Björn Svensson är klubblös. Provkontraktet med Eisbären Berlin förvandlades aldrig till ett riktigt avtal. Malmökillen har av och till funnits på Redhawks radarskärm.
– Vi ville jättegärna ha Björn från början. När han tackade nej för stunden, då gick vi vidare och har tagit in liknande spelartyper. Det är en jättebra spelare, men det kan bli kaka på kaka. Jag kan inte säga vad som händer där. I grunden gillar jag honom och det gör ”Leffe” (Strömberg) också. Björn hade definitivt kunna fylla en position i vårt lag, vi får se vad som händer, säger sportchefen Stefan Nyman.
Huvudspåret för Björn Svensson verkar alltjämt vara Tyskland.
– Vi har varit i kontakt med ett par tyska klubbar som söker forwards, däribland Augsburg och Krefeld, säger agenten Gunnar Svensson.

Stefan Lassen landades i dag, det kan ni läsa om här .

Ooops! Det blir ett svenskt alternativ för Mikael ”Sälen” Wahlberg, 34. Den förre Redhawkscentern är klar för Helsingborgs HC i ettan, allt enligt Helsingborgs Dagblad. Vid närmare eftertanke passar pusselbitarna väl. Sedan tidigare är Uppsalakompisen Markus Matthiasson i HHC:s trupp. Dessutom är den förre juniortränaren i Redhawks Jonas Molin coach för Helsingborg. Matthiasson gör comeback efter ett sabbatsår från hockeyn. 35-åringens förra adress var Linz i den österrikiska ligan. Mellan 2004 och 2007 lirade han i Redhawks. Eftersom Matthiasson bor i Höllviken är det bara att plocka upp Wahlberg i Klagshamn och vips! så är ett samåkarteam skapat. Misstänker starkt att herrarna även ska bilda ett team på isen. Med Wahlberg som spelfördelaren och Matthiasson som avslutaren. Två Uppsalakillar tillsammans igen.

Med Hamburgmatchen på näthinnan är det lätt att tycka att Redhawks behöver mer muskler. Lite extra tuffhet. Men vad är tuffhet? Är det att kasta handskarna eller att spela med en skada? Eller att ha den svettigaste tröjan?
Det går att vara tuff på olika sätt.
Ta till exempel den nuvarande Modotränaren Ulf Samuelsson. Under NHL-karriären var han hänsynslös mot sig själv och även mot motståndarna. En vanlig missuppfattning är att han kallades för Robocop för att han var en hårding. Snarare var det för att han bar de största skydden. Jag tror att det var hockeyskribenten Sherry Ross som skrev att Samuelsson såg ut som ett överbeskyddat barn. I NHL blir man förstås inte betraktad som en riktig tuffing om man inte är beredd att ta en fajt, ta konsekvenserna av alla slag och tjuvnyp man har delat ut med klubban.
I Sverige är kastade handskar förenat med matchstraff.
Handskar kastas ändå.
Brinner det till brinner det verkligen till.
Slår du mig – slår jag tillbaka ännu hårdare.
Ibland skrämmer bara ryktet.
Den psykologiska effekten går inte att förringa.
Vetskapen om detta inger respekt.
Visst, det är förskräckligt primitivt och trådarna går säkert tillbaka till grottmänniskorna.
Det underliggande våldet som ett förtäckt hot.
Malmö Redhawks har haft ett par sådana spelare, jag tänker närmast på Mats Hallin och Mats Lusth.
Leif Strömberg och Stefan Nyman har haft den typen av killar i sina olika lag. Chris Dingman och Emil Kåberg är två exempel.
Skulle då Redhawks behöva en ärrad AHL-kämpe?
Jo, varför inte?
En sådan spelare kan faktiskt höja modet och moralen i laget.
Skydda finesspelarna och agera som livvakt.
Optimalt är om vederbörande kan kombinera kraft med någorlunda hockeykunnande och i alla fall gå in på tre femmor.

När tuppkammen växer är alltid förlusten nära. Så var känslan när Redhawks råkade ut för försäsongens första nederlag, 1–3 mot Hamburg. Självförvållat? Ja, någonting åt det hållet. Det tyska laget var storväxt – med nio killar som har nordamerikansk bakgrund. Och vad är den typen av spelare oftast bäst på? Jo, de behärskar hockeyns ABC, är som starkast framför sin egen och framför motståndarnas kasse. Bjuds de in på festen rensar de faten. Redhawksspelarna var generösa och hade en relativt hög klyddfaktor med pucktapp på känsliga delar av isen. Dessutom backar som inte valde den enklaste vägen och forwards som inte gav den rätta uppbackningen.
Det hade inte straffat sig mot de sämre lagen i allsvenskan, men här försvann den förlustfria sviten.

Anmärkningsvärt är att Jesper Mattsson var bäste forward igen. Hallå! Killen är 36 år, men oförskämt fräsch.

Linus Klasen stod bredvid isen och tittad. Rejält påpälsad. I omklädningsrummet efter matchen tog han upp en klubba. Som om han ville kolla att känslan fanns kvar i det blåslagna lillefingret.

JD Forrest var bättre än tidigare. Men bara marginellt. Just nu ser han ut som en medelmåttig allsvensk back. Och som dyr importspelare ska han mer påminna om en hygglig elitserieback. Nåja, det är fortfarande bara försäsong, men det finns nog anledning till viss oro för Redhawksledningen.

I en kvalserie ska alla pusselbitar falla på plats. Så tänker förmodligen alla lag som vill utmana. Två spelande kvalitetsbackar, en målvakt som står på huvudet och en center av ganska hög elitserieklass, plus ett fungerande
powerplay och boxplay, förstås. Med dessa ingredienser är man med i matchen.
Målvaktssidan ser solid ut. Spelande backar? Här kan Tim Heed fylla ut kostymen. Daniel Josefsson gillar jag, men jag tror kanske ändå att JD Forrest måste vara uppe jämsides eller förbi Josefsson i kreatörsfacket. Just nu har jag svårt att se att amerikanen kan ta det klivet.

På centersidan ser det rätt jämntjockt ut. För tillfället leder Mattsson klart. Morten Green jobbar hårdare än tidigare i Redhawks och har ögat. Robert Carlsson och Alexander Barta är duktiga tvåvägscentrar, men inte mycket bättre än Green. Snarare likvärdiga. Fortsätter Jesper Mattsson på den inslagna vägen kan det vara problemfritt. Redhawks har garanterad kvalitet på centersidan långt ner i kedjorna, men risken finns att det fattas en spetspjäs.

Mer då? En defensiv back med storlek har jag tjatat om tidigare. Behovet finns kvar. Det visade inte minst Hamburgmatchen.

Provspelaren Marek Hascak lär knappas få förlängt kontrakt efter den siste augusti. Var ombytt, men fick noll med istid mot Hamburg.

Matcherna duggar tätt för Redhawks. Sparta Sarpsborg i onsdags. Hamburg på fredagskvällen i Isstadion, men Redhawks får klara sig utan Linus Klasen.

– Linus spelar inte, han har fortfarande ont i sitt finger. Däremot hoppas vi att Emil Carnestad kan spela, han har nyligen genomgått en operation i munnen, säger Leif Strömberg, tränare i Malmö Redhawks.
Är Hamburg i nivå med Växjö?
– Ja, det tror jag. Hamburg har alltid en bra trupp, den tyska ligan är bra. Det blir ytterligare ett test för oss.
Leif Strömberg är förväntansfull.
– Ska bli kul att se Alexander Barta, Hamburgs lagkapten förra säsongen. Ivan Ciernik hade några genombrott mot Sparta Sarpsborg som påminde om oxen som kastade kaninerna. Han är fantastiskt stark.
Målvakt?
– Vi räknar med att Hannu Toivonen står.

On the road again. Inte jag dock, men Redhawks. Under tisdagen har spelarna suttit i bussen på väg till Sarpsborg. En resa som svetsar samman och kan skapa lite av det sammanhållande kittet som behövs i ett lag med många nya spelare.
– Är man ute och åker buss, då lär man känna varandra mer och mer. Ju mer man känner varandra desto mer tål man varandra. Och då tål man också rollerna, säger Leif Strömberg, tränare för Malmö Redhawks.
Målvakt mot Sparta Sarpsborg (nedsläpp 19.00 onsdag)?
– Vi kommer att ställa Pontus (Sjögren) i mål. Både han och Hannu Toivonen har sett täta ut. Vi lyssnar mycket på ”Kribbe” (Kristoffer Martin, målvaktstränaren) när det gäller matchningen. Eftersom det är han som är chef för målvaktsidan, säger Leif Strömberg.
Kvar i Malmö är Emil Carnestad och Linus Klasen. Den sistnämnde kurerar sitt blåslagna lillfinger.
– Emil ska opereras i munnen och Linus fystränar, säger Leif Strömberg.

Malmö Redhawks kan andas ut. Linus Klasen har fått sitt onda finger röntgat under förmiddagen och enligt tränaren Leif Strömberg är det ingen fara.
– Linus har en liten blödning som trycker på under lillfingernageln En svullnad som måste gå ner, säger Leif Strömberg.
Kan han spela redan på onsdag mot Sparta Sarpsborg?.
– Nja, vi får se.
Inget annat?
– Tim Heed tränade inte i dag. Förkyld.

Så länge det inte står viktiga poäng på spel ska vi inte dra för stora växlar på Redhawks kryss (2–2) mot Växjö. Allsvenska lag med toppambitioner har en tendens att prestera väl mot elitserielag under försäsongen. Vad vi kan slå fast är att Redhawks har alla utsikter att få ett sylvasst powerplay i allsvenskan. Triangeln Tim Heed, Jesper Mattsson och Linus Klasen borgar för hög kvalitet.
Mot Växjö fanns det många plusvarianter, förutom nämnda Heed och Mattsson, gillade jag också Ponthus och Pathrik Westerholm. The Glimmer Twins bildade en skojig formation tillsammans med Mattsson. Skojig? Ja, faktiskt. Trion såg ut att ha roligt, bjöd på underhållning och njöt nog själva.
Hannu Toivonen var en bergsklippa i kassen. På backsidan fortsatte Daniel Josefsson på den inslagna vägen, gillade också Alexander Ribbenstrand för hans konsekventa enkelhet, inga krusiduller. Tero Konttinen, Emil Carnestad och Robin Weihager höll också måttet. Den sistnämnde hade dock ett riktigt bottenbyte där han skänkte bort pucken två gånger om, men på det stora hela ser Weihager ut att kunna bli en viktig pjäs i det här lagbygget. Inte minst genom sin storlek parad med hyggliga ”skills”.
Alexander Barta har stora lungor och orkade arbeta hårt i båda riktningarna, men något ovass framåt. Den beskrivningen stämmer även in på Roger Ohlsson. Robert Carlsson, Ivan Ciernik och Nicolai Meyer (som ersatte skadade Linus Klasen) var godkända, liksom Morten Green.
Tomas Kollar ska stå för attityd och vara något av tränarnas förlängda arm på isen, han har haft Leif Strömberg som coach i både Södertälje och Leksand, men Kollar har inte varvat upp än. Miroslav Lazo gjorde sin första match och är svårbedömd, han var emellertid grinig mest hela tiden, snackade och var småful. Kan vara en tillgång.
Linus Klasen, då? (skadan kan ni läsa om här). Under de nästan två perioder han spelade var insatsen si så där. På sin höjd. Han glänste inte på något sätt. Skrapade dock ihop en assist i powerplay och det var i den spelformen han utmärkte sig mest. Utan tvekan kommer han genom pur skicklighet att även göra poäng i matcher där han inte syns så himla mycket. Som mot Växjö. Möjligen saknade han Robin Nilsson Alvarez, som var sjuk.
Klasen är förmodligen bäst betald i Sverige och då ska kraven också vara höga. För att vara krass: lika bra att han vänjer sig.
En som definitivt har en bit kvar är JD Forrest. Hittills har den amerikanske backen inte hittat helt rätt, timingen sitter inte där, Mot Växjö var passningarna lösa och oprecisa – och chansbrytningarna för många.
Mer att ge?
Jo, det får man utgå ifrån.

Växjö har tidigare under försäsongen slagit Rögle och framförallt SM-finalisten Skellefteå, men Malmö Redhawks klarade 2–2 mot elitserienykomlingen. Tim Heed och Jesper Mattsson gjorde Redhawks mål.
Linus Klasen utgick med en hand/fingerskada, som enligt de första rapporterna inte är allvarlig.
Återkommer under kvällen med en längre text.

Powerplay kan vara allt i dagens hockey. Växjö gjorde sina två mål i numerärt överläge genom Brad Moran och Daniel Åhsberg. Redhawks reducerade genom Tim Heed. Också det i powerplay. Ställningen är alltså 2–1 till Växjö. Redhawks Miroslav Lazo har varit arg hela tiden. Vi får se. Men jag håller det inte för omöjligt att det slutar med kastade handskar. I slutet av den andra perioden fick Linus Klasen en slashing över handen. Och spelar inte i den tredje perioden. Den första rapporten säger att det inte är något allvarligt. Junioren Nicolai Meyer har tagit Klasens plats.