Vårmodet i närbilder:

Ett par vettiga sandaler från Christopher Kane.

Foto: Marcus Tondo via Style.com.

Det finns inget annat att göra än att slänga sig med uttrycket fulsnyggt. Vandringssandal fast i satinblankt, det funkar, åtminstone på en blank catwalk, men jag tror också att det skulle göra det med ett par styva byxor (ständigt detta tjat om styva byxor!) och en avvokadojuice i högerhanden. Tänker att de är alldeles ljudlösa så att man kan slinka fram och göra peacetecken bakom ryggen på någon halvbekant man upptäckt på gågatan. För övrigt: ja tack till lite mer klumpighet på skohöjd: rejäla remmar, rejäla sulor, ja, i allmänhet flera anledningar att beskriva skor med ordet ”rejäla”. Trött på petit.

Hur glider man runt på klackar hemma, men undviker både rispade parketter och grannar med gnisslande tänder och spetsade sopkvastskaft?

Min vän F löste det problemet för länge sen:

Möbeltassbeklädda klackar är svaret.

I Danmark kan man köpa ett par Maoskor i mataffären för samma pris som ett paket ekologisk müsli. Att hitta dem i hyllan bredvid godiset gav Undertecknad – som egentligen bara skulle köpa tomater och vin – stötaktiga Madeleinekaksimpulser. Den här toffelmodellen, som min pappa alltid brukade ha på sig hemma med slitna sulor och hälen nertrampad, hade jag inte sett, eller tänkt på, på säkert femton år.

När jag stod där och fingrade på dem i butiken, med en kundkorg i armvecket, försökte jag föreställa mig hur någon som INTE bott på andra sidan sundet nästan hela livet uppfattade dem idag. Någon dansk*, alltså. (* Stoppa mig om jag för snabbt dubbar dem som ett danskt fenomen. De kanske finns här i Sverige också men jag varit blind under alla år?)

Jag försökte föreställa mig om de för danskar är neutrala eller laddade (besudlade) med något annat. Med nostalgi, som för mig? Om de är klassiker, heritagecoola eller supertöntiga no-no:s. Kanske osar de av hjemmehygge. Kanske uppenbarar de bara sig som ett par billiga inneskor i tyg. Som man inte ens reflekterar över när man passerar i kassakön. Jag är halvdansk, men helt enkelt inte tillräckligt dansk för att kunna avgöra ett par inneskors eventuella symboliska laddning nu många år senare.

Bild från Andre Ord.

Vissa saker kan man inte googla sig fram till, även om man såklart kan försöka. Jag kan hitta en liten tillägnad Facebookgrupp, ”Alle os, der elsker Mao-sko (:”, som dock bara har knappt 90 medlemmar (”Rigtige Mænd Går I Mao-Sko Og Hyggesokker” har ödmjuka 8 stycken). Jag kan läsa att en dansk journalist insisterade på att bära Maoskor även när han var på jobbet i Folketinget och att andra också reflekterat över detta matbutiksfenomen (under bloggposten förelår en kommentator att de enda som håller liv i Maosko-businessen är højskoleelever och män över sextio…). Det jag kan inte googla mig fram till är uppfattningen som man får på köpet med sin uppväxt.

Olika plaggtyper och accessoarer har såklart också olika betydelse för olika människor. Det finns inget facit för en allmän dansk uppfattning. Man kan aldrig räkna med absoluta allmäna sanningar – särskilt inte när det kommer till mode. En Kånken är en sak för en ung japan och kanske något annat för en femtiotalist i Skandinavien. Kläder är bara kläder, skor är bara skor. Det är hur vi förhåller oss till dem, vilka fördomar och vilken historia vi har, som gör att mode finns, att mode provocerar, påverkar och går att problematisera. Det sitter i den individuella blicken. Och i mina ögon är Maoskor alltså nostalgi och hygge.

Ibland kan man efter en resa över en ny statsgräns uppleva att ens referensram beter sig som en blank kanvas inför de nya intrycken och att man därför kan tilllåta sig att botanisera lika okomplicerat bland turistvaror som bland folkhemssymboler. Man kan svepa mer eller mindre objektiva blickar över saronger, Fidel-kepsar och lusekoftor. Jag är inte blank i mitt förhållande till de här skorna, men jag är tillräckligt mycket kulturell outsider för att inte kunna avkoda eventuell skosymbolik. Jag kan därför köpa ett par för att jag tycker om tyget.

Parentes: skorna skulle förresten vara perfekta för tidningen Fantastic Man att plocka upp som livsstilstips:

”Maoslippers. Danish cosy classic, cheap as chips, for indoor use. These fabric slippers give relief to worn feet post long office hours. Serving suggestions: wear while indulging a bowl of ‘Koldskål’ in your Mogensen sofa.”

Med en blank blick kan vad som helst bli mode.

När allt kommer till kritan spelar det egentligen ingen roll vad Maoskorna potentiellt signalerar eller betyder. Vem bryr sig, kan jag sucka (– och på köpet ge sken av att jag har lite distans till mitt nördiga förhållningssätt till kläder…). Det här är ett funktions- och bekvämlighetsobjekt som man bär i hemmet matchat med mjukisbyxor och fett hår. Det är inte något man främst har på sig för att vara snygg, men för att slippa a) kalla fötter, b) trägolvsspinkar i fotsulorna eller c) för att undvika att tänka på hur länge sen det var man senast dammsög.

London, du ger mig inte bara blåsor på trampdynorna och svart snor i näsan, men också väldigt många versioner av varje trendigt plagg.

I veckan gjorde jag ett hardcore studiebesök i konsumtionssamhällets smetigaste kärna. Det vill säga zickzack genom Londons high street-kedjor. Efter ett tag börjar sortimenten framstå som tygmässiga déjà vun. När jag vant blicken ploppar vissa plagg upp som gömda figurer ur en 3d-bild. Samma bruna brogues går att hitta i 10 olika versioner, med femtio meters mellanrum, med små förändringar anpassade efter prisklass.

Via Topshop.

Via New Look.

Via Dorothy Perkins.

Via River Island.

Aldrig blir tiden så tydlig som när man får de där plaggen och accessoarerna duplicerade framför ögonen på en. Den virkade västen, de mönstrade byxorna, den plisserade långkjolen, lackväskan i aprikos, pastellshortsen, chocktopparna. Det här är verkligen tiden tolkad och nerkokad till trikå.

Och efter ett tag, efter några butiker, är det som om blicken direkt söker sig till plaggen och för ett ögonblick kanske man blandar ihop radarreaktionen med något annat. Kopplar ihop det till något man redan sett, kanske glömmer man om man gillar det eller inte. Kanske resulterar upprepningen till att man suger upp trenden som en svamp, omedvetet. Plötsligt gillar man virkade liv. Man matas med nyckelpjäserna som om de vore reklamaffischer i tunnelbanan. Det är öga mot öga-mötet med trenden.

Men när man medvetet konfronteras med trenden – och verklighetens massproduktion – förlorar plagget i värde då? När man liksom verkligen kan se att det inte är en unik fågel, utan snarare är en del av ett säsongsfacit. Vad händer med ens bild av plagget då? Skakar man av sig? Hypnotiseras till att ändå zombiepromenera till kassan med kontokortet sträckt framför sig? Eller kanske man får överdosreaktionen, känner sig smutsig och vänder på bastsulorna och skyndar iväg, eventuellt för att fosterställningsduscha kallt?

Foto: Hubert Blanz via ArchiCULTURE

Fyll en torr simbassäng med kläder och skor. Släpp ner en människa i taget och observera vilka plagg personen går fram och tafsar på. Vilka skor som får fingeravtryck. Inte alla kommer stanna vid samma. Inte alla kommer ge zebrakjolen en lång våt blick. Någon kommer passera sjömansblusen utan att få så mycket som ett värmeutslag.

Olika människor gillar olika saker.
Well, duh.

Frågan är (ständigt återkommande här hos mig:) hur mycket av ens preferenser som består av personlig smak och hur mycket som är yttre påverkan? Vad är ens faktiska ”grundjag” och vad är trender som sipprat in genom porerna och bosatt sig som mer eller mindre tillfälliga hyresgäster?

Egentligen är det mest intressanta, enligt mig, inte vad som är trendigt, utan hur trenderna tas emot. Vad vi tar till oss. HUR vi tar till oss.

Och VARFÖR?
En fråga som oftast inte går att svara på.

Att vi tycker om något, tycker något är fint eller sjukt fult, måste  vara beroende av någon sorts reaktion i huvudet på oss. En blick på en fiskfjällssko och direkt en vibrerande referensram och utropstecken som flaxar runt innanför hjärnbalken. Det är väl det vi kallar Smaken. Men personligen tror jag inte att vi har en ”grundsmak” som finns inlåst bakom tunga bergsväggar, helt opåverkad av tiden och trenderna.

Jag tänker mig det mer som ett kretskort. Tusen små trådar som kan kopplas hit och dit. Fast, vänta… den här metaforen håller inte känner jag. Jag verkar ha väldigt dålig koll på hur ett kretskort fungerar. Men någon form av lite mer irrationellt system med tusen små kopplingar, ett omlopp som expanderar och byggs på och ut.

Som gör att jag biter mig i tungan när jag ser en lacksko. Som gör att jag kastar mitt kontokort som ett flygplan rakt ner i pinkodsmaskinen, utan att ens tänka, det är som en kedjereaktion, något kroppsligt. En reflex.

Och jag kan inte förstå varför. Det finns ingen uppenbar förklaring att hitta. Varken i mina kulturkonsumtionsvanor eller i tiden. Det är inte en jättetrend som jag sugit upp som en svamp utan att ha märkt. (Och hallå det är vår! Vad gör jag med alla den här svarta oljeromantiken??)

Det enda jag vet är att det är så. Kanske går det över (säkert precis när jag lyckats fylla halva min garberob med svarta saker man kan spegla sig i). Men det finns ju saker som inte går över. Lovisa Burfitts berättade till exempel att hon alltid känt samma för grungiga hål och klorinblekningar. Kronisk klorinkärlek.

De där sakerna, preferenserna, som kommer åter om och om igen, som inte uppenbart verkar ha något samband med tidsandan, som kanske försvinner, men inte helt, de är nästan de allra mest intressanta. Hangups som hicka. En livslång kärlek till tyll. En leopardfas som inte har någon början eller slut.

När man inte lyckas spåra sina preferenser till något konkret – som ett barndomsminne eller en subkulturell tillhörighet eller favoritfilm – när det bara finns där. Då önskar jag att man med hjälp av en skruvmejsel kunde studera sitt inre kretskort och få en förklaring.

Vårmodet i närbilder:
Fendis obeslutsamma klack

Bild från Gianni Pucci/GoRunway.com via Style.com

De här skorna uttrycker allt annat än perfektion. Jag tänker på när man klipper ut motiv ur papper och missar ett ställe, som hålet i ett ”O”. Tantiga är de också. I en grön nyans som får en att tänka på lungcancer eller en krigsstater. Det är ett definitivt fall av mops-syndromet: rent objektivt är de ganska fula, men helt omöjliga att värja sig mot.

Vårmodet i närbilder:

Prada v/s 2011. Bild via Independent.

Broguehjässa, bastlinning och en sula som träffar asfalten som en Nike-springare. Prinsessan på ärten, fast bekvämt. Pradas vårskor verkar funka även för den höjdrädde.

Det ser ut som en sko som kan locka till spontana omröstningar. Ja? Nej? Ja? Nej? Över din döda kropp? Underskriven vill inte avslöja sin Prada-politiska tillhörighet, men ni kanske kan gissa er till svaret. Är inte det här det bästa av två världar?  Är nöjd över att det inte bara är herrmodet som får bygga hybrider av ”heritagedammigt” och ”provrörsfärskt”.

Vad tycker ni?

”Chewing gum”, Kobi Levi (2009). Bild via Design Boom.

Vad ska man säga? Ett klimaxögonblick för skofetischisten? Eller, att skon som utställningsobjekt hemma i bokhyllan nått sin kulmen? Äh. Man behöver kanske inte säga så mycket. Bara scrolla och låta mungiporna bestämma.

Alla bilder från Kobi Levi / All pictures courtesy Kobi Levi.