Publicerad den 14 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
Jag levde min dröm på Tomteland i Rovaniemi. Jag var kung över Polcirkeln. Vuxna män ville sitta i mitt knä.
Jag har ofta tänkt på det där. Vad hade det blivit av mig om jag inte haft min talang? Det hade antagligen gått åt helvete. Jag har sett det hos så många av smånissarna jag växte upp med. Hur de hamnat allt längre ner i skiten. Gjort allt för the big bucks. Startat privata äldreboenden. Börjat hustla med den kommunala skolpengen.
Rovaniemi var en annan värld, och ändå tog jag liksom med mig kalhygget dit.
En gång kom en gammal kompis över. Han var shysst men hade aldrig lyckats ta sig bort från kalhygget. Jobbade på finanslåneinstitut och så.
Vi gick på SantaPark, satt i isbaren och körde brunkålsshots. Då började min polare tjata:
”Tomten, får jag din säck?”.
”Vadårå”
”Ge mig den bara!”
När jag kom hem den natten hittade jag säcken. Full med Fontanini märkes-krubbor han korpat från SantaPark.
Ni fattar, jag hade inte alltid det mest seriösa sällskapet.
Kommentering avstängd
Publicerad den 13 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
Jag var en typisk jävla kalhyggestomte med Personalized Santa Velvet Stockings från Bronners Christmas Wonderland. Den stilen. Jag var definitivt inget för henne.
Hon liknade inte de andra tomte-älvorna. De hade blonderat hår och silikonpumpade vingar och hette alla Tingeling. Men den här tjejen… hon var inte bara snygg, hon körde en fetsvart cabbad kälke också. Wow, liksom.
Vi sågs första gången på Lucia. Jag skulle just plocka några russin ur lussetåget när hon kom susande på sin kälke.
”Hey, vad har vi här? ” skrockade jag.
”Dom kallar mig El-Lena”, sa hon.
Då var det som om det gick en stöt igenom mig och allt svartnade.
När jag vaknade upp stod hon lutad över mig med en elpistol i ena handen och en pappersbunt i den andra.
”Hört talas om Scumtomte-manifestet?”, väste hon. ”Om du visste hur trött jag är på tomtegubbar som slår i glasen och antastar minderåriga”.
”Bli min ledning och mitt ljus, du evil super bitch de luxe”, stönade jag. ”Följ med mig till Rovaniemi.”
Kommentering avstängd
Publicerad den 12 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
Okej, jag är kanske inte Guds bästa barn.
Det är ju Jesus.
Men efter honom är det nog jag.
Det hade lossnat för mig i Lübeck. Julmarknaden slog besöksrekord. Det snöade redan till första advent och efter att jag klappat fjorton skolklasser med marsipantoppade åttaåringar på självaste lille julafton var jag big star. Jag fick pris för årets dopp i grytan. Det var mitt fejs på varenda julkort i hela Schleswig-Holstein.
Det var dags för mig att dra vidare.
Min agent, Fido Ravioli, fixade och trixade som han alltid gör. Han är skön Fido. Han är en sån där typ som vet hur man får kickback på en affär. Han var köttbullsrullare i Härnösand innan han blev något. Nu käkar han gravlax med världens mäktigaste tomtar. Badar i långkål. Bara glider in i presidentsviter och lägger näverskorna på bordet.
Nu spelade han ut våra allra bästa kort. Spader sju, klöver knekt, hjärter kung. Hela näven.
En kväll ringde han: ”Du grabben, det är fixat. Du ska lira med de riktigt stora tomtarna nu. Du är klar för Tomteland i Rovaniemi.”
Kommentering avstängd
Publicerad den 11 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
Johann Gruff, Haupttomten på Lübecks julmarknad, hade åsikter om min stil.
”Schweden-Nisse”, suckade han, ”du bist ein zu kaxig Weihnachtsstolle.”
Jag fattade inte vad han var ute efter, men skit samma, det var bara att kötta på trots att jag mest fick sitta bakom glühweinståndet och vika säckar åt Gruffs gullegrisar.
”Hakan” Julholt, min vän, hade också problem. Han var ingen diplomat precis, han var en sån som jag eller till och med värre. Skulle alltid säga en jävla massa sanningens ord och sen blev det trubbel big time.
”Hakan” hade fått för sig att han var född vänsterytter. Det gjorde Gruff vansinnig.
”Nein, nein”, skrek han ”bitte, du muss ho-hoa in die mitte, die mitte bitte!”
Vadå hohoa i mitten? Där fanns ju redan Renfält, en rätt arrogant men taktiskt skicklig tomte, som delat ut paket ända sedan han var en liten kotte.
Renfält ville alltid synas och leda. Det ville jag också. Så en kväll ryckte jag helt enkelt säcken från honom och tog över paketutdelning.
Dagen därpå hade Lübecker Abendblatt rubriken: ”Skäms, Tomten!”. Sedan dess har jag inte snackat med dem.
Kommentering avstängd
Publicerad den 10 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
Jag drog alltså till Lübeck. Jag var Skandinaviens dyraste tomtevärvning genom tiderna. Jag hade kostat mer än fucking John Karrysill, en skägglös norsk tomte som jag hade haft en biff med redan på nissestadiet. ”Det John Karrysill gör med en apelsin gör jag med en kryddnejlika”, hade jag sagt. Journalisterna älskade det där.
Men det var inget hi life i Lübeck den första tiden. Jag bodde i en gammal fågelholk ute vid Weissenhäuser Strand. Sov i en gungstol utan medar och levde på currywurst och Nutella. Satt uppe på nätterna och spelade ”Vår julskinka har rymt” med Sven Melander på repeat och ringde hem till morsan och tjatade om att hon skulle skicka ner mer saftsoppa.
Det var misär. Men det var då jag kom att tänka på tomten med muchen som jag träffat första dan i Lübeck. Hakan Julholt. Han var shysst. Jag ringde honom direkt.
”Hakan, det är kris”, sa jag. ”Jag har inte ens senapssill hemma. Kan jag få bo hos dig?”
”Självklart”, sa han. ”Kom hit på en gång. Vi kan bli julbos. Och du behöver inte bry dig om hyran.”
Kommentering avstängd
Publicerad den 9 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
En dag strax före adventspremiären ropade bossen för Tomteland, Frasse Delikatesskorg, in mig till sitt kontor.
”Hey, mannen”, sa han, ”är du busy?”
”Det är lugnt, boss!”, sa jag och torkade bort schackrutig färg från fingrarna innan vi gjorde high five.
”De är här nu”, sa han, ”agenterna från julmarknaden i Lübeck. Du ska bli utlandsproffs.”
”Cool”, sa jag.
”Toll”, sa han, ”i Tyskland heter det toll”.
”Whatever”, sa jag.
”Du får fyra tallrikar risgrynsgröt i månaden och en portion Sauerkraut mit Omas Speck på julafton. Och en röd snowracer.”
”Supertoll”, sa jag, för jag var från hygget och fattade inte att Frasse bara tänkte på Tomteland och hade sålt mig till de tyska kostymnissarna för 85 kartonger guldfärgat glitter.
Den första tiden i Lübeck var tuff. Jag brummade ”Yo, yo, finns här några snälla kids”, som jag brukade, men blev utbuad.
Som tur var fanns det en annan ny tomte som jag kunde hänga med. Han var übertoll och nobbade skägget, körde bara med musche. Så vi kallade honom ”Hakan”. Hakan Julholt.
Kommentering avstängd
Publicerad den 8 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
Vad visste vi om världen egentligen? Och vad visste världen om oss?
Alla snackade skit om kalhygget. De sa att det bara var problem. Att det var ghetto. Att vi var gangsters. De visste ingenting.
Men en dag kom en smurf från huvudstan till hygget. Hon var minister av något slag. Knappt två stövlar hög. Vilket ufo. Hon knallade runt där på Survedsplan i tio minuter, kollade in ett par välta unggranar och nerpissade myrstackar. Såg skitskraj ut. Sa ”folk skulle inte bo här om de inte trivdes”, och så upp på skotern och iväg igen i hundra knyck.
Kvar stod vi nissar och glodde. Vad fan var det där, liksom. Så spottade vi i mossan och fortsatte krusa presentband som om inget hänt. Och det hade det ju inte heller.
Det blev mörkt. Någons morsa skrek från en jordkula: ”Gröten är klar, kom in nu”. Vi hängde tomtebloss i granarna och fortsatte skriva etiketter tills fingrarna blev blå. Det var småpysslare av alla slag och ingen var sämre än någon annan.
Jag var kvar längst av alla. Satt i månskenet och täljde vaxstämplar när alla andra gått hem. Det var en helt vanlig kväll i skogen.
Kommentering avstängd
Publicerad den 7 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
Det var bara några kilometer från kalhygget till Tomteakademin, men det var en annan värld. En massa räknenissar och pysslingbrats från de fina stugbyarna som drack Zeunerts fatlagrade julmust och kammade lösskäggen bakåt med glycerin.
Jag gav fan i dem, men en av svennetomtarna var sjukt irriterande. Han hette Karl-Bertil Julsson. Hans farsa ägde ett megavaruhus inne i Mora. Ändå snackade tönten hela tiden skit om att ”ta från de rika och ge åt det fattiga”.
Fine, sa jag, du är rik, jag är fattig, ge hit din BMX-släde. Så kan man inte göra, sa han. Då lackade jag ur big time och paketerade honom i midnattsblått julklappspapper.
Dagen därpå gick hans idiot till farsa runt med en lista. Skogstomten måste bort från akademin, stod det och alla möjliga figurer skrev under.
Tomtetränaren satte mig på paketsortering i ett halvår. Jag kokade som en bomb.
Men när jag fick höra att Karl-Bertil fått Guldluvan, priset till årets bästa juniortomte, la jag bara upp ett smajl och sa: ”Jag behöver ingen Guldluva för att vara nummer ett”.
Kommentering avstängd
Publicerad den 6 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
Jag var tillbaka efter den hemska vintern i Malmö och det började lossna för mig med träningen. Jag hade kommit in på tomteakademin och körde hårt. Säckvikning och tejpteknik, skorstenshasning och presentbandskrusning.
Samtidigt kom mitt förflutna hela tiden ikapp mig.
Det var många överklassnissar på akademin. Nystrykta typer med trimmat skägg och handsydda luvor med pälskant av fjällhare. Och de ville ha bort mig. De såg mig väl som ett hot.
En dag ringde Anders Vättström. Han var en slirig vätte från urskogen. Vi var ju gamla kompisar och han var shysst, men han hade inte riktigt alla barr på grenen om man säger så.
”Jag fixar det här”, sa Vättström. ”Du kommer inte ha några problem med de där trädgårdstomtarna mer.”
Och så ringde han något gammalt troll han lärt känna på fel sida träsket. Du vet, en sådan där typ som gör lutfisk av vilken gammelgädda som helst.
”Fine”, sa jag. ”Gör din grej. Men blanda inte in mig.”
Jag fattade ju att jag inte kunde hålla på med den skiten längre.
Och så vände jag på ett blad och gick vidare.
Kommentering avstängd
Publicerad den 5 december 2011 klockan 06:00 av Sydsvenskans kulturredaktion
En jul fick farsan ett påhugg i Malmö. Det var en stor grej för honom.
Jag fattade det inte då, men farsan var sjukt trött på att sitta i en stubbe och tälja smörknivar. Han hade drömt om ett annat tomteliv. Det var därför han drack för mycket julmust och fick blodsocker som en dopad ekorre. När han blev låg satte han på sig hörlurarna och lyssnade på ”Süss singt der Engelchor” med Wenche Myhre i flera timmar. Han var skogstokig i Wenche Myhre.
Nu hade farsan till sist ändå fått ett break: ett vikariat som varuhustomte. Syrran och jag liftade ner till Malmö med en långtradarsläde för att hälsa på honom. Det jag såg då går aldrig ur mig.
Där satt farsan och skämdes i en töntig vit maskeradkostym, som en Tomte-Elvis. Och i knät hade han en bortskämd liten skitunge som tjafsade om att den riktiga tomten har r ö d a kläder.
Någon reklamnisse hade bestämt att ”White Christmas” var årets pryl i varuhuset.
Det var i den stunden jag bestämde mig. Jag skulle bli super-tomten. Mina memoarer skulle köras ut i affärerna med fucking hjullastare.
Kommentering avstängd
