Det är inget som en flytt som tvingar till konfrontation med materialismen.

Tio kartonger in, kallsvetten kommer. Det är en känsla som innehåller både förändringsnervositet, utflyttningsstress, ömma axlar, nostalgi, men framförallt ett förhöjt äckel inför den egna konsumtionen. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att samla på sig så mycket skit?

(– Well, du har antikvariat som hobby, är stammis i stans alla second hand-butiker och spenderar varannan helg på Sopstationen.

– Det var en retorisk fråga..!)

För ett ögonblick står man där med hela västvärldens materialism och konsumtionsvanor på sina axlar. För man kan ju försöka göra det till ett allmänt och inte personligt problem, det kanske känns bättre då. Antagligen börjar man maniskt slänga varannan ägodel i påsen öronmärkt Myrorna. Även om man vet att det inte hjälper, för så fort man landat i nya lägenheten, sprättat upp sina kartonger, kommer man på nytt börja boa sig, konsumera nytt (för man behöver ju nya grejer till den nya lägenheten!) och glömma allt om det Everest av tillhörigheter som man var tvungen att packa ihop och lyfta med sin rygg.

Jag skriver, såklart, i jagform egentligen. Helgens tema har varit tunga lyft och ägodelsångest. Där någonstans i kaoset, när jag åtminstone packat ner alla loppisskålar och glittriga ponchos, hela min boksamling, alla tavlor från väggarna, samtliga skor, upptäckte jag min samling gratisvykort från högstadiet. Den väger cirka tre kilo. När någon fyller år brukar jag välja ut ett kort från den. Den kan omöjligt förpassas till vinden.

Det är urvalsprocessen som är den värsta. Vad ska man göra med sakerna? Vinden? Det är som att förtränga ett trauma, typ. Skänka bort? Jo, men, men, jag kommer verkligen sakna den här jordgloben. Tvångsadoptera bort till någon stackars kompis? Som sagt, stackars kompis. Sätta på piedestal?

Det hänger helt enkelt inte ihop, att man samlar på sig fler och fler saker, men att lägenhetspriserna stiger. Kvadratmetern är vår tids saffran, ändå fyller jag dem tvångsmässigt med högar och högar av prylar. Hem sökes för kattlös crazy lady och hennes fem containrar loppisfynd.

I helgen lärde jag mig att den sentimentala materialismen aldrig är så påfrestande som när man ska flytta till en mindre lägenhet.

Det är inte utan att man tänker på den debatt om frihet som i nuläget smyger i media. Jonathan Franzen-effekten (hans tegelsten till roman är för övrigt inte heller helt kul att flytta!). Känslan som uppstår när man under en mycket kort tid blir tvungen att möta varenda sak man äger – det är ingen frihetskänsla.

(– Imorgon drar jag till andra sidan världen och lever som nomad.

– Du måste bara hyra ett förvaringsrum för dina fyra meter tidningar och tjugo kilo kläder först…)

Aldrig har livet som buddhistisk nunna känts mer lockande.

I Danmark kan man köpa ett par Maoskor i mataffären för samma pris som ett paket ekologisk müsli. Att hitta dem i hyllan bredvid godiset gav Undertecknad – som egentligen bara skulle köpa tomater och vin – stötaktiga Madeleinekaksimpulser. Den här toffelmodellen, som min pappa alltid brukade ha på sig hemma med slitna sulor och hälen nertrampad, hade jag inte sett, eller tänkt på, på säkert femton år.

När jag stod där och fingrade på dem i butiken, med en kundkorg i armvecket, försökte jag föreställa mig hur någon som INTE bott på andra sidan sundet nästan hela livet uppfattade dem idag. Någon dansk*, alltså. (* Stoppa mig om jag för snabbt dubbar dem som ett danskt fenomen. De kanske finns här i Sverige också men jag varit blind under alla år?)

Jag försökte föreställa mig om de för danskar är neutrala eller laddade (besudlade) med något annat. Med nostalgi, som för mig? Om de är klassiker, heritagecoola eller supertöntiga no-no:s. Kanske osar de av hjemmehygge. Kanske uppenbarar de bara sig som ett par billiga inneskor i tyg. Som man inte ens reflekterar över när man passerar i kassakön. Jag är halvdansk, men helt enkelt inte tillräckligt dansk för att kunna avgöra ett par inneskors eventuella symboliska laddning nu många år senare.

Bild från Andre Ord.

Vissa saker kan man inte googla sig fram till, även om man såklart kan försöka. Jag kan hitta en liten tillägnad Facebookgrupp, ”Alle os, der elsker Mao-sko (:”, som dock bara har knappt 90 medlemmar (”Rigtige Mænd Går I Mao-Sko Og Hyggesokker” har ödmjuka 8 stycken). Jag kan läsa att en dansk journalist insisterade på att bära Maoskor även när han var på jobbet i Folketinget och att andra också reflekterat över detta matbutiksfenomen (under bloggposten förelår en kommentator att de enda som håller liv i Maosko-businessen är højskoleelever och män över sextio…). Det jag kan inte googla mig fram till är uppfattningen som man får på köpet med sin uppväxt.

Olika plaggtyper och accessoarer har såklart också olika betydelse för olika människor. Det finns inget facit för en allmän dansk uppfattning. Man kan aldrig räkna med absoluta allmäna sanningar – särskilt inte när det kommer till mode. En Kånken är en sak för en ung japan och kanske något annat för en femtiotalist i Skandinavien. Kläder är bara kläder, skor är bara skor. Det är hur vi förhåller oss till dem, vilka fördomar och vilken historia vi har, som gör att mode finns, att mode provocerar, påverkar och går att problematisera. Det sitter i den individuella blicken. Och i mina ögon är Maoskor alltså nostalgi och hygge.

Ibland kan man efter en resa över en ny statsgräns uppleva att ens referensram beter sig som en blank kanvas inför de nya intrycken och att man därför kan tilllåta sig att botanisera lika okomplicerat bland turistvaror som bland folkhemssymboler. Man kan svepa mer eller mindre objektiva blickar över saronger, Fidel-kepsar och lusekoftor. Jag är inte blank i mitt förhållande till de här skorna, men jag är tillräckligt mycket kulturell outsider för att inte kunna avkoda eventuell skosymbolik. Jag kan därför köpa ett par för att jag tycker om tyget.

Parentes: skorna skulle förresten vara perfekta för tidningen Fantastic Man att plocka upp som livsstilstips:

”Maoslippers. Danish cosy classic, cheap as chips, for indoor use. These fabric slippers give relief to worn feet post long office hours. Serving suggestions: wear while indulging a bowl of ‘Koldskål’ in your Mogensen sofa.”

Med en blank blick kan vad som helst bli mode.

När allt kommer till kritan spelar det egentligen ingen roll vad Maoskorna potentiellt signalerar eller betyder. Vem bryr sig, kan jag sucka (– och på köpet ge sken av att jag har lite distans till mitt nördiga förhållningssätt till kläder…). Det här är ett funktions- och bekvämlighetsobjekt som man bär i hemmet matchat med mjukisbyxor och fett hår. Det är inte något man främst har på sig för att vara snygg, men för att slippa a) kalla fötter, b) trägolvsspinkar i fotsulorna eller c) för att undvika att tänka på hur länge sen det var man senast dammsög.

Skärmdumpar från Casablanca (1942).

En snygg* slips. Men när blev man en sådan person som tvingade sitt filmsällskap att pausa filmen för att man måste ta skärmdump på en snygg slips? Kanske sedan man började strömma filmer på dator istället för att se dem på en TV-skärm. Kanske är det också ett symptom hos bokmärksgenerationen? Är det officiellt ett hjärnfel eller något man kan arbeta bort: att aldrig lyckas njuta av estetik utan att på något sätt ”spara” det? Fota, anteckna, blogga, twittra, dela på Facebook? Jag har en vän som höll på att svimma när hon var på ett prunkande Sofiero nyligen. Hon visste inte var hon skulle GÖRA AV alla intryck, dofter. All blombladsepilepsi.

Det är en djup kärleksaffär som pekfingret har med bokmärkesmappen i webbläsaren. Den är på Rick & Ilsa-nivå minst.

* Fotnot: ränderna går aldrig ur. I alla fall inte om man en gång i sitt liv haft en allvarlig zebraperiod. Min egen var positiv på många sätt. Det blev till exempel mycket lättare för släkt och vänner att hitta födelsedagspresenter till mig; jag blev glad för allt zebrarandigt. Sedan, efter några årstider, tröttnade jag. Då var allt i mitt internatrum svart och vitt. Övergångsperioden var sådär. Man tror att man är konsekvent men det är man aldrig. De temamönstrade presenterna fortsatte att komma ett par år. Det fick jag leva med.

Foto: Al Fenn (1949) via LIFE.

Ett experiment jag har lust, men inte ekonomiska förutsättningar, att genomföra just nu är att från en dag till en annan byta ut alla skönhetsprodukter mot dyrare varianter. Chockuppgradera. Som om man blivit plötsligt nyrik eller bara plötsligt grundlurad i Kastrups Tax Free-shop.

200-kronorsschampo, fuktkräm med guld eller saffran i, ett hårspray som inte kommer från Netto, nagellack som kostar som en tur/retur till Köpenhamn. Byta allt. Höja ribban för vad som som har tillstånd att posera i badrumsskåpet.

Och sen vänta en månad. Peela, smörja, skrubba. Löddra, skölj, upprepa. Varje morgon framför spegeln puta med läpparna och känna efter. Räkna porer.

Hur länge håller den lyxkänslan post boutiquetransaktion i sig? Den första veckan: är det som att vara en annan person? Går det att identifiera några tydliga, fysiska och objektiva förändringar? Känner man sig helt enkelt lyxigare, mer la-di-da?

Foto: Gjon Mili via LIFE.

Nu är jag egentligen inte på Sverker-uppdrag: ute efter att avslöja att vi lägger för mycket pengar på små hudkrämsburkar. Nej, det är jag ganska ointresserad av att göra. Min agenda rör istället om hur våra personlig illusioner skulle påverkas. Om man nu är en sådan person som ibland köper ett dyrare schampo för att kunna löddra in lyx i hårbottnen. Om man gör det ibland och tycker om att lura sig själv lite. Om man är en sådan person – som gärna, åtminstone ibland, går med på illusionen om att desto fler guldtior desto mer volym – plötsligt uppgraderar sig permanent. Vad händer med lyxkänslan? Förvandlas den istället till ett lägsta krav? Eller går man runt och ständigt känner sig som Charlotte York?

Jag tror att konsumtionsvanor på ett sätt kan vara människans värsta fiende. Det kan vara komplicerat att Euroshoppa om man har lagt till sig Renée Voltaire-vanor. En höjd ribba är tung att tvinga ner.

Det svåraste är nog att mäta rimlighet. Är det rimligt att en primer hamnar på ens personliga Maslows-trappa? Är det rimligt att man suckar fattigmanssuckar men precis köpt en ny olja till håret? Det kanske är det – jag säger i alla fall inte att det är orimligt – men, ibland önskar jag att man kunde få börja om från noll när parmesan fortfarande var en bonus och man kunde skriva schampo på sin ICA-inköpslista bredvid tomater. När gränsen mellan lyx och förbrukningsvara var skarpare.

Min egen ekonomiska fiende är i alla fall inte höjda hyror. Fienden är min mot himlen höjda ribba när det kommer till vardagskonsumtion.

Min hypotes för skönhetsproduktsexperimentet är att jag nog – åtminstone under den första tiden – skulle känna mig lite lyxigare, saffransskrimrande, volymig. Men att det vid månadens eller produkternas slut, skulle vara plågsamt svårt att återgå till det normala. För att det normala är ett föränderligt tillstånd som lika gärna kan domineras av Åhlens egna såsom YSL – ibland oberoende av rådande inkomst.

Shoppingsymptom, juni.

Jag trodde att jag hade skissat en ganska hållbar, och kritisk, teori om shopping. Om att man inte behövde den för att kunna uppleva mode. Ett par pinkodsvalser senare insåg jag att det nog inte var så enkelt i alla fall.

Jag tänkte såhär: shoppingen är ett sätt att fysiskt utöva sitt modeintresse. Som konstintresserad strövar man runt på gallerikvadratmeter, men när det gäller mode är golven ofta butikers. Shoppingen gör att man kan översätta de bilder man fått i huvudet, via världen, via Vogue, till fysiska plagg på sin kropp.

Jag tänkte att om shoppingen bara är ett uttryckssätt borde man kunna hitta ett annat att ersätta det med. Ett tag tänkte jag mycket på hur ens modeintresse borde kunna vara något annat än själviskt. Att man skulle kunna konsumera mode på andra sätt än genom att shoppa det. Bry sig om mode utan att försöka applicera det på sig själv, sin verklighet eller sin kropp. Det tror jag fortfarande, men det finns ett men som jag kommer till strax.

Jag tror att det här tankesättet har varit viktigt för mig: för att jag ska kunna arbeta med mode utan att hela tiden hålla upp en fickspegel för att betrakta mig själv. Jag har aldrig behövt tänka, ”fin kjol, men inte till mina ridbyxlår”. Modet har fått vara teoretiskt. Existera på andra plan än gungande från mina axlar. Jag som fysisk person (med lår, axlar, hud) är inte särskilt intressant när jag skriver en artikel om äggformade kappor.

Jag har också känt mig rätt stolt över att jag varit ”dålig” på att shoppa, att jag shoppat rätt lite (med undantag för väldigt regelbundna second hand-butikskramper).

Någonstans håller jag fast vid tanken på shopping som endast ett av flera – och inte ett obligatoriskt – sätt att ”utöva” mode. Det är ett enkelt sätt att materialisera ett intresse eller tillstånd.

Men.

Det finns ett men. Efter den senaste tiden – som jag spenderat bland annat på resande fot med många AC-pauser i butikslokaler – tycker jag inte att det är lika enkelt att vara iskallt kritisk till konsumtionens roll i modet. Inte när man, jag, samtidigt bryr sig väldigt mycket om människans relation till modet. Om hur mode KÄNNS.

Med hjälp av några breda skyltfönstertäta gator i storstäder, hittade jag plötsligt tillbaka till shoppingen. Jag påmindes om shoppingens fina sidor. De som finns! Men som jag glömt. I butiksbelysning där jag innan stått och velat, irriterats och till slut lämnat tomhänt alldeles matt av beslutsångest och ekonomiexem, kunde jag plötsligt penetrera mitt kontokort hur lätt som helst. Och gå hem med vaggande påse och sedan verkligen uppskatta känslan av att kunna ta på mig något nytt, som representerade en ny tid, som satt på min kropp på ett speciellt sätt.

Jag har Freud på snabbuppringning och kan ganska lätt tolka det här som ett resultat av en bra och glad period i mitt liv. Våren hände, något hände. Plötsligt kunde jag igen uppskatta modet som något ytterst personligt och relaterat till min egen kropp. Och där växte shoppingen ut som en svans. Och visst, man behöver såklart inte KÖPA plagg för att kunna njuta av att HA PÅ sig plagg, man kan ju gräva i sin egen garderob eller stjäla från en vän eller sy eller fridyka i containrar. Men för mig blev ett par nya plagg ledstången tillbaka till modet som privat njutning. Och jag måste alltså erkänna att jag inte bara kan dissa konsumtionens relevans för modet och framförallt inte för det personliga ”modeutövandet”. Det finns en poäng. En poäng som inte har det minsta med modehusens bokslut att göra. Det kan nämligen finnas en stor glädje i det fysiska modeutövandet – det som ibland uttrycks genom shopping. Jag tror på att det finns ett värde i att vilja klä på sig kläder och göra sig ”fin”. Det här låter säkert som en självklarthet för vissa, men inte för mig som under en tid glömt bort det.

Mitt plötsligt återuppstådda intresse för egoutsmyckande uppfattar jag som ett sundhetstecken. Knappast för världen eller miljön. Men för mig själv. Jag tycker fortfarande inte att det enda sättet man kan uppskatta kläder är på sig själv, men jag uppskattar att påminnas om glädjen i att faktiskt kunna uppleva kläderna på ett fysiskt – och fullständigt själviskt – sätt.

Foto: Hubert Blanz via ArchiCULTURE

Fyll en torr simbassäng med kläder och skor. Släpp ner en människa i taget och observera vilka plagg personen går fram och tafsar på. Vilka skor som får fingeravtryck. Inte alla kommer stanna vid samma. Inte alla kommer ge zebrakjolen en lång våt blick. Någon kommer passera sjömansblusen utan att få så mycket som ett värmeutslag.

Olika människor gillar olika saker.
Well, duh.

Frågan är (ständigt återkommande här hos mig:) hur mycket av ens preferenser som består av personlig smak och hur mycket som är yttre påverkan? Vad är ens faktiska ”grundjag” och vad är trender som sipprat in genom porerna och bosatt sig som mer eller mindre tillfälliga hyresgäster?

Egentligen är det mest intressanta, enligt mig, inte vad som är trendigt, utan hur trenderna tas emot. Vad vi tar till oss. HUR vi tar till oss.

Och VARFÖR?
En fråga som oftast inte går att svara på.

Att vi tycker om något, tycker något är fint eller sjukt fult, måste  vara beroende av någon sorts reaktion i huvudet på oss. En blick på en fiskfjällssko och direkt en vibrerande referensram och utropstecken som flaxar runt innanför hjärnbalken. Det är väl det vi kallar Smaken. Men personligen tror jag inte att vi har en ”grundsmak” som finns inlåst bakom tunga bergsväggar, helt opåverkad av tiden och trenderna.

Jag tänker mig det mer som ett kretskort. Tusen små trådar som kan kopplas hit och dit. Fast, vänta… den här metaforen håller inte känner jag. Jag verkar ha väldigt dålig koll på hur ett kretskort fungerar. Men någon form av lite mer irrationellt system med tusen små kopplingar, ett omlopp som expanderar och byggs på och ut.

Som gör att jag biter mig i tungan när jag ser en lacksko. Som gör att jag kastar mitt kontokort som ett flygplan rakt ner i pinkodsmaskinen, utan att ens tänka, det är som en kedjereaktion, något kroppsligt. En reflex.

Och jag kan inte förstå varför. Det finns ingen uppenbar förklaring att hitta. Varken i mina kulturkonsumtionsvanor eller i tiden. Det är inte en jättetrend som jag sugit upp som en svamp utan att ha märkt. (Och hallå det är vår! Vad gör jag med alla den här svarta oljeromantiken??)

Det enda jag vet är att det är så. Kanske går det över (säkert precis när jag lyckats fylla halva min garberob med svarta saker man kan spegla sig i). Men det finns ju saker som inte går över. Lovisa Burfitts berättade till exempel att hon alltid känt samma för grungiga hål och klorinblekningar. Kronisk klorinkärlek.

De där sakerna, preferenserna, som kommer åter om och om igen, som inte uppenbart verkar ha något samband med tidsandan, som kanske försvinner, men inte helt, de är nästan de allra mest intressanta. Hangups som hicka. En livslång kärlek till tyll. En leopardfas som inte har någon början eller slut.

När man inte lyckas spåra sina preferenser till något konkret – som ett barndomsminne eller en subkulturell tillhörighet eller favoritfilm – när det bara finns där. Då önskar jag att man med hjälp av en skruvmejsel kunde studera sitt inre kretskort och få en förklaring.

Den där känslan av att upptäcka första maskan i ett favoritplagg.

För att fortsätta spinna på tråden om kläders användningsfrekvens och livslängd – det vill säga ännu mer garderobsnörderi – nu lite fokus på de plagg som aldrig blir nonchalerade. Så kallade favoritplagg.

Personliga klassiker som älskas sönder. Som hetsanvänds till döds, ja till spruckna sömmar åtminstone. De är plaggen man väljer först efter att ha tvättat och som man alltid packar med sig när man reser. Som faktiskt, av naturliga anledningar, slits. Inte går sönder för att de är dåligt sydda, men som nöts av frekvent användning.

Linnet nedan, eller jag menar tygklumpen fotad i dålig belysning, har överlevt en miljon garderobsgallringar. Burits en miljard gånger.

Specifikation: det är ett badräktsglansigt ärmlöst linne med draperad elastisk tråd insydd på framsidan. Det är köpt på mammaavdelningen i en kedja för en halv livstid sedan. Motivering till ihärdigt användande var, bland annat, att det är ett så kallat smickrande plagg. Som satt på kroppen som om man hällt ett glas mjölk över sig. På ett bra sätt!

Det är kanske orättvist att säga att den inte åldrats väl. Det höll sig fint de första åren och det är nog imponerande för ett massproducerat linne. Jag vet inte riktigt hur länge man ska räkna med att ett sådant plagg borde hålla? Hur som helst sedan började den riktiga söndervittringen så småningom. Fibrerna liksom löstes upp och blev kladdiga. Små plasttrådar började dyka upp över ryggen. Användningen sitter numera i tyget som rost. Nu GÅR det inte att ha på sig längre.

Mitt sentimentalmaterialistiska jag lägger blankögt huvudet på sned och önskar att återuppväcka linnet från det döda, medan det mer rationella jaget istället känner sig lite stolt över att faktiskt lyckats slita ett plagg till den grad att det inte ens går att laga.

Det finns ett värde i att verkligen uppskatta ett plagg fysiskt. En sorts respekt, bland annat mot hantverket (även om man kanske inte kan kalla fabrikstillverkningen som låg bakom ovan valda exempel som hantverk). Det är den motsatta känslan av att fredagsshoppa en ny klänning. Det finns också något fint med att plagget rent värdemässigt (mode + estetiskt) hållt sig så länge. Stått som en liten vitsippa genom snö och tornados.

Ja, för att till slut vittra ihop och dö tygdöden.

Lägesrapport: syr kimono, dricker vin.

Nu sitter jag nog, om flyget flög, på en ö. Utan laptop i handbagaget! Men spökar på bloggen hela veckan tack vare funktionen förinställda inlägg. Hejhej!

Plaggen som växer, som inte falnar när nyhetsbuzzet lagt sig, de är mina favoriter. Så klart. De tygmässiga engångsliggen har kanske sin charm, men lite plågsamt att få ögonkontakt med dem i sin garderob.

Min frasiga guldkoffa är en fighter, jag nyförälskar mig i den som en hopplös Woody-karaktär. Jag hittade den i en second hand-affär för några år sedan utan att reflektera så mycket över köpet. Den glödde inte i påsen på vägen hem Det handlade mest om att den var i guld. Guld triggar min konsumtioninstinkt, man är väl en skata via sitt visakort.

Hur som helst har den växt. Den växer. Som en jästsvamp.  Jag påminns om den och främlingar ger mig komplimanger för den (älska!). Kanske är den det mest älskade plagget i min garderob. Det som känns mest jag.

Det bästa av allt är: om jag burit den för många dagar i rad kan jag bara vända den ut och in.