Texter taggade med ‘utopia’

Bomullskomplexet

Publicerad den 21 juni 2010 klockan 10:41 av Ida Skovmand

På tala om Horsley, och om artikeln om stilexcentriker som jag sitter och skriver, blir jag extremt deprimerad över att sitta vid laptopgapet i bomullslinne och H&M-kjol som slutar på rätt ställe över knäet. Dagens Outfit-realismen hits me like a fist. Men det är som det mesta: man kan inte ha en odammig lägenhet och levande basilika i fönsterkarmen samtidigt som man lever ut som crazy bohem. Eller kan man? I dag är det smärtsamt tydligt att jag för sällan bär hatt. Att mina kladdiga sminkfantasier, är just fantastier, i wordpress, fantasier. Livet är så himla kort och ändå sitter man där i baslinnen och jeans. (Inte, jeans, men den klaustrofobikerns motsvarihet). I dag vill jag säga: bränn bomullen! Klä mig i bröllopstårtsklänning, clownmun och hummerhatt.

En sommar dränkt i lusblod?

Publicerad den 11 juni 2010 klockan 18:01 av Ida Skovmand

Jag mailade en skönhet innan, som jag snubblat över överallt utom utanför internet, och frågade henne hur hon ville att hennes sommar skulle se ut rent estetiskt. Hennes svar kommer snart. Men när jag försökte svara på frågan själv insåg jag att det var ganska svårt. Eller, att dikta upp en utopisk framtidsvision är inte särskilt svårt. Jag är väldigt, och nu menar jag väldigt, duktig på att leva i framtiden. Men så fort visionerna ska kopplas ihop med en verkligheten, med faktumet att det faktiskt är juni NU, sommar nu, tiden rinner ur fingrarna, och att jag inte har en oändlig budget vid mina tår – oh, les complications…

Men, eftersom en het trollsländesommar är ungefär lika verklig som mina mentala önskeskisser, det vill säga inte alls, tänker jag lägga upp en anteckning. Det är från Miu Miu’s förra höst. Jag måste ha sovit i lektionen, för jag förstod inte storheten då. Som sommarmall 2010 skulle det vara perfekt.

Miu Miu h/v 09. Bild: Style.com

Av någon anledning får kjolfärgen mig att tänka på E120. Löss som färgämnen. Det borde ju inte vara en positiv säljningspunkt för mig, men vi kan väl säga att det är det morbida i rödtoner som lockar mig mest. Sminket. Som om man sminkat sig i mörkret. Mitt bästa sätt. (Blustyget får mig att vilja bli vild på Glada Tyger på S. Förstadsgatan.)

Miu Miu h/v 09. Bild: Style.com

Uppenbarelse: det bästa zebra-mönstret måste vara det som ser ut som extremt uppförstorade bristningar! De smala höfterna kommer på köpet har jag hört. Rutschkanekurvan. Förresten, borde det inte finnas kjolar som fungerar som tandställningar? Som stödstrumpor, fast långsiktigare. Om man nu alltid drömt om ridbyxlår kan man helt enkelt köpa en kjol med ”push down”. Off topic, kanske. Men jag tror ändå konsekvent på att plagg som sparkar igång någon form av tankelabyrint är bra.

Spontanstilistik och Courtney Love

Publicerad den 24 maj 2010 klockan 15:01 av Ida Skovmand

På tala om trashiga plastpåsar som handväskssubstitut:

Mitt möte med Courtney Love.

no8bus

Det finns morgnar när man vaknar med gammalt smink som akvarellskuggor under ögonfransraden. När bakfyllan är sexig. När gårdagens trikå faller som tusen vattenfall och klubbstämplarna är som brännmärken på handlederna.

Flera av mina snyggaste minnen består delvis av den spontan trashighet.

Min dåvarande chef utbriste en gång:

– Herregud vad fint ditt hår är! Du ser ut som Brigitte Bardot! Vad har du i det?

– Kräks? Och en natts festande, ville jag svara, men gjorde det inte, utan ryckte bara hemlighetsfullt på axlarna.

COURTNEY LOVE

Courtney Love (AP Photo/Ric Francis)

Courtney Love är en person som jag alltid förskönat (för) mycket. Rättfärdigat hårtrassel genom att tänka på.

Vad är det som gör att det trashiga och spontansnygga ständigt återkommer som stilistisk utopi? (Läs: Kate Moss på Glastonbury!) Det är egentligen en paradox i sig själv, att sträva efter ett uttryck som ska framstå att vara skapat av noll insats. Men i modet är det en självklarhet. Det är fullt möjligt att köpa sig till en färdig mall av det spontanslitna. Efterfestlookarna dyker upp och ner i trendcyklerna och man behöver inte ha varit full kvällen innan för att se ut som man varit det.

Såklart är det skillnad på att genom en You Tube-tutorial lära sig hur man sminkar sotade ögon och att faktiskt vakna med gårdagens Fiberwigkreationer nerglidna över kindvalven. Den största skillnaden är väl hur man känner sig i det själv. Men jag tror inte att bakfyllesexigheten är omöjlig att fejka sig till. För precis som hur den faktiska bakfyllan kan locka fram tillfredsställande estetik, kan tillfredsställande estetik locka fram en faktisk bakfylla… Eller, kanske inte bakfylla. Men känslan av att vara Courtney Love på gryningspromenad.

Portrait_de_Suzanne_Valadon_par_Henri_de_Toulouse-Lautrec

Bakfyllan” av Henri de Toulouse-Lautrec.

Jag minns ett linne med urringade armhålor som direkt, i provrummet som en hallucinogen drog, framkallade känslan av efterfestdekadens.

Min kompis ringde mig förvirrad häromveckan för att diskutera huruvida det var okej eller inte att köpa ett par trasiga jeans. Hon stod i butiken med dilemmat framför sig. Min ambivalens hjälpte inte hennes velande. För även om det trashiga är en självklart återkommande norm i modet, är det inte självklart att det alltid känns rätt. Det är inte alla vending machine-varianter som förmedlar känslan. Jag har inget emot fejkandet per se (allt är fejk! allt är teater!), men så fort man känner sig som en förrädare i plagget blir det svårt att samtidigt känna sig som Courtney Love.

Att prata om äkthet blir förresten väldigt absurt när man ämnet är just trashighet, som i princip måste förskönas för att bli attraktivt. Backstagedekadensen behövs berusas av en vild fantasi, ett inre photoshopfilter och ett viss mått av Easton Ellis-idoliserande för att verkligen funka. Sunket måste representera något större.

Jag träffade Courtney Love en gång och blev plötsligt förskräckt, snarare än hänförd, av hennes skakighet. Med yviga rörelser och stirrig blick var hon precis som jag hade trott. Men min bild av henne hade ändå väldigt lite med verkligheten att göra. För i mitt huvud lockade hon mig. Som dekadensbevis i kött och blod gjorde hon det inte. En viss dos av idealiserande och hyckleri är nog nödvändig för att spontanslitenheten ska kännas fullständig och fantastisk.

Frågan är vad som egentligen är mest ”äkta”: ens inre idealiserande av Loves efterfestlivsstil, ett par egenslitna Levis eller tutorialsminkade sotiga ögon?

Själv tycker jag hur som helst att det är helt okej att sminka fram den perfekta bakfylleillusionen ibland.

Dagens Bländverk.

Publicerad den 7 maj 2010 klockan 09:15 av Ida Skovmand

Bild 529

I dag sminkar jag mig framför Photobooth. Varvar med kallt kaffe.. Ögonbrynen korvar sig, läpparna i plutposition. Det går liksom automatiskt. Jag har riktat lampan mot ansiktet så att min hud blir alldeles slät i skärmen. Inte så funktionellt, men jag behöver inte funktion i dag. Behöver illusion. Hög musik, dålig belysning och en smickrande ansiktsburk.

Tänker att en sådan här dag måste man hålla sig undan provrum. Undvika speglar som om de var jobbiga bekanta från högstadieparallellklasser. Verkligen värna om sitt luftslott. Behålla Photoshop-bilden som inre verklighet. Som alldeles utsökt självbedrägeri.

Läppstiftsmassakern.

Publicerad den 16 april 2010 klockan 11:32 av Ida Skovmand

big lips

Läppstiftet ovan fick jag i flygplatspresent av min mamma. Jag funderar på om det är så man ska köpa allt sitt smink numera. Via någon annan. Det skulle hjälpa en komma över sina hangups, hämningarna och tvinga en att, djupt andetag, tänka utanför boxen.

Finns det förresten någon Mossagårdens Grönsaksleverans fast med kläder eller smink? Varje vecka får man en kartong med kläder och ögonskuggor som man kan ha på sig i en vecka innan man skickar tillbaka dem. En tanke som är lika delar lockande som skräckinjagande.

Bild 3

Bild från ”Blind Beauty” hos Viceland. Foto Richard Kern.

För ett tag sedan lät Vice åtta tjejer sminka sig själva utan spegel. Jag gillar idén, det är bara synd att Vice tvunget skulle blanda in nakna bröst i det hela. Jag minns förresten att jag aldrig känt mig så snygg som när jag bodde utan helfigursspegel i några månader. Man behövde inte störa sin inre vision med något så banalt som spegelbildssponsrad ”verklighet”. Vad man inte vet…

Förresten, Kanal 5, ett programkoncept: Dressing in the dark? Yes?

Att måla utanför har alltid varit en sminkteknik jag har kunnat relatera till, dock något ofrivilligt. Det är troligen kopplat till något barndomskomplex som uppstod i samband med den kära färglägga-i-målarböcker-aktiviteten. Om man inte klarar det, att hålla sig innanför linjerna, vad är då mer sympatiskt än att helt hämningslöst köra på den nyhånglade läppstiftslooken? Måla en kärleksfull McQueen-homage?
mcqueen-sxa292f2
Alexander McQueen h/v 09/10. Foto Christophe Ena/AP.


Ida Skovmand
Sista Skriket handlar om mode i världen och världen i modet. Här ser vi gärna kläder som något mer än ihopvävda trådar. Med en klädesmals aptit och en skatas glittersug djupdyker vi in i gamla garderober och nya kollektioner.

Ibland gör vi stilexperiment för att ta reda på hur påverkade vi är av kläder. Vill du vara med? Maila idaskovmand@gmail.com

Sista Skriket skrivs av Ida Skovmand, skribent bosatt i Malmö.

Bloggar
Läsarpulsen