Den man var som barn påverkar hur man blir som vuxen. Men är det verkligen rimligt att ens tioåringssmak påverkar ens väskrutiner som vuxen? Och dessutom gör ens rygg alldeles sned? Efter 15 års vägran är det dags att välkomna en barndomsföraktad ryggsäck tillbaka in i värmen.

När jag som obstinat tioåring deklarerade att jag inte längre ville bära ryggsäck, utan byta till en axelremsväska, protesterade min mamma att min rygg skulle komma att bli sned då. Jag gick i fyran och för mig stod axelremsväskan för frihet och kvinnlighet – till skillnad från ryggan som bara symboliserade läxor. Jag hade bestämt mig; jag skulle konvertera till en ny väsktyp. Med undantag för en intensiv period med en nerklottrad Eastpak på högstadiet, var jag konsekvent ryggsäcksfri efter det.

Femton år senare: min rygg är sned.

Vad ska man säga? Mamma hade rätt? Det var kanske vad massören ville säga, hävd över mig på britsen med svepande händer över en ryggrad med samma vinkelräthet som Jonas Gardells julgran.

– Den är sned.

När jag till och med övervägde att investera i en lättare dator insåg jag att jag höll på att snickra en väldigt fåfäng lösning till ett ganska grundläggande problem. Några datorgram hit eller dit skulle inte ge min högeraxel den semester den behöver.

Ryggsäcksdesign, 1860. Bild via Wikimedia Commons.

Den vuxna lösningen innebar ett nytt väsktypsbyte. En ryggsäck. Jag fyllde den med laptop, vattenflaska, kamera, block, bok, plånbok, 2 telefoner och ipod: bovarna i mitt ryggdrama. Sen vaggade jag ut i offentligheten. För jag skulle nog kalla det att vagga. Balansen var inte självklar när det gällde att vänja sig vid plötslig svanktyngd. Om än något klumpig, var det en förlösande upplevelse. Efter alla år, kämpande mot tyngdkraften på ena sidan kroppen, kände jag mig med ens fem kilo lättare. Känslorna från mellanstadiet, ryggsäcksföraktet, var väl inte helt bearbetade, men förträngningsbara.

På tåget insåg jag att varenda människa hade en ryggsäck placerad bredvid sig på sätet. Jag måste ha levt i illusionen om att det endast var barn, studenter, fashionbergsklättrare utan berg eller riktiga bergsklättrare med berg, som bar sina ägodelar på ryggen. Nej, nej. Alla bär rygga. Av praktiska skäl såväl som estetiska. Välkommen till verkligheten.

Ändå speciellt att man kan låta sitt tioåriga jag bestämma så mycket över sin väskideologi att man får sitt synfält censurerat. Men just den väskförnekelsen var nu historia. Minst sagt. Nu såg jag bara ryggsäckar. Och själv hade jag ett alldeles eget exotiskt exemplar i följe.

Jag ville luta mig över till ryggsäcksgrannen på tåget, bonda lite, och fråga: hur gör man när man är ute och går och telefonen ringer? Eller när man måste byta låt på sin ipod? Vränger man om hela skiten till magen, drar upp dragkedjan och dyker ner efter telefonen? Tar inte det sjukt lång tid? Finns det något fusksätt? (Är det här iphonepungen kommer in i bilden??) Men jag förblev tyst. Jag ville inte ge sken av att vara en ovan ryggsäcksbärare.

Mamma skulle träffa mig på stationen. Genom fönstret fick jag ögonkontakt med henne, men hon tittade bort. När jag promenerade fram till henne på perrongen möttes jag av höjda ögonbryn.

– Jag tyckte att det såg ut som dig! Men jag tänkte att det kan det inte vara. Du bär ju inte ryggsäck.

Bild 1: coelacanths. Bild 2: *Amour.
(via Flickrgruppen: What’s in your bag?)

#1 Flickrgruppen: What’s in your bag? Varför tröttnar man aldrig på upplägget Dissekerad Handväska? Kanske för att det är en väldigt personlig vy. Och för att det ju faktiskt handlar om de sakerna man släpar runt på varje dag. De som kommer bidra till att man har sned rygg som pensionär.

Bild: Lisa Milberg via Elle.

#2 Och på tala om utfläkta handväsksinälvor, blir mitt andra fredagstips Lisa Milbergs nya Amerikablogg, i Elles stall. Ett glädjebesked för oss som tidigare följt henne i bloggform, bland annat på Rodeo, och blivit beroende av hennes tips på frukost/filtar/semesterdestinationer/bildgooglingar. På nya bloggen delar hon med sig av upplevelser från USA-turnén som hon precis gett sig ut på med sitt band The Concretes. Inledningsvis får vi bekanta oss med hennes handbagage.

– Hur många apelsiner behöver jag köpa för att kunna betala den här kaffen med kort?

Väska från Poketo.

Det finns alltid en fin gräns mellan jippo och jubii. Tycker man fortfarande att plagget eller prylen är en humörhöjare efter att första skrattet kluckat klart? Ovan porträtterade väska är för mig ett exempel på en accessoar som är ett rungande haha-koncept samtidigt som exempel på väldigt tillfredsställande estetik. Huvudet säger Ja Tack. Och den rymmer en laptop!

En bra idé, ibland behövs inte så mycket mer.

Jag skulle personligen köpt (obs! själsligen) den här designidén även utan en ekovinkel. Men att den är tillverkad helt av återvunna material gör den såklart bara bättre. Själva grunden är precis vad den ser ut som: tillverkad av second hand-kläder (eller av någon misslyckad musikers gamla garderob – om man vill romantisera alltså). Handtagen kommer från en gammal soffa. All intjänad vinst på väskorna går dessutom till projekt för att öka medvetenhet om miljö i Korea.

Och det måste väl ändå vara nära full pott vad det gäller en bra designpryl? En bra idé, återanvändning, humor, funktion OCH välgörenhet.

Dagens Handväska.

Det var ett ganska litet steg för mänsklighetens materialism, men ett stort steg för den ficktjuvsparanoide, handväskberoende tönten. Det vill säga mig själv.

Man kan packa noggrant och neurotiskt, men det spelar ingen roll när handväskan går sönder i samma sekund som man går av planet. Som ficktjuvsparanoid anno 1986, finns det ingen möjlighet att nonchalera och vagga sina ägodelar i trasig hängmatta under axeln semestern ut. Som extremt ickespontan konsument är det också väldigt svårt att trilla in i närmsta fashionfranchise och pest eller kolera-välja och sedan McKöpa en ny väska.

Att lämna in det trasiga lilla livet på första bästa Schuster kändes som enda alternativ. Lyckades dock inte kommunicera mig till akutfixande av dragkedjan och fick alltså vara väsklös ett dygn. I början gjorde tanken mig väldigt frustrerad. Är så van vid att alltid tynga ner en axel med en tegelstensfylld väska.

Ficktjuvsrisken pärlade svetten på min panna.

Men att tappa ner mobil, plånbok, läppstift, kamera, bok och block i skomakarplastpåse visade sig ändå inte vara så farligt. För mitt nojande töntjag var det nog snarare nyttigt. Att låta ÄGODELARNA skramla runt i tunn plast. Kanske har det med saken att göra, att det var en väldigt fin plastpåse?

Hur som helst bar jag dinglade jag det kommande dygnet runt på mitt trashsnygga påse. Kunde inte låta bli att tänka att det var en ganska bra estetisk symbol för it-väsk-erans slut.