Photobooth-vinkeln.

* Rubrikcitat avsänt Antonio Tabucchi.

Efter en tid som känt som känts som en tromb, med 8 Köpenhamnbesök på 10 dagar, modevecka som inte hann sluta innan jag bytte skandinaviskt land för att vara bröllopsgäst, hittar jag mig själv i Malmö över skattepärmen med en todolist som ett smalt höghus.

Skjorta känns som den naturliga, och övertydliga, symbolen för en dag som denna. Är inte riktigt redo att bära upp businesslounge-versionen, krispig och nystruken, i stället blir det en som är härdad som om den legat i en hamsterkind.

Min vän Orsi åker varje morgon metro in till centrala Madrid. Det tar en timme. När det stiger på en färgdam antecknar hon det i sitt block. Färgdam, ni vet? En person som har valt att till fullo omfamna sin favoritfärg och presentera det i plagg. Alternativt trillat i en stor pool med blåfärg, det finns olika teorier. Men ni vet, en person som inte bara har röd blus och röda byxor, men även röd hatt, jacka, väska och, inte minst, röda skor. Jag brukar precis som Orsi lägga märke till dem, när de dyker upp som stoppsignaler på gågatan, det är svårt att inte göra det. Någonstans kan jag ändå se mig själv i dem och nästan hoppas att någon gång själv våga att stänga ute världens blickar på samma sätt och bara klä, alternativt dränka, mig i det jag gillar. När jag är 60 plus kanske jag hittat något jag gillar tillräckligt mycket för att klä mig tå till hjässa i det. Är det en attacknyans av lila, så gärna för mig.

Meadham Kirchhoff vår/sommar 2010

Hitchcocks ”Fåglarna” (1963) Bild: Allstar/Cinetext/Universal

SVÄRMSVAMMEL. Inser att rosetter är precis som fåglar och gnagare: söta i singular, men ganska creepy när de kommer i svärm. Men creepy argumenterar jag gärna som något positivt, åtminstone när ämnet är en kjol. Svärm som siluett känns dessutom verkligen som en bra idé. Möjligheterna är oändliga: bikupehatt, atmosfärbälte, myrhalsband.

Häromdagen funderade jag på hur det skulle vara att en blommig parfym som lockade till sig bin och humlor i ett osande moln runt halsen. Skulle nog bli ett fint modejobb, en mindre fin förmiddag.

- Kroppar. En välbehövlig realitycheck på stranden. Blir påmind om att alla har celluliter. Vaska hjärnan från alla Vogue-sponsrade fantasier. (Åtminstone för en förmiddag.)

- Beige (och/eller grisrosa) hud i stället för vit. (Jag trodde jag växt ifrån solningsfablässen, det har jag kanske, på ett sunt sätt, men uppenbarligen inte från att uppskatta min egen solade spegelbild. Att titta ner på mina fötter och se dem alldeles dammigt bruna, en tillfredsställelse att likställa med säsongens första klunk frappé.)

- Kan gå fyra, eller till och med fem, dagar utan att tvätta håret i stället för tre. Luggen håller sig matt och tjock, saltvattnet har lugnat den, härdat, den faller i tunga suckar över min panna. Huden likadan. Den bara håller sig i skinnet, så att säga. Behöver inga specialanpassade krämer. Dieten kan vara parfymerad billig body lotion, eller ingenting, den klarar sig ändå. Blir inte fnasig, inte fet, bara är. Som ett barn som slutar kämpa emot och går och lägger sig utan protester, i tid.

- Sjokens återkomst. Ty sig till plagg utan dragkedjor. Plagg man lätt kan skrynkla ihop till en liten hög och ha som huvudkudde på stranden. Eller vira till turban. Plagg som efter en vecka blir alldeles salta och sandiga men som ändå, självklart, träs på igen och igen. Tänker att det är inte konstigt att sommarmode blir som ett konstant ickemode. Man behöver de där kläderna som man kan linda om sig, släpa efter sig och bädda in sig i, torka av svetten på.

- Med andra ord: Trikå! Allt är förlåtet!

KAKA PÅ KAKA. Flydde norrut, undan den tropiska värmen och plötsligt är det nästan skönt att ha på sig kläder igen. Jag parkettflanerar i ett norskt hus och har på mig vad jag vill, bottenlöst vill, vilket visar sig vara inget annat än mönster med mönster. Som bulle med bulle fast i tyg.

FIG 1. DAGENS FÅGEL: KAPAKO.
Illustration från boken ”Birds of New Zealand”, av Walter Lawry Buller, 1873.

Får ett mail som handlar bland annat om Nya Zeelandbon Kakapon, översatt från mãori: ”nattpapegojan”. En fågel som kan bli lika stor som en bergsuv, som har vingar men inte kan flyga, som syns med krökt rygg i de flesta resultaten på bildsökningen, som är utrotningshotad, det finns tygligen bara 123 stycken kvar. Hanarna och honorna ser väldigt olika ut, honorna är petite, med smalare ben och är tydligen mer aggressiva vid mänsklig hantering. The Kakapo Recovery Plan bildades för att bevara rasen, bland annat genom att hålla råttor borta från fågelbona och ge papegojorna föda (man kan donera!). Läser att om honorna äter mycket proteinrik mat föder de flest hanar, men om det är lite mat resulterar det i stället i många honor som kläcks.

Hinner läsa hela Wikipediasidan innan jag inser att jag har på mig en blus (rättelse: klänning som sprack runt höften och som jag rev sönder ytterligare i ren frustration och som nu används utan kommentarer som knytblus.) där det gömmer sig en liten papegoja under en tygslamsa. Att tro på omen är ett litet hjärnfel, som jag inte kan låta bli och låter dem därför styra mitt liv. Nya Zeeland ligger långt bort men imorgon går jag till Terrariet.

FIG 2. DAGENS OUTFIT: ETT PAPEGOJPLAGG.

Holly Astera Ebraheim.
Ålder: 20
Gör: Lyssnar på Tears for Fears.
Gör också: Bloggar på Mag-Mag.se, frilansar som stylist/skribent och extraknäcker på Acne.
Bor: Stockholm.
Men växte upp: I Landskrona, Lund och Haninge.
Kännetecken: Röda läppar.

En bild från en sommar där du kände dig fin, fri, ful, galen, modellsnygg, svettig eller ung (etc):

– En svettig natt på tunnelbanan. Dansat loss med mina trikåvänner från American Apparel. Glad i hatten och lite modellsnygg, eller hur? Lite.

Är du modemässigt en sommarmänniska?
– Men verkligen. Jag är byxlös för det mesta och en evigbärare av strumpbyxor. Nu får jag dessutom vara naken. Mitt alterego befinner sig i Kalifornien och det är ju ytterst sällan vi får sådant väder här i Sverige. Sommarmänniska, punkt slut.

En bild som representerar sommarutopi för dig:

(Bild från The Cobrasnake.)

– Färgglada naglar, en klänning och ett poolparty. Bara Kalifornien som saknas i min värld.

Har du någon stilmässig vision för sommaren?
– Barbent med solkysst hud. Saltvattenhår med korallfärgade naglar. Knästrumpor och playsuits. Pasteller, svart och prickigt.

Hur känner du för förra årets sommargarderob? Har du vissa somriga plagg som hängt med länge? Måste du köpa mycket nytt eller glider du in i förrförra årets pastelltrikå?
– Åh, jag är en total spender. Jag köper alltid nytt. Vill alltid förnya mig, lider av samma syndrom som Madonna. Jag slänger och köper nytt, ger bort och köper nytt, säljer och köper nytt. Ett fåtal av mina kläder av ett emotionellt värde, inte alla.

Någon säsongsförknippad garderobsångest?
– Eftersom jag har (hehe) gått upp lite i vikt så stramar det lite i mina bomullsplagg. Hoppas på en diet av jordgubbar och champagne. Sanningsenligt blir det nog hamburgare, tequila och glass i stora lass.

Obegränsad budget: du får komplettera med ett plagg. Vad blir det?
– Klänning från Miu Miu’s sommarkollektion. För då blir jag snyggast på födelsedagen min och will outshine them all.

Klänning Miu Miu. Bild: Net-a-Porter.

Vad, och var, läser du i sommar?
– Jag bläddrar fortfarande igenom Contributer Magazines första nummer. Men på stranden har jag med mig diverse böcker från Sophie Kinsella. Elle, Bon och Plaza slinker in där också. Hemma i Skåne läser jag Sydsvenskans kulturdel. På internet är det Magnificent Magazine och Lisa Corneliusson. Ibland Elin Kling. För hon är sockervaddssöt.

Ett sommarattribut redan i din ägo som troligen kommer att bli välanvänt:

– Mitt allti-allo smycke.

M hade en dramatisk födelsedagsmorgon. Hon berättar om sitt solstingsdrama på den tyska festivalen, om hur hon tuppat av, legat som en grönsak i gräset, inte klarat av att gå till sjukhustältet och hur världen snurrat som ett pariserhjul runt henne, hur hennes vänner var tvungna att hälla vatten i huvudet på henne för att få kontakt. Hon avbryter sig själv:

– Mitt hår blev verkligen fantastiskt av Ramlösan.

(Behöver jag säga att hon jobbar som frisör?)

FLYGPLATSVOYERISM. Go to gate, men inte boarding, inte riktigt än. Har redan lagt ner boken i väskan och sitter beredd med passet i knät. På rader av fastborrade turkos stolar, de flesta sitter likadant, någon har ett krängande spädbarn i famnen. Det man kan göra är att stirra. Första fem minuterna lägger jag på att avkoda franska chica kvinnor. HUR gör de? Jag blir nästan arg. Jag blir arg. HUR gör man för att ha så blank handväska, raka ben, perfekta pressveck, genomskinligt jämn hy och Tatou-uppsyn? Att titta på dem är som stå framför en spegel som framhäver alla sina pigmentförändringar.

Blir gladare när jag tittar på mamman i den virkade klänningen och Cowboy-hatten och varenda lös kroppsdel dränkt i smycken. Hennes barn är på gott humör. Hon vinglar till i höga skor, genom klänningsmaskorna ser man naveln. Smal, sminkad och skrattar högt. Flera medresenärer klädda i dyra blixtlås/örhängen/damloafers tittar snett. Jag tittar snett på loafersdamerna för att kompensera. Något senare, en flygresa senare, armbågar de varandra, damerna, för när Cowboy-kvinnan slinker ur planet har hon bytt om till en ormskinnstight denimjumpsuit. Det gör man inte utan tisslande tasslande!

Bild: Nina Leen/LIFE.

Väl på restaurangtoaletten i dov kvällsbelysning bländas jag som av en fyr av mina nakna ben. Det är som att vintersäsongerna fått strumpbyxorna att växa sig fast som en andra hud, är inte van utan. När det plötsliga sommarvädret tvingat den chockvita vadhuden ut i syret är det ett undantagstillstånd. Jag blir påmind om att mina ben inte har färgen 60 denier, utan närmare bestämt nyansen av ett syrafullt A4.