FLYGPLATSVOYERISM. Go to gate, men inte boarding, inte riktigt än. Har redan lagt ner boken i väskan och sitter beredd med passet i knät. På rader av fastborrade turkos stolar, de flesta sitter likadant, någon har ett krängande spädbarn i famnen. Det man kan göra är att stirra. Första fem minuterna lägger jag på att avkoda franska chica kvinnor. HUR gör de? Jag blir nästan arg. Jag blir arg. HUR gör man för att ha så blank handväska, raka ben, perfekta pressveck, genomskinligt jämn hy och Tatou-uppsyn? Att titta på dem är som stå framför en spegel som framhäver alla sina pigmentförändringar.

Blir gladare när jag tittar på mamman i den virkade klänningen och Cowboy-hatten och varenda lös kroppsdel dränkt i smycken. Hennes barn är på gott humör. Hon vinglar till i höga skor, genom klänningsmaskorna ser man naveln. Smal, sminkad och skrattar högt. Flera medresenärer klädda i dyra blixtlås/örhängen/damloafers tittar snett. Jag tittar snett på loafersdamerna för att kompensera. Något senare, en flygresa senare, armbågar de varandra, damerna, för när Cowboy-kvinnan slinker ur planet har hon bytt om till en ormskinnstight denimjumpsuit. Det gör man inte utan tisslande tasslande!

Bild: Momondo

Trodde inte att det var möjligt att missa dödsfall när man hänger på Twitter hela dagarna, men tydligen går det. Sebastian Horsley – Andres Lokko kallar honom för Storbritanniens sista excentriker – dog av en misstänkt överdos i torsdag. Jag sätter söndagskaffet i halsen över papperstidningen när jag läser det.

Min egen fascination för Horsley började när han poppade in i en klädbutik jag jobbade i. Kände igen honom gjorde jag, men kunde inte placera och det var inte förrän hans ansikte dök upp i ett magasin många år senare som jag kopplade. Då insåg jag också att den Soho-port med skylten ”Detta är ingen bordell. Det finns inga prostituerade på den här adressen”, som jag fotat tusen gånger, tillhörde honom.

Horsley klassade sig själv, likt en New Yorker, inte som en Londonbo, utan som en ”Sohoite” Att bo i Soho tyckte han var som ”en pågående orgasm”. Men enligt TimeOut oroade han sig för stadsdelens ”negativa” utveckling:

”Ten years ago, on a good night here you could get your throat cut. Now there’s even a health club in Soho! Can you imagine that? It has really got worse. The air used to be clean and the sex used to be dirty, and now it’s the other way around. The only pocket of resistance is my house.”

Sebastian Horsleys livsöde fascinerades till den grad att teatern om hans liv, baserad på hans självbiografi, precis satts upp på London-scenen. Innan han gick bort vid 47 års ålder.

The Telegraph skriver att han tidigare i månaden i en intervju sagt att var ”två trejedelar död” och mer än att ha levt ett liv hade han ”mest suttit i ett rum och dött”. Men jag tror inte att många håller med om att det är det han gjort.

Mest tragiskt är kanske att hans liv, enligt honom, både började och slutade med en överdos.

I en intervju har han sagt:

”When Mother found out she was pregnant with me, she took an overdose. It didn’t work. Neither did nine months of heavy drinking. Had she known I was going to turn out the way I did, I’m sure she’d have gone the whole hog and found the cyanide.”

Det råder ingen tvekan om att han lyckades med att skapa en stark bild av sig själv som mytomspunnen och provocerande dandybohem omöjlig att vika bort blicken från.

Det har tagit föralltid i dag. Jag har tumlat in och ur kläder och verkligen betett mig som en summa neurotiska neuroner i min ensamhet. Som Puce Moment, fast med mindre eufori i ögonen. I ögonen? Snarare hysteri. Kläderna har det inte varit något fel på. Det är förväntningarna, i kombination med den euforilösa blicken, som är fel. För mycket tyg, för kvällsuppklätt, för klumpigt, för vintrigt, för slinkigt. Identitetskrisen som stirrar tillbaka i spegelglas, i photo booth-kvadraten. Hur blev det så viktigt? I dag skulle jag verkligen behöva en motsvarighet till de där rödvinslåtarna jag tryggt kan ty mig till, en rödvinslåt fast i tyg.

Men även melodramatiska vardagsballader har sina slut. Man samlar sig (läs: Lägger sig i soffan med skorna på och tittar på två avsnitt av amerikansk comfortserie, samlar sig nummer två: hänger tillbaks de förkastade plaggen i den ödesmätta garderoben. Häller upp ett dockglas vin. Tänker på något annat. Missar alla de där planerna, men det får väl vara värt det.). Sedan. Ruta ett, en bottenlös suck, men det går lättare nu. Och resultatet? Fråga inte min inre Puce Moment-dam vad hon tyckte, då får du en örfil som svar. Hon är härmed besegrad, verkligheten väntar.

Bild från Tavi Gevinsons blogg Style Rookie.

Dagens bild!

Bloggaren Tavi Gevinson i en presentjacka, med Rodarte-systrarna som avsändare, framför en Pollock-tavla.

Förstår fortfarande inte hur man kan ha så mycket humor, talang och samtidigt så mycket distans till sig själv. När man är tretton. Hon är värd all hype, alla hyllningar och alla mot himmelen störtande ögonbryn. Hon är nördig, passionerad, hämningslös, barnslig och excentrisk – enligt mig definitionen av ett den ultimata stilförebilden. Varje gång jag slinker in på hennes blogg blir jag sugen på att rebellera. Mot vad? Mot etablissemanget! Eller ja, åtminstone mot trikåtygerna i min egen garderob.