Malmö Redhawks sportchef Peo Larsson verkar ha ambitionen att bygga upp ett nätverk av spioner, scouter och spejare runt om i landet.
Det är lite hysch-hysch kring projektet.
Men en av dem som håller ögonen öppna är Håkan Åhlund.

Den förre Redhawksspelaren är numera bosatt mellan Örebro och Kumla. Han är inne på sin tredje säsong som assisterande tränare för Kumlas division 1-lag.
– Jag har pratat med Peo under många år, det gjorde jag även när han var i Skellefteå, säger Håkan Åhlund, 42 år.
– Med facit i hand skulle Malmö ha byggt upp en scoutingorganisation redan under guldåren. Titta bara på Färjestads och Frölundas organisationer, fortsätter han.
– Jag tycker också att det är viktigt att hålla koll på Malmöspelare som har lämnat.

Exempelvis Mattias Persson i Troja och Andreas Valdix i Västerås?
– Ja, precis.

Håkan Åhlund poängterar att många av Redhawks misslyckade värvningar de senaste tio åren berodde på bristande scouting. Närkingens hjärta klappar fortfarande för Redhawks, han gjorde faktiskt ett kortare gästspel med åtta elitseriematcher så sent som säsongen 2003-04.
– Jag känner att mina hockeyrötter finns i Malmö och hjälper gärna med tips och bollar idéer. Men det är helt på ideell basis.

Håkan Åhlund menar att klubben borde ha en fast anställd scout. Att den investeringen snabbt hade betalat av sig.
En god scout, spion eller spejare – eller vad man vill kalla det för – letar inte bara efter talanger, utan ett av de viktigaste uppdragen är att hålla koll på motståndarna. Håkan Åhlund var exempelvis på plats när Almtuna utklassade Örebro med 6–0.

– Almtuna åkte skidsko och var ett verkligt bra kollektiv.

Håkan Åhlund kan Örebro väldigt väl, det är moderklubben och där avslutade han sin karriär som spelare säsongen 2005-06.

Hur går det för Peter Andersson och Örebro?
– Det är väldigt bra för hockeyn i regionen att Örebro har gått upp, men det blir tufft. Varje match blir som en cupfinal. Örebro var inte bra mot Almtuna, men lagets transatlanter (Scott Matzka och Justin Kurtz) har ännu inte anlänt, säger Håkan Åhlund.

Han vet vilket som blir det nästa scoutinguppdraget.
– Jag hoppas att snart kunna se Västerås och AIK, säger han.

Peo Larsson kan nog snart se framemot en spionrapport.

Christian Larrivee nobbade halvljumma bud på två månader. Det var kanske lika bra.
Jag har alltid haft den uppfattningen att importer från Nordamerika inte ska vara stöpta i samma form som svenska hockeyspelare.

Jag har tidigare skrivit att Larrivee var villig att spela för 35 000 kronor i månaden brutto.
Det var nog ungefär vad Redhawks kunde betala.
Men jag hade fel.
Redhawks hade nog fått plussa på ett stort gäng tusenlappar. Klubben konkurrerade med ett kontinentalt intresse för Larrivee.

Snart närmar vi oss seriestart, spelare blir skadade eller motsvarar inte förväntningarna.
Sitter Larrivee stilla i båten kan han förmodligen vilken vecka som helst få ett kontrakt i Europa.

Så resonerar nog kanadensaren och hans rådgivare. Christian Larrivee var villig att ta en lönesänkning för att spela i Malmö, men det här blev för brutalt.
I Rødovre lär han ha haft mellan 50 000 och 60 000 euro netto för säsongen, plus fri bil och lägenhet. Inte undra på att den danska ligan har infört lönetak.

Malmö Redhawks går inte under för att Larrivee har tackat nej. Nu vet åtminstone sportchefen Peo Larsson att det finns utrymme i budgeten för något liknande arrangemang med någon annan transatlant.

Visst, Larrivee hade många kvaliteter, men han var ganska lik en svensk spelare.
Vad jag saknade var kanske intensiteten. I de två matcherna jag såg honom (plus en match med Rødovre) fattades lite glöd.
Det brann inte.

Tittar man på de transatlantiska forwards som Redhawks har haft genom åren har det varit få rivjärn.
Mike Walsh, kultspelare på 80-talet, kan dock placeras in i ovannämnda kategori. Stor och tung och med ett mäktigt skott, dessutom var han en smula elak.
Han är fortfarande min favorit bland transatlanterna.
Rick Erdall stod för lite jävlaranamma och tog guld 1992.
Han dög också.

Shawn McEachern, Richard Park och Mark Mowers floppade alla under lockouten. Brett MacLean spelade samma säsong, han kämpade och slet, men var i mina ögon en duktig komplementspelare som fick ta för stort ansvar.
När ”Osten” Bergström tog upp laget till den förra elitseriesejouren fanns André Savage med på resan. Det var också en kille som gav järnet (och kunde spela gitarr), men han rörde inte om, han var inte uppe i ansiktet på motståndaren.

Christian Larrivees meriter i Nordamerika är på ECHL-nivå. En bra lön i den ligan är lite över 1 000 dollar i veckan.
Jag är rätt säker på att det går att få hit fleer spelare med Larrivees status för provspel.
Killar med en lite vassare egg och aggressivare sida, som ändå kan anpassa sig till hockeyn i allsvenskan.

PS1: Jag har säkert i all hast glömt bort någon transatlantisk forward i Redhawks. Men, yes, jag minns även Mike Richardson. Han var sådär. Då var Phil Falcone bättre (samtida med Mike Walsh).
DS1.

Ps2: Minnet är kort, flera läsare har hört av sig, Frank Banham ska naturligtvis vara med på listan, han ligger kanske lite närmare min idealtransatlant än många andra, men jag tycker att hans prestationer i kvalserien det året var rätt svaga. Konstigt att ingen har nämnt Don MacLean…

DS2.

Provspelaren Christian Larrivee har tackat nej till Malmö Redhawks erbjudande om ett kontrakt på två månader.
– Vi hade två parter som var positiva, men just nu är det vänligen och bestämt nej tack, säger Gunnar Svensson, som är samarbetspartner med Christian Larrivees agent Bjarne Madsen.
X Budet var helt enkelt för lågt?
– Ja, med det var samtidigt ett bud som lades när Malmös budget redan är förbrukad och det har Larrivee förståelse för. Nu tittar vi istället på Tyskland, Österrike och Schweiz. Larrivee vet att han har ganska hög status, fortsätter Gunnar Svensson.

Sviterna efter en hjärnskakning kan sitta i länge.
Det vet Andreas Lilja.
Men han känner sig allt bättre och siktar på att vara tillbaka lagom till Detroit Red Wings träningsläger den 12 september.
34-åringen vill spela i NHL tre fyra år till, men blir det Sverige är den skånska klubben med allsvensk status inte det hetaste alternativet.
I en intervju jag gjorde med Andreas Lilja, som ni kan läsa på sajten, ställde jag den här frågan: Vilken är din klubb på hemmaplan, Rögle eller Malmö Redhawks?

– Malmö har en speciell plats i mitt hjärta, men om jag flyttar hem och ska spela vidare känns det naturligare att göra det i Ängelholm. Jag sommartränar med Rögle för tredje året i rad. Jag har femton minuter (från hemmabasen i Helsingborg) till Ängelholm och fyrtio till Malmö. Sedan beror det på vem som ligger i elitserien, men jag tror att Rögle etablerar sig där.

Två gamla Malmöprofiler ska vara expertkommentatorer i Viasats hockeykanal.
Tonvikten blir allsvensk hockey, vilket är utomordentligt passande för Tomas Sandström och Johan Tornberg.
Båda har synpunkter på Malmö Redhawks, men flaggar också för att det tidigt på säsongen.

Sandström om Redhawks:
– Malmö är svårbedömt. Jag tycker att klubben ska satsa på unga spelarna och hoppas att man gör det. Och fortsätter att få fram egna produkter. Det hade varit nyttigt för hela Hockey-Sverige. Det är inte många som kan ha kravet att klubben ska gå upp.

– I de två matcherna jag har sett har Calle Söderberg och Kim Staal inte gått för fullt, de som har varit med ett tag och är lite äldre brinner inte för vänskapsmatcher. Det är i serien de ska vara bra. Och då ska man kunna ställa hårdare krav.

– Tycker också att det är viktigt att alla hittar sina roller. Under den tiden jag spelade i Malmö hade vi ett bra lag på papperet, men alla ville spela power play och alla ville döda utvisningar. Det går inte.

– Markus Svensson har sett bra ut i målet, Jani Hurme har inte sett bra ut – vi får vi se om hans rygg håller i det långa loppet.

Tornberg om Redhawks.
– Man gör en skön satsning. Det är ungt och hungrigt – och svårbedömt Jag tycker att man ska låta den här satsningen ta två tre år.

– Backsidan ser okej ut för allsvenskan. Framåt tycker jag att Calle Söderberg, Kim Staal och Morten Green sticker ut – de kan göra det lilla extra. Sedan finns det många gnuggare som Marcus Olsson, Tomas Larsson, Robin Alvarez och Tomas Wallgren. Jag tror att man är sårbara med skador på fel spelare, avslutar Johan Tornberg.

Det blir den väntade lösningen med Christian Larrivee.
Allt talar för att provspelaren stannar Malmö Redhawks – åtminstone ett tag.
Han erbjuds ett kontrakt på två månader.
– Vi har precis tagit det beslutet på vårt styrelsemöte och det är ett åtagande som ryms i vård budget. Det blir i så fall ett kontrakt för september och oktober, längre än så kan vi inte skriva med tanke på att vi är osäkra på våra biljettintäkter, säger Christian Rasmusson, ordförande i Malmö Redhawks.
Sportchefen Peo Larsson säger, från spelarbussen på väg till Borås och matchen mot Frölunda, att Christian Larrivee redan har utryckt sig positiv till en sådan lösning när parterna diskuterade den löst.
– Han har sagt att det inte behöver vara fel, men jag har precis fått beskedet från styrelsen att det finns pengar. Jag ska nu snacka med hans agent och sedan med Larrivee efter matchen, säger Peo Larsson.

Redhawks Sacha Treille missar som väntat kvällens träningsmatch mot Frölunda på grund av skada.
Marcus Olsson fick en smäll på armen mot HV 71 och var ett frågetecken.
Nu kan han åtminstone temporärt placeras på skadelistan.
– Marcus spelar inte. Victor Svensson är med från start, men vi kommer att vara en center kort, säger Göran Karlström.
På backsidan får Daniel Casselståhl börja på bänken. Anton Blomqvist ersätter.

Malmö Redhawks ordförande Christian Rasmusson öppnar dörren försiktigt på glänt för provspelaren Christian Larrivee.
En liten springa av ljus tränger igenom.
– Utan jag har diskuterat det med någon annan i styrelsen ser jag ett billigt korttidskontrakt som enda lösningen om vi ska kunna ta Larrivee. Det är så landet ligger, säger Christian Rasmusson.

Redhawks har inte utrymme i sin budget för några ytterligare värvningar och med tanke på förra säsongens händelser är man ytterst försiktig.
Enda chansen till att skapa utrymme är om intäkterna ökar: det vill säga att publiken inledningsvis ställer upp i större omfattning än beräknat (en extra hemmamatch i Nordic Trophy är inte heller helt fel) eller att kostnaderna minskar. I det sistnämnda fallet är en omförhandling av Jani Hurmes kontrakt den stora möjligheten till att spara ett gäng tusenlappar.

Tanken med ett korttidskontrakt till Christian Larrivee är i så fall att båda parter kan vinna på det. Christian Larrivee får ett skyltfönster att visa upp sig i. Blir det inget med Redhawks kan han gå vidare. Har klubben mer pengar och är nöjd med kanadensaren kan det bli en affär med ett riktigt kontrakt.

MINIANALYS: Svårt läge för Redhawks och jag kan verkligen förstå att styrelsen håller i kulorna. Men ibland kan snålheten bedra visheten. Jag påstår inte att Larrivee är skillnaden mellan succé eller ett stånkande i mitten av tabellen, men jag tror nog att han kan betyda några viktiga poäng här och där. Och han är inte dyr, runt 35 000 kronor i månaden, så han strider inte mot imagen av att vara den ekonomiskt sunda klubben. Hur man än vänder och vrider på det är segrar det bästa sättet att sälja produkten på. Toppstrid betyder mer folk på hemmamatcherna. Handen på hjärtat: vem tror på allvar att Calle Steen kan komma tillbaka? Det låter grymt, men han har oddsen emot sig och innerst inne tror jag att de flesta har räknat bort honom. Det gäller nog både sportsligt och ekonomiskt.

FRÅN DET ENA TILL DET ANDRA. Christian Rasmusson meddelar att arrangemangen kring fredagsmatcherna i serien ska bli festligare. På Arenan ska det vara after work-öl med liveband från klockan 16.00.
En hel del åskådare kommer med andra ord vara glada i hatten lagom till nedsläpp.

Sacha Treille missar med största säkerhet torsdagens bortamatch mot Frölunda i Borås.
– Han har problem med ljumskarna och en höftböjare. Till 90 procent spelar han inte. Marcus Olsson har fått en smäll på armen och är ett frågetecken, säger tränaren Göran Karlström.
Vem står?
– Markus Svensson, men det hade vi bestämt sedan tidigare. Jani Hurme har en tuff träningsvecka istället, fortsätter Karlström.

Magnus Nilsson fick sin skolning i Malmö Redhawks och jag gillade hans spelstil: han var ingen artist, men tuff och oöm. En lagspelare.
Under den andra sejouren fungerade det inte alls. Personkemin verkade inte stämma med Torgny Bendelin och Bobo Simensen.
Det blev bara en halv säsong (2007-08) innan han drog till Esbjerg.
Där är 31-åringen kvar.
Fast nu har han råkat ut för en skada som kan visa sig vara allvarlig.
– En spelare ramlade över mig och knät vek sig inåt, säger Magnus Nilsson.
Prognos?
– Jag tror och hoppas att det ska vara ett ledband och inte ett korsband. Är det ett ledband kan jag vara tillbaka om fem sex veckor, säger han.
Magnus Nilsson ska röntgas och träffa en specialist senare i veckan.