Hej då!

När jag för 1,5 år sedan skrev mitt första inlägg på den här bloggen, var världen lite annorlunda. Eller tja, världen ändras ju alltid, så det är väl kanske inget att förvånas över. Men om man tittar på det ämne som jag har bevakat, så har v-ä-l-d-i-g-t mycket skett sedan hösten 2007.

Framförallt, skulle jag säga, när det gäller traditionella medier.

Hösten 2007 var ”sociala medier” fortfarande ett nytt begrepp för de flesta. Jag var själv med om ett flertal diskussioner med tidningar som gällde om det överhuvudtaget gick att trycka ett sådant ord. Fanns det inga alternativ?

I dag twittrar chefredaktörerna och deras redaktioner har så smått börjat att förstå att de faktiskt är tvingade att släppa in läsarna i informationsloopen.

Tvåvägskommunikationen är här på allvar. Alla medier håller på något sätt på att bli sociala.

Men medan vi varje dag ser nya tecken på hur samhället förändras som en följd av detta, återstår faktiskt frågan hur vi som människor påverkas av utvecklingen – och vilken kultur vi skapar.

Det här är mitt sista inlägg på den här bloggen.

Anledningen är att jag har fått en unik möjlighet att gräva djupare i just denna fråga. Sociala medier spelar en viktigare roll i samhället än någonsin. Vad det får för betydelse tänker jag ta reda på.

Jag vill passa på att tacka för all er hjälp. Utan era kommentarer, länkar, korrigeringar, tips, motsägelser och medhåll, burop och hurrarop – ja, utan er uppmuntran och ert engagemang hade varken jag eller den här bloggen blivit särskilt mycket klokare.

Nu skapade vi något väldigt speciellt tillsammans och det som egentligen bara var ett litet test utvecklades till en fantastiskt rolig och betydelsefull upplevelse – och jag tror inte att ni anar hur tacksam jag är för de här 1,5 åren som jag har fått dela med er.

Alla mina vinkningar går alltså ut till er som frikostigt har tagit av er tid för att diskutera de här frågorna med mig. Vill ni fortsätta att vara en del av det samtalet kommer INGEN att bli gladare än jag. Från och med i dag skriver jag här.

Återigen: tack – ni är bäst!

Det finns 17 Kommentarer »

Trollmors vaggvisa

Eftersom jag själv har jobbat som debattredaktör vet jag vilken lockelse det ligger i att publicera texter av kända människor som som garanterat kommer att skapa en massa bråk.

På ett sätt kan man säga att en tumregel är: ju dummare, desto bättre (eftersom en kontroversiell text skapar mer liv) – men någonstans går ju samtidigt en gräns där åsikterna slår tillbaka på den tidning och den redaktör som har publicerat texten.

På internet kallas personer som bara håller låda för att skapa oreda för troll, men det är, som alla inser, inte särskilt svårt att hitta ett flertal kända papperstroll i spalterna. Vissa återanvänds dessutom flitigt av tidningarna, eftersom de lyckats hitta ett läge där de kan trolla för fullt, samtidigt som de ger sken av att föra en seriös debatt. Det är naturligtvis imponerande. Själv har jag aldrig förstått hur de ror i land det.

Trollpublicering är alltså rätt knepig. Alla inblandade vet om det. För vilket ansvar har man som redaktör?

Jag kom så klart att tänka på det här när jag läste den senaste krönikan av Liza Marklund i Expressen. Marklund, som försöker dra ännu en vända på sitt göra-rätt-för-sig/gammal-hederlig-moral-trolleri, råkade dock tämligen snabbt i problem efter publicering. Det fanns nämligen folk som var beredda att kolla uppgifterna i texten.

Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att det inte hade varit svårt att hitta ett band eller en artist som verkligen hade spridits i stor omfattning. Men mitt problem handlar inte så mycket om Marklunds fakta som med den här sortens texter generellt och den roll de spelar i mediedebatten.

Nöjesindustrin har – genom att satsa tid och pengar på kraftfull lobbyarbete– ett stort ansvar för de tokiga lagar som har förts fram den senaste tiden. Men inte en enda gång har man sett någon av branschens representanter i en debatt som handlar om samhället. I en sfär där pengar är allt som räknas, är det också bara pengar folk har framför ögonen. Till vilket pris som helst, skulle man kunna säga.

Men så där är det inte med journalistiken. Ändå är det kanske dags att fråga sig vilket ansvar journalistiken har för att gång på gång välja att agna kroken med ett enkelt och lättillgängligt trollbete istället för att på allvar intressera sig för en mer komplicerad samhällsdebatt.

”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”, citerar Marklund sin kompis Johan i en av de mest häpnadsväckande meningar som publicerats i en svensk tidning på den här sidan Jan Myrdal.

Men, nej, det är inte Expressen eller Marklund som är de egentliga måltavlorna för den här texten. Däremot tror jag att det är dags att vi journalister som ett kollektiv börjar att ta de här frågorna lite mer på allvar.

Integritets-, censur-, fildelnings- och övervakningsfrågor håller nämligen på allvar på att omforma samhället i väldigt snabb takt. Fortsätter utvecklingen blir den logiska slutstationen att anonymitet förbjuds.

Och då har vi ett annat samhälle än vi har i dag.

Ska vi i ett sådant läge – en yrkeskår som faktiskt ofta anser sig ha ett ”uppdrag” – ägna oss åt trollfiske för att nå största möjliga underhållningsdebattbråk eller ska vi satsa på djuplodande samhällsgranskning?

Svaret torde egentligen inte sitta särskilt långt inne.

Det finns 12 Kommentarer »

Att skriva sig synlig igen

Vad innebär det att känna en människa?

Är det att veta hur personen i fråga är på jobbet? Hur han eller hon uppträder i ett fritidssammanhang? Eller med familjen?

Hur många pusselbitar behöver vi för att lägga en bild som är begriplig?

Frågans komplexitet blir tydlig när man tittar på väldigt kända människor. Sådana som flitigt figurerar i medierna, många år i sträck.

Ta populära författare som exempel. De kan lämna efter sig travar med intervjuer i pressen och hyllmeter av litteratur, men det är ofta först när vi får tillträde till deras privata tankar – via till exempel dagböcker eller vänners berättelser – som vi får en känsla av att vi faktiskt kommer dem in på livet.

Jag har funderat en del på det här den senaste tiden, nu när det står utom allt tvivel att vi får en ny och bred social boom med Twitter. Visserligen har Twitter varit en framgång länge (så här skrev jag för två år sedan), men det verkar först vara nu som mikrobloggen har nått sin tipping point och börja att spridas under nästan virusaktiga former.

Nu finns ju plötsligt ALLA på Twitter. Och då menar jag inte bara sådana personer som man själv känner, plus ett gäng skådisar från Stockholm, utan även folk som ligger en bit utanför ens horisont, eller hur man nu ska uttrycka det, som till exempel den engelska drottningen.

När en halv värld nu gör samma sak, med eller utan medhjälpare och hovassistenter, blir ju huvudfrågan varför. Du har 140 tangenttryckningar på dig att berätta vad du gör just nu. Men om du gör detta om och om igen, dag efter dag, vecka efter vecka – vad skapar du i så fall med det?

En hel del, faktiskt. Bland annat en förändrad samtalskultur, som grundar sig på att du måste vara beredd på att kunna säga allt ansikte mot ansikte.

Paul Carr gör en strålande analys av detta mot bakgrund av en tragisk skidolycka som kom att involvera Twitter, och skriver i The Guardian:

As we cast our online social net wider and wider, so the odds increase that when a tragic event occurs, we’ll have a connection – no matter how small – to someone involved. And, as was made clear this week, these increased connections with our fellow human beings bring an increased sense of empathy when bad things happen to them. A small example: I Twittered a slightly tasteless joke about Leah Betts the other day and immediately felt horrible about it – not because I know anyone who knew her, but because, thanks to technology, I feel like I could do. She wasn’t just a face in a newspaper, she was a real human being – and that changes the rules.

Hans slutsats är:

Twitter is making us all care just a little bit more – and a little bit more genuinely – about strangers, and that can only be a good thing.

Själv tror jag dessutom att Twitter och liknande tjänster bidrar till att vi lär känna alla de andra små märkliga sidorna, alla de där nyckerna och egenheterna som gör en människa hel – och som vi faktiskt behöver för att kunna förstå varandra på djupet, bortom våra jobbpersonligheter.

140 tangenttryckningar och ett smatter av enformiga statusuppdateringar som ”Läser en bok”, ”Vattnar blommorna” eller ”Matar katten” kan så klart lätt läsas som tecken på en ytlig kommunikation, men i själva verket kan det vara fråga om motsatsen.

För i grund och botten är djup, förståelse och kunskap om människor inte en fråga om teckenmängd, utan om vilken tid man är villig att lägga på att följa en person. Och ju fler människor vi följer över en längre period, desto större blir vår förståelse för dem. Och kanske även för oss själva, vem vet?

Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att tjänster som Twitter fyller ett ganska djupt behov hos oss. Det moderna livet har ju gjort det möjligt att leva i tystnad. Att leva osedd. Att leva utan tvåvägskommunikation.

Vem har inte bott i ett hyreshus där ingen hälsar? Där man inte haft en ANING om vilka de andra människorna är? Ställ dig frågan hur det hade påverkat din relation med grannarna om du haft möjlighet att följa deras Twitteruppdateringar.

En av sakerna som de sociala medierna gör, är att ta tillbaka en liten del av den där alienationskakan. Vi skriver oss synliga igen och smular sakta sönder det land där man väntar tills grannen gått in i hissen innan man själv öppnar sin ytterdörr. Antagligen blir vi lite helare på köpet och får en aning mer svärta i våra konturer.

Och det är bara att hålla med Paul Carr: det kan faktiskt inte skada.

Det finns 3 Kommentarer »

Ett gräsrotsproblem

Det är lite ironiskt, men Dagens Nyheter visar sig gång på gång vara en viktig motor för FRA-motståndet.

Kanske är det helt naturligt. För det är ju så med kampvilja, att hur mycket man än drivs av en övertygelse, så falnar glöden då och då. Man måste få lov att pausa lite, helt enkelt. Vila upp sig.

Sedan behöver man något som får en att vilja börja om igen.

Och det kan ju vara kaffet på morgonen. Ljuset när man drar upp gardinerna. En bra låt på hög volym. Eller Dagens Nyheter.

När DN:s ledarsida i juni förra året gav ett lite nosigt svar på ett nosigt mail om mediernas tystnad i FRA-frågan, exploderade den politiska bloggosfären. Poff!

Samma sak händer nu, när tidningen på nyhetsplats utmålar FRA-motståndet som ett resultat av strateger och pr-byråer – och därefter följer upp det hela med en ledare som försöker strö legitimitet över nyhetsartikelns historieskrivning. Poff!

Journalistiskt rör det sig om en minst sagt djärv vinkling, åtminstone om man vill tala i termer av trovärdighet, vilket Affärsvärldens Per Agerman noterar.

Hittills har DN-artikeln fått tre konsekvenser:

1) FRA-motståndet har väckts till liv igen.

2) Diskussionen om gammelmedia vs bloggar har fått nytt bränsle. Det brukar ju sägas att vinnaren skriver historien. Det speciella med dagens utveckling är att det inte längre behöver vara så. Nu kan alla förmedla sin egen version av sanningen.

3) FRA-debattens mest påpucklade politiker kastar in handduken. Efter att ha försökt använda DN:s text som bevis för att han var offer för en konspiration, verkar det som om Fredrick Federley nu slutar att diskutera FRA. Det är nog klokt. Fast det är lite unikt ändå med en politiker som sätter en stenhård agenda för vilka politiska diskussioner folk FÅR LOV att föra med honom. Om Ipred skriver han: ”Försök inte ens blanda in mig i den frågan”.

Finns det då inte några problem i den utveckling där gräsrötternas röster får allt större betydelse?

Jo, visst.

Men de ser inte riktigt ut som DN tänker sig dem. DN:s ledarsida tror uppenbarligen att ett gäng slipade pr-konsulter kan skapa sociala drev när och hur de vill. Jag skulle gärna vilja se den byrå som kan erbjuda sina kunder något sådant (och vad det i så fall står på deras fakturor).

Nej, dilemmat ligger inte i att gräsrotsrörelser skulle kunna skapas på beställning, utan att gräsrötternas röster kan utnyttjas när de väl gjort sig hörda.

East Bay Express skriver om ett fenomen som tidningen kallar Utpressning 2.0. Artikeln handlar om hur Yelp sägs erbjuda möjligheten att ta bort negativa recensioner från sin sajt – mot betalning.

Church of the Customer Blog (tack Pelle för länk!) skriver:

Yelp has successfully set many standards for democratized participation. It has cultivated a strong, tribe-like culture among passionate, hobbyist reviewers. If a local Yelp tribe falls in love with a local business, that can translate into significant dollars. Yelp is a word-of-mouth ecosystem, and it’s powerful.

Makt och pengar och fuffens har gått hand i hand genom hela historien. Det finns inga skäl att tro att det inte kommer att fortsätta på samma vis. När sociala medier nu blir tongivande för både opinion och konsumtion finns all anledning att hålla ett vakande öga över vilken filtrering som egentligen sker – och vem som är villig att betala för den.

Lärdomen av det här är hyfsat enkel. I slutändan garanteras sanningen bara av två saker: full yttrandefrihet och full transparens.

Det finns 11 Kommentarer »

Onsdag 25 februari

I dag röstar riksdagen igenom Ipred-lagen.

Det är en sorglig dag. Inte minst politiskt. För sällan har gapet mellan politiker och allmänhet varit så stort som det är i denna fråga.

Vi vet två saker – med säkerhet.

Den första är att fildelningen inte kommer att upphöra och att forskning visar att fler lagar inte har någon effekt på hur människor resonerar i frågan.

Den andra är att det enda möjliga sättet med vilket samhället kan kontrollera fildelningen är genom att skapa ett regelrätt och fullt utbyggt övervakningssamhälle.

Omröstningen startar klockan 16 i dag. Det är en politisk tragedi att makthavarna varken förstår sin tid eller sina väljare.

Det finns 48 Kommentarer »

Bokrea och bokpirater

När bokreakatalogen kom för en tid sedan, bläddrade jag som vanligt igenom den. Inte för att jag personligen tycker att den känns särskilt relevant längre – nej, snarare av gammal vana.

I år fastnade jag mycket riktigt heller inte för någon bok, utan för det erbjudande som Akademibokhandeln lockar med för att få mig till butiken.

”Nu tar vi bokrean ett steg längre. Du som väljer att fira hos oss får lite extra”, står det i katalogen.

Men om jag skulle ta på mig ytterkläderna, åka till stan, trängas med massor av människor och handla böcker som antagligen är lite dyrare än på nätet (i varje fall är de inte billigare), så borde jag väl kunna få något mer spännande än ”förhandsinformation om vårens heta titlar”.

Och, hallå, förhandsinformation?

Kan det kallas erbjudande?

Och, hallå, hallå, ”heta titlar” – vem använder ens sådana ord?

Därutöver får man visserligen ett ”värdepaket”, som bland annat kommer att innehålla en rabattkupong på Per Morbergs kommande kokbok, men förhandsinformationen nämns först, som om det var den stora grejen.

Erbjudandet framstår som exklusivt, endast de 100 000 första kunderna får ta del av informationen.

Sedan tar den slut, eller vadå?

Och om 200 000 personer hade köpt Per Morbergs bok med rabatt – hade verkligen förlaget förlorat något på det?

Bokbranschen befinner sig i ett märkligt mellanläge. Delar av den – försäljningen – är till stor del redan digital. Pratet, diskussionen och tipsandet håller också på att flytta online. Förändringen föder så klart lite knepiga konflikter mellan gamla och nya grenar, som är svåra att begripa för en utomstående.

Samtidigt kan man fråga sig varför ingenting händer med eböckerna. Det har ju talats om dem under så lång tid. Branschen verkar än så länge varken vilja lägga tid eller pengar på saken, utan pratar då hellre om oron för kommande fildelning när ämnet kommer på tal.

Det vill säga: NÄR eböckerna väl börjar sälja, kommer TROLIGEN bokbranschen att förlora pengar genom att böckerna sprids olagligt på internet.

Men kanske borde förlagen välja en annan strategi. Kanske borde de istället vara oroade över att eböckerna INTE sprids olagligt på internet

Tanken kastas fram av Bobbie Johnson i Guardian, som jämför med musikindustrin och menar att det enda som kommer att kunna skapa en äkta affärsutveckling kring eböckerna är att konsumenterna tvingar fram en förändring genom att överge pappersböckerna och istället läsa eböcker som de laddat ned via fildelningsnätverken.

Förlagen själva kommer – precis som skivindustrin – nämligen aldrig att göra något självmant:

”The real reason that the music industry came around to the idea of downloads wasn’t because they had a startling insight into the future, or even because Apple forced the issue by building a clever ecosystem around the iPod (it didn’t launch the iTunes store until 2003). It was because customers were choosing to pirate instead.

To put it less glibly, the publishing industry isn’t being forced to confront a radical shift in consumer behaviour caused by technology, because that scenario just is not happening. Customers aren’t forcing the issue by choosing to abandon books and read pirated text instead. And this means the problem isn’t there to be confronted.”

Men samtidigt lämnar dagens situation – där pappersböckerna regerar oinskränkt – utrymme för i stort sett vilka tankar som helst kring branschens framtidsutveckling. Allt är ju fortfarande möjligt!

Kan man till exempel tänka sig ett Spotify för eböcker? Och vilket samhälle skulle vi få med ett sådant verktyg i händerna?

Om detta (så mycket kunskap som möjligt i händerna på så många människor som möjligt) nu skulle kunna sägas vara ett mål från en demokratisk synvinkel, så är det väl en berättigad fråga hur vi når dit snabbast?

Genom ökad lagstiftning och mer övervakning?

Strängare straff?

Fällande domar i The Pirate Bay-rättegången?

Det skulle vara spännande att höra någon från bokbranschen fundera över ämnet. Själv tror jag att Bobbie Johnson har mer än en poäng i sitt resonemang.

Det finns 11 Kommentarer »

Problemet med ord

– Jag vet inte vad det är, men jag har ett stort problem med ord nu för tiden.

Av allt intressant som sades under Chris Andersons Sverigebesök för någon vecka sedan (se video av föreläsningen här), är det denna mening som fastnat hos mig.

Chris Anderson fick en fråga som gällde kvalitet, men kunde inte ens inleda en diskussion eftersom han kände att han inte längre kunde tolka begreppet.

För vad är kvalitet? Antagligen inte samma för dig som för mig. Antagligen inte samma sak för mig i olika stunder under en och samma dag. Frågan om vad till exempel journalistisk kvalitet är blir därför extremt svår att svara på.

Behöver vi en ny ordlista? En förklaring till alla de begreppsliga upplösningar vi nu ser omkring oss?

Tanken slog mig faktiskt, där jag satt på podiet och lyssnade. Jag skrev ner meningen ”Vi kanske måste prata mer om språk” på ett papper. Och har sedan dess dagligen sett tecken på att vi verkligen behöver en diskussion om ord.

För det är ju så mycket som befinner sig i förändring. Inte minst rör deltagarkulturen till det rejält för förståelsen hur saker och ting numera skapas. Att hierarkier inte längre behövs i samma utsträckning som innan har lagt grunden för många av de opinioner som skakat om oss den senaste tiden – ta bara FRA-debatten som exempel. Vem ledde den? Ingen? Alla? Några?

Så länge vi inte diskuterar denna förändring i termer av ord, kommer vi troligen också ständigt att hamna fel. Ta gårdagens mest citerade meningar från The Pirate Bay-rättegången som exempel.

Vem leder arbetet? undrar åklagare – och får det för honom förvånande svaret: ”Alla”.

Det där kommer de säkert att reda ut under rättegången. Men om inte alla vi andra lär oss att begripa hur kollaborativ kultur fungerar, kommer vi aldrig att kunna förstå vår samtid.

Kan vi då verkligen använda gamla ord för nya företeelser?

Rimligtvis borde orddiskussionen vara intressant för alla. Även de mest insatta.

För riktigt så enkelt som att ingen bestämmer är det inte. Det finns noder kring vilka debatten och de kollektiva besluten kretsar – och det finns en gruppdynamik som görs möjlig på grund av att vissa personer deltar i arbetet.

Helt frånkopplat från den juridiska frågan om The Pirate Bay är en diskussion om ord och kollektivism alltså fortfarande intressant. Vad gör vi med ord som ”ansvarig”, ”leda” och ”bestämma”? Hur kan vi omformulera betydelserna så att de passar?  Vilka andra ord som vi saknar i dag är det vi behöver?

Utan ord ser vi nämligen inte företeelserna, eftersom vi saknar ett språk att förklara dem med. Det är, åtminstone för tillfället, mitt eget största problem med ord.

Det finns 9 Kommentarer »

Googlegåtan

Vilken är egentligen skillnaden mellan The Pirate Bay och Google?

Frågan tål att ställas nu när den uppmärksammade rättegången inleds i Stockholms tingsrätt.

Många känner sig osäkra över svaret. Även jag. Bägge sajterna pekar ju då och då mot upphovsrättsligt skyddat material. Hur ska man ställa sig till det?

Kanske kan man bara blunda. Inte för att världen ser annorlunda ut när man öppnar ögonen igen, men man har i alla fall fått problemet ur vägen, för en stund.

Problemet?

Ja, för om jag nu har förstått den tekniska sidan av den här saken rätt, så sparar Google – till skillnad från The Pirate Bay – allt som man indexerar på sina servrar, vilket bland annat inkluderar en hel del bildmaterial som Google inte har upphovsrätt till.

Och det bör väl vara ett problem i dessa sammanhang.

– Men, hallå, det finns en stor skillnad när det gäller uppsåt, säger nu vissa.

Och det argumentet kan man ju köpa.

I alla fall för en stund.

Google har ju till exempel inget piratskepp som logga.

Samtidigt vill ju Google så klart indexera ALLT, eftersom det är företagets affärsidé. Men det innebär också att allt material som man kan hitta med hjälp av The Pirate Bay även går att finna med hjälp av Google.

För ett och ett halvt år sedan, fick Sten Warmland på polisens it-brottssektion Google-frågan av Daniel Goldberg på Computer Sweden, i samband med att det diskuterades att blockera The Pirate Bay på grund av misstankar att man kunde hitta barnpornografiskt material via sajten.

Han svarade så här:

”…det har inte varit aktuellt att spärra Google. Jag tror att det skulle vara betydligt mycket lättare att kommunicera med Google än med Pirate Bay. Bara där har du en skillnad. Men vad vi sen skulle kunna göra i ett sånt fall har jag svårt att säga just nu.”

Och här finns mycket riktigt en väsentlig skillnad. Det går faktiskt att plocka bort saker från Google. Genom att gå in på företagets ta-bort-sida, kan man som sajtinnehavare välja att inte komma med i Googles indexering.

Företaget frågar dock inte först. (Den roliga översättningen som förklarar varför lyder: ”Google anser att kvaliteten av dess webbsökningar är en extremt viktig prioritet. Därför slutar Google att indexa sidorna på din sajt endast efter förfrågan från sidornas webmaster. Denna policy är nödvändig för att försäkra att sidorna inte blir onödvändigt borttagna från vårt index.”)

Men om detta är den ena stora skillnaden, så är den andra att de företag och organisationer som nu vill stämma kablarna av The Pirate Bay-männen, faktiskt inte verkar bry sig ett dugg om Google.

Annars hade väl någon börjat föra den där kommunikationen som polisen pratar om? På några sekunder – betydligt snabbare än via The Pirate Bay, för övrigt – hittar man ju allt som ingår i åtalet mot The Pirate Bay. Dessutom med ett betydligt större urval av trackers.

Kolla bara här, här eller här.

Jag har inga svårigheter att begripa varför man drar sig för att börja slåss med Google. Det verkar helt enkelt lite lättare att brottas med tre pirater än ett helt imperium som säkert har en och annan dödsstjärna på lur om det skulle börja hetta till.

Men om nu frågan i sig är så angelägen – hur kommer det sig då att man inte ens hör det minsta lilla gnäll om Google? Nu när ämnet så att säga ändå är uppe på tapeten? Det skulle jag tycka vara rätt intressant att höra svaret på.

Det finns 41 Kommentarer »

Det kan tyckas främmande

*UPPDATERING* Missa inte Dan Hallemars kommentar här.

Jag har 188 Facebookvänner. Just nu kan dessa människor läsa att jag är förkyld.

Hemskt förkyld, till och med.

Jag gnäller lite över detta och vissa av mina vänner svarar. Alla som kikar in på sidan kan se vad folk har att säga om mitt ynkliga tillstånd, eller vad de tycker om helt andra saker, som att jag obegripligt och fullständigt orättvist blev Journey i quizzet ”Vilket 80-talsband är du”?

Man kan bara läsa dessa kommentarer om man är addad som vän av mig. Frågan är nu i vilken utsträckning som denna plats är en offentlighet.

När arbetsmarknadsministern går in på sin flickväns Facebooksida och skriver att han älskar henne, betraktas det nämligen precis på det viset. Expressen citerar flera av ministerns inlägg i en nyhetsartikel och legitimerar det med att flickvännen har fler än 300 vänner.

Tidningen publicerar utan att tveka delar av de inlägg som Littorin har skrivit sedan i januari och spelar rollen av förvånad:

”Besökarna får veta att Sven Otto har fått blommor, att han vill kolla på film i helgen, och att de ska träna ihop. Öppenheten kan tyckas främmande för personer som inte är vana vid ”communities”, som internets mötesplatser kallas.”

Vad Expressen gör, är att tidningen utnämner Facebookväggen till offentlig plats. Antagligen för första gången i svensk presshistoria.

Med en twist.

För Facebookväggen är ju inte en helt offentlig plats. Hade den varit det, skulle ju alla haft tillgång till den. Och då hade Expressen inte haft en nyhet. Men den är samtidigt tillräckligt mycket offentlig för att tidningen ska våga citera den.

Och för miljöpartisten Annika Nordgren Christensen är väggen uppenbarligen FÖR offentlig, eftersom hon i sitt inlägg på Newsmill anser att Littorin använder ett för sin ålder felaktigt språkbruk, vilket då skulle vara pinsamt, eftersom ”alla” kan se. (Ministern skriver, enligt Annika Nordgren Christensen, ”öppet för alla kontakter att läsa”, varpå man skulle kunna tillägga: ja, plus alla som läser Expressen och Newsmill, då).

Den sociala webben bygger på offentlighet. Den hämtar sin näring i att människor vill och vågar berättar om vad de gör och vilka de är.

Men innebär det utan undantag att allt är att betrakta som offentlighet? Om inte, var går gränsen?

Det finns 9 Kommentarer »

Spelar det någon roll?

På måndag inleds rättegången mot The Pirate Bay och medietemperaturen skruvas upp för varje dag. Just nu ser det ut som om rättegången kommer att hållas i en ganska liten sal, vilket alltid är ett bra tips om man verkligen vill försäkra sig om att hålla trycket uppe under en förhandling.

The Pirate Bay kräver nu större salar och fullständig transparens. Frågan är om den lilla salen inte garanterat dem just detta på ett ganska sinnrikt sätt.

Allt talar för att domen kommer att överklagas, oavsett vad domen blir. Och antagligen stannar rättsprocessen inte heller i nästa instans.

”Det här fallet kommer att gå i alla tre instanser, högsta domstolen måste ge det prövningstillstånd. Vi kan nog inte förvänta oss en färdig dom förrän om fem år”, säger immaterialrättsexperten Marianne Levin i Pc för alla.

Fem år är en ganska normal tid för den här sortens processer. Men för resten av samhället är fem år en evighet, särskilt för de branscher som står som The Pirate Bays motparter i rättegången. Med andra ord: när det här väl avgörs kommer ingenting att vara sig likt för de film- och musikbolag som nu kräver mångmiljonbelopp i skadestånd. Det mesta talar för att helt andra affärsmodeller kommer att vara i rullning när utfallet kommer.

Hur ska man då betrakta rättegången? Spelar den någon roll?

Svaret blir nog: Nej. I alla fall om frågan gäller musik, film och fildelning.

Det vi ser är en process som förs mellan ett antal organisationer och ett fåtal enskilda personer. Och det är klart, för de inblandade kommer rättegången att få betydande effekter, men för nöjesbranschen eller internetutvecklingen kommer den inte spela någon som helst roll.

Det finns helt enkelt inget som tyder på att fildelningen eller internetanvändarnas beteende på något sätt skulle komma att påverkas av rättegångens utfall.

Här ligger samtidigt den kanske mest intressanta aspekten av rättegången och det är också detta faktum som gör den brännande politisk. För vad den här rättsprocessen än levererar, kommer slutresultatet att hamna som en ytterst ovälkommen present i regeringens knä. Och tack vare allt schackrande med Ipred, FRA och telekompaket, kommer väljarna att ha väldigt svårt att inte betrakta politikernas agerande med största misstänksamhet.

När The Pirate Bay-rättegången startar på måndag är det alltså en sak som är säker: processen kommer att få politiska konsekvenser. Exakt vilka vet vi inte ännu – men i tider av ökad polarisering kan det vara värt att komma ihåg att till skillnad från rättegången är detta en fråga som vi alla faktiskt kan vara med och påverka.

Det finns 14 Kommentarer »