Kejsarens nya kläder
I vinterstormen klarar sig träden med bäst rotsystem, jag har följt den här klubben från ståplats till pressplats. Genom åren på Sydsvenskan har jag blivit kallad allt från hejaklacksledare (jo, faktiskt) till Redhawkshatare. Men det handlar om att kunna sig själv i spegeln varje morgon. Att rapportera om både negativa och positiva saker. Inte blunda, inte bära skygglappar. Sedan mitten av 1990-talet har det varit en färd genom skatteaffärer, sportsliga höjdpunkter under firma Lundh/Wikegård, kvalserieframgångar och missar, konkurshot, och Babyhawks. Och det här.
Söker jag i djupet av min hjärta: tar avstamp i tolvåringen som åkte buss genom hela stan för att gå på Isstadion, inträde tre kronor, då kan jag helt ärligt säga att jag har aldrig känt mig så orolig över Malmö Redhawks som jag gör för tillfället. Då pratar jag inte om det tabellmässiga läget, även om det också är viktigt och ser allt bättre ut för laget. Jag talar om värderingar, kursval och och framtidsutsikter. Det finns en hyfsat ljus morgondag för klubben. Men om inte förnuftiga beslut tas de närmaste veckorna och förhandlingarna med Stenbeck-lägret slutar lyckligt för Redhawks, ja, då vet jag inte.
Som läsare tycker du kanske så här: Negativt, negativt, negativt. Nej, det här ingen gråtvals från min sida. Jag står pall. Fast ibland är det som att stånga pannan blodig och skrika ljudlöst. Jag har full förståelse för att man som supporter vill se det positiva, speciellt i en god trend, alla vill identifiera sig med vinnare och glömma alla förlusterna som varit. Det är naturligt.
Samtidigt vet jag också att det finns en annan sida.
Det kanske låter förmätet, men jag har aldrig blivit uppringd av så många hockeymänniskor runt om i Sverige som jag har blivit det senaste halvåret. Folk som har stora Mif-hjärtan, är inne i branschen och har ingångar rätt in i omklädningsrummen i elitserien och allsvenskan. Frågan är ofta ”hur kan det här få fortsätta? Du har rätt.”
Jag har pratar regelbundet med flera personer runt klubben och en del säger ungefär så här: ”det du skriver är ibland ingen rolig läsning, men det värsta är att det stämmer”.
Jag utger mig inte för att prenumerera på sanningen, inte på något sätt, men jag försöker endast ge er den sammanfogande bilden av som händer i klubben. Och det tänker jag fortsätta med. Ska vi vara ärliga får ni även det lättsmälta materialet.
PS. Min meljadress finns här bredvid. Att skicka ett mejl kan vara ett sätt att föra en djupare diskussion. Jag lovar i möjligaste mån att svara på alla. DS.

