Foto: Allan Grant  (1959) via LIFE.

På ämnet hållbart mode: vad kan man som ensam individ göra?

Hur mycket ska man engagera sig? Hur dåligt samvete bör man ha? Bomullsskulden är såklart för stor för att bäras på en enda privatpersons axlar, men samtidigt bör man som människa förhålla sig på något sätt.

Här på Sista Skriket kan vi till exempel bli bättre på att prata om det. Prata om att hållbart mode inte bara innebär ekotyg. Om att det inte bara går ut på att vägra konsumtion och sucka åt snabba trender. Eller om att ha dåligt samvete. Det behöver inte vara allt eller inget. Hållbart mode är, och kan vara, många saker. Framförallt kan det vara en inställning till kläder.

Framöver kommer Sista Skriket extraknäcka som en anslagstavla för bra hållbara förhållningssätt till mode. Alla bidrag och tips tas emot med öppna viftande armar.

Vi börjar med tre saker att tänka på:

1. Det är okej att vara sentimental.

Istället för att skämmas över överdriven plaggsentimentalitet kan vi vara nöjd över den. Att låta kläder bära minnen gör kanske att vi är mindre benägen att slänga dem. Att vara känslosam med kläder är också lika med att ge dem ett värde utöver det ekonomiska.

2. Sluta behandla plagg som engångsligg.

Sluta se på kläder som sommarkatter. (Eller på sommarkatter som kläder.) Det kan helt enkelt vara nyttigt att ibland vara som Chandler i Vänner – nojig inför att binda sig. Inom rimliga gränser, såklart. Ser direkt Woody Allen framför med uppspärrade ögon och blöta handflator hysterisk framför en potentiell vårjacka. Men kanske kan man lugnt stirra jackan i ögonen och fråga sig själv: kommer jag älska dig imorgon? Någon enstaka gång kanske man lyckas visualisera ett blasé breakup i framtiden och svara nej på den frågan.

3. Analysera garderobsstatistik.

Ha lite självinsikt. Om man alltid köper polyesterplagg men aldrig använder dem (been there done that) borde man kanske fatta hinten.

Hur glider man runt på klackar hemma, men undviker både rispade parketter och grannar med gnisslande tänder och spetsade sopkvastskaft?

Min vän F löste det problemet för länge sen:

Möbeltassbeklädda klackar är svaret.

Idag blir ni iväglänkade till en videoinstruktion:

• Hur man viker en kostym för att kunna resa skrynkelfritt med den, via The Economist.

Killen i videon får det att se så lätt ut, men viktekniken är nog något man helt enkelt får öva på, det är säkert som att vika papperstranor, i början är det på nivå med hjärnkirurgi, man sliter sitt hår, men efter ett tag går det av sig själv. I videon finns åtminstone ett tips som man kan sno åt sig direkt: man stoppar kostymen i en återslutbar plastpåse som man blåser in lite luft i så att det blir som en bullig kudde. Man måste såklart ha rejält med plats över i sitt bagage för att det ska funka, men det kändes hur som helst som ett smart tips för den som är orolig för skrynklighet och har på sig saker som kostym.

En annan klassiker är i projektet resa-utan-skrynkliga-kläder är att låta plagget hänga i badrummet när man duschar på hotellet. Den varma vattenångan ska tygligen övertala skrynklorna att omedelbart lämna tyget.

Har ni några stilrelaterade packtips?

”Och ja, den samling människor som flockats och påfåglas runt den lilla modedomaren kunde inte klätt sig mer ansträngt om så en karikatyrtecknare hade klätt dem.”

Ett litet morgonlästips: Caroline Hainer råkade vara på fel ställe vid rätt tillfälle, det vill säga på NK när The Sartorialist var där för att signera sin bok. Hon skriver om det på sin roliga blogg Jazzhands. Påfåglas måste för övrigt vara dagens verb.

+ Se alla Sartorialistens bilder från Stockholm på hans blogg.

Bild: Creative Commons.

Det var tyskbaserade Elmgreen & Dragset som gjorde den där Prada-butiken i Texas öken. Den som bara står där, mitt i ingenstans, man kan inte köpa något där. Där tar AW05 aldrig slut. Skorna och väskorna har frusits i tiden. Man kan åka dit och rycka i dörren om man vill, men man får nog dra länge, för det är ingen riktig dörr.

Bild: Creative Commons.

Just nu i Köpenhamn, på Thorvaldsens museum, kan man se ett av konstnärsduons senare verk: påklädda skulpturer. Thorvaldsens är en jättebyggnad döpt efter skulptören vars verk fyller lokalerna. Inuti ekar varje fotsteg i valven och man känner Judas och Hebes blickar i nacken. Kanske tänker man att man skulle vilja ha golvens mosaik som tapet hemma. Nere i källaren finns vad som ser ut som resultatet av ett mystisk nattligt inbrott. De svulstiga skulpturerna man precis svept förbi på övervåningarna syns plötsligt porträtterade i plagg. Det är Elmgreen & Dragset som ligger bakom modebombningen. De har stajlat Amor in i nutiden; de har tvingat på Merkurius ett par fotbollsstrumpor.

Bild: Galleri Nicolai Wallner via Thorvaldsen.

Tyvärr är det bara bildbevis som hänger där. Annars skulle man väl gått fram för att försöka lista ut hur de gått till väga för att klä på Sten-Jason ett par små kalsonger. Det är nämligen inte så lätt som det ser ut (tro mig, jag har provat).

[Parentes]

[/Parentes]

I broschyren stod det något om hur skulpturerna plötsligt framstod som mer nakna när de blev lite påklädda. Och det var faktiskt som om premisserna för skulpturernas ändrats när det plötsligt fanns en suspensoar med i bilden. Det ligger något i det där med att man kan framstå som mer blottad genom att klä på sig.

En BH är inte mer avklädd än en bikini, men premisserna för en BH är att den ska vara under något annat. Smygsolande, uppdragen kjol i sin innergård: plötsligt är man mycket mer naken än om man bara skulle kollapsat där i minibikini.

En skulptur med en liten snopp är mer eller mindre neutral där den står under de ekande takvalven, påminnande om en tid som flytt, men när den lilla lilla snoppen är parad med ett wife-beater-linne betraktar man den på ett annat sätt. Den lilla snoppen får en kanske inte att rodna, men tänka på skulpturen som en kropp snarare än som en symbol från dåtiden.

Här kommer hjälten Ganymedes iklädd ett par avhuggna jeansshorts:

Bild: Galleri Nicolai Wallner.

Det är förresten viktigt att ta en kaffe innan man lämnar museet. Man får nämligen sitta i en av skulpturlokalerna, omringad av gigantiska, ilskna herrar som Pius VII och Jozef Poniatowski. När jag var där var det bara jag och en äldre dam som fikade. Hon pratade med sig själv. Jag är inte riktigt där än. Men det är säkert bara en fråga om tid.

Foto: Ewa-Mari Johansson. Bild via Dunkers.

Om man plötsligt befinner sig i Helsingborg, till exempel nervöst flackande mellan olika kaffebarer, kan man med fördel söka lite ro i Dunkers gratisrum där det just nu finns en fin fotoutställning. Fotografen Ewa-Mari Johansson har besökt maasaikvinnor i Tanzania och fångat dem, deras smycken och en skärva av deras liv på bild.

De porträtterade smyckena i utställningen ”Mama masai” är inget mindre än fantastiska. Fotografierna är svartvita, men även utan färg är smyckena gripande. Långa rader med pärlor hänger genom uttöjda hål i örsnibbarna och i tunga klasar runt halsarna. Det är smycken som kräver mer ögonkontakt än kläder.

En av kvinnorna som Ewa-Marie Johansson träffat på sin resa är en äldre kvinna som tillslut börjat hänga sina smycken runt sina öron som eftersom snibbarna sedan länge blivit överbelastade.

Utställningen pågår till den 28 augusti.

De här ringarna fick jag av min fina vän när hennes ägodelar inför flytten till Libanon plötsligt förvandlats till övervikt enligt ett flygbolag.

Det fanns dock ett problem: jag är ovan armbandsbärare på grund av känslan att de när som helst ska störta av handlederna och i marken. Kanske handlar det om träning: att lära sig vara bekväm med metallringarnas svävande kring handleden. Men träning går inte alltid helt smidigt ihop med lathet. Enter: nödlösningen.

Känner mig alltid som MacGyver när jag löser vardagsproblem:

Jag opererade in dem i tröjärmen. Det finns helt enkelt ingen tygkirurgi man inte kan utföra med hjälp av en säkerhetsnål.

Dagens bloggkategoritips är Mette Bassets ”Dressing the bump”:

Det är  roligt att följa hur hon anpassar sitt klädintresse till sin nya kropp, köper nya och utmanar sina gamla kläders stretchighet.

Hennes blogg är förövrigt fin! Inklusive Londontips och redovisning av second hand-fynd.

Bild via Spegeln.

Potentiell fredagsaktivitet? YSL-filmen har premiär på Spegeln ikväll.

Vilka är era bästa ögonfilmer? Det vill säga filmer där miljö och yta bidrar med ett värde som kanske till och med kompenserar för handlingen. Jag har fortfarande inte kommit över Christina Ricci som marsipanvit i babyblått i Buffalo 66 (men känner mig töntig som påpekar det när jag redan namedroppat filmen i min bylineruta här till höger…) mot bakgrund av disig gråblå höst. Som ett direkt resultat av min filmförälskelse har jag kollat upp möjligheter att börja steppa i Malmö och startat en gillasida på Facebook åt Vincent Gallos röda skor i filmen (har fått 53 likes!). Dock inte köpt något babyblått. Det kommer aldrig bli bättre än på Christina i en bowlinghall.

”Buffalo 66″ (1998). Bild: Self-titled Mag.

Dagens sminktips: gå upp tidigt. Måla kajal med yviga handrörelser och gå hemifrån utan att dricka kaffe. De kommande gäspningarna kommer att få kajalen att rinna, låångsamt, och slutligen bilda så kallade ”sotiga ögonpåsar”. Väldigt snyggt.