Lite frustrerande är det kanske med ett bildregn med plagg som egentligen behöver fingertoppsberöring för att upplevas till fullo.

Det kan inte hjälpas – dagens tema är dekorerade plagg. Det handlar om tyg som ser ut att ha drabbats av någon form av hudsjukdom (och då pratar vi förståss en glittrande, färgglad och rätt symmetrisk hudsjukdom), som klirrar vid rörelse och reflekterar solljus åt alla möjliga håll. Här kommer skimrande exemplar ur Metropolitans Museum of Arts modearkiv, varvade med looks ur aktuella kollektioner för att göra tidsförvirringen total. Scrolla fram så många paljetter som du orkar.

Bild via Metropolitan Museum of Art.

Spetsiga pärlpumps från Roger Vivier/Dior, ca 1960. Rasslar säkert fint i rörelse.

Bilder via Metropolitan Museum of Art.

Sportig aftonklänning designad av Geoffrey Beenes inför höst/vinter 1967.

Foto: Yannis Vlamos via Style.com.

No. 21, höst/vinter 2013. En modern vardags-rustning som troligen inte funkar genom säkerhetskontrollen på en flygplats.

Bild via Metropolitan Museum of Art.

Långärmad aftonklänning med (många) paljetter, 1983-84 och enärmad kortare klänning från 1991-92. Båda från Geoffrey Beene.

Bild via Metropolitan Museum of Art.

Tjugotalsklänning från Callot Soeurs.

Foto: Marcus Tondo via Style.com.

Omplåstrad och medaljongdekorerad ensemble av Christopher Kane, vår/sommar 2013.

Bild via Metropolitan Museum of Art.

Kort jacka i ull med plast- och stenapplikationer från Geoffrey Beene. Från 1987-88.

Bild via Metropolitan Museum of Art.

Kappa från Mila Schön. Cirka 1965. Det är lite det här jag menar med liknelsen till hudsjukdomar: glitterstensutslag.

Foto: Marcus Tondo via Style.com.

Två påklädningar ur Pradas höst/vinter-kollektion 2013.

Bild via Metropolitan Museum of Art.

Jean Paul Gaultier-leggings från 1994.

Bild via Metropolitan Museum of Art.

Aftonklänning från House of Patou, ca 1927.

Bilder via Metropolitan Museum of Art.

Paljettorgie från Yves Saint Laurent, höst/vinter 1983.

Foto: Marcus Tondo via Style.com.

Under bältet: puderrosa pärlor och paljetter. Ur vårkollektionen 2013 från Preen.

Bild via Metropolitan Museum of Art.

En smått fallisk liten sak från Chloé, ca 1968. Färgnyanser som hämtade från lösgodis innehållande en rik flora E-ämnen.

Fritt efter Kinder Agguginis samarbete med Dr Martens från höstkollektionen. (Egentligen var bilden tänkt att bli en exakt återgivning av originalskorna men på grund av något bristande konstnärliga egenskaper får det ses som en ”tolkning”. P.s. inte ens med hjälp av två olika glitternagellack blev guldpartiet tillräckligt sprakande. För en bättre illustrutation: stirra rakt in i en ljuslåga i 30 sekunder och blunda sedan hårt.)

I alla fall, en höst av påklätt, pråligt och putsat dammode. Ett par lackblanka loafers med tofsar och guldiga tungor sammanfattar den väl. Matchas förslagsvis med: snuskig R&B och en fluffig kappa.

Det var i alla fall ingen hemlighet längre. Att glittret inte var någon slump. Att det var ett mönster och att alla runt mig visste om det. Plötsligt stod mamma där och flaggade med en silvertopp framför ögonen på mig. Något för dig? Något för dig? Det här är väl typiskt dig?

En vän skulle flytta och meddelade mig att det fanns ett linne som hon hade gallrat ur som skulle passa mig perfekt. I guld.

En bekant: jag trodde jag såg dig på gatan men så var det bara lite kvarglömt julpynt.

Först hamnar det kanske på kroppen – kanske av en slump. Den första glitterkoftan. Efter ett tag sätter det sig i ögonen. Glittret? Måste ändå påstå det. I pupillen. Och sedan överallt i garderoben som en infektion.

Två meter kläder på en stång. Det är glittret som syns. Sitter det i fingertopparna? Det är ju de som flyger mot det glimrande i butikerna. Känna, smeka, känna, smeka. Köpa? Nu räcker det. Halva garderoben bländar redan blicken med saker som sprakar.

Nej, tack, mamma, jag har glitterstopp. Så låter det. Det blir nästan skamligt. Har jag tappat förmågan att se kläderna? Ser jag bara saker som glittrar nu? Är smaken skimmerinfekterad? Går det att bota?

Skatsyndromet.

Var kom skulden ifrån?

Fågeln har glimrande skrud för att locka till sig en maka – har det med det att göra? Är det för att klä sig som en julgran, kristallkrona eller innehållet på Farbror Joakims pengavalv förknippas med dålig smak? Är det ett tecken på att bäraren är ytlig och tramsig? Här går jag och sprakar som ett tomtebloss.

Historiskt är glittret förknippat med många positiva egenskaper. Med guldapplikationer, fastsydda mynt, paljetter och blänkande tygytor kunde bäraren fläkta sin status och sina tillgångar. Idag, med fusksidentyger, plastsmycken och billiga paljetter, garanterar dock en sprakande blusyta inte ett fett bankkonto. (Tyvärr – får väl den glittersjuka flika in.)

Paljetterna var inte bara en sorts föregångare till bling. I många kulturer ansågs de dessutom kunna skydda mot onda andar. Spegelytorna konverterade mörker till ljus. Genom att bära blänkande material kunde personen reflektera bort de oönskade krafterna, men också förstärka solen som speglades i hela plagget. I Haiti användes blänket för att kalla till sig gudarna och i Turkiet bar bröllopsparet reflekterande material under sin stora dag för att gardera sig mot onda ögat och avundsjuka.

Det är en lockande tanke: glittret som en skyddande sköld. Som ett hölje av kraft.

Såhär skriver Victoria Z Rivers i ”The Shining Cloth” (min översättning):

”Guld eller Lurex, siden eller polyester, glansen är det som förtjusar oss, och eftersom det aldrig skymmer, ger det oss hopp. Glittrande saker är inte nödvändiga för kropparnas överlevnad, men kanske är de det för näringen av själen.”

Och själen – den vill man ju inte försumma, tänker jag – och ger mig hän glittret än en gång.

Möter solen i en paljettsköld som skulle göra vilken skata som helst stolt.

Idag ger jag er pärlor:

Mother nature was here. Bild via Wikimedia Commons.

Comme des Garçons, höst/vinter 2009. Foto Don Ashby & Olivier Claisse via Style.com.

Grottpärlor. Bild via Wikimedia Commons.

Ai Weiweis ”Fountain of light” (2007), just nu på Louisiana.

Ur vatten och fabrik.

Shirley Maclaine med dotter, 1959. Foto Allan Grant via LIFE.

Stulna pärlor. Foto Ralph Morse via LIFE.

Pärlor i taket.

Pärlplagg gjort av dansk/engelska Maria Parsons. Bild via Arts Thread.

Färskvattenspärlbrosch från Hairy Sock New x Ruta Kiskyte via Culture Label.

Pärlkrage från BHLDN.

Går man tilll Geologisk Museum en tisdagförmiddag får man dela dinosaurieavgjutningarna och mineralstenarna med en hel del skolbarn.

Hit går man för att lära sig något om meteoriter, urmänniskor eller jordbävningar.

Eller så tittar man på stenar.

Vi pratar trehundra kvadratmeter mineraler.

Det visar sig att skatsyndromet gäller även här.

Det vill säga: det som glittrar mest, intresserar mest. (Slutsats av empirisk studie utförd av en flanör och kanske tjugo mellanstadiebarn.)

”Titta! Titta den här!” skriker barnen så att orden ekar i valvet över dem.

Jag förstår reaktionen, jag vill också peka på en sten och berätta för någon. ”Titta! Titta vad den glänser.” (”Titta vad naturen designat alldeles själv!”)

Men vad gör man när man inte är grundskoleelev längre? När man inte har en exalterad klasskompis att berätta för?

När man uppenbarligen ändå inte har växt ifrån glittret.

Vad gör man då? Man tar foton. Foton som man lägger upp på sin blogg.

Vi det här laget är det få samarbetskonstallationer som överraskar. Vi har vant oss vid de flesta konstellationer av kändisar, modemärken, gummistövelsföretag, sportföretag, parfymhus som förökar sig med varandra. Men här kommer ett samarbete som kanske ändå lyckas suga till sig lite ögonkontakt:

Bilder via Cabinet.

Konstnären Hubert Duprat och ett gäng nattsländslarver.

Nattsländslarver bygger fodral av upphittat material, av fiskbensrester, löv, pinnar och grus. Deras kreativitetet imponerade på Hubert Duprat som beslöt sig för att samarbeta med de små ingenjörerna. På 80-talet samlade han för första gången ihop ett gäng och tog med dem till sin studio. Där erbjöd han dem lite exklusivare material att arbeta med – såsom guld, sötvattenspärlor, och diamanter. De små husmaskarna började snabbt bygga skimrande fodral.

Kubert outsourceade sin konst, så att säga. Eller startade han en mikrosweatshop?

Exakt hur mycket guld är för mycket guld?