Texter taggade med ‘stilikoner’

The girl

Publicerad den 26 september 2011 klockan 13:34 av Ida Skovmand

Idag fyller Tracey Thorn, ena halvan av Everything but the girl som nu för tiden släpper soloskivor, år. Förutom att maratonlyssna på musiken är bildgoogling är ett lämpligt sätt att fira henne. Med viss risk för saknad av nittiotalsminimalism! Då, när ett nattlinne var en accepterad påklädnad:

”Back on the train,
I ask why did I come here.
Can I confess
I’ve been hanging around your old address?”

(Missing)

100% Everything but the girl: Tracey Thorn och Ben Watt. (I 2009 gifte de sig efter att de varit ihop i 28 år.)
Bild via Soundtrack to my day.

Bild via BBC.

Bild via Amazon.

FOTNOTER:
* Tio utvalda Tracey-låtar.
* Tracey på Twitter.
* Tracey på Spotify.

Bomullskomplexet

Publicerad den 21 juni 2010 klockan 10:41 av Ida Skovmand

På tala om Horsley, och om artikeln om stilexcentriker som jag sitter och skriver, blir jag extremt deprimerad över att sitta vid laptopgapet i bomullslinne och H&M-kjol som slutar på rätt ställe över knäet. Dagens Outfit-realismen hits me like a fist. Men det är som det mesta: man kan inte ha en odammig lägenhet och levande basilika i fönsterkarmen samtidigt som man lever ut som crazy bohem. Eller kan man? I dag är det smärtsamt tydligt att jag för sällan bär hatt. Att mina kladdiga sminkfantasier, är just fantastier, i wordpress, fantasier. Livet är så himla kort och ändå sitter man där i baslinnen och jeans. (Inte, jeans, men den klaustrofobikerns motsvarihet). I dag vill jag säga: bränn bomullen! Klä mig i bröllopstårtsklänning, clownmun och hummerhatt.

The air used to be clean and the sex used to be dirty

Publicerad den 20 juni 2010 klockan 14:28 av Ida Skovmand

Bild: Momondo

Trodde inte att det var möjligt att missa dödsfall när man hänger på Twitter hela dagarna, men tydligen går det. Sebastian Horsley – Andres Lokko kallar honom för Storbritanniens sista excentriker – dog av en misstänkt överdos i torsdag. Jag sätter söndagskaffet i halsen över papperstidningen när jag läser det.

Min egen fascination för Horsley började när han poppade in i en klädbutik jag jobbade i. Kände igen honom gjorde jag, men kunde inte placera och det var inte förrän hans ansikte dök upp i ett magasin många år senare som jag kopplade. Då insåg jag också att den Soho-port med skylten ”Detta är ingen bordell. Det finns inga prostituerade på den här adressen”, som jag fotat tusen gånger, tillhörde honom.

Horsley klassade sig själv, likt en New Yorker, inte som en Londonbo, utan som en ”Sohoite” Att bo i Soho tyckte han var som ”en pågående orgasm”. Men enligt TimeOut oroade han sig för stadsdelens ”negativa” utveckling:

”Ten years ago, on a good night here you could get your throat cut. Now there’s even a health club in Soho! Can you imagine that? It has really got worse. The air used to be clean and the sex used to be dirty, and now it’s the other way around. The only pocket of resistance is my house.”

Sebastian Horsleys livsöde fascinerades till den grad att teatern om hans liv, baserad på hans självbiografi, precis satts upp på London-scenen. Innan han gick bort vid 47 års ålder.

The Telegraph skriver att han tidigare i månaden i en intervju sagt att var ”två trejedelar död” och mer än att ha levt ett liv hade han ”mest suttit i ett rum och dött”. Men jag tror inte att många håller med om att det är det han gjort.

Mest tragiskt är kanske att hans liv, enligt honom, både började och slutade med en överdos.

I en intervju har han sagt:

”When Mother found out she was pregnant with me, she took an overdose. It didn’t work. Neither did nine months of heavy drinking. Had she known I was going to turn out the way I did, I’m sure she’d have gone the whole hog and found the cyanide.”

Det råder ingen tvekan om att han lyckades med att skapa en stark bild av sig själv som mytomspunnen och provocerande dandybohem omöjlig att vika bort blicken från.

Spontanstilistik och Courtney Love

Publicerad den 24 maj 2010 klockan 15:01 av Ida Skovmand

På tala om trashiga plastpåsar som handväskssubstitut:

Mitt möte med Courtney Love.

no8bus

Det finns morgnar när man vaknar med gammalt smink som akvarellskuggor under ögonfransraden. När bakfyllan är sexig. När gårdagens trikå faller som tusen vattenfall och klubbstämplarna är som brännmärken på handlederna.

Flera av mina snyggaste minnen består delvis av den spontan trashighet.

Min dåvarande chef utbriste en gång:

– Herregud vad fint ditt hår är! Du ser ut som Brigitte Bardot! Vad har du i det?

– Kräks? Och en natts festande, ville jag svara, men gjorde det inte, utan ryckte bara hemlighetsfullt på axlarna.

COURTNEY LOVE

Courtney Love (AP Photo/Ric Francis)

Courtney Love är en person som jag alltid förskönat (för) mycket. Rättfärdigat hårtrassel genom att tänka på.

Vad är det som gör att det trashiga och spontansnygga ständigt återkommer som stilistisk utopi? (Läs: Kate Moss på Glastonbury!) Det är egentligen en paradox i sig själv, att sträva efter ett uttryck som ska framstå att vara skapat av noll insats. Men i modet är det en självklarhet. Det är fullt möjligt att köpa sig till en färdig mall av det spontanslitna. Efterfestlookarna dyker upp och ner i trendcyklerna och man behöver inte ha varit full kvällen innan för att se ut som man varit det.

Såklart är det skillnad på att genom en You Tube-tutorial lära sig hur man sminkar sotade ögon och att faktiskt vakna med gårdagens Fiberwigkreationer nerglidna över kindvalven. Den största skillnaden är väl hur man känner sig i det själv. Men jag tror inte att bakfyllesexigheten är omöjlig att fejka sig till. För precis som hur den faktiska bakfyllan kan locka fram tillfredsställande estetik, kan tillfredsställande estetik locka fram en faktisk bakfylla… Eller, kanske inte bakfylla. Men känslan av att vara Courtney Love på gryningspromenad.

Portrait_de_Suzanne_Valadon_par_Henri_de_Toulouse-Lautrec

Bakfyllan” av Henri de Toulouse-Lautrec.

Jag minns ett linne med urringade armhålor som direkt, i provrummet som en hallucinogen drog, framkallade känslan av efterfestdekadens.

Min kompis ringde mig förvirrad häromveckan för att diskutera huruvida det var okej eller inte att köpa ett par trasiga jeans. Hon stod i butiken med dilemmat framför sig. Min ambivalens hjälpte inte hennes velande. För även om det trashiga är en självklart återkommande norm i modet, är det inte självklart att det alltid känns rätt. Det är inte alla vending machine-varianter som förmedlar känslan. Jag har inget emot fejkandet per se (allt är fejk! allt är teater!), men så fort man känner sig som en förrädare i plagget blir det svårt att samtidigt känna sig som Courtney Love.

Att prata om äkthet blir förresten väldigt absurt när man ämnet är just trashighet, som i princip måste förskönas för att bli attraktivt. Backstagedekadensen behövs berusas av en vild fantasi, ett inre photoshopfilter och ett viss mått av Easton Ellis-idoliserande för att verkligen funka. Sunket måste representera något större.

Jag träffade Courtney Love en gång och blev plötsligt förskräckt, snarare än hänförd, av hennes skakighet. Med yviga rörelser och stirrig blick var hon precis som jag hade trott. Men min bild av henne hade ändå väldigt lite med verkligheten att göra. För i mitt huvud lockade hon mig. Som dekadensbevis i kött och blod gjorde hon det inte. En viss dos av idealiserande och hyckleri är nog nödvändig för att spontanslitenheten ska kännas fullständig och fantastisk.

Frågan är vad som egentligen är mest ”äkta”: ens inre idealiserande av Loves efterfestlivsstil, ett par egenslitna Levis eller tutorialsminkade sotiga ögon?

Själv tycker jag hur som helst att det är helt okej att sminka fram den perfekta bakfylleillusionen ibland.

En bild att drunkna i.

Publicerad den 20 april 2010 klockan 12:17 av Ida Skovmand

tavi4507370170_c414a3f9e6_b

Bild från Tavi Gevinsons blogg Style Rookie.

Dagens bild!

Bloggaren Tavi Gevinson i en presentjacka, med Rodarte-systrarna som avsändare, framför en Pollock-tavla.

Förstår fortfarande inte hur man kan ha så mycket humor, talang och samtidigt så mycket distans till sig själv. När man är tretton. Hon är värd all hype, alla hyllningar och alla mot himmelen störtande ögonbryn. Hon är nördig, passionerad, hämningslös, barnslig och excentrisk – enligt mig definitionen av ett den ultimata stilförebilden. Varje gång jag slinker in på hennes blogg blir jag sugen på att rebellera. Mot vad? Mot etablissemanget! Eller ja, åtminstone mot trikåtygerna i min egen garderob.

Och morgonen efter.

Publicerad den 19 april 2010 klockan 16:10 av Ida Skovmand

Coco-Chanel-1907-Coco-Cha-015

Bild från The Guardian. Coco Chanel (1907).

Vaknade i lördags kolibriskakig som på Celebrity Rehab, men var väl egentligen mer suddig i kanterna* än jag var bakfull.

Det tog mig två timmar att sippra ur mjukisbyxorna och in i duschen men när jag väl gjorde det påbörjades reningsprocessen. Intvålningen blev moment ett. Att trä på mig en vit, ren långärmad tröja med löskrage** som tillägg och sedan slinka över en sidenklänning och puffa på Chanelrouge, blev moment två. Det tog tid, men när jag var klar stod jag där i hela rena kläder och ett jämnsminkat ansikte. Såg ut som att jag hade ett välbetalt arbete med stort valnötsskrivbord och cityutsikt och stabila Blackberry-relationer.

En bedragare. Sedan ut på helggatorna med raska steg som om jag styrde mot kontoret.

Håret i en ansiktslyftande knut. Handväskan under armen.

Att klä sig, inte som man känner sig, men precis tvärtom. Fuskade mig ur Dagen Efter-suddigheten med det vita, hela och rena som rustning.

Ett fladdrig hjärta och svettpärlor på pannan, stämningsmässigt att likställa med mjukisbyxor och tvättmaskinsbomull. Men nu var kläder inte en humörsreflektion, utan en verklighetsskyddande sköld. Önsketänkande, eskapism, rättfärdigande och hoppfullt tänkande.

Referenser:

*  Ref 1. Se: Robin Williams som bokstavligen spelar
ur fokus” i Woody Allens Deconstructing Harry.

** Ref 2. Fig. 1.

smallskjortaIMG_3988

Ida Skovmand
Sista Skriket handlar om mode i världen och världen i modet. Här ser vi gärna kläder som något mer än ihopvävda trådar. Med en klädesmals aptit och en skatas glittersug djupdyker vi in i gamla garderober och nya kollektioner.

Ibland gör vi stilexperiment för att ta reda på hur påverkade vi är av kläder. Vill du vara med? Maila idaskovmand@gmail.com

Sista Skriket skrivs av Ida Skovmand, skribent bosatt i Malmö.

Bloggar
Läsarpulsen