Bowlingtoner med dragspel
När säsongen summeras är inte omöjligt att Redhawks återkommer till matchen mot Almtuna den 5 oktober. Kanske kan det vara kampen som vände säsongen. 2–1 på bortaplan innebar tre flodhästtunga poäng.
Vi får se.
En sak är emellertid säker: hade Malmö Redhawks förlorat kunde det ha varit nederlaget som definitivt krossade självförtroendet.
För Redhawks skapade tillräckligt för att vinna – som det numera brukar heta på tränarspråk.
Men det blev ingen bitter förlust, istället en seger med en liten marginal, men ändå en seger.
En seger som kan betyda hur mycket som helst för ett lag på väg ur ett kramptillstånd.
De fem backarna (sent återbud från Stefan Lassen) fick oceaner med istid.
Och kunde flyta ovanpå ändå.
Dessutom vågade Redhawks checka högre. Låt vara att Almtuna förmodligen var det sämsta motståndet hittills, men någonstans måste man börja.
Visst blev laget ibland utsträckt som Astor Piazollas tangodragspel, men tonerna var ändå ljuvare för Redhawks än tidigare.
Vem stack ut mest?
Jag svarar som Lars Lagerbäck: hela laget.
Äsch, men lite så. Kollektivismen segrade.
Men Jens Olsson agerade med stor pondus och hade tvättat bort lite av sitt övermod. RJ Anderson spräckte målnollan och var offensivare än tidigare.
Bland forwards var det hårt jobb, från Tomas Kollars slit i boxplay till Sebastian Meijers tvåvägsspel, men också lovvärd kreativet hos Frederik Storm och bitvis André Burakovsky.
Nåja, tillbaka till verkligheten. En viktig seger för Redhawks – mot ett mediokert Almtuna.
Och den här segern är värd tre poäng, men inte mer om det inte blir vinst mot Bofors på onsdag.
Det är lite som bowling. En spärr eller strike måste följas av en ny spärr eller strike.
Läs mer om matchen här. Tim Heed? Läs mer här.
