För något år sedan drev jag ett musikförlag med några vänner. Vi gav ut massor med skivor på kort tid.

Många vi stötte på var dock fullständigt ointresserade av musiken eller våra projekt. Och det var kanske inget konstigt med det. Sådana val kan man ju få göra i livet. Alla gillar ju heller inte all sorts musik.

Men det märkliga var att alla vi mötte ville veta hur många exemplar vi sålde. De var otroligt intresserade av just detta.

– Tjänar ni några pengar?

Jag kom att tänka på det här när jag såg rapporteringen om nya magasinet Filter (som i nio fall av tio handlade om huruvida tidningen var ett lyckat ekonomiskt projekt eller inte). Och jag kom ihåg att det såg precis likadant ut när tidningen Fokus lanserades. Pengarna först, innehållet sedan.

I dag är 99 av 100 tidningar affärsprojekt. Galet målgruppsanpassade medier fyller tidningshyllorna. Till slut har vi börjat tro att det är så här det måste vara.

Så slog det mig plötsligt: vi kan ju inte diskutera sådana här saker längre. Vi verkar ha tappat orden, tankarna, språket.

För en tid sedan skrev jag att vi fått en politik som inte längre klarar av att debattera kultur, utan gång på gång nöjer sig med att prata juridik. Effekten av det syns inte minst i regeringens handfallenhet inför de mer intellektuella diskussionerna kring framtidens kultur.

Men det plötsliga intresset för upphovsrättsjuridik har så klart att göra med vår tids stenhårda ekonomisering av kulturen.

Jag börjar misstänka att vi helt enkelt har glömt grunderna för hur man resonerar om kultur. Av ohejdad vana plockar vi därför gång på gång fram våra ekonomiska måttstockar och betraktar dem som fiffiga multiverktyg.

De som är ute efter lätta poänger kunde kanske se tecken på detta när Johan Staël von Holstein tog plats i kulturrådet eller Cecilia Stegö Chilo blev kulturminister. Men det är inte riktigt så jag menar, även om man antagligen kan dra vissa slutsatser även av detta.

Ta fildelningsfrågan som exempel. Är det inte märkligt att en samlad press under ÅTTA ÅR totalt har misslyckats med att skaka fram ens en LITEN diskussion om något som inte handlar om PENGAR?

Visst – självklart måste de ekonomiska förutsättningarna diskuteras. Särskilt eftersom intäkterna i det här fallet av branschen anses vara så tätt förknippade med juridiken. (Lagstiftningen kan ju sägas ha blivit skivbranschens nya affärsmodell, sedan man mer och mer övergett tanken på att sälja de produkter som konsumenterna vill ha.)

Problemet är bara att grunden för kreativitet och skapande i stort sett aldrig är pengar. Det finns troligtvis väldigt få betydande böcker, skivor, konstverk och teaterpjäser som skapats utifrån ekonomiska kalkyler.

Alltså behöver vi kunna diskutera annat än pengar om vi ska prata kultur. Vi behöver ha ett språk för att prata om kreativitet och om konstnärligt värde.

Sedan väldigt låg tid tillbaka är ekonomin den huvudsakliga frågan för den politiska diskussionen kring fildelningen. Men säg att vi skulle lösa frågan. Hitta på en kompromiss som de flesta kan leva med. Tänk till exempel att bredbandsavgiften skulle bli verklighet och att organisationerna därmed skulle kunna slussa pengar till upphovsmännen på ett sätt som de är nöjda med.

Skulle en sådan lösning innebära NÅGOT som helst för innehållet i den kultur som skapas? Vad?

Inte någon gång de senaste åren har fildelningsdiskussionen berört kulturfrågorna på djupet. Inte under någon hearing, inte under någon debatt, inte i något av alla dessa upprop som skrivits. Orsaken är att vi tappat själva grunden för hur man för ett sådant resonemang. Vi lever i en tid som bara kan ställa en enda fråga till kulturarbetare:

– Hur mycket säljer du?

Normalt brukar det klagas på att nöjesbranschen blivit ett enda Idol-hål, där det enda som gäller är en krass Bert Karlsson-mentalitet. Men detsamma gäller faktiskt också poeten som säljer 150 ex av sin diktsamling. Han eller hon kommer också att få frågan ”Hur många ex har du sålt?” före frågorna om innehållet. Och det inte bara av förlagets ekonomiavdelning, utan även av resten av samhället.

2008 gäller mottot ”Pengarna först” för ALLA.

Man kan se tendensen även i den diskussion om sociala medier som nu väckts till liv bland de traditionella medierna. Varje nytt projekt inom sociala medier analyseras ju nu på ekonomisidorna med lönsamheten som enda måttstock.

Men det finns extremt få exempel på långsiktiga och betydande idéer som skapats utifrån det här perspektivet. Ta bara megaframgångar som Napster, Facebook och The Pirate Bay – som överhuvudtaget inte har startats på sådana grunder. Istället är dessa internetikoner frukten av ideellt hemmasnickrande.

Även inom medierna blir vanan att ständigt anlägga det pengamässiga perspektivet till en risk. För som en effekt kommer dessa medier själva att dra sig för att satsa på något som inte anses utlova stora ekonomiska eller publikmässiga framgångar. Oavsett innehållet.

Själv jobbade jag på Expressen 2001 när Joachim Berner kom in och började prata om att göra en schysst kvällstidning som inte ljög, manipulerade och skadade folk.

I efterhand låter det som rimliga ståndpunkter. Men det tycker man bara så länge man fortfarande har ett språk för moralfrågor. I verkligheten blev det första argumentet mot den schyssta satsningen ALLTID ekonomiskt.

Cyniska kvällstidningsjournalister från Aftonbladet skrockade belåtet och sa att det aldrig skulle sälja.
Ingen hade ens en åsikt om det var bra eller dåligt att inte ljuga, manipulera och låta bli att skada folk i onödan – det var ju det ekonomiska som var huvudfrågan.

Min poäng är att man kan ställa samma fråga för fildelningen som för medierna, musiken och litteraturen: Vad skapar vi för någonting i en värld som bara har ekonomiska måttstockar kvar?

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg