Foto Nat Farbman (1950) via LIFE.

Tänker ofta att det skulle behövas en statistikmätare i ens garderob, ungefär som i iTunes där man kan se mest spelade och senast tillagda låtar. En app som kan hjälpa en att hålla koll på mest använda plagg. Som analyserar ”Mest provade, minst använda plagg”, ”Mest förkommande färg” och ”Plagg som oftast bärs på helgen”?

Kanske kunde man en gång i kvartalet få en rapport med spännande information och statistik om ens påklädningsrutiner. I rapporten skulle det stå att man provar den gröna flannelklänningen i genomsnitt 6 minuter i veckan men aldrig slutar upp med att ha på sig den, eller att man alltid väljer ett visst svart linne när man precis tvättat, eller att man föredrar blå koftor till shorts. Livsviktig information.

Kanske skulle appen kunna bli extra personlig och börja komma med shoppingförslag:
”Du bär dina långärmade grå tröjor fyra utav sju dagar, och du har bara två, dags att köpa en ny?”

Eller vänliga varningar:
”Nu är detta det femte polyesterplagget i garderoben. Du använder dem bara sammanlagt 1,2 gånger om året. Sluta köp polyesterplagg.”

Foto: Al Fenn (1949) via LIFE.

Ett experiment jag har lust, men inte ekonomiska förutsättningar, att genomföra just nu är att från en dag till en annan byta ut alla skönhetsprodukter mot dyrare varianter. Chockuppgradera. Som om man blivit plötsligt nyrik eller bara plötsligt grundlurad i Kastrups Tax Free-shop.

200-kronorsschampo, fuktkräm med guld eller saffran i, ett hårspray som inte kommer från Netto, nagellack som kostar som en tur/retur till Köpenhamn. Byta allt. Höja ribban för vad som som har tillstånd att posera i badrumsskåpet.

Och sen vänta en månad. Peela, smörja, skrubba. Löddra, skölj, upprepa. Varje morgon framför spegeln puta med läpparna och känna efter. Räkna porer.

Hur länge håller den lyxkänslan post boutiquetransaktion i sig? Den första veckan: är det som att vara en annan person? Går det att identifiera några tydliga, fysiska och objektiva förändringar? Känner man sig helt enkelt lyxigare, mer la-di-da?

Foto: Gjon Mili via LIFE.

Nu är jag egentligen inte på Sverker-uppdrag: ute efter att avslöja att vi lägger för mycket pengar på små hudkrämsburkar. Nej, det är jag ganska ointresserad av att göra. Min agenda rör istället om hur våra personlig illusioner skulle påverkas. Om man nu är en sådan person som ibland köper ett dyrare schampo för att kunna löddra in lyx i hårbottnen. Om man gör det ibland och tycker om att lura sig själv lite. Om man är en sådan person – som gärna, åtminstone ibland, går med på illusionen om att desto fler guldtior desto mer volym – plötsligt uppgraderar sig permanent. Vad händer med lyxkänslan? Förvandlas den istället till ett lägsta krav? Eller går man runt och ständigt känner sig som Charlotte York?

Jag tror att konsumtionsvanor på ett sätt kan vara människans värsta fiende. Det kan vara komplicerat att Euroshoppa om man har lagt till sig Renée Voltaire-vanor. En höjd ribba är tung att tvinga ner.

Det svåraste är nog att mäta rimlighet. Är det rimligt att en primer hamnar på ens personliga Maslows-trappa? Är det rimligt att man suckar fattigmanssuckar men precis köpt en ny olja till håret? Det kanske är det – jag säger i alla fall inte att det är orimligt – men, ibland önskar jag att man kunde få börja om från noll när parmesan fortfarande var en bonus och man kunde skriva schampo på sin ICA-inköpslista bredvid tomater. När gränsen mellan lyx och förbrukningsvara var skarpare.

Min egen ekonomiska fiende är i alla fall inte höjda hyror. Fienden är min mot himlen höjda ribba när det kommer till vardagskonsumtion.

Min hypotes för skönhetsproduktsexperimentet är att jag nog – åtminstone under den första tiden – skulle känna mig lite lyxigare, saffransskrimrande, volymig. Men att det vid månadens eller produkternas slut, skulle vara plågsamt svårt att återgå till det normala. För att det normala är ett föränderligt tillstånd som lika gärna kan domineras av Åhlens egna såsom YSL – ibland oberoende av rådande inkomst.

En oväntad övernattning på annan ort och vakna utom räckhåll från sina inrutningar. Låna linne, tröja och trosor av mamma. Hitta ett åldrande Clinique-puder som för länge sedan klassats som ”slut” och försiktigt skrapa ut det sista från kanterna och applicera med ganska ofräsch svamp. Who cares about your freshness when it feels good. Och sen: brun mascara. Mammas parfym på halsen.

Det gamla pudret borde väl egentligen riskera att medföra ”the not so fresh feeling”. Men, i stället, mest en auraförändring. NÅGOT är annorlunda. Sitter på tåget hem, märkbart påverkad av förändring. Än en gång överbevisas jag att det handlar om det: för-för-förändring. Något nytt i väskan-kicken fast utan shoppingen.  Hamsterhjulsursnubblingar.

Inser att om jag ska använda mitt parfymbibliotek som just parfymbibliotek måste jag ha fler. Inser också att jag ganska konsekvent använder parfym som rit. Stannar upp ett ögonblick och sprutar, utan att tänka att det är en doft som faktiskt kommer att hänga kvar. Det är ett ögonblick. Under dagen reflekterar jag nästan aldrig över doften.

Ibland använder jag parfym ironiskt. Som: en solig dag sprutar jag den tyngsta mustigaste glöggdoften rakt på halsen som ett hudutslag.

I dag skiner solen inte, därför blir mitt bruk av myskdoft postironiskt.

I dag sminkar jag mig framför Photobooth. Varvar med kallt kaffe.. Ögonbrynen korvar sig, läpparna i plutposition. Det går liksom automatiskt. Jag har riktat lampan mot ansiktet så att min hud blir alldeles slät i skärmen. Inte så funktionellt, men jag behöver inte funktion i dag. Behöver illusion. Hög musik, dålig belysning och en smickrande ansiktsburk.

Tänker att en sådan här dag måste man hålla sig undan provrum. Undvika speglar som om de var jobbiga bekanta från högstadieparallellklasser. Verkligen värna om sitt luftslott. Behålla Photoshop-bilden som inre verklighet. Som alldeles utsökt självbedrägeri.

En annan ångestfull duschscen. Janet Leigh i ”Psycho” (1960) av Alfred Hitchcock. Igår var det för övrigt 30 år sedan han gick bort. Foto AP/Scanpix.

I duschen börjar den guidade touren i min garderob. I mitt huvud: Rutiga byxor? Svart klänning? Asymmetrisk kofta? Silar mig med vatten och försöker förbereda mig för påklädningsprocessen. Kommer jag på något bra i duschen, då kan själva momentet av att klä på mig minska drastiskt i tid. Det är det ultimata. Andra dagar går det riktigt dåligt. Desto mer jag funderar på garderoben desto mer hopplöst verkar det. Det är de dagarna då jag provar jag mig in och ur kilovis av kläder. Ser på dem som just volymer plagg och inte som kärleksfulla kompisar. Det är de dagarna jag kommer för sent. Missar optikertiden.

I dag var en mittemellandag. Först kändes det som jag stirrade i abyssen. Vidgade ögon, hoppet som långsamt sjönk genom magen. (Jag är dramatisk men det är okej!) Jag tvättade håret metodiskt och befann mig plötsligt på min vita bomullshylla i garderoben (ja, jag har en sådan). Påmindes om en t-shirt, långt ner i högen, från den tiden då jag faktiskt bar t-shirts. En t-shirt jag betalt absurt mycket pengar för och som i dag, flera år senare, skulle komma att rädda garderobsångesten. En pusselbit hade lagts på plats när jag droppade min väg från badrummet till garderoben. Resten var inte så svårt. Sidenklänning och två par strumpbyxor som i lager bildade fint mönster. Lite skrot runt halsen och en kopp kaffe. Nytvättat hår. I dag kommer ni inte åt mig.

Hur ser er morgonprocess ut? Hur klär ni på er? Beslutsamt? På måfå? Harmoniskt? Provar ni er igenom en halv garderob innan ni slutligen slutar upp med jeansen från igår, blusen från imorgon?

Anledningen till att min panna igår fick se solljus för första gången det här årtiondet var inte att jag ville skänka fokus till min – not a forehead, it’s a fivehead! – fullmånspanna och den kunskap som eventuellt ligger och trycker bakom den. Torrschampot var slut, pengarna lika så. Ett plexidiadem det enda som kunde skydda ansiktet från den stripiga och smutsiga hårdraperiet.

Ofrivillig förändring kan man kalla det för. Helt utan estetisk motivering.

Det är bara en lugg. Men det är inte bara en lugg, för någonting var annorlunda hela dagen. Jag grimaserade annorlunda. Kände mig som en främling. Ur balans. Inte bara negativt osäker i min egen hud, men också som om jag hade något nytt i väskan. Som om jag tatuerat mig. Förväntade mig nästan att folk skulle bemöta mig annorlunda. Ingen gjorde det. Så klart.

Lönefredag och luggen hänger åter som trygg och dammig gardin framför halva ansiktet på mig. Agerar utseendemässig sköld. En venetiansk mask. En blond skugga. Vattnet guppar åter lugnt på sjön. När den hänger där, där den ska, lugn och vajande, då måste jag erkänna. Att den bara är en lugg.

Att lägga fram kläder kvällen innan i en vikt liten hög, eller ståtligt på galge på sovrumsdörren, brukar ni göra det? Planera och i förväg banta ner morgonhysterin? Nu förutsätter jag alltså att garderobsframkallad morgonhysteri är norm. Något annat kan jag inte tänka mig.

Men jag gör det ibland. Lägger fram. Känner mig förtjust i processen. Av att vid midnatt vika strumpbyxor, trosor, bullkjol och blus till litet torn som jag toppar med en näve skrot i form av halsband och ringar. Jag känner mig harmonisk, vuxen och välorganiserad. Känslan påminner om när räkningarna är nybetalda – blommorna nyss vattnade, skatten överförd, inboxen avbetad…

Men när sopbilen väcker mig på morgonen och jag vallfärdad till skrivbordstornet och möter den planerade outfiten slår jag bakut. Fnyser. Provar, men fnyser. Hur tänkte jag? När jag kvällen innan öronmärkte en puffig kjol som tisdagspåklädning? Skulle inte tro det.