Nu gick allt i turbotempo.

Det var julafton och andarna köade upp utanför omklädningsrummet och rasslade med revbensspjällen. Det kändes inte helt softish. Jag som alltid fått en kick av uppmärksamhet hade börjat bli folkskygg. Jag gillade inte att ha för många spöken omkring mig.

Men de här killarna var grymma.

Först visade mig den nuvarande julens ande en fet Ferrari Xmas med smörsmorda medar och 360 renar framför huven.

”Den här är din”, sa han.

Sedan visade de framtida jularnas ande mig en brandgul plastpulka från Rusta.

”Den här blir din om du fortsätter sura och strejka”, sa han.

Plötsligt kände jag hur mycket julen betydde för mig.

”God jul!”, ropade jag, ”God jul, God jul, God jul…”

Norra hemisfärens giftigaste Target-Tomte var back in business.

Backad av en av Nordpolens hårdaste säckbärare, Matte Razzia, dunkade jag till direkt. Pang bara, rakt ner i en skorsten som inte sotats sedan julen 2006. Jag var helt fokuserad, bara säck och aska, och såg som i trans paketet med servettringar i japanskt päronträ glida in under granen. Perfekt placerat. En skön känsla.

Dagen efter ordnade jag värsta after work-partyt hemma hos mig. Jag och El-Lena hade lagt upp trettio ishavslaxar för drömigloon i äkta rosa valrosstuggad Nordpolsis precis på kanten av ett av de smältande flaken.

Matte hade skallat några isbjörnar och till dem serverade jag tomtebrus. Alla var där. Farsan, morsan, mina homies från Hygget,  ”Hakan” Julholt och alla hans väljare (de hade delat taxi), Fido Ravioli, Nucky Julson, Karl Ove Julenisse,  flickorna från TV 2, Ville Vessla och stora nysilverligan, Adolphson & Falk, Björn Granelid, Rudolf med röda mulen och Tingeling. Pip hade jag hängt upp i granen.

Jag tog med mig några av mina gamla polare på en rundvandring i huset. Alla var eniga:

”Grymt, häftigt, cool kåk” sa de.” Men vad är det där för  äckliga skägg? Hur kan du ha sånt skit på väggen?

Jag hade hängt upp två gamla gulnade lösskägg i hallen.

”Idioter”, sa jag. ”Det är ju de där skäggen som har betalat för alltihop”.

”Wow”, sa de, ”Tomten är Tomten. Så är det bara”.

Vi skulle träna skorstensangöring i ett villaområde ute vid Berings sund, men Pip Pepparkaka hade fått mig att tappa tron på julen.

Jag satt kvar i min igloo och lirade Playstation. Utanför väntade släden fullastad med paket. Renarna var redan dopade och alla nissarna visslade och sjöng. ”You better hurry up, tomorrow’s christmas eve!”

Jag sniffade. Det doftade pepparkaka bakom min rygg.

”Du får fikon, Pip”, sa jag. ”Det blir inga fler klapputdelningar för mig.”

”Jag är inte Pip”, sa en spetig typ med pipig röst. ”Jag är de förflutna jularnas ande och nu ska du får se en fett fräck bild. Kolla din Iphone”.

Jag checkade mina mms och fick värsta chocken. Hygget. Fullt av smånissar som lackade ur och käkade kottar.

”Holy Shit”, sa jag. ”Här är jag barnfödd och uppvuxen”.

Bakom en gran stod min gamle tränare Big Dickens och stekte gröt med bunsenbrännare. Borta vid shoppingstubben gick ”Jag drömmer om en jul hemma” på repeat.

Jag kände hur en tår först frös till is och sedan smälte i ögonvrån.

Jag var trött på skiten. Trött på Pip Pepparkakas förnumstigheter. Trött på hoande och rimmande. På allt det förljugna. Bjällerklangs-ringsignaler och kommers. Julmust i oktober!

Jag hade tappat tron på julen helt enkelt.

En kväll låg jag vaken i vår king size-krubba och gnagde på griljerade revben och grubblade så att jag höll på att bli tokig. Jag satte på en gammal tolva med Marley Marl, raplegenden vi alltid lyssnade på hemma på hygget. Och det var då det hände. Plötsligt var det som om Marley Marl själv stod där framför mig. Som ett spöke i Kangolluva och hoodie. Ansiktet gnistrande som en julstjärna. ”Bust a move, let’s play a little Simon Says”, mullrade han.

Jag blev förstelnad, fastfrusen som ett barn som slickat på en lyktstolpe.

”Yo”, sa rapspöket. ”Tre stjärngossar kommer att hemsöka dig”.

”Humbug” fnyste jag.

”Den första kommer redan imorgon, skriv upp det i din iCal.”

”Humbug!”

Och det var allt jag fick fram innan han var borta.

Sedan kollade jag en stund på ”Grinchen” med Jim Carrey. Grym rulle!

Julklappsfabrikens boss var hård, stjärnorna klistrade och limmade.

Ingen maskade på verkstans gård, ingen kaxade och stimmade.

”Här har vi luvorna på huvudet. Vi är fabricantes. Här jobbar vi. Vi är vanliga tomtar ”, sa Pip Pepparkaka.

Det lät kanske inte så märkvärdigt. Men jag låg ändå vaken i min och El-Lenas igloo och grubblade över en underlig gåta, förde handen genom skägg och hår. Va fan, jag hade ju nyss vunnit ännu en scudetta, men nu behandlades jag som en junior-nisse. Nej jag fattade inte detta. Den gåtan var alltför svår.

Trodde Pip att jag var för het för Nordpolen? Saffransbullshit, allt pepparkakstugg hade gjort mig snäll som värsta Tjuren Ferdinand.

Men kom ihåg, jag glömmer aldrig ett fjäderfä.

En dag dök det upp två Kalle Ankor från Tomtebladet. Det var Fido som fixat det. Han tycke det var dags att glömma löpen och ge bladet chansen att vifta på svansen. ”Laul sin tomte känner. Låt oss bli goda vänner”, kvackade ankorna.

”Fuck you”, sa jag. ”På hygget hade ni plockats för länge sen”.

”Packa din säck”, sa Fido Ravioli. ”Det är klart”.

”Vadå klart?”

”Du ska till Nordpolen.”

Nordpolen. Självaste pärleporten för varenda fjunig smånisse på klotet. Världens grötskål. Stjärnan i granen. Det var det här vi drömde om när vi sprang runt på hygget, slirade runt rotvältorna på våra fantasislädar, gled nedför våra fantasiskorstenar och hoade mot talltopparna så att kanelen pudrade ur munnen.

Att få slänga säck och smälta vax med Prinsessi, Carlos Fulål och David Vi-i-villa. Att få rulla fikonbollar med den store Pip Pepparkaka. Jag kände det som att allt var fulländat.

Jag landade på Nordpolen i Pips privatsläde och möttes av ett helt ishav av hysteriska fans. Det var nissar och älvor och pingviner och lyktgubbar. Det var Tomtemania. Det var kaos.

”Visca Tomten!”, skrek de.

”Visca el Pol Nord!”, skrek jag.

Och så kysste jag den röda luvan med det speciella vita bandet med den berömda devisen: ”Mes que un taller tomtico!”. Mer än en tomteverkstad.

Det var en saga, och jag var Tomten.

Jag hade just kört ett träningspass i säckgymmet på Santa Village när jag fick höra att några civil-ainas från Vinterpol parkerat sina snöskotrar utanför min dörr.

Jag fattade vad det handlade om. Det var Nucky Julson och hans jävla bilder.

Och visst, de skulle göra husrannsakan. Letade efter ett foto som visade hur Nucky bytte julklappar med Frosty the Snowman.

Jag släppte in dem och de gick rakt på kassaskåpet där mina polare brukade hänga in sina Canada Goose-jackor.

”Vad är det där?”, sa snutarna.

”En garderob”, sa jag.

”Öppna den”, sa de.

Det gjorde jag. Dörren gled upp och där inne satt en liten tomte. Han hade spetsig näsa. Nedanför den röda kolten såg man ett par välpressade, lömska cheviotbyxor samt ett par spetsiga skor.

Ville Vessla!

”Värsta stölden. Direktcitat från `Ture Sventon i Stockholm´”, skrockade en av snutarna.

Fan, tänkte jag, man ska passa sig för spökskrivare med intertextuella böjelser.

Det var kaos i Rovaniemi. Nucky Julson satt i skiten.

Någon gangsternisse hade gått till tidningarna med bilder. De föreställde Nucky när han satt på någon skum sylta och tittade på två lodjur som låg i en soffa och… ja, jag vill inte ens beskriva det. Det var nasty grejor.

Nucky var helt knas. Han kallade upp mig på kontoret. La bilderna på skrivbordet och skrek:

”Tomten, ser du? De försöker sätta dit mig!”

Han slet sig i skägget. Tände ett nytt tomtebloss på det gamla.

”De har mixtrat med bilderna”, sa han. ”De där lodjuren är inklippta. Det ser ju vem som helst. De har ju för fan vinterpäls mitt i sommaren.”

Nucky var helt förstörd. Jag hade aldrig sett honom så. Jag gillade ju honom. Okej, han är kanske inte killen som stannar släden för rött, men han var skön att snacka med. Han hade makt och han fick saker gjorda.

”Det är lugnt”, sa jag. ”Du klarar dig. Sån här skit stänker bara tillbaks på den som kastar det.”

Men jag fattade ju. Det var inte bra. Nucky var på väg att falla, och Tomteland skulle dras ner med honom.

Rovaniemi var tomtetokigt. Stan hade två topptomteland som låg i luvan på varandra. Helt galet, liksom.

Men det fanns problem: minimalismen!

I Gazetta dello Santa stod det att allt fler julfirare bara ville ha det vitt och fräscht hemma och dissade tomtar med röda outfits. Folk trodde inte på oss längre. Tyckte inte vi var nåt att hänga i granen.

Men som jag lärt mig på Hygget. Du frågar inte efter respekt. Du tar den.

Jag sökte upp Santa Holdings boss Nucky Julson i hans saunasvit på Vaattunki Timmerherresäte.

”Nucky”, sa jag. ”Du måste ta det lugnt med bonusarna. Inte ens småpysslingarna tror på oss. Ändå får vi mandel i gröten. Nissarna blir mätta, taggar av, lämnar över till Kalle Moraeus. Fimpa mandeln! Capisce!”

Han fattade. Det blev lättyoghurt i fortsättningen. Grabbarna blängde. Jag struntade i det.

Keramiktomtarna och Jenny Nyström-bonaderna skulle in hos varenda jävla arkitekt och mediamupp i Bromma och Limhamn.

Jag skulle föra det fetröda julpyntet framåt till seger. Jag var vinnarmonstret.

Det var sista veckan innan jul. Säsongen peakade. Listan över årets mest sökta namn på Glöggle kom. Jag toppade före superstars som Björn Granelid och den där fotbollssnubben från Malmö.

Jag åkte hem och hälsade på morsan på kalhygget och vann en rökt ål i landhockeyföreningens jultombola. Jag testade pressylta i ICA-kuriren. Jag skrev julklappsrim i Vakna med The Voice.

Jag var till och med med i ”Så mycket bättre”. Det var jag, Eric Slääde, Kristyr Sjögren, Hosianna Book, Eric Amaryllis och Björn Skinka. Vi käkade ris à la Malta och gafflade. Hur kul som helst.  Jag hoade mig igenom ”Bereden väg för mellandagsrean” så att klockorna klämtade. Jag gjorde Eric Släädes ”Popjular” med lutfiskkomp. Min version av Eric Amaryllis ”Om saftglöggen ska fram” var den mest spelade låten på Knäckify den julen.

Allt var lugnt. Det var julefrid och mumma för hela vanten. Och så här i efterhand förstår jag ju att det var lugnet före snöstormen.

För samtidigt i Rovaniemi började det dra ihop sig till bråk…

Rovaniemi var grymt. Lorditorget och Sampokeskus Shopping Center! Nordkalotten var cool. Men överallt annars var det problem. Alla snackade om den feta julkrisen. En massa lakritstomtar i Grekland och Italien hade i åratal delat ut julklappar utan att ha täckning i verkstan. Räknenissarna ylade om att varenda julmarknad var hotad och kulturtomtarna mumlade något om det här kunde innebära döden för tomtetanken.

Och samtidigt var det något skit med vädret, det stormade så sjukt mycket att renarna inte kunde landa på taken. Kidsen riskerade att bli blåsta på sina klappar.

Tomtevärlden hade inte varit så uppfuckad sen de stora anti-juldemonstrationerna 1968.

Det var då Paggan, en oldboy i ”Hakan” Julholts slädteam, offrade sig. Han auktionerade ut sitt skägg, strå för strå. Samtidigt låste tre aktivistnissar in sig i ett hus på Gustaf Adolfs torg i Göteborg och lovade att bara käka knäck och lyssna på Absolute Christmas i tio dygn.

Det var värsta lättnaden. Julen, och världen, var räddad.