I dag skickade jag ut första mailet till Sydsvenskans nybakada experimentgrupp. Saknar du ett mail i din inkorg? Hör av dig!

Annikas utmaning: bära kjol eller klänning varje dag i en vecka.

Annika, som är första person som kastar sig in i ett stilexperiment, inledde sitt projekt förra veckan och är i skrivande stund i full gång. Annika valde sin utmaning själv: att inte bära byxor under en vecka. (Obs! Det är inget barnförbjudet…)

Om utmaningen:

”Det känns ju typiskt av mig att jag ska hoppa på en klädutmaning som innebär att jag inte får ha jeans på mig, när termometern visar minusgrader. Cirka tio centimeter snö ligger och balanserar på balkongräcket. Min sambo önskade mig ett ironiskt ”lycka till” med detta.”

”På grund av förkylning och att jag studerar, ofta hemifrån, så definierar jag min egen klädutmaning såhär: Jag ska de närmaste sju tillfällena/dagarna som jag tar min utanför lägenheten inte bära jeans eller andra plagg klassificerade som ”byxor”. Hemma är det alltså fritt att gå runt i mjukisbyxor. Det finns ingen risk för att jag kommer att ha jeans på mig i smyg, för jag tycker att det är väldigt obekvämt att ha på mig hemma.”

Vad motiverade projektet?

”Bakgrunden till att jag inte så ofta använder klänning eller kjol är den att jag haft ganska stora problem med kläder som klassas som feminina. Jag har helt enkelt haft problem med mitt eget femininitetsuttryck. Femininitet för mig kan kort sammanfattas som en reduktion av en människa till ett genus. Femininitet är uttrycket som tjejer bör använda sig av. Om man är feminin blir man en tjej i allra högsta grad, och blir man en tjej, om man omfamnar tjejighet så tappar man väldigt många många av de västerländska mänskliga rättigheterna. Så har jag i alla fall tänkt. Och så känns det för mig.”

”Därför har jag blivit förvånad när andra människor beskriver mig som feminin. Jag har inte tagit det som en förolämpning, men det har gjort mig förvånad. Och på grund av den förvåningen har mina känslor börjat mobiliseras om. Om jag är feminin, samtidigt som jag är den jag är, då kanske inte femininitet är något helt idiotiskt. Om man kan vara feminin samtidigt som man tar plats, pratar i grupp osv… Kanske är det inte upp till mig att helt och hållet forma hur jag uppfattas. Om någon, och det är det som hela min känsla bygger på, tycker att jag är dum för att jag är tjej, då kommer den personens uppfattning knappast bero på om jag har byxor eller kjol på mig. Och om jag inte kan påverka den andres förutfattade meningar om kvinnors duglighet som människor, då kan jag ha vadfanjagvill på mig. Typ.”

Förväntningar?

”Den här utmaningen kan alltså bli både skitjobbig och förlösande för mig. Lite som en fobiträning. Jag tycker ju att andra är fina i kjol och klänning. Jag äger några sådana plagg själv. Jag bara ser mig inte som en feminin tjej som passar i klänning eller kjol, känner mig lite som en transvestit ibland – eller reducerad till en liten tjej. Men förhoppningsvis så ser folk inte bara till ens kläder, och förhoppningsvis har de inte samma fördomar om mig som jag har om mig själv. Eller nåt.”

Bakom kulisserna, ”Dharma & Greg”. Bild från Fanpop.

På ämnet klädmässig reinkarnation skriver Annika:

”Jag tror att jag, när jag köper nya kläder eller klipper/färgar håret, hoppas att på något sätt pånyttfödas. Känslan håller väl i sig i tre dagar kanske, vilket tyvärr nog inte kan klassas som en komplett pånyttfödelse.
Istället kanske man bör göra som Dharma i Dharma och Greg säsong 3, en kharma rebirthday var 7e år (eftersom alla celler i kroppen efter 7 år är helt utbytta). Först måste man bekänna sina synder inför de man syndat mot, sedan blir man (förhoppningsvis) förlåten och kan släppa vad som varit.
Fast det är så mycket enklare att köpa nya kläder.”

Sophie Calle, Suite vénitienne (1980) Bild: Bozar Expo

Jag pratar mycket om nyhetsvärde och om förändring nuförtiden, gissningsvis för att jag har ett stort behov av det. Själva konceptet av nyhetsvärde känns som något grundläggande för mode (– mode som det nyas eviga återkomst). Det nya är attraktivt, kanske refererar tillbaka, men representerar framtiden.

Att det nya passerar sitt bäst före-datum och inte längre är nytt, är logiskt och det är också logiskt att man kan tröttna på något som dominerar och fyller butiker och bloggytor. Ibland, tröttnar man oberoende av allmäna trendcykler. Också logiskt, förvisso, men ibland går det så snabbt. Ibland är det som om det är konceptet av ”nytt” som är lockande. Som om det helt enkelt ÄR det som är lockande.

Ok, jag ska sluta prata i man-perspektiv och säga jag. JAG köpte en trenchcoat härom veckan. Den var stor och tung och bra och fick mig att känna mig som på bilden ovan. De första gångerna jag bar den var riktigt bra. Kände mig bra. Ny och bra. Det var något värdefullt som skvalpade mot min rygg. Men när jag skulle gå till bussen någon vecka, två kanske, senare var det som om förtrollningen brutits från en sekund till en annan.

Jag brukar känna av syndromet av att något nyköpt förlorar lite av sitt ursprungliga värde efter ett litet tag – det är nästan som om smekmånaden avbrutits – men det här var första gången det skedde så abrupt. I bilrutorna såg jag ”sanningen”. Den här var inte alls fin på mig. Den är för lång, för tältig för beige för brrrrr. Bar med mig obehaget på bussen, resten av eftermiddagen. Jag fick verkligen en chock när jag råkade möta mig egen reflektion i spegeln senare, utan kappan, och inse att JAG som människa inte såg ut som den formlösa klump trenchen hade övertalat mig att jag var.

Det enda som hänt från att jag struttat nyförälskat i beige polyester/bomull-längder till den där ödesdigra självmedvetna eftermiddagen, var att tiden gått. Det var inte längre med nya ögon jag mötte tyget, det var med vana. Och då räckte jackan inte till. Jackan var förresten inte ny som i inte använd, jag köpte den för en hundralapp i en second hand-affär, så det har inte med fysiskt, utan personligt, nyhetsvärde att göra.

Det var ingen trend som kulminerat, ingen överdriven användning, utan bara en nyförälskelse som falnat. Modets livscykel i mikroperspektiv.

Har helt enkelt belägg för all min konsumtionsambivalens. Jag menar, hur vet man vad som är första ögonkastets förrädiska passion – näckens blodtörstiga frästande – och vad som kommer bevara sin lyster någon månad in i relationen? Säg inte att man måste chansa. Chansningar ger mig magkatarr.

Frottékappa! Modebild från 1946. Foto: Gjon Mili via LIFE.

Jag kan ibland tänka att mode går ut på att bryta sina egna principer. Häromdagen hade jag på mig klänning över byxor för första gången sedan mina pre-teens. Under alla år har jag inte ens övervägt kombinationen, utan att egentligen kunna nämna några konkreta anledningar till varför. Varför inte. Jag har bara inte gillat det.

Tills en dag, när det plötsligt är annorlunda. Klär mig i det jag tidigare föraktat naturligt som om jag borstade tänderna.

Man tycker att något är fult. Man har rotade ”hatfärger”, man säger saker som ”jag kommer aldrig i mitt liv bära klorblekta jeans”. Man konstaterar, hugger i sten, vägrar, gallspyr.

Modet förändras, vindarna sveper genom huvudet på en. Man växer, flyttar, ändras.

Och sedan äter man upp sina ord. På olika nivåer, såklart. Vissa garderobsrelaterade barndomstrauman sitter djupt. Och ideologiskt motiverade principer, som att inte bära päls, eller rött om man är crips-medlem, kanske inte bleknar som dagstidningstryck i sommarstugeljus. Men man ska ju aldrig säga aldrig. Plötsligt en dag gör Rei Kawakubo en kollektion som vänder hela referensramen upp och ner.

Och för att bevisa min poäng tänkte jag förbereda för framtida självmotsägelse genom att lista några grejer jag ”aldrig” ska bära. Bland annat för att vad man INTE gillar säger en del om var man är nu.

Jag ska aldrig bära:

-jeans
- vita byxor
- tjockstickad långkofta
- synliga loggor (den här punkten känner jag av någon anledning på mig att jag kommer att få äta upp)
- frotté
- dreads

Jag försökte att inte lista saker som precis passerat ur modet (skinnjackor, strass, lackleggings, metallapplikationer), som jag alltså är väldigt färskt trött på (vare sig jag tydde mig till det eller inte). Utan mer se efter saker som inte nyligen dominerat som trend, utan saker som är kategoriserade som no-no i mitt huvud.

När jag tänker på vilka saker som jag listat så är den gemensamma nämnaren nog att jag ser dem som ”dåtid”, kanske till och med personlig dåtid (dock, har aldrig haft dreads). Jag föreställer mig också plaggen i billiga material och som redan lite urtvättade. Uttöjda halsringningar, noppriga ytor. Plagg som övertydligt signalerar sexighet eller stereotyp kvinnlighet flashar också mentalt förbi. I dålig kvalité. Att jag föreställer mig plaggen i dålig kvalité verkar ännu mer förtyliga att jag inte riktigt litar på en absolut personlig smak. Det är som att en fin förpackning, från en enligt mig respektingivande avsändare, skulle kunna övertala mig till nästan vad som helst.

Jag kan också ifrågasätta mig själv: är det här verkligen min egen antismak, eller helt enkelt exempel på normer (klyschor) för ”dålig smak”. Eller subkulturellt anknytna attribut. Är det här hederlig snobbighet? Okej, inte vad det gäller jeansen, de kan jag erkänna som en personlig, arbetsorsakad, fobi. Men, frotté. Kom igen. Det är inte som att det är något jag stöter på särskilt ofta. Det har väl antagligen kategoriserats under no-no i mitt huvud som en förlängning av… Juicy Couture?

Och hur fräscht känns det? Att gnälla på Juicy Couture såhär en kaninlivslängd senare? (Ge mig några andra redan öppnade dörrar att sparka upp.)

Prada h/v 2007, foto: Marcio Madeiro

Kappan ovan skulle jag ha kunnat fantisera ihop som teoretiskt exempel på något som jag inte skulle vilja bära för några år sedan. Minns ett antal orerade attacker på ”fluffighet” i mitt förflutna.  Men när jag fick se Pradas version blev jag alldeles hänförd. Har fortfarande inte kommit över den. Och när jag tänker på det, tycker jag att det är rätt fantastiskt. Inte att jag som person är vek i mina ideal och i min smak, men att ingenting är så hugget i sten att Miucchia Prada inte kan blåsa ens förutfattade meningar ur huvudet.

Addera gärna egna exempel på nej-noterade plagg och formspråk…

Man borde bara göra det. Klippa. Det tipsar Elin appropå revolutionerande kapningar av hår:

”Jag hade funderat på att kapa håret i ett år, och gjorde det i somras. Det var skitskönt. Mest för att man vågade. Herregud, ska man oroa sig över ett hår så har man nog det rätt bra i livet, resonerade jag. Trivs asbra i mitt hår som kan beskrivas som nån 90-tals-Lisa Nilsson-backslick-frilla. Oroar inte mig alls för hur det ska se ut när det växer ut. Är väl bara att linda en sjal runt skallen isåfall. Kapa!! Bättre ångra det man gjort än det man inte gjort.”

På min uppmaning om hårrevolutionerande historier skriver Ellen:

””Långt hår är något så värdefullt som tid. Ett fysiskt tidsbevis.” Så bra formulerat!
Det stämmer väldigt bra in på mig: ängslan för tiden det kommer ta att växa ut igen. Samtidigt undrar jag varför detta oroar mig för ärligt talat tycker jag inte att jag passar i det och tycker oftast det är ganska fult. Men du har fått mig på bättre tankar och därmed raderar jag den tanken, den är dum. Men jag vill spara det liiiite längre först, bara för att en gång ha haft det så långt (på andra är det ju så fint, eh). Jag antar jag får skaffa mig lite bildbevis och sedan ska det av. Allt! Njä, men säkert 20-30 cm kortare.

Jag körde hästsvans-sax-grejen för ca 5 år sedan, någon gång under sommarlovet som spenderades med mormor och morfar, och inga andra människor. Vilket jag egentligen inte hade något emot, men om nätterna kan mycket tanketid och lugna dagar resultera i lite vad som helst när man är 15 år. Men jag vill ändå påpeka att det var ingen drastisk förändring i livet som du nämner i din text som fick mig att klippa.
Jag blev inte besviken för längden, det var kul att stå och klippa till, lite mer hela tiden. Jag trodde däremot att det skulle gå lika lätt som hos frisören men kökssaxar är klena och jag fick karva en del (här rätt tjockt hår också).
Sammanfattningsvis kan jag säga att det var lite som i 500 days of summer, när de presenterar summer:

She’d only love two things, the first was her long dark hair, the secon was how easily she could cut it off and feel nothing.

Fast jag tyckte ju det var väldigt skönt , så jag kände ju inte ingenting.”

På min uppmaning om hårrevolutionerande historier mailade kompis Anna mig på Facebook med bildbevis på sin största kapning:

Anna, efter klippningen.

”Jag minns det som rätt skönt efteråt! Det var dock konstigt när man torkade håret efter att ha duschat och det inte fanns lika mycket kvar. Eller bara när man kör fingrarna igenom det och märker att det är lent och utan motstånd. Personligen tycker jag att jag passar bättre i långt hår och sparade ut det igen. Det tog sin lilla tid!

Jag kommer nog inte klippa så kort igen, men att kapa 10 cm känns väl okej. Man får ju lite samma känsla där, fast ”light”.”

(P.s. Skicka gärna klipphistorier eller andra historier till mig: idaskovmand [snabelisnabela] gmail.com)

Tänkte för mig själv att under alla kläderna finns en kropp.

*

Bild: ”Venus of the Rags” (1967) av Michelangelo Pistoletto.

Efter att i senvintras ha drunknat i ett svart sjok för sista gången beslöt jag mig för att viga 2010 åt något annat. Så trött på tygvolymskallsupar och kylskåpsstora byxliv. Slarvigt döpte jag 2010 till Sexåret. Sex som ett resultat av motsatsen till kroppsdöljande oformliga sjok, inte mer än så. Kroppsåterupptäckande.

Fem månader senare nu. Det är kanske inte en uppenbar förändring, men likväl en förändring.

Jag har alltid avskytt klädtips anpassade till kroppen, don’t get me started, men jag tror att man kommer till en punkt när man inte kan värja sig. Och inser vad man behöver. En markerad midja hit, en båtringad topp och en motorväg nyckelben dit. Klumpighetens backlash. Ett drastiskt manifest – man deklarerar SEXÅRET – behövs för att fatta att det är dags för lite kroppskramande (vi pratar alltså kläder, ingen plötsligt påkommen nymfomani).

Tänker ett varv till: ibland är det svårt att veta vad som är personliga framsteg och vad som helt enkelt är trendcykelns vals. Man tror att man fått nog av svarta draperade sjok för att man är en mångfacetterad individ i förändring, men egentligen är man bara trendkänslig. Det är nog ingen slump att kollektionerna går från trash till nykterhet exakt samtidigt som jag inser att jag fått nog av mot golvet draperande rollspelsdräkter.

Men någonstans är det ändå fint, att man kan förklä sitt säsongslaveri som personlig utveckling. Det får det hela att framstå lite mindre… förutsägbart.

Dagens bild: Hem och hatt på samma ställe.

Min lillebror har flyttat hemifrån och dokumenterar löpande processen av att bygga ett hem på Twitter, Flickr, blogg och Facebook (– that’s how we roll). Vi bor bara en liten promenad från varandra (och jag måste väl erkänna att jag har en eller flera fingrar med i inredningsspelet), men det hindrar mig inte från att engagerat följa hans lägenhetsutveckling på en handfull sociala nätverk.

Det är något alldeles speciellt med att smygtitta på hur någon annan bevakar och behandlar sina tillhörigheter. När vi reste ihop i höstas tittade jag över axeln i hans packning i fullständig förtjusning. Skor säkert inbäddade i dustbags, prydligt vikta skjortor i hög. Parfym, schampo, mujiunderkläder.

Tyckte att den sorterade väskan avslöjade en kärlek och respekt för tillhörigheterna. I jämförelse kände jag mig som en stor slob. En slob, visserligen med dustbags och parfym, men en slob.

Det får mig att tänka: kanske är den där respekten inget man lägger märke till i sig själv. Kanske är det lättare att längta efter andras gröna gräs, andras rutiner, garderober och sköljmedelsvanor. Ens egen navelskådning kanske inte ger en rättvis bild.

Ibland köper jag nya strumpor och underkläder innan en resa för att de ska välkomna mig med sin oförstördhet när jag öppnar väskan på slutdestinationen. Jag inbillar mig att det får mig att känna mig rakryggad, organiserad och som en person som strosar på Kastrup i högklackat. Det hjälper faktiskt. Men det betyder såklart att jag måste räkna in strumpkostnaden i EasyJets slutsumma när jag bokar en resa. Kan man kanske leva med.

Min vän Annika blev bjuden till en fest.

Klädkod kavaj och ett på köpet fick hon ett par rynkade ögonbryn.

Jag är rätt ovan att klä upp mig, skriver hon till mig i ett mail när jag – som kufiskt intresserad av andras garderobsproblem och klädkomplex – undrar hur det går med kavaj- och klänningsökandet.

I mailkonversationen meddelar hon senare att hon hittat klänningen som tillsammans med en kavaj med skinnärmar ska iscensätta klädkoden.

Ihärdig som jag är, efterlyste jag mer info. Berätta mer, skrev jag. Berätta om din relation till klädkoder och visa hur det gick.

Mode och människor: Annika Rengfelt om klädkoder.

Om ens person sitter i kläderna – vem är man då när man tagit av sig kläderna för natten?

Läs vidare »