Texter taggade med ‘nostalgi’

The girl

Publicerad den 26 september 2011 klockan 13:34 av Ida Skovmand

Idag fyller Tracey Thorn, ena halvan av Everything but the girl som nu för tiden släpper soloskivor, år. Förutom att maratonlyssna på musiken är bildgoogling är ett lämpligt sätt att fira henne. Med viss risk för saknad av nittiotalsminimalism! Då, när ett nattlinne var en accepterad påklädnad:

”Back on the train,
I ask why did I come here.
Can I confess
I’ve been hanging around your old address?”

(Missing)

100% Everything but the girl: Tracey Thorn och Ben Watt. (I 2009 gifte de sig efter att de varit ihop i 28 år.)
Bild via Soundtrack to my day.

Bild via BBC.

Bild via Amazon.

FOTNOTER:
* Tio utvalda Tracey-låtar.
* Tracey på Twitter.
* Tracey på Spotify.

Kult, katastrof eller klassiker?

Publicerad den 17 juli 2011 klockan 12:02 av Ida Skovmand

I Danmark kan man köpa ett par Maoskor i mataffären för samma pris som ett paket ekologisk müsli. Att hitta dem i hyllan bredvid godiset gav Undertecknad – som egentligen bara skulle köpa tomater och vin – stötaktiga Madeleinekaksimpulser. Den här toffelmodellen, som min pappa alltid brukade ha på sig hemma med slitna sulor och hälen nertrampad, hade jag inte sett, eller tänkt på, på säkert femton år.

När jag stod där och fingrade på dem i butiken, med en kundkorg i armvecket, försökte jag föreställa mig hur någon som INTE bott på andra sidan sundet nästan hela livet uppfattade dem idag. Någon dansk*, alltså. (* Stoppa mig om jag för snabbt dubbar dem som ett danskt fenomen. De kanske finns här i Sverige också men jag varit blind under alla år?)

Jag försökte föreställa mig om de för danskar är neutrala eller laddade (besudlade) med något annat. Med nostalgi, som för mig? Om de är klassiker, heritagecoola eller supertöntiga no-no:s. Kanske osar de av hjemmehygge. Kanske uppenbarar de bara sig som ett par billiga inneskor i tyg. Som man inte ens reflekterar över när man passerar i kassakön. Jag är halvdansk, men helt enkelt inte tillräckligt dansk för att kunna avgöra ett par inneskors eventuella symboliska laddning nu många år senare.

Bild från Andre Ord.

Vissa saker kan man inte googla sig fram till, även om man såklart kan försöka. Jag kan hitta en liten tillägnad Facebookgrupp, ”Alle os, der elsker Mao-sko (:”, som dock bara har knappt 90 medlemmar (”Rigtige Mænd Går I Mao-Sko Og Hyggesokker” har ödmjuka 8 stycken). Jag kan läsa att en dansk journalist insisterade på att bära Maoskor även när han var på jobbet i Folketinget och att andra också reflekterat över detta matbutiksfenomen (under bloggposten förelår en kommentator att de enda som håller liv i Maosko-businessen är højskoleelever och män över sextio…). Det jag kan inte googla mig fram till är uppfattningen som man får på köpet med sin uppväxt.

Olika plaggtyper och accessoarer har såklart också olika betydelse för olika människor. Det finns inget facit för en allmän dansk uppfattning. Man kan aldrig räkna med absoluta allmäna sanningar – särskilt inte när det kommer till mode. En Kånken är en sak för en ung japan och kanske något annat för en femtiotalist i Skandinavien. Kläder är bara kläder, skor är bara skor. Det är hur vi förhåller oss till dem, vilka fördomar och vilken historia vi har, som gör att mode finns, att mode provocerar, påverkar och går att problematisera. Det sitter i den individuella blicken. Och i mina ögon är Maoskor alltså nostalgi och hygge.

Ibland kan man efter en resa över en ny statsgräns uppleva att ens referensram beter sig som en blank kanvas inför de nya intrycken och att man därför kan tilllåta sig att botanisera lika okomplicerat bland turistvaror som bland folkhemssymboler. Man kan svepa mer eller mindre objektiva blickar över saronger, Fidel-kepsar och lusekoftor. Jag är inte blank i mitt förhållande till de här skorna, men jag är tillräckligt mycket kulturell outsider för att inte kunna avkoda eventuell skosymbolik. Jag kan därför köpa ett par för att jag tycker om tyget.

Parentes: skorna skulle förresten vara perfekta för tidningen Fantastic Man att plocka upp som livsstilstips:

Maoslippers. Danish cosy classic, cheap as chips, for indoor use. These fabric slippers give relief to worn feet post long office hours. Serving suggestions: wear while indulging a bowl of ‘Koldskål’ in your Mogensen sofa.

Med en blank blick kan vad som helst bli mode.

När allt kommer till kritan spelar det egentligen ingen roll vad Maoskorna potentiellt signalerar eller betyder. Vem bryr sig, kan jag sucka (– och på köpet ge sken av att jag har lite distans till mitt nördiga förhållningssätt till kläder…). Det här är ett funktions- och bekvämlighetsobjekt som man bär i hemmet matchat med mjukisbyxor och fett hår. Det är inte något man främst har på sig för att vara snygg, men för att slippa a) kalla fötter, b) trägolvsspinkar i fotsulorna eller c) för att undvika att tänka på hur länge sen det var man senast dammsög.

Kläder som rostar

Publicerad den 3 mars 2011 klockan 10:06 av Ida Skovmand

Den där känslan av att upptäcka första maskan i ett favoritplagg.

För att fortsätta spinna på tråden om kläders användningsfrekvens och livslängd – det vill säga ännu mer garderobsnörderi – nu lite fokus på de plagg som aldrig blir nonchalerade. Så kallade favoritplagg.

Personliga klassiker som älskas sönder. Som hetsanvänds till döds, ja till spruckna sömmar åtminstone. De är plaggen man väljer först efter att ha tvättat och som man alltid packar med sig när man reser. Som faktiskt, av naturliga anledningar, slits. Inte går sönder för att de är dåligt sydda, men som nöts av frekvent användning.

Linnet nedan, eller jag menar tygklumpen fotad i dålig belysning, har överlevt en miljon garderobsgallringar. Burits en miljard gånger.

Specifikation: det är ett badräktsglansigt ärmlöst linne med draperad elastisk tråd insydd på framsidan. Det är köpt på mammaavdelningen i en kedja för en halv livstid sedan. Motivering till ihärdigt användande var, bland annat, att det är ett så kallat smickrande plagg. Som satt på kroppen som om man hällt ett glas mjölk över sig. På ett bra sätt!

Det är kanske orättvist att säga att den inte åldrats väl. Det höll sig fint de första åren och det är nog imponerande för ett massproducerat linne. Jag vet inte riktigt hur länge man ska räkna med att ett sådant plagg borde hålla? Hur som helst sedan började den riktiga söndervittringen så småningom. Fibrerna liksom löstes upp och blev kladdiga. Små plasttrådar började dyka upp över ryggen. Användningen sitter numera i tyget som rost. Nu GÅR det inte att ha på sig längre.

Mitt sentimentalmaterialistiska jag lägger blankögt huvudet på sned och önskar att återuppväcka linnet från det döda, medan det mer rationella jaget istället känner sig lite stolt över att faktiskt lyckats slita ett plagg till den grad att det inte ens går att laga.

Det finns ett värde i att verkligen uppskatta ett plagg fysiskt. En sorts respekt, bland annat mot hantverket (även om man kanske inte kan kalla fabrikstillverkningen som låg bakom ovan valda exempel som hantverk). Det är den motsatta känslan av att fredagsshoppa en ny klänning. Det finns också något fint med att plagget rent värdemässigt (mode + estetiskt) hållt sig så länge. Stått som en liten vitsippa genom snö och tornados.

Ja, för att till slut vittra ihop och dö tygdöden.

”…den svarta klänningen med way för djup urringning…”

Publicerad den 8 december 2010 klockan 09:50 av Ida Skovmand

Dagens stilminne från

Holly Astera, 21, Solna:

”Jag köpte min svarta Cheap Monday-klänning på Weekday i Malmö under julrean, vad kan det ha varit, 2008? Planen var att jag skulle ha den på min student, så rebellisk som jag var – men också feg eftersom jag i sista stund köpte en vit Zarasaga för dubbla priset, spillde öl/vin/tårar/läppstift på skapelsen och senare såg den aldrig mer dagens ljus. Typ. Men tillbaks till den svarta klänningen med way för djup urringning – jag bar den istället på min 20års/hejdå-kalas i vår lägenhet i Malmö.

Mina fina vänner kom förbi, vissa med presenter, andra inte, vissa med en födelsedagstårta, andra inte och vissa med avskedstårar, andra inte. Det var hyfsat livat tror jag, till och med grannen kom förbi och nallade på vår tårta. Jag älskade min klänning tills jag gjorde en nip-slip och spillde stearin på den. Nu ligger den ihopskrynklad i vår lägenhet i Solna, aldrig använd och oälskad. Vill någon ha den?”

”Som en epok ur mitt liv.”

Publicerad den 7 december 2010 klockan 13:48 av Ida Skovmand

Dagens outfitminne från:

Jenny H, 30 år, Malmö

”Kläderna ovan är som en epok ur mitt liv. Just denna kombination hade jag på mig första dagen på gymnasiet. Egentligen var det några veckor innan skolstart då jag gick en sommarkurs innan riktiga starten. Jag minns det som igår trots att det var sommaren 1997. Jag äntrade skolan och kände redan då att jag inte riktigt var ”som alla andra”. Hela min gymnasietid gick sedan i dessa toner, mycket svart, alltid kängorna och definitivt alltid kjol. Med tiden har min stil ändrats och nu använder jag så mycket färg jag bara kan. Tar jag på mig bara svart känner jag mig tråkig och nästan ledsen inombords. Det finns så mycket vackra färger som måste få visa upp sig. Detta är nog lite för att jag vill uttrycka mig genom mina kläder och inte bara låta plaggen gå obemärkt förbi. Mina svarta kläder under gymnasietiden byttes ut mot mer färgglada plagg i samma takt som självförtroendet steg och den inre tryggheten växte.

Då det är över 13 år sedan just denna kombination bars har jag inte kvar plaggen. Kängorna står dock hemma i min mors förråd och väntar på att återanvändas.”

”Som en sköld mot nervositeten.”

Publicerad den 6 december 2010 klockan 08:34 av Ida Skovmand

Dagens outfitminne från

Mette M, G som i G-punkt, 23, Lund:

”Under ett års tid hade jag förberett mig, denna dag skulle avgöra min framtid. Jag skulle göra antagningsproven till journalistlinjen på Skurups folkhögskola, utbildningen som jag drömt om så länge jag kunde minnas. Jag minns att jag var rädd för att försvinna in i mängden bland alla andra ansökande. Klänningen kändes då som ett bra alternativ eftersom den var färgsprakande och dessutom väldigt bekväm att röra sig i. Dagens bestod av skriftliga prov men också av en personlig intervju med lärare och journaliststudenter. Jag minns att jag kände mig fin och det kändes verkligen som om de gula färgerna fick mig att lysa lite extra. Det kändes som en sköld mot nervositeten.

Klänningen köptes in tre år tidigare inför en stor nyårsfest. Den kvällen spenderade jag med en av min allra bästa vänner, vi kände nästan ingen annan på festen. Men vi hade varandra och njöt av vår vänskap. På tolvslaget träffade jag slumpmässigt på den kille som jag under flera år varit olyckligt förälskad i. Under fyrverkerierna hamnade jag plötsligt i hans famn i den kalla decembernatten. Det hände ingenting mellan oss. Men vi skålade och skrattade. Det var ett ljuvligt slut på året, ingen kan säga något annat.

Och ja, jag kom in på utbildningen, men det berodde nog inte på klänningen.”

”Det skulle ju vara sådär stekande varmt, men ärligt talat var det ganska blåsigt.”

Publicerad den 4 december 2010 klockan 09:25 av Ida Skovmand

Dagens outfitminne från

Hanna N, No Absolute Truth, 22, Lund:

”Jag skulle vilja visa vad jag hade på mig på första dejten med en speciell pojke. Eller vad jag bar första gången jag blev dumpad. Eller mina kläder den allra, allra första dagen på utbildningen jag går. Vad jag hade på mig alla andra gånger jag har kysst någon särskild. Vad jag hade på mig när farfar dog. Vad jag hade på mig alla dagar när jag gjorde något litet som i efterhand gjort mig stolt.

Men jag minns inte. En svag aning om en viss kjol kanske, eller en viss tröja – men vad mer? Blankt. Så det blir ingen av de dagarna.

Det här var den första sommardagen, dagen efter att vi hade skrivit vår sista tenta. Hela sommaren väntade, en rad av resor och äventyr och arbete och ledighet. Vi åkte ut till Västra Hamnen, jag och två vänner. Satt nedanför en kulle och hade picknick. Det skulle ju vara sådär stekande varmt, men ärligt talat var det ganska blåsigt. Jätteblåsigt. Men jag var där med två personer som jag tycker väldigt mycket om och jag minns att jag var lycklig.”

”Klänningen har inte använts sedan dess.”

Publicerad den 3 december 2010 klockan 10:34 av Ida Skovmand

A, I mina röda stövlar, 25, Malmö:

”Jag valde följande outfit som faktiskt står för två dagar som jag håller mycket kärt. Jag köpte min leopardprickiga klänning inför min bästa väns bröllop där jag var hennes tärna i somras. Klänningen var alldeles för dyr – 1200kr – men den satt som skuren på mig. Jag föll handlöst för denna prickiga skapelse. Bröllopet var bland det vackraste jag varit med om och tårarna flödade under ceremonin.

En vecka senare bar jag samma outfit på St Gertruds uteservering tillsammans med min sambo. Jag tjuvlyssnade på en samling turister från Småland tills han fångade min uppmärksamhet, tog tag i min hand och friade till mig. Detta var början på en perfekt kväll som avslutades med våra händer sammanflätade i mörkret till Singin’ in the rain.

Klänningen har inte använts sedan dess, men varje gång jag ser den i garderoben pirrar det till av lycka.”

”Första gången jag gick ut lagligt.”

Publicerad den 2 december 2010 klockan 11:12 av Ida Skovmand

Emelie, 18, Malmö:

”Det här hade jag på mig på min 18-årsfest, en hemmafest med mina närmsta vänner. Och lite senare på Grand Hotel i Lund (kanske inte det mest typiska myndighetsfirandet?). Hur som helst så var det första gången jag gick ut lagligt och även första gången jag bar klänningen jag köpt för typ tio pund i Camden några veckor innan. Egentligen tyckte jag att den satt åt för mycket, men jag blev övertygad att ha på mig den ändå. Är glad att jag lyssnade för jag kände mig jättefin hela kvällen! Skorna är mina favoriter och örhängena lånade.”

”Den dagen sitter numera i kläderna.”

Publicerad den 1 december 2010 klockan 11:42 av Ida Skovmand

Sara L, 20 år, Södra Sandby, tillfäligt Halifax, Kanada:

”Vad har den här skjortan inte varit med om när jag tänker efter? Inhandlade den i våras i London och den har verkligen fått utstå en hel del! Men en speciell dag i slutet av juni, då jag träffade en av mina allra bästa vänner för första gången på äver ett år, då hade jag exakt denna outfitten på mig! Och vilken dag vi hade! Kläderna i sig hade ingen betydelse för dagen, men den dagen, liksom många andra, sitter numera i kläderna!”

Ida Skovmand
Sista Skriket handlar om mode i världen och världen i modet. Här ser vi gärna kläder som något mer än ihopvävda trådar. Med en klädesmals aptit och en skatas glittersug djupdyker vi in i gamla garderober och nya kollektioner.

Ibland gör vi stilexperiment för att ta reda på hur påverkade vi är av kläder. Vill du vara med? Maila idaskovmand@gmail.com

Sista Skriket skrivs av Ida Skovmand, skribent bosatt i Malmö.

Bloggar
Läsarpulsen