem tvångsmässigt med högar och högar av prylar. Hem sökes för kattlös crazy lady och hennes fem containrar loppisfynd.

I helgen lärde jag mig att den sentimentala materialismen aldrig är så påfrestande som när man ska flytta till en mindre lägenhet.

Det är inte utan att man tänker på den debatt om frihet som i nuläget smyger i media. Jonathan Franzen-effekten (hans tegelsten till roman är för övrigt inte heller helt kul att flytta!). Känslan som uppstår när man under en mycket kort tid blir tvungen att möta varenda sak man äger – det är ingen frihetskänsla.

(– Imorgon drar jag till andra sidan världen och lever som nomad.

– Du måste bara hyra ett förvaringsrum för dina fyra meter tidningar och tjugo kilo kläder först…)

Aldrig har livet som buddhistisk nunna känts mer lockande.

Dagsoutfit

Turkosa glittriga strumpor

Kvällsoutfit

Svarta glittriga strumpor

Om den här bloggens fokus var olika stiltips, skulle jag nu vara tvungen att tipsa om ett par glittriga strumpor. Jag är nog tvungen att göra det ändå. För ett par glittriga strumpor underlättar förvandlingsprocessen från svettig dagtid till neonljuskväll. Har jag lyckligt fått erfara. Även om man byter från ett glittrigt par till ett annat  kan man uppleva känslan av förändringen från vardagsslapp till uppklädd.

Pitchen: de väger ingenting, de är inte så dyra – nämnde jag att de glittrar?

Det där med att de inte är dyra beror kanske i och för sig på hur man ser det. Om man jämför med ett par Prada-stolpar framstår de såklart som nudelbilliga. Men jag avskyr också folk som kallar dyra saker för prisvärda och därför är det läge att precisera: det understa paret, mitt evening wear-par, kostade över hundra spänn! För att vara strumpor är det ganska dyrt! Jag kan också påpeka att de kostade ungefär samma som skorna på bilden – fast där är det i mitt försvar mer ett fall av provocerande billiga skor.

Som räddning, när jag kände mig ful och ofestlig, var lite över hundra spänn dock ett billigt pris att betala. För jag fick ju ett par glittriga fotryggar att titta ner på. Och en känsla fotvalvsglamour. Glamour överhuvudtaget. Det krävdes i princip bara ett lånesprut ur en testparfym på Åhlens sen var min metamorfos från svettig knegare till kvällsslända klar.

Så min konklusion är således att ja, det är PRISVÄRT att konsumera strumpor för över hundra, just eftersom de glittrar.

</Dagens Tips>

”Det är accessoarerna som gör det.” (Men inte utan att man får lite Pierre Cardin-flashbacks på köpet)

Foto: Al Fenn (1949) via LIFE.

Ett experiment jag har lust, men inte ekonomiska förutsättningar, att genomföra just nu är att från en dag till en annan byta ut alla skönhetsprodukter mot dyrare varianter. Chockuppgradera. Som om man blivit plötsligt nyrik eller bara plötsligt grundlurad i Kastrups Tax Free-shop.

200-kronorsschampo, fuktkräm med guld eller saffran i, ett hårspray som inte kommer från Netto, nagellack som kostar som en tur/retur till Köpenhamn. Byta allt. Höja ribban för vad som som har tillstånd att posera i badrumsskåpet.

Och sen vänta en månad. Peela, smörja, skrubba. Löddra, skölj, upprepa. Varje morgon framför spegeln puta med läpparna och känna efter. Räkna porer.

Hur länge håller den lyxkänslan post boutiquetransaktion i sig? Den första veckan: är det som att vara en annan person? Går det att identifiera några tydliga, fysiska och objektiva förändringar? Känner man sig helt enkelt lyxigare, mer la-di-da?

Foto: Gjon Mili via LIFE.

Nu är jag egentligen inte på Sverker-uppdrag: ute efter att avslöja att vi lägger för mycket pengar på små hudkrämsburkar. Nej, det är jag ganska ointresserad av att göra. Min agenda rör istället om hur våra personlig illusioner skulle påverkas. Om man nu är en sådan person som ibland köper ett dyrare schampo för att kunna löddra in lyx i hårbottnen. Om man gör det ibland och tycker om att lura sig själv lite. Om man är en sådan person – som gärna, åtminstone ibland, går med på illusionen om att desto fler guldtior desto mer volym – plötsligt uppgraderar sig permanent. Vad händer med lyxkänslan? Förvandlas den istället till ett lägsta krav? Eller går man runt och ständigt känner sig som Charlotte York?

Jag tror att konsumtionsvanor på ett sätt kan vara människans värsta fiende. Det kan vara komplicerat att Euroshoppa om man har lagt till sig Renée Voltaire-vanor. En höjd ribba är tung att tvinga ner.

Det svåraste är nog att mäta rimlighet. Är det rimligt att en primer hamnar på ens personliga Maslows-trappa? Är det rimligt att man suckar fattigmanssuckar men precis köpt en ny olja till håret? Det kanske är det – jag säger i alla fall inte att det är orimligt – men, ibland önskar jag att man kunde få börja om från noll när parmesan fortfarande var en bonus och man kunde skriva schampo på sin ICA-inköpslista bredvid tomater. När gränsen mellan lyx och förbrukningsvara var skarpare.

Min egen ekonomiska fiende är i alla fall inte höjda hyror. Fienden är min mot himlen höjda ribba när det kommer till vardagskonsumtion.

Min hypotes för skönhetsproduktsexperimentet är att jag nog – åtminstone under den första tiden – skulle känna mig lite lyxigare, saffransskrimrande, volymig. Men att det vid månadens eller produkternas slut, skulle vara plågsamt svårt att återgå till det normala. För att det normala är ett föränderligt tillstånd som lika gärna kan domineras av Åhlens egna såsom YSL – ibland oberoende av rådande inkomst.

Klämman som syns på nedersta bildenär för övrigt min bästa pryl. Det skulle nog vara min personliga sak om jag skulle vara med i dokusåpa. Den kan nämligen användas till nästan allt. För att hålla ihop nylimmade skosulor. Den kan agera hårklämma, gardinihophållare, vykortsställ och  handdukshängare. Och jag tänker som herrmodet: funktion är fashion och bär därför klämman som dyraste vitguldet runt min hals. Tänk att få skaka hand med den som uppfann den.

Och, när jag ändå är igång och disskerar veckans outfits, knuten i det vita linnet är den bästa nödlösningen om man till exempel fått ta över ett lite för stort linne av sin mamma. Såhär gör man: tar tag i tyget på två ställen på insidan och knyter en enkelknut. Ändarna fäster man sedan med en säkerhetsnål. På insidan alltså. Obs, varning, mayday, det kan uppstå små hål i tyget. Knuttricket rekommenderas alltså ej för sköraste favvolinnet.

Sjalen på bild fyra är köpt på en marknad i Madrid. Ni vet det där ögonblicket? När man väntat ett helt liv på att man ska kunna ta till sig batiken och det plötsligt händer? Man stannar upp och tittar fram på tyget som plötsligt badar i en välriktad stråle sol. ”Batik! Det måste jag ha!” säger man då som i trans. Vaddå? Ni är inte bekanta med den känslan? Jag trodde batikfasen var något alla var tvungna att gå genom. Och nu är det, tydligen, min tur. Jag blev så uppspelt att jag glömde att pruta.

Shoppingsymptom, juni.

Jag trodde att jag hade skissat en ganska hållbar, och kritisk, teori om shopping. Om att man inte behövde den för att kunna uppleva mode. Ett par pinkodsvalser senare insåg jag att det nog inte var så enkelt i alla fall.

Jag tänkte såhär: shoppingen är ett sätt att fysiskt utöva sitt modeintresse. Som konstintresserad strövar man runt på gallerikvadratmeter, men när det gäller mode är golven ofta butikers. Shoppingen gör att man kan översätta de bilder man fått i huvudet, via världen, via Vogue, till fysiska plagg på sin kropp.

Jag tänkte att om shoppingen bara är ett uttryckssätt borde man kunna hitta ett annat att ersätta det med. Ett tag tänkte jag mycket på hur ens modeintresse borde kunna vara något annat än själviskt. Att man skulle kunna konsumera mode på andra sätt än genom att shoppa det. Bry sig om mode utan att försöka applicera det på sig själv, sin verklighet eller sin kropp. Det tror jag fortfarande, men det finns ett men som jag kommer till strax.

Jag tror att det här tankesättet har varit viktigt för mig: för att jag ska kunna arbeta med mode utan att hela tiden hålla upp en fickspegel för att betrakta mig själv. Jag har aldrig behövt tänka, ”fin kjol, men inte till mina ridbyxlår”. Modet har fått vara teoretiskt. Existera på andra plan än gungande från mina axlar. Jag som fysisk person (med lår, axlar, hud) är inte särskilt intressant när jag skriver en artikel om äggformade kappor.

Jag har också känt mig rätt stolt över att jag varit ”dålig” på att shoppa, att jag shoppat rätt lite (med undantag för väldigt regelbundna second hand-butikskramper).

Någonstans håller jag fast vid tanken på shopping som endast ett av flera – och inte ett obligatoriskt – sätt att ”utöva” mode. Det är ett enkelt sätt att materialisera ett intresse eller tillstånd.

Men.

Det finns ett men. Efter den senaste tiden – som jag spenderat bland annat på resande fot med många AC-pauser i butikslokaler – tycker jag inte att det är lika enkelt att vara iskallt kritisk till konsumtionens roll i modet. Inte när man, jag, samtidigt bryr sig väldigt mycket om människans relation till modet. Om hur mode KÄNNS.

Med hjälp av några breda skyltfönstertäta gator i storstäder, hittade jag plötsligt tillbaka till shoppingen. Jag påmindes om shoppingens fina sidor. De som finns! Men som jag glömt. I butiksbelysning där jag innan stått och velat, irriterats och till slut lämnat tomhänt alldeles matt av beslutsångest och ekonomiexem, kunde jag plötsligt penetrera mitt kontokort hur lätt som helst. Och gå hem med vaggande påse och sedan verkligen uppskatta känslan av att kunna ta på mig något nytt, som representerade en ny tid, som satt på min kropp på ett speciellt sätt.

Jag har Freud på snabbuppringning och kan ganska lätt tolka det här som ett resultat av en bra och glad period i mitt liv. Våren hände, något hände. Plötsligt kunde jag igen uppskatta modet som något ytterst personligt och relaterat till min egen kropp. Och där växte shoppingen ut som en svans. Och visst, man behöver såklart inte KÖPA plagg för att kunna njuta av att HA PÅ sig plagg, man kan ju gräva i sin egen garderob eller stjäla från en vän eller sy eller fridyka i containrar. Men för mig blev ett par nya plagg ledstången tillbaka till modet som privat njutning. Och jag måste alltså erkänna att jag inte bara kan dissa konsumtionens relevans för modet och framförallt inte för det personliga ”modeutövandet”. Det finns en poäng. En poäng som inte har det minsta med modehusens bokslut att göra. Det kan nämligen finnas en stor glädje i det fysiska modeutövandet – det som ibland uttrycks genom shopping. Jag tror på att det finns ett värde i att vilja klä på sig kläder och göra sig ”fin”. Det här låter säkert som en självklarthet för vissa, men inte för mig som under en tid glömt bort det.

Mitt plötsligt återuppstådda intresse för egoutsmyckande uppfattar jag som ett sundhetstecken. Knappast för världen eller miljön. Men för mig själv. Jag tycker fortfarande inte att det enda sättet man kan uppskatta kläder är på sig själv, men jag uppskattar att påminnas om glädjen i att faktiskt kunna uppleva kläderna på ett fysiskt – och fullständigt själviskt – sätt.