TVå skilda medievärldar
Publicerad den 11 juni 2008 klockan 12:57 av Anders
Den 17 juni röstar riksdagen om FRA-lagen.
Det är alltså på tisdag.
Går det liggande förslaget igenom kommer vi med riksdagens goda minne att bygga ett storskaligt övervakningssamhälle, där all epost, alla sms, all datatrafik och alla telefonsamtal som passerar Sveriges gränser kommer att avlyssnas. Utan att det föreligger någon misstanke om brott.
FRA-förespråkarna (främst FRA, då), menar att det där med ”passerar Sveriges gränser” betyder att endast skumma typer som ringer hem till sina skumma kumpaner i främmande land kommer att drabbas av avlyssningen.
Men för det första passerar en stor del av den inhemska datortrafiken Sveriges gränser – oavsett om både start- och slutmål är i Sverige och för det andra är det tekniskt omöjligt att skilja på inrikes- och utrikestrafik när det handlar om data- och teletrafik. Ja, så säger i alla fall regeringens egen IT-expert till Ekot.
Alltså: allas vår trafik kommer att ingå i det som granskas av FRA:s superdatorer.
FRA-lagen är så långtgående att de flesta häpnar när de hör talas om förslaget. Som journalist kan man dock häpna över en annan sak: att medierna är så tysta om saken.
Tidningar och tv har bevakat frågan i så liten utsträckning att folk helt enkelt har missat att vi nu är mindre än en vecka från att införa ett otäckt och oåterkalleligt storebrorssamhälle. Ett sämre betyg för den samhällsbevakande journalistiken går inte att få i Sverige 2008.
På nätet är det annorlunda.
När jag skriver detta har Knuff registrerat 1358 inlägg om FRA.
Trendgrafen visar en pil rakt upp i himlen och bland etiketterna på Bloggar.se kan man hittar massor av relaterade tags, som 1984, alliansen, avlyssning, bodströmsamhället, fra, fra-lagen, frihet, integritet, internet, kontrollsamhället, lag, lex orwell, massavlyssning, odenbergsamhället, polisstat, privatliv, signalspaning, storebror, säkerhet, yttrandefrihet, övervakning, övervakningssamhället och så vidare.
Men hur kan det komma sig att vi alltså ser två så skilda medievärldar? I en fråga som är så traditionell att den faktiskt borde trigga igång äldre journalister?
FRA-lagen är som om hela IB-affären skulle ha rullats upp inför öppen ridå i riksdagen, utan att någon ens orkat bry sig. Den ställer samma frågor om moral, rättsäkerhet och demokrati och den rymmer samma dimensioner om Sveriges relationer till främmande makt (eftersom underrättelseinformation naturligtvis är en bytesvara, nu som då).
Själv ser jag utvecklingen som ännu ett tecken på att vi går djupare in i konflikternas och polariseringens tid.
Avlyssning, kränkningar av den personliga integriteten och massövervakning har för länge sedan sorterats bort från redaktionernas agenda, på samma sätt som fildelningsfrågan sållades bort från allmänreportrarna redan för sex, sju år sedan.
Den journalistiska kunskapsklyftan har – bland annat på grund av det här – blivit så stor att man på många håll helt enkelt saknar de verktyg som behövs för att förstå samtiden.
Den enda journalistik man klarar av att bedriva i ett sådant läge, blir en enkel ”låta båda sidor komma till tals”-rapportering, där reportrarna av okänd anledning år efter år bortser från all forskning och alla experter som finns inom de områden som de bevakar och istället nöjer sig med att okritiskt förmedla två ståndpunkter.
Varpå polariseringen naturligtvis ökar ytterligare.
I nuläget är tre rikdagspartier för fri fildelning nedströms och bland ungdomsförbunden finns en majoritet för att legalisera fildelning för privat bruk. Samtidigt går vi mot hårdare lagstiftning, strängare straff och mer suspekta metoder för att få fast de fildelare som bryter mot lagen.
Polarisering var det, ja.
Men polariseringen har fler dimensioner än de rent kunskaps- och åsiktsmässiga. Under en rad år har debattörer, mediebevakare och en allt mer missnöjd allmänhet knorrat över ytligheten i medierna. Det har sagts att det fördjupande materialet sakta men säkert försvinner.
Jag tror inte riktigt att det stämmer. Däremot kan man nog se en viss avpolitisering av tidningarna, där de politiskt brännande samtidsfrågorna gång på gång lyfts bort från agendan. De tydligaste exemplen på detta är just upphovsrätten, fildelningen och övervakningen.
Under samma tid har politiseringen av bloggosfärerna ökat, eftersom de fyllts av diskussioner om samma ämnen.
Men vad skapar en sådan mediepolarisering för politiskt klimat?
Tja, titta på de rörelser som försöker fånga upp väljarna genom att driva frågor om fildelning och övervakning. När piratparties Rick Falkvinge stod på Medborgarplatsen i Stockholm och spelade upp en bandupptagning där det lät som om FRA:s förre överdirektör medgav att FRA medvetet brutit mot lagen, skrev tidningarna i stort sett ingenting alls.
Varför?
Antagligen för att polariseringen är precis så stor, att även de mest iögonfallande nyheter går att bortse ifrån.
Konsekvenserna av den här utvecklingen är svåröverskådliga, eftersom vi bara befinner oss i en inledningsfas. Men vi kanske kan slå fast detta: vi har redan fått två skilda politiska diskussioner – en som förs i press, radio och tv och en som främst förs via bloggar. Vill vi verkligen ha en politik som är lika polariserad?
Vad vi, som i ”den del av svenska folket som tänker längre bort än ESC och fotbolls-EM”, vill är nog ganska uppenbart: Nej, så här vill vi inte ha det!
Vad alla de tre statsmakterna (är det inte märkligt att vi i Sverige bara har tre, och inte fyra statsmakter som de flesta demokratiska samhällen har?) vill verkar vara lika uppenbart: Status Quo.
Jag antar att detta inlägg inte publiceras i pappersversionen av Sydsvenskan. Lever de två skilda medievärldarna även på Sydsvenskan?
Jag sade upp DN för inte så länge sedan, tröttnade på TT nyheter och ickefrågor.
Om jag tillåts ”bredda diskussionen” (polarisera) litet… Tendensen kan även ses i wikipedia, där en kultur av att redovisa ”kritik” i varje kontroversiell artikel spritt sig och blivit norm. Det ser jag som odelat positivt, och tillför ju definitivt kunskap om ämnet. Jag ser gärna att det nya idealet ”’diskurs”’ ersätter det gamla: ”’konsensus”’. Det är positivt eftersom det föhindrar att för makten obekväma åsikter tystas, och en viss nyttig byråkrati uppstår i kontroversiella frågor.
Jag tror snarare att det nya vi ser är en nytt perspektiv på journalistiken, perspektivet från bloggosfären. Härifrån ser vi vanliga artiklar i gammelmedia som texter som försöker dölja att de är skrivna av människor med politiska åsikter, de känns lögnaktigt objektiva i jämförelse med de ärligt subjektiva bloggarna.
Kanske har det påverkat gammelmedia till att försöka vara ännu ”’objektivare”’ (om ordet tillåts böjas på ett ologiskt sätt). Wikipedia är det mest objektiva och demokratiska vi känner till idag, att artikeltexter börjar likna wp-artiklar är således inte konstigt, om journalisterna tror sig vara objektiva. Wikipedia är objektivitens ideal. Det du uttrycker som ”avpolitisering” kanske blir mer förståeligt som ”objektivisering”?
I takt med att massmedia förlorar sin ställning bland politiskt intresserade, när fler och fler ”’väljer”’ vad dom läser, snarare än att passivt snubbla runt i tidningar, ser vi kanske ”’den objektiva artikeln”’ kvida lite i ålderskrämpor, bli ännu mer dogmatisk och principfast ju äldre den blir, och därmed ännu mer lögnaktigt objektiv och således urvattnad.
Jag skulle gärna se att gammelmedia hängde med i tiden, gav mer utrymme i tidningarna åt insändare (gratis ju!) och personliga krönikor och började tänka på att pensionera sitt gamla ”objektiva rapporterande”.
Det deprimerande är förstås att oavsett hur mycket vi aktiva i bloggsfären skriver och stojar och har oss, så når vi fortfarande bara ut till andra aktiva i bloggsfären, människorna som skriver och tycker ungefär samma sak som vi själva. Den stora allmänheten förlitar sig fortfarande blint på traditionella massmedia, för att inte tala om att många har en (för mig obegripligt) okritisk tillit till att staten värnar om allas vårt väl. Därmed förblir de även lyckligt (?) ovetande om vart vi är på väg.
När IB-affären detonerade för 35 år sedan hade vi ännu ett mediemonopol i etern, Sveriges Radio (inklusive TV1 och TV2). Den mångfald som fanns i nyhetsflödet stod dagstidningarna för, men i praktiken tittade alla på samma TV-program, och man talade om samma händelser runt fikaborden, antingen det gällde Vietnamkriget, fotbolls-VM eller Hylands Hörna. Vi levde i en och samma medievärld, och det fanns i praktiken inte fler nyheter att diskutera varje dygn än som hann passera en ordinär tidningsredaktion.
Den gemensamma medievärlden finns inte längre. Den gamla medievärlden finns visserligen kvar, men den har minskat kraftigt i betydelse. Numera drunknar vi i nyheter, underhållning och annan information. Vi är tvungna att stänga av för att inte storkna; vi har blivit mer sparsmakade och väljer ut de nyheter som intresserar oss mest.
Jag är 47 år, och har aldrig prenumererat på en dagstidning. Mina nyheter har jag under lång tid huvudsakligen fått via TV, men nu är apparaten paj och jag har sagt upp innehavet. Radio lyssnar jag sällan på; tidningen läser jag vid behov på jobbet (men jag bryr mig inte om de ”stora” nyheterna, utan jag bläddrar snabbt igenom den efter ”intressanta” nyheter, stora som små). Det är i stället Internet som har blivit det viktigaste mediet för mig, och jag låter utvalda bloggare fungera som en distribuerad nyhetsredaktion och tipsa mig om dagens mest läsvärda artiklar på webben (så hittade jag även till detta inlägg).
Samtidigt förväntar jag mig på något paradoxalt sätt att det bara är jag som beter mig så här; att resten av världen följer ett och samma nyhetsflöde och kommer att lyssna på mig bara jag får en smula utrymme i de gamla medierna. Det gör de inte. Jag får in en trespaltig insändare i ortstidningen, och när jag några dagar senare nämner den för mina kollegor har flertalet inte sett den, men de lovar att plocka fram den gamla tidningen ur pappersinsamligen för att läsa.
Jag antar att Carl Bildt kände det ungefär likadant när han 1994 skickade e-post till Bill Clinton, och UD tvingades kontakta Vita Huset via sina särskilda kanaler för att USA:s president ens skulle upptäcka att det låg ett brev från den svenske regeringschefen i den elektroniska inkorgen.
Själv drar jag mig numera för att skriva, helt enkelt därför att jag sällan kan räkna med att bli läst, och skulle jag bli det så bidrar jag till att någon annan skribent förlorar läsare i samma mån. Varför upprepa vad andra redan har skrivit? Jag ägnar mig i stället åt att läsa allt jag finner intressant, och hoppas att någon registrerar mitt intresse så att det skall serveras mer av samma sort.
På så vis kanske jag undviker att bidra till ytterligare fragmentering av medievärlden, utan att för den skull behöva välja bort mina egna intressen.
Tack för läsvärda kommentarer!
Första gången jag såg en kommentar om FRA var på facebook där någon startad ett forum mot lagen. Sedan såg jag en helsidesannons i DN mot lagen. Och nu din blogg. Att detta inte är första sidans nyhetsstoff i varje tidning är beundransvärt. Inte en enda redaktion verkar bry sig…
Bra att du tar upp denna proposition till diskussion. Röstar brogerligt men detta får mig att vilja skriva ett och ett annat brev till min riksdagsman.
TvÃ¥ skilda medievärldar – Sydsvenskan om FRA-lagen
Anders Mildner reflekterar, på sydsvenskan.se, över hur litet genomslag förslaget till den så kallade FRA-lagen haft i "traditionell" svensk media, medan bilden på nätet är en helt annan. De flesta …
Off topic men ändå inte: Är det inte väldigt lite snack om internationell signalspaning i FRA-debatten? ”Echelon” och/eller liknande finns ju trots allt redan och den internationella trafik som vi nu är så rädda att FRA ska få laglig tillgång till ligger – så vitt jag vet – redan öppen för internationell underrättelseverksamhet.
Jag säger inte att FRA-lagen legitimeras bara för det, men tycker att det sätter den i ett delvis annat perspektiv.
/40 p underrättelseanalys
Det finns dock en avgörande skillnad i påverkan mellan bloggare och liknande som skriver på nätet och ”gammelmedia”. Detta när sas. drevet går. Journalister och fotografer som springer gatlopp, ringer telefonsamtal och ställer besvärliga frågor, kör upp mikrofoner i ansiktet, stora kameror med jätteblixtar, telefonsamtal hem till familjen och grannar och kollegor… När det sker känner sig ”offren” ofta rent ut hotade, och detta tom. vid positiva nyheter som när någon idrottsstjärna vunnit. Denna påverkans-aspekt har inte nät-skribenterna alls. Så i FRA-frågan så har inte gammelmedia haft någon som helst påverkan, varken i att upplysa allmänheten eller eller att inte tillåta makten att ha det bekvämt.
@Gustav Svensson: Andra länder (och företag) har inte på långa vägar samma makt att skada som staten man lever under har.
Dessutom kan de bara plocka in fragmenterad trafik geom att routingen skickar vår trafik ganska slumpmässigt. Ibland kan det gå en sväng via danmark, ibland finland-ryssland, ibland via tyskland osv.. FRA däremot får allt, precis allt som går in och ur landet, därmed sätter FRA-förslaget den säkerhets-aspekten ur spel. Här bör man ju också komma ihåg vad det dessutom betyder i kombination med datalagringsdirektivet och att FRA-förslaget ger dem tämligen fria händer att godtyckligt ”handla” med de uppgifter de registrerat.
En sak som jag finner intressant är att vissa som är för försvarar sig med att information som samlas in om oskyldiga skall förstöras, men samtidigt så skall information utbytas med andra makter.
Då ställer sig direkt frågan, vad händer om någon oskyldig utpekas, informationen utbyts, sedan upptäcks misstaget och informationen raderas hos oss, men hur skall vi få andra makter att göra detsamma, med tanke på att t.ex i USA nekades t.o.m spädbarn att flyga för att de hade fel namn.
Bästa skyddet mot oskyldiga är helt enkelt att låta bli att avlyssna dem!
Den mycket enkla anledningen att svenska folket inte bryr sig ligger nog mycket i att de känner inget personligt hot av lagen.
Det svenska folket har helt enkelt oerhört förtroende för statsmaktens godhet. Vilket politiskt block ska vi tacka detta för?
Tack för bra påpekande. Ett stort misslyckande för ”gammelmedia”, även om de nu tycks vakna.
I sak är det ju hårresande att grundlagens skydd för ens förtroliga meddelanden i ett penndrag suddas ut.
Det är inte ofta man får se Såpo prestera samhällskritik som i deras remissvar:
”Det är således fråga om en massiv telefonavlyssning och förslaget innebär en kränkning av enskilds integritet som vida överstiger den kränkning som förslaget om buggning och preventiva tvångsmedel sammantaget innebär.”
Varför vi har olika medievärldar?
Därför att gammelmedia har blivit irrelevant. Människor är inte längre tvungna att få sin information filtrerade via människor som alla ha gått journalistutbildning och fått sin verklighetssyn förvriden, och tror att dom är neutrala och objektiva, och tror att dom på nåt vis är bättre på samhällskritik än andra människor, när i själva verket 99% av alla journalister inte har kompetens i det dom skriver om.
Istället läer man internet och bloggar, skrivna av folk som bryr sig och är insatta i frågorna.
Gammalmedia har blivit irrelevant som annat än underhållning.
http://lennartregebro.wordpress.com/2008/06/12/bloggosfaren-ar-mer-relevant-an-gammelmedia/
Jag tror inte gammelmedia har ”blivit” irrelevant, den har snarare gjort sig irrelevant genom att tappa bort sin publicistiska själ.
Gammelmedia har inga publicistiska motiv längre vad jag kan uppfatta som läsare, inge önskan om att förklara verkligheten. Det handlar mera om att 1. Ge folk vad folk vill ha. 2. Vara en annonsplattform.
Det tycks inte som att det finns nån efterfrågan på duktig samhälljournalistik längre, på folk som verkligen förstår och genomskådar företeelser. Nej, snabbt överblåsande skandaler är bra, men analys verkar för tungt, det orkar nog inte läsarna med.
Detta tillsammans med det faktum att det knappt finns nån konkurrens längre, det finns en dominant förstatidning och inget annat i stora delar av landet, tror jag är det som bidrar till journalistikens förflackning.
Det är synd, för just den fragmenterade aspekten av internet borde betyda att det finns ett behov av någon som aggregerar informationen och går igod för vad som är pålitligt och relevant, något som förr var tidningens roll därför att man kände viss förtroende för den.
Idag? Tja, jag vet inte… Varenda gång jag läser i tidningen om nåt jag verkligen är insatt i så är hälften fel, och jag kan inte låta bli att misstänka att så är fallet även i alla de fall jag inte kan nåt om det som skrivs om…
Fantastiskt. Äntligen någon som skriver något klokt. Tack för det! Det här var inte heller enbart svenska förhållanden – det är samma sak överallt i världen.