Gårdagens outfit: mycket smink, kilklackar, kort sidenklänning i epileptisk färgskala + utsläppt hår.

En man stoppade mig utanför Triangeln-kyrkan och meddelade att om jag var på väg till bröllopet hade jag kommit två timmar för sent.

Han var smått alkoholiserad, men hade en poäng. Jag var kanske lite för uppklädd för min aktivitet (svettig konsert på Lille Vega). På tåget adderade jag ändå persimonfärgat läppstift och speglade mig i fönsterrutan när tåget åkte ner i tunneln. Det där med passande klädsel kan man ju diskutera. Jag skulle fira att jag för första gången skulle se min stora tonårsidol live (sist Tricky var i regionen hade jag en bokad Greklandsresa och satt med mamma i parken och skrapade trisslotter för att få ihop till ombokningsavgiften… och misslyckades). Ett sådant tillfälle, ödesmättat nostalgiklimax, kräver sin klänning.

Jag var uppenbart ”felklädd” bland alla t-shirts och jeans och ryggar dreads i konsertlokalen. Men det var en tillräckligt glad dag för att inte drunkna i den där känslan som uppstår när man är för uppklädd – eller nerklädd – för det specifika sammanhanget.

I min idealvärld är det precis så. Man klär man sig efter sin minutiösa instinkt och låter sig inte likt en kopparyta påverkas av omgivningen.

Återkommer ofta till hur ens självuppfattning och självförtroende påverkas av det som händer någonstans mellan att man står och gör i ordning sig hemma och att man möter omvärlden. Hur en koncentrerad sminkprocess ena kvällen kan få en att räta på ryggen och bara droppa Colgateleenden runt sig, men att en annan dag få en att känna sig som en väldigt ledsen clown. Och det är ofta svårt att förutspå. Att känna sig fin är ett väldigt diffust tillstånd. Ibland är man som finast i samma kläder man redan haft på sig hela dagen och ibland krävs det en koncentrerad puderseans framför närmsta badrumsspegel för att få en att känna sig bekväm. Och fin. Enligt mig hänger de där två känslotillstånden ihop som siamesiska tvillingar.

Det här med att göra sig extra fin har Sara tittat närmare på. Rapporten om hur det gick kommer senare i veckan.

Dagens stilminne från

Holly Astera, 21, Solna:

”Jag köpte min svarta Cheap Monday-klänning på Weekday i Malmö under julrean, vad kan det ha varit, 2008? Planen var att jag skulle ha den på min student, så rebellisk som jag var – men också feg eftersom jag i sista stund köpte en vit Zarasaga för dubbla priset, spillde öl/vin/tårar/läppstift på skapelsen och senare såg den aldrig mer dagens ljus. Typ. Men tillbaks till den svarta klänningen med way för djup urringning – jag bar den istället på min 20års/hejdå-kalas i vår lägenhet i Malmö.

Mina fina vänner kom förbi, vissa med presenter, andra inte, vissa med en födelsedagstårta, andra inte och vissa med avskedstårar, andra inte. Det var hyfsat livat tror jag, till och med grannen kom förbi och nallade på vår tårta. Jag älskade min klänning tills jag gjorde en nip-slip och spillde stearin på den. Nu ligger den ihopskrynklad i vår lägenhet i Solna, aldrig använd och oälskad. Vill någon ha den?”

A, I mina röda stövlar, 25, Malmö:

”Jag valde följande outfit som faktiskt står för två dagar som jag håller mycket kärt. Jag köpte min leopardprickiga klänning inför min bästa väns bröllop där jag var hennes tärna i somras. Klänningen var alldeles för dyr – 1200kr – men den satt som skuren på mig. Jag föll handlöst för denna prickiga skapelse. Bröllopet var bland det vackraste jag varit med om och tårarna flödade under ceremonin.

En vecka senare bar jag samma outfit på St Gertruds uteservering tillsammans med min sambo. Jag tjuvlyssnade på en samling turister från Småland tills han fångade min uppmärksamhet, tog tag i min hand och friade till mig. Detta var början på en perfekt kväll som avslutades med våra händer sammanflätade i mörkret till Singin’ in the rain.

Klänningen har inte använts sedan dess, men varje gång jag ser den i garderoben pirrar det till av lycka.”

FLYGPLATSVOYERISM. Go to gate, men inte boarding, inte riktigt än. Har redan lagt ner boken i väskan och sitter beredd med passet i knät. På rader av fastborrade turkos stolar, de flesta sitter likadant, någon har ett krängande spädbarn i famnen. Det man kan göra är att stirra. Första fem minuterna lägger jag på att avkoda franska chica kvinnor. HUR gör de? Jag blir nästan arg. Jag blir arg. HUR gör man för att ha så blank handväska, raka ben, perfekta pressveck, genomskinligt jämn hy och Tatou-uppsyn? Att titta på dem är som stå framför en spegel som framhäver alla sina pigmentförändringar.

Blir gladare när jag tittar på mamman i den virkade klänningen och Cowboy-hatten och varenda lös kroppsdel dränkt i smycken. Hennes barn är på gott humör. Hon vinglar till i höga skor, genom klänningsmaskorna ser man naveln. Smal, sminkad och skrattar högt. Flera medresenärer klädda i dyra blixtlås/örhängen/damloafers tittar snett. Jag tittar snett på loafersdamerna för att kompensera. Något senare, en flygresa senare, armbågar de varandra, damerna, för när Cowboy-kvinnan slinker ur planet har hon bytt om till en ormskinnstight denimjumpsuit. Det gör man inte utan tisslande tasslande!

På tala om Horsley, och om artikeln om stilexcentriker som jag sitter och skriver, blir jag extremt deprimerad över att sitta vid laptopgapet i bomullslinne och H&M-kjol som slutar på rätt ställe över knäet. Dagens Outfit-realismen hits me like a fist. Men det är som det mesta: man kan inte ha en odammig lägenhet och levande basilika i fönsterkarmen samtidigt som man lever ut som crazy bohem. Eller kan man? I dag är det smärtsamt tydligt att jag för sällan bär hatt. Att mina kladdiga sminkfantasier, är just fantastier, i wordpress, fantasier. Livet är så himla kort och ändå sitter man där i baslinnen och jeans. (Inte, jeans, men den klaustrofobikerns motsvarihet). I dag vill jag säga: bränn bomullen! Klä mig i bröllopstårtsklänning, clownmun och hummerhatt.

I dag sminkar jag mig framför Photobooth. Varvar med kallt kaffe.. Ögonbrynen korvar sig, läpparna i plutposition. Det går liksom automatiskt. Jag har riktat lampan mot ansiktet så att min hud blir alldeles slät i skärmen. Inte så funktionellt, men jag behöver inte funktion i dag. Behöver illusion. Hög musik, dålig belysning och en smickrande ansiktsburk.

Tänker att en sådan här dag måste man hålla sig undan provrum. Undvika speglar som om de var jobbiga bekanta från högstadieparallellklasser. Verkligen värna om sitt luftslott. Behålla Photoshop-bilden som inre verklighet. Som alldeles utsökt självbedrägeri.

Min vän Annika blev bjuden till en fest.

Klädkod kavaj och ett på köpet fick hon ett par rynkade ögonbryn.

Jag är rätt ovan att klä upp mig, skriver hon till mig i ett mail när jag – som kufiskt intresserad av andras garderobsproblem och klädkomplex – undrar hur det går med kavaj- och klänningsökandet.

I mailkonversationen meddelar hon senare att hon hittat klänningen som tillsammans med en kavaj med skinnärmar ska iscensätta klädkoden.

Ihärdig som jag är, efterlyste jag mer info. Berätta mer, skrev jag. Berätta om din relation till klädkoder och visa hur det gick.

Mode och människor: Annika Rengfelt om klädkoder.

Om ens person sitter i kläderna – vem är man då när man tagit av sig kläderna för natten?

Läs vidare »

Dagens dilemma: att gå direkt från kontoret till festlighet – i dagens fall finmiddag i Helsingör för att traditionsenligt fira Shakespeares födelsedag – och inte orka packa ombyte, men ändå vilja göra en distinktion från laptophäng till vinsippande med havsutsikt.

Det finns en lösning, insåg jag imorse mitt i frustrationen. Förändringen framgår kanske inte särskilt tydligt i bilden ovan, men det var mest mentalt den behövdes ändå. Dagtid bar jag jackan ut och in. Den bruna, matta sidan mot världen. Men nu när klockan börjar närma sig tid för att hoppa på tåget, då vänder jag den skimrande sidan utåt. Svepa lite läppstiftssmet och låta svallet släppas lös. Att vara eller inte vara uppklädd. Man behöver INTE välja.

Min inre garderobspyskolog säger till mig: att bära dina bästa midnattsklänningar dagtid är att leva i nuet. Hur ska du annars hinna med dem? Du kan inte bunkra för bröllop, bunkra för klubbkvällar, som aldrig kommer. De bästa långklänningarna, pärlhalsbanden, Eiffeltornsklackarna – blåbärsläpparna! testbildspaljetterna! – förtjänar spritt språngande dagsljus.