FLYGPLATSVOYERISM. Go to gate, men inte boarding, inte riktigt än. Har redan lagt ner boken i väskan och sitter beredd med passet i knät. På rader av fastborrade turkos stolar, de flesta sitter likadant, någon har ett krängande spädbarn i famnen. Det man kan göra är att stirra. Första fem minuterna lägger jag på att avkoda franska chica kvinnor. HUR gör de? Jag blir nästan arg. Jag blir arg. HUR gör man för att ha så blank handväska, raka ben, perfekta pressveck, genomskinligt jämn hy och Tatou-uppsyn? Att titta på dem är som stå framför en spegel som framhäver alla sina pigmentförändringar.

Blir gladare när jag tittar på mamman i den virkade klänningen och Cowboy-hatten och varenda lös kroppsdel dränkt i smycken. Hennes barn är på gott humör. Hon vinglar till i höga skor, genom klänningsmaskorna ser man naveln. Smal, sminkad och skrattar högt. Flera medresenärer klädda i dyra blixtlås/örhängen/damloafers tittar snett. Jag tittar snett på loafersdamerna för att kompensera. Något senare, en flygresa senare, armbågar de varandra, damerna, för när Cowboy-kvinnan slinker ur planet har hon bytt om till en ormskinnstight denimjumpsuit. Det gör man inte utan tisslande tasslande!

På tala om Horsley, och om artikeln om stilexcentriker som jag sitter och skriver, blir jag extremt deprimerad över att sitta vid laptopgapet i bomullslinne och H&M-kjol som slutar på rätt ställe över knäet. Dagens Outfit-realismen hits me like a fist. Men det är som det mesta: man kan inte ha en odammig lägenhet och levande basilika i fönsterkarmen samtidigt som man lever ut som crazy bohem. Eller kan man? I dag är det smärtsamt tydligt att jag för sällan bär hatt. Att mina kladdiga sminkfantasier, är just fantastier, i wordpress, fantasier. Livet är så himla kort och ändå sitter man där i baslinnen och jeans. (Inte, jeans, men den klaustrofobikerns motsvarihet). I dag vill jag säga: bränn bomullen! Klä mig i bröllopstårtsklänning, clownmun och hummerhatt.

”Mina nya skor sitter i käken, när jag går.”

När man inte vill tänka på eller skriva om kläder. Men gör det ändå.

Det här var sommaren man skulle ha rosa hår och gröna ögonbryn och genomskinligt äggskalfärgat tyg över bröstkorgen? Herrskor i trasmattetyg och försiktigt återinföra örhängen i sitt liv? Man skulle dofta Earl Grey om halsen och släpa saker i marken? Bära kvällsjackan som en klängapa över ryggen?

Vi är fortfarande obekväma främlingar: mina nya tygsandaler, som kostade som tre Hoegaarden, sitter som arga humrar runt mina hälar.

Det har tagit föralltid i dag. Jag har tumlat in och ur kläder och verkligen betett mig som en summa neurotiska neuroner i min ensamhet. Som Puce Moment, fast med mindre eufori i ögonen. I ögonen? Snarare hysteri. Kläderna har det inte varit något fel på. Det är förväntningarna, i kombination med den euforilösa blicken, som är fel. För mycket tyg, för kvällsuppklätt, för klumpigt, för vintrigt, för slinkigt. Identitetskrisen som stirrar tillbaka i spegelglas, i photo booth-kvadraten. Hur blev det så viktigt? I dag skulle jag verkligen behöva en motsvarighet till de där rödvinslåtarna jag tryggt kan ty mig till, en rödvinslåt fast i tyg.

Men även melodramatiska vardagsballader har sina slut. Man samlar sig (läs: Lägger sig i soffan med skorna på och tittar på två avsnitt av amerikansk comfortserie, samlar sig nummer två: hänger tillbaks de förkastade plaggen i den ödesmätta garderoben. Häller upp ett dockglas vin. Tänker på något annat. Missar alla de där planerna, men det får väl vara värt det.). Sedan. Ruta ett, en bottenlös suck, men det går lättare nu. Och resultatet? Fråga inte min inre Puce Moment-dam vad hon tyckte, då får du en örfil som svar. Hon är härmed besegrad, verkligheten väntar.

Carolina Lily, bild från Wikimedia Commons.

Säga vad man vill. När man sprutar parfym på sig själv under kraftig förkylning gör man nog inte det för sin egen skull. Man kanske gör det för att täcka över något annat man inte heller kan dofta (svett?, sommerhushår?), men man gör det inte för sin egen skull.

Så stod man där ännu en gång i svarta strumpbyxor, svettiga tantskor och en svullen kjol. I helvetesklyftan mellan säsongerna.

Sommaren som en släkting man saknat men inte varit riktigt förberedd på ett besök av. Jag var placerad i Dantes dödsrike, eller ett provrum, det är knappt att jag minns. Lite för många vinklar, lite för många illasittande kjolar som inte ville rädda mig för min vintriga klädsel. Var tvungen att gå hem utan att passera Gå. Skala av mig strumpbyxorna, måla tånaglarna gröna och linda in mig i en sarong (!) i guld (!).

Det kändes genast lite bättre.

Tror verkligen på sarongen. Och kan tacka Dries van Noten för det.

En oväntad övernattning på annan ort och vakna utom räckhåll från sina inrutningar. Låna linne, tröja och trosor av mamma. Hitta ett åldrande Clinique-puder som för länge sedan klassats som ”slut” och försiktigt skrapa ut det sista från kanterna och applicera med ganska ofräsch svamp. Who cares about your freshness when it feels good. Och sen: brun mascara. Mammas parfym på halsen.

Det gamla pudret borde väl egentligen riskera att medföra ”the not so fresh feeling”. Men, i stället, mest en auraförändring. NÅGOT är annorlunda. Sitter på tåget hem, märkbart påverkad av förändring. Än en gång överbevisas jag att det handlar om det: för-för-förändring. Något nytt i väskan-kicken fast utan shoppingen.  Hamsterhjulsursnubblingar.

En annan ångestfull duschscen. Janet Leigh i ”Psycho” (1960) av Alfred Hitchcock. Igår var det för övrigt 30 år sedan han gick bort. Foto AP/Scanpix.

I duschen börjar den guidade touren i min garderob. I mitt huvud: Rutiga byxor? Svart klänning? Asymmetrisk kofta? Silar mig med vatten och försöker förbereda mig för påklädningsprocessen. Kommer jag på något bra i duschen, då kan själva momentet av att klä på mig minska drastiskt i tid. Det är det ultimata. Andra dagar går det riktigt dåligt. Desto mer jag funderar på garderoben desto mer hopplöst verkar det. Det är de dagarna då jag provar jag mig in och ur kilovis av kläder. Ser på dem som just volymer plagg och inte som kärleksfulla kompisar. Det är de dagarna jag kommer för sent. Missar optikertiden.

I dag var en mittemellandag. Först kändes det som jag stirrade i abyssen. Vidgade ögon, hoppet som långsamt sjönk genom magen. (Jag är dramatisk men det är okej!) Jag tvättade håret metodiskt och befann mig plötsligt på min vita bomullshylla i garderoben (ja, jag har en sådan). Påmindes om en t-shirt, långt ner i högen, från den tiden då jag faktiskt bar t-shirts. En t-shirt jag betalt absurt mycket pengar för och som i dag, flera år senare, skulle komma att rädda garderobsångesten. En pusselbit hade lagts på plats när jag droppade min väg från badrummet till garderoben. Resten var inte så svårt. Sidenklänning och två par strumpbyxor som i lager bildade fint mönster. Lite skrot runt halsen och en kopp kaffe. Nytvättat hår. I dag kommer ni inte åt mig.

Hur ser er morgonprocess ut? Hur klär ni på er? Beslutsamt? På måfå? Harmoniskt? Provar ni er igenom en halv garderob innan ni slutligen slutar upp med jeansen från igår, blusen från imorgon?

Att lägga fram kläder kvällen innan i en vikt liten hög, eller ståtligt på galge på sovrumsdörren, brukar ni göra det? Planera och i förväg banta ner morgonhysterin? Nu förutsätter jag alltså att garderobsframkallad morgonhysteri är norm. Något annat kan jag inte tänka mig.

Men jag gör det ibland. Lägger fram. Känner mig förtjust i processen. Av att vid midnatt vika strumpbyxor, trosor, bullkjol och blus till litet torn som jag toppar med en näve skrot i form av halsband och ringar. Jag känner mig harmonisk, vuxen och välorganiserad. Känslan påminner om när räkningarna är nybetalda – blommorna nyss vattnade, skatten överförd, inboxen avbetad…

Men när sopbilen väcker mig på morgonen och jag vallfärdad till skrivbordstornet och möter den planerade outfiten slår jag bakut. Fnyser. Provar, men fnyser. Hur tänkte jag? När jag kvällen innan öronmärkte en puffig kjol som tisdagspåklädning? Skulle inte tro det.

Min inre garderobspyskolog säger till mig: att bära dina bästa midnattsklänningar dagtid är att leva i nuet. Hur ska du annars hinna med dem? Du kan inte bunkra för bröllop, bunkra för klubbkvällar, som aldrig kommer. De bästa långklänningarna, pärlhalsbanden, Eiffeltornsklackarna – blåbärsläpparna! testbildspaljetterna! – förtjänar spritt språngande dagsljus.