2–8 på de två senaste matcher. De två matcherna som just då var de absolut viktigaste för säsongen. Till Uppsala åker inga lag och hämtar poäng per automatik, inte med den formen Almtuna befinner sig i. Speciellt inte lag som fruktar förlusterna mer än de älskar vinsterna. För Redhawks vidkommande såg bensinen ut att ta slut redan efter 13.15 av matchen, då Mora gjorde sitt första mål. Visserligen kvitterade Tomas Kollar, men ändå kändes det som Moras match – resten av tiden. Förlusten med 1–4 går inte att skoja bort.

Undrar om Redhawksspelarna har släppt handbromsen en enda gång under hela säsongen? Kollektivt. Hela laget samtidigt. Förväntanstrycket fungerar som blytyngder. Några talar lyriskt om vinsten i träningsmatchen mot Hamburg borta, men den såg inte jag. Redhawks har tagit några fina segrar, men jag kan inte påminna mig att jag någon gång under säsongen suttit och tänkt ”oj, vilken inställning och fart” i tre perioder. Och så kommer Mora till Arenan och har verkligen kniven mot strupen. Inför över 11000 åskådare åker dalkarlarna skridskor i maxfart i nästan varje byte. Ett sådant beteende ger betalt.

Att Redhawks inte har farten som krävs vet alla som har följt den här storyn, men samtidigt är huvudrollerna cementerade från start. Ingen dynamik uppstår om fördelningen av istid bara kan förändras för vissa, men inte för andra.

Inga pjäser går att byta ut vid den här tidpunkten på säsongen. Det enda som går att laborera med är sammansättningen. Uppställningen. Lagkemin. Redhawks kan i stort sett bara vinna om målvaktsspelet fungerar fullt ut och utdelningen i powerplay är någorlunda. Så har det sett ut hela säsongen. Dominans i fem mot fem? Nej, sällan eller aldrig mot motståndare på den övre halvan.

Förlust i Uppsala och de här spelarna och ledarna riskerar att få uppleva ett av de största fiaskona i svensk hockeyhistoria. Här kan vi vända på det och påstå att det är bara att gilla läget och anta utmaningen. Visst, så är det. Men det är lättare sagt än gjort. Det här lagbygget är otroligt bräckligt.

En nostalgikväll med nervösa ryckningar. Så kommer onsdagen att bli för Malmö Redhawks. Ett 40-årskalas samtidigt som operation ”Rädda det som räddas kan” pågår. Klubben återkopplar till födelsen 1972 och spelar i retrotröjor. Förlust mot Mora och Almtuna borta på fredag kan bli en ödesmättad föreställning för att undvika totalfiasko. Brr. Vinst mot dalkarlarna och platsen i förkvalserien är säkrad. Raffinerat. Idrott är som bäst när mycket står på spel.
Redhawks lär få ett gott stöd. 40-åringen bjuder på rabatterade priser: en biljett kostar följaktligen 40 kronor. Inte omöjligt med en publiksiffra på runt 9000 (sålda biljetter).

By the way. Här är mina 40 favoriter under 40 år.

Men hur gick det till när hockeyn kom till stan och när Malmö FF tröttnade? Jag skrev om detta för ungefär två år sedan.

//Skilsmässan var brutal. Den 23 februari 1972 sågade MFF:s ordförande Eric Persson av hockeysektionen från föreningen. Kostnaderna för hockeyn var alldeles för höga.
På presskonferensen undrade journalisterna försynt om inte hockeyns starke man Folke Lindström skulle få vädra sin åsikt. Eric Persson förklarade frankt att ”här ska min själ inte vara någon diskussionsklubb”.
I MFF:s årsbok 1972 utvecklade Eric Persson sina teorier. Han skrev ”någon dj-a ordning skall det också vara i en idrottsförening”.
Det var alltså stora känslor och stora ord.
Eric Perssons huvudargument var att fotbollens intressen skulle skyddas. Den var trots allt föreningens huvudsport. Fotbollen hade subventionerat hockeyn alltför länge.
Eric Persson skrev ”att insyn totalt saknades i denna så penningslukande MFF-avdelning, där årsmöten aldrig hölls och där styrelsemedlemmarna alltså utsåg varandra”.
MFF:s hockeysektion omvandlades till Malmö IF och senare Redhawks, men det är annan historia.
Hockeysektionen i MFF var i mångt och mycket synonymt med Folke Lindström. Den var hans baby – från start till mål.
Folke Lindström hade spelat hockey hemma i Stockholm. Jobbet förde honom till Malmö 1937. Under sina första år i Skåne lirade han bandy med MBI, men intresset för hockey tog över.
Mitt under brinnande världskrig tog Folke Lindström med sig bandykompisarna för att ta båten över Sundet. På programmet stod en hockeymatch mot Københavns Skøjteløberførening. Det var den 7 januari – tre månader och två dagar innan Danmark blev invaderat av Nazityskland.
På färjeöverfarten förklarade Folke Lindström hockeyreglerna. Hur det gick? Jo, MBI vann med 3-2. Ett genombrott hade skett. Men sporten var motarbetad från högre ort. I fem år ansökte Folke Lindström om att bilda Skånes ishockeyförbund, men både RF och Skånes idrottsförbund gjorde tummen ner.
Hockey i Skåne – äsch – det är endast en dagslända.
Så resonerade man.
Folke Lindström gav inte upp. 1946 bildades Skånes ishockeyförbund och Folke Lindström var självklart ordförande. Samma år deltog MFF i seriespelet – klubben hade helt enkelt tagit över MBI:s hockeysektion – och på köpet fått den driftige Folke Lindström.
Det överskuggande problemet för MFF:s hockey var de milda skånska vintrarna. Folke Lindström försökte förgäves att intressera Malmö stad för en konstfrusen isbana.
Han löste upp knutarna genom en intresseförening. Den privata vägen var enda sättet att finansiera hockeyrinken. Den invigdes annandag jul 1956 och låg intill Tennishallen vid Idrottsplatsen. Sedermera kom den att kallas Södra isbanan. Effekten lät inte vänta på sig. MFF gick upp i högsta serien 1958. Vistelsen blev bara ettårig, men ett publikrekord för hockey i Malmö sattes. När stjärnorna från Djurgården kom på besök tryckte man in 7 351 åskådare. Rekordet stod sig tills Malmö arena invigdes.
1964 kom MFF tillbaka med kraft och gick upp till högsta serien. Två år senare åkte man ut – och kom aldrig mer tillbaka till hockeysocieteten. Inte som MFF.
Folke Lindström skulle emellertid göra en värvning som var ett förebud om vad som skulle komma drygt tjugo år senare under Percy Nilssons era.
Till säsongen 1967-68 värvades Sven Tumba. Svensk hockeys största omslagspojke under 1960-talet lockades med jobb och vintergröna golfbanor. Köpet gjorde inget större avtryck i tabellen, Tumba hade egentligen slutat ett år tidigare och var rostig.
Fem år senare hade Eric Persson definitivt tröttnat.//
(Tidigare publicerat i Sydsvenskan den 6 mars 2010)

En hockeyörfil delades ut i Borås. Hemmalaget lämnade jumboplatsen efter 4–1 mot Malmö Redhawks. Gladast med Redhawksanknytning? Gissningsvis Jonatan Bjurö. Boråsmålvakten var förra säsongen mest båsöppnare i Malmö arena. Det här var en revansch som hette duga. En räddningsprocent på 96,77 är hårda papper i alla väder.

– Skönt att slå gamla klubbkompisar. För mig var det lätt att ladda inför den här matchen. Det är prestige att slå Malmö, en del av deras spelare tjänar ju mer än hela vårt lag, sa Jonatan Bjurö.
Vad tyckte du om Redhawks insats?
– Jag hade förväntat mig mer, speciellt när de hade chansen att dra ifrån i tabellen. Vi kämpade ner Malmö, hade mer fart, sa Bjurö.

Tabelläget försämrades förstås för Redhawks. Helt plötsligt kommer alla från alla håll och kanter. Oskarshamn, Södertälje och Mora är inte på något sätt avskakade.

För Redhawks väntar alltid en ödesmatch runt hörnet – den här gången mot Mora under onsdagen.

Pontus Sjögren har räddat många poäng åt Redhawks på sistone, men nådde bara 88,24 i räddningsprocent mot Borås. Stor fråga inför Moramatchen. Får Hannu Toivonen chansen nu? Eller fortsätter Redhawks med Pontus Sjögren i kassen?

Med två omgångar kvar har Redhawks fortfarande inte nått förra säsongens notering på 80 poäng.

Oj, det blev en rysare i mobilen. Sedan länge var fredagen vikt åt en krogkväll. En vän och kollega firades av och avancerar vidare på tidningen. Han satt där stolt som en tupp med presenten på sig: en skrikgul slimmad matchtröja som återkopplade till barndomens förortslag. Sällskapet fick ständiga matchrapporter via mig och till slut konstaterade vi efter 3–2 till Redhawks borta mot Södertälje att platsen i förkvalserien i princip är hemma.

De tre återstående matcher blir en strid om bonuspoängen som tas med. Västerås får fyra poäng i kraft av sin fjärdeplats. Följande vecka avgörs det om Malmö Redhawks får tre, två eller en poäng med sig i bagaget. Vad vi nu ser är ett lag som knutit näven i fickan och tagit sig samman för att undvika ett praktfiasko. Och det är starkt. Jag lyfter på hatten. Fyra raka vinster är tungt. Vinsten i prestigemötet mot Södertälje är en moralhöjare. Godis för självbilden och självförtroendet. Ett kvitto på att kollektivet vinner matcher tillsammans.

Hur långt bär det? Svårt att säga. Förkvalserien blir ett inferno och i mina ögon måste laget vinna den och ta sig till kvalserien för att rädda säsongen och putsa på varumärket. Och helst vara en hygglig utmanare även där. Hårt? Ja, men rättvist. Samtidigt tror jag att alla aktörer är medvetna om vad som krävs och förväntas. En spännande resa återstår.

Vad som kan bli helt avgörande är målvaktsmatchningen. I Pontus Sjögren har Redhawks hittat en trygg hamn, men samtidigt måste man få igång Hannu Toivonen. Pontus Sjögren kan inte vara fokuserad i sex matcher på nio dagar i förkvalserien. Det kan ingen kräva. Därför måste förmodligen en iskall Toivonen få chansen i någon av de tre återstående grundseriematcherna för att kunna avlasta.

Här gäller det verkligen att ha fingertoppskänsla. Naturligtvis brinner Toivonen av revanschlusta, men formkurvan är skriven i stjärnorna. Redhawks riskerar tappa någon bonuspoäng genom att matcha honom. Den risken kan vara värd att ta.

Intressant läsning: klicka här.

Södertäljes formkurva är rysligt svag: tre poäng på fem matcher. Segern i förra omgången mot Oskarhamn kan möjligen tolkas som ett trendbrott. Malmö Redhawks har ett helt annat utseende på sin kurva, rätt mycket snyggare med tio poäng på de fem senaste matcherna.
Är det historia nu? Ja, kanske. SSK behöver vinna för att vara med i striden om topp-7 och Redhawks behöver ta poäng för att undvika nervdaller under de tre matcherna som följer därefter.
Fredagskampen ser ut att bli en nagelbitare av format. Prestigekamp är en underdrift. Emotionellt har matchen en mer positiv laddning för hemmalaget. De vill tvåla dit alla före detta SSK-spelare som återvänder till fadershuset. Alltid tacksamt att slå ur underläge. Södertälje ser sig förmodligen som underdogen i hundkojan.
Räkna med att det blir åka av från start: För Redhawkskillarna gäller det att hålla huvudet kallt, spela med stora säkerhetsmarginaler i egen zon och vara beredda på att göra jobbet. Backchecking från forwards och avlastning till backarna blir A och O. Och Pontus Sjögrens målvaktsspel, förstås. Han har varit nyckeln till uppryckningen på sistone.
De interna mötena talar dock till Södertäljes fördel: sex poäng av nio möjliga.
Är det historia nu?
Ja, kanske.
Ska Redhawks vara en utmanare i förkvalserien är det ett perfekt test. Högt tempo, forechecking och förmodligen mycket publik – utrustade med kastbara plånböcker.
Klirr i kassan, eller?
Ja, kanske.
Tar Redhawks en trepoängare går det nästan inte att missa förkvalserien och det är ett ypperligt tillfälle att samtidigt skaffa ett psykologiskt övertag. Trots allt är det inte helt omöjligt att SSK blir en motståndare även i förkvalserien.

Morten Green sammanfattar det väl:

– Vinner vi mot Södertälje är det mycket som ska gå emot oss för att vi ska missa topp-7. Men vid förlust kommer vi att ha kniven mot strupen. (Läs mer här)

Underdogen mot poängkungen. Morten Green har åtta allsvenska säsonger med 41 poäng eller mer. Den här säsongen har han roll längre bak i kön och har producerat 22 poäng (10+12).

I vinterstormen klarar sig träden med bäst rotsystem, jag har följt den här klubben från ståplats till pressplats. Genom åren på Sydsvenskan har jag blivit kallad allt från hejaklacksledare (jo, faktiskt) till Redhawkshatare. Men det handlar om att kunna sig själv i spegeln varje morgon. Att rapportera om både negativa och positiva saker. Inte blunda, inte bära skygglappar. Sedan mitten av 1990-talet har det varit en färd genom skatteaffärer, sportsliga höjdpunkter under firma Lundh/Wikegård, kvalserieframgångar och missar, konkurshot, och Babyhawks. Och det här.

Söker jag i djupet av min hjärta: tar avstamp i tolvåringen som åkte buss genom hela stan för att gå på Isstadion, inträde tre kronor, då kan jag helt ärligt säga att jag har aldrig känt mig så orolig över Malmö Redhawks som jag gör för tillfället. Då pratar jag inte om det tabellmässiga läget, även om det också är viktigt och ser allt bättre ut för laget. Jag talar om värderingar, kursval och och framtidsutsikter. Det finns en hyfsat ljus morgondag för klubben. Men om inte förnuftiga beslut tas de närmaste veckorna och förhandlingarna med Stenbeck-lägret slutar lyckligt för Redhawks, ja, då vet jag inte.

Som läsare tycker du kanske så här: Negativt, negativt, negativt. Nej, det här ingen gråtvals från min sida. Jag står pall. Fast ibland är det som att stånga pannan blodig och skrika ljudlöst. Jag har full förståelse för att man som supporter vill se det positiva, speciellt i en god trend, alla vill identifiera sig med vinnare och glömma alla förlusterna som varit. Det är naturligt.

Samtidigt vet jag också att det finns en annan sida.
Det kanske låter förmätet, men jag har aldrig blivit uppringd av så många hockeymänniskor runt om i Sverige som jag har blivit det senaste halvåret. Folk som har stora Mif-hjärtan, är inne i branschen och har ingångar rätt in i omklädningsrummen i elitserien och allsvenskan. Frågan är ofta ”hur kan det här få fortsätta? Du har rätt.”

Jag har pratar regelbundet med flera personer runt klubben och en del säger ungefär så här: ”det du skriver är ibland ingen rolig läsning, men det värsta är att det stämmer”.

Jag utger mig inte för att prenumerera på sanningen, inte på något sätt, men jag försöker endast ge er den sammanfogande bilden av som händer i klubben. Och det tänker jag fortsätta med. Ska vi vara ärliga får ni även det lättsmälta materialet.

PS. Min meljadress finns här bredvid. Att skicka ett mejl kan vara ett sätt att föra en djupare diskussion. Jag lovar i möjligaste mån att svara på alla. DS.

Okej, Redhawks har vunnit ett par matcher. Och surgubben knorrar fortfarande… Tycker många. Jag förstår att man som supporter hoppar på segertåget igen när det väl rullar. Mitt uppdrag är att försöka se det här ur ett helikopterperspektiv. Några vinster och en biljett till förkvalserien förändrar inte min grundsyn på lagbyggets bristande hållbarhet. Hockeysäsongen blir längre och det är kul, men klubben färdas alltjämt i farans riktning.
Backa bandet ett steg: vad hade du förväntat dig för Hugo Stenbecks pengar? Vad hade Stenbeck själv förväntat sig? Varför säger hans advokater att miljardären utvärderar sitt fortsatta engagemang?

Ställde den här frågan till Anders Holmgren, en av Stenbecks advokater, för ett tag sedan.Hur stora är chanserna att Hugo Stenbeck fortsätter sitt engagemang?

- Det är för tidigt att svara på det. Fortsatt investering är en väldigt viktig fråga. Ett fortsatt engagemang är en annan fråga, som nödvändigtvis inte betyder fortsatt investering, sa Anders Holmgren.

Det är inte glasklart, men åtminstone jag tolkar det som att det finns en tvekan. Hur mycket av denna tvekan är kopplat till resultatet, att laget inte är i närheten av en direktplats till kvalserien? Rätt mycket, skulle jag tippa.

Treårsplanen då? Jo, sant, den finns eller fanns på papperet. Med sju värvningar som i skrivande stund är 30 år eller äldre. Med så mycket pengar som har förbrukats. Rätt säker på att det här är en tjurrusning. Som förvisso inte är över än.
Men om vi nu återkopplar till Stenbeck-problematiken. Vi kan inte utesluta att delar av Hannu Toivonens och delar av Linus Klasens kontrakt är finansierade utanför sportbudgeten – som ett extra sponsorstöd från huvudägaren.
Med tanke på signalerna som skickas ut från advokaterna, finns det anledning att misstänka att allt hamnar i en omförhandling av gällande avtal eller en uppgörelse. Rullar knappast på i exakt samma hjulspår. Riskmomentet är att den ena sidan förespråkar att allt som satsats utanför budgeten ska plockas in i densamma och räknas av mot säsongens slutnota eller kommande års eventuella satsning.

Hockey – den öppna sporten. Så är det. Nästan alltid. På landslagsnivå med Tre Kronor. I NHL. Men inte i allsvenska Malmö Redhawks.
”Vi har idag tagit ett beslut att ha stängda träningar på obestämd tid framöver. Detta för att skapa möjlighet till full fokus och koncentration i den viktiga seriefas som vårt lag befinner sig i just nu”.
Så står det att läsa i ett pressmeddelade från Malmö Redhawks.

Min reaktion: suck. Känns verkligen modernt. 2012 (Obs! Ironi).
Eftersom insatsen höjs för varje steg som Redhawks tar får man förutsätta att träningarna är stängda resten av säsongen. Eller? Nja, restriktionerna lättar kanske om laget klarar skamgränsen, det vill säga inträdet till förkvalserien. Rekommenderad läsning.

Tabellen haltar något. Men två poäng mot Örebro efter två mål av en krasslig Linus Klasen var ett stort steg mot förkvalserien. Två poäng kunde förstås ha varit tre – om det inte hade varit för Conny Strömbergs synnerliga fräcka kvittering med knappt tre minuter kvar. Sedan fick Linus Klasen fira sin 26:e födelsedag med ett mål i förlängningen. Absolut värt en marsipantårta.

Redhawksspelarna var noggrannare och hjälpta av att Örebro försökte lira hockey i ett ganska behagligt tempo. En mix av intensiv forechecking, puckdumpningar, hög fart, rakt spel och snabba omställningar är det som passar Redhawks absolut sämst. Särskilt när det utförs av lag som exempelvis Leksand och Västerås.

Redhawks var betydligt mer illa ute mot Oskarshamn än mot Örebro. Fredagsmatchen kunde ha slutat med fyra fem i baken, men gav två poäng. En pinne till Örebro och två till Redhawks känns ganska rättvist. Hemmalaget bjöd inte på så mycket. Mer tillknäppt och koncentrerat än tidigare. Lägg därtill Pontus Sjögrens insats. Vägen till framgång är en målvakt som står ut som nummer ett. Pontus Sjögren kan för tillfället bära ett lag, vara ryggraden och sprida lugn. Guld värt.

I söndagens papperstidning hade jag den här poängkalkylen inför avslutningen:
I dag: Örebro (h)
Serieledaren föll tungt senast mot Troja, men Redhawks poängbehov bör vara oändligt mycket större än Örebros revanschlusta.
Oavgjort full tid och en ny straffseger?
Tänkbar utgång: Två poäng. Check, det stämde (minus straffarna).
24 feb: Södertälje (b)
Redhawks totalt överkört förra gången. Södertäljespelarna lär köra genom sargen för att bevisa att originalet är bättre än kopian.
Tänkbar utgång: Noll poäng.
27 feb: Borås (b)
Jumbon kan sprattla till och har skrällt förut, men ändå: här måste det bli full pott för Redhawks.
Tänkbar utgång: Tre poäng.
29 feb: Mora (h)
Den 26 november vann dalkarlarna i Malmö. Är Mora fortfarande med i streckstriden blir det en kusligt svår uppgift, men vill Redhawks förlänga säsongen är det seger som gäller.
Tänkbar utgång: Tre poäng.
2 mars: Almtuna (b)
Redhawks facit i serieavslutningar mot lag som inte har något att spela för är ingen upplyftande läsning. Stämmer kalkylen kan det räcka med en pinne.
Tänkbar utgång: En poäng.
Summa summarum: 82 poäng – vilket bör räcka.

En del undrar över förkvalserien. Så här fungerar den:
I förkvalserien hamnar lag fyra till sju i hockeyallsvenskan. Lagen möts i en serie, hemma och borta. Bonuspoäng delas ut. Fyran startar med fyra poäng, femman får tre, sexan två och sjuan en. Ettan i förkvalserien går till kvalserien till elitserien, där finns redan de tre främsta lagen i allsvenskan och det två sämsta från elitserien. Sex lag gör upp om två elitserieplatser.

Målvaktsduellen i eftermiddag blir intressant. Redhawks Pontus Sjögren är i storform. Örebro drar ett ess ur rockärmen. Enligt uppgift ska Frölundamålvakten Magnus Hellberg få chansen. 20-åringen är så kallad namngiven målvakt för Örebro och får hoppa mellan klubbarna resten av säsongen. Hellberg var väldigt vass förra säsongen i Almtuna och har gjort femton matcher i elitserien för Frölunda med 90,20 i räddningsprocent. Han kan dock vara lite ringrostig. Succédansken Frederik Andersen har på sistone varit fastgjuten i Frölundakassen.