Internets. Internetsen. Internettrarna. Internäten.
Det ligger liksom inte riktigt rätt i munnen.
Ändå räcker det med att kasta ett öga på de senaste veckornas nyheter för att förstå att vi behöver en pluralform.
I dagsläget censurerar mer än ett 50-tal stater internet. Och de gör det i en sådan utsträckning att det faktiskt är omöjligt att prata om internet i singular.

I Burma har allt material på internet filtrerats sedan länge. På landets internetcaféer har automatiska skärmdumpar tagits var femte minut för att kontrollera vad som sänds och publiceras.
Här är ingen anonym. Alla användare är registrerade och går att få tag på i efterhand.
Ändå har människor under de senaste veckorna skickat bilder, berättelser och information till omvärlden. Det är omöjligt att inte beundra sådant hjältemod.
Nu är många av bloggarna på flykt.
– Medan det var hett ute på gatorna, var inte vi det största problemet, berättade 28-årige Ko Latt i söndagens The Times.
– Nu när situationen lugnar ned sig kommer de efter oss. De vet vilka vi är, de vet att vi är bloggare, och jag är rädd.
Jakten på Burmas bloggare har trappats upp i flera steg.
Först greps de som skrev om demonstrationerna, sedan blockerades för säkerhets skull samtliga bloggare. När bilder från upproret ändå fortsatte att strömma ut till omvärlden, drog myndigheterna helt enkelt ut sladden för hela landet och släckte internet. För regimen kvarstår nu bara människojakten.

I dagens Sydsvenskan skriver jag om Sasa Vucinic, som vägrade låta erfarenheterna från Milosevic-regimen hindra honom från att tro på en bättre framtid. Numera använder hans organisation MDLF bland annat open source-program i kampen för yttrandefrihet och oberoende medier.
Men MDLF ser radio som ett av de främsta verktygen i striden. Det är ingen slump. Dels är tekniken billig – en radiomottagare kostar bara någon krona – dels kan man skicka in radiosignalerna från grannlandet, om nu den inhemska regimen skulle ogilla verksamheten.
Rätt praktiskt, med andra ord.
Värre är det med internet.

För 15 år sedan kunde man drömma om internet som en plats med egna regler, en plats där fullständig yttrandefrihet kunde råda.
Den drömmen existerar inte längre.
Censuren är stenhård i en lång rad länder, till exempel Burma, Kina, Kuba, Iran och Nordkorea. På Kuba har för övrigt så få människor tillgång till ett fullödigt internet att det borde kallas för intranät.
Men i stort sett varje land har någon inskränkning i sitt internet. Det gör att världen ser annorlunda ut beroende på var du befinner dig.
Du kan inte titta på You Tube i Turkiet. Du kan inte se porr i Saudiarabien. Du kan inte se nazistiskt material i Frankrike eller Tyskland. Du kan inte få information om massakern på Himmelska Fridens Torg i Kina. Och så vidare.
Alltså: Internets. Internetsen. Internettrarna. Internäten.
Det är bara att välja.

Den här bloggen handlar om sociala medier – och hur de på olika sätt just nu håller på att omforma den värld vi lever i.
Via nätverks- och kompissajter som LinkedIn och Facebook, bildcommunities som Flickr, länksamlingar som Delicious, bloggar, mikrobloggar och fildelningsnätverk är hela världens uppkopplade invånare på väg att bli egna producenter av musik, film, nyheter, journalistik, kultur, sanningar, världsbilder, kunskap, trams, humor och… Listan kan göras oändlig.
Att utvecklingen inte låter sig stoppas är Burma ett bra exempel på: till och med i ett av världens hårdast kontrollerade länder finns människor som gör vad den brutala regimen avskyr mest, nämligen att berätta sin sida av sanningen.
– Merparten av vår information får vi från medborgarjournalister – vanligt folk som mejlar bilder eller ögonvittnesskildringar, sa exiltidningen Irrawaddys chefredaktör Aung Zaw nyligen i en TT-intervju.

Det är inget annat än imponerande. Men den verkliga förändringen handlar om vad som händer med bilderna när de sänts iväg.
För några år sedan hade vi som läste dessa skildringar i morgontidningen skakat på våra huvuden i medlidande innan vi tog på oss ytterkläderna, låste dörren, gick till jobbet och glömde bort saken.
I dag finns bilderna inte bara i ett fåtal tidningar, utan också på datorskärmar över hela jordklotet. Det går inte längre att undkomma ämnet, eftersom våra vänner, kolleger, släktingar och grannar har bestämt sig för att hålla det levande i text, bild – och alla andra möjliga och omöjliga sammanhang.
Det är heller inte längre bara några ledarskribenter och politiker som kläcker tankar om vad som bör göras, utan hundratusentals engagerade människor. Vissa av har precis som Sasa Vucinic upplevt förtrycket själva.
Jag loggar in på Facebook och upptäcker att det finns 44 stödgrupper för Burma. Några timmar senare har det skapats två nya.
Plötsligt är det inte längre så lätt att låtsas att man inte har sett eller hört någonting.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg