Man brukar säga att man ska leva i nuet, eller som om man skulle dö imorgon, men det är ju det vi gör. Hade det för länge sedan uppfunnits ett piller som gjort att vi lever i 500 år skulle nog inte världen se ut helt som den gör. Vi skulle i alla fall säkert tveka mer innan vi skövlade regnskog, käkade jätteräkor och slösade med vattnet.
I torsdags arrangerades Copenhagen Fashion Summit på operan i Köpenhamn. Över tusen människor dissade solen för att prata om hållbarhet, och den nuvarande bristen på just det, i dagens mode- och textilindustri. Förutom Prinsessan Mary, som höll inledningstal, talade representanter från olika hållbarhetsinitiativ, Greenpeace, stora modeföretag, FN och danska regeringen om och hur modets framtid kan få drastiskt grönare utsikter.
En sådan här konferens skulle alla som jobbar med mode behöva gå på. En gång i veckan. För även om man vet att läget är ohållbart så är det alldeles för lätt att titta åt ett annat håll.
Redan i inledningen talades det om konsumentens ansvar, konsumentens ansvar att shoppa mer hållbart och efterfråga ekologiskt, men efter hand som dagen gick och olika personer fått möjlighet att uttala sig stod det ändå, tack och lov, klart: alla som har med mode att göra har ansvar. De som ritar tröjan, sätter loggan i nacken, som säljer den OCH den som köper den. Alla måste tänka, inse och, framförallt, förändra sina beteenden.
Det finns vyer i modeindustrin som är allt annat än vackra. Det är bransch med många fula fläckar, med bekämpningsmedel som läcker ut i floderna och dåliga arbetsförhållande. Ibland kan man nästan tänka att enda sättet man kan arbeta med mode är om man sätter på sig skygglappar som skymmer allt det fula. Men Fashion Summit handlade om det motsatta: om att faktiskt stirra rakt in i den avgrund som blivit vår framtid och planera hur vi bäst ska kunna göra en U-sväng utan att förlora det fina med modet på vägen.
Danish Fashion Institute förtjänar en eloge som skapat ett ambitiöst forum med fokus på modets hållbarhetsparadox. Det var ett evenemang som bidrog med både förtvivlan och hopp. Som det är nu förbrukar vi en och en halv jords resurser. I takt med att medelklassen ökar, ökar också påfrestningen på miljön. Särskilt svårt är det när det kommer till modet eftersom dess grundprincip handlar om förändring, om att lämna saker bakom sig. Och det är en förändring som går snabbt. Om mode ska finnas kvar måste vi lära oss att förhålla oss till det på andra sätt än att konsumera det. Det vi faktiskt konsumerar får inte göra världen sämre.
Här kommer några trådar och tankar från konferensen:
Designerns ansvar
* Hållbarhetstänket måste börja redan på designerns skissbord. Idag går det åt fruktansvärt mycket vatten för ett enda par jeans. Det måste designern ta ställning till. Uppnår plagget inte vissa miljöstandarder får man helt enkelt välja ett annat tyg. Det är ingen lätt uppgift, det finns redan många saker att ta ställning till: väder, känsla, passform. Men design kan inte vara på bekostnad av miljön.
Vad är hållbar design?
* Det finns många sätt för designern att skapa ”hållbara” kläder. Till exempel kan skor monteras så att de lätt kan plockas isär, källsorteras och återvinnas när de slits ut. Man kan rita kläder med lägre ärmhålsringning så att de inte tar åt sig lika mycket svettdoft och alltså inte behöver tvättas lika ofta. Det finns märken som gör sina skor i ett enda material som gör dem lätta att smältas ner för att sedan göras till nya par. Men – det här var en av grundtankarna för dagen – det är viktigt att hållbarhetstänket inte påverkar designen rent estetiskt. En sak är om det uppmuntrat till kreativitet och innovation, men det etiska, ekologiska, miljövänliga ska inte vara en estetik. Det går nämligen trender i estetik och trender överges som känt vid vägkanten som gamla hundar. Idealt ska det hållbara vara en osynlig självklarhet.
Dålig kvalitet är dåligt för miljön
* Alla olika skeden i plaggprocessen måste ses över: tillverkning, transport, butik. Konsumenten måste i sin tur ansvara för att ta hand om plagget och inte förkorta dess livslängd med tvätt. Man kan försöka tvätta sina plagg mer sällan och i lägre temperaturer. Framförallt måste folk bli bättre på att ta hand om sina plagg. Laga dem, sula om skor och kanske ibland göra stora ändringar i dem. Modemärken får i sin tur inte producera skit, kläder som förstörs av tvätt, som blir noppiga, som inte håller i sömmarna.
Konsumenten guide till nål och tråd
* Idag är det väldigt svårt att ”shoppa kvalitet”. Det finns sällan någon hållbarhetsgaranti bakom nollorna på en prislapp. Därför måste kunder reklamera mera. Sätta krav. Inte acceptera skor som trillar sönder (det här måste vi prata mer om här på Sista Skriket!). Några förslag som presenterades var att plagg och skor skulle komma med en lättare reparationssats, att det skulle tryckas utförligare tvättlappar och införandet av resande sömmerskor som gör kontorsbesök med nål och tråd.
Plaggens andra liv
* Märkets inblandning behöver inte sluta när konsumenten stiger ur butiken med shoppingkassen dinglande runt handeln. Det finns redan en del företag som samarbetar med välgörenhetsorganisationer eller auktionssajter för andrahandshandel av deras plagg.
För att man ska kunna shoppa eko måste eko finnas
* Hur mycket ansvar är egentligen konsumentens? Någon jämförde med mataffärer som ökat sitt ekologiska sortiment efter krav från kunder. Men det finns en stor skillnad. Idag kan man inte gå in i vilken som helst klädaffär och välja mellan en ekologisk och ickeekologisk blus som ser mer eller mindre likadana ut. Därför är det orättvist att lägga allt ansvar på slutkonsumenten.
Det som är dyrt för miljön ska vara dyrt för alla
* En organisation på plats var Sustainable Apparel Coalition, representerad av Rick Ridgeway, som bland annat arbetar med att indexera modemärkens miljöpåverkan så att de lätt går att jämföra med varandra. För att vara anknuten till initiativet är man tvungen att komma över en viss lägsta nivå. Ridgeway berättade hur de ibland använde de här siffrorna för att pusha företagen att komma i kapp sina konkurrenter. En annan tanke som han presenterade var att priset på ett plagg skulle vara bundet till hur mycket produktionen påfrestat miljön. Hade det använts giftiga medel för att färga tyget skulle plagget bli DYRARE i handeln. Och visst borde det vara så: att kostnaden på miljön märks även ekonomiskt. Att det idag är tvärtom är helt skevt.
Överkonsumtion är farligt
* Det talades om att det är viktigt att informera om de faktiska farorna inblandade med att konsumera som vi gör idag. Peder Michael Pruzan-Jørgensen, direktör för organisationen Business for Social Responsibility, gjorde en jämförelse med informationskampanjerna relaterade till rökning. Det ÄR farligt att shoppa som vi gör idag. Det kommer att få konsekvenser.
Hur farliga är jeansen?
* Idag vet man inte som kund vilken direkt påfrestning de nya jeansen faktiskt har haft på naturen. Men det vet företagen. Därför är det orättvist att lägga allt ansvaret hos kunden. Det behövs mer konkret information, mer transparens i produktionsleden. Någon föreslog att det skulle finnas streckkoder på plaggen som köparen själv kunde scanna för att läsa på.
Holly Dublin, PPR.
En viktig sak som Kirsten Brodde från Greenpeace påminde om: världen kommer förändras även om modeföretagen inte gör det. Det kommer inte vara möjligt, eller lagligt, att fortsätta producera som i dagsläget.
Holly Dublin, som jobbar med hållbarhetsfrågor i lyxstallet PPR, sammanfattade dagens ämne bra: floden eller skogarna skickade oss aldrig någon faktura. Det är dags att vi sätter ett pris på allt det vi inte betalt för.
Alla bilder från Copenhagen Fashion Summit.
