Allt är arbetsmaterial
Publicerad den 20 oktober 2008 klockan 15:59 av AndersVad är det vi inom medierna producerar? Förr ansågs svaret nog vara en slutprodukt som vi kallade för ”journalistik”. I dag är det möjligen lite mer komplicerat och allt fler skulle nog välja att kalla det för ”arbetsmaterial”.
Joakim Jardenberg på Mindpark har satt samman en radikal att-göra-lista på fem punkter som han anser att alla svenska mediehus bör ta till sig omedelbart. I korthet går listan ut på att mediebolagen snabbt måste se till att göra ALLT material tillgängligt för vidarepublicering – i alla möjliga former.
Det är en rimlig analys. Mottagarna/konsumenterna vill i dag i allt högre grad också vara egna medieproducenter och fritt kunna jobba vidare med det som vi tar fram: kommentera det, bearbeta det, skicka vidare det, baka ihop det med annat, och så vidare.
Men jag tror inte att fenomenet är isolerat till att bara handla om journalistik. Jag tror att det här är en trend som vi – på gott och ont – kommer att få leva med under lång tid framöver och som i korthet går ut på att allt vi gör, säger, tänker ses som möjligt arbetsmaterial för vem som helst som kommer i kontakt med det.
Skicka vidare? Visst, men det kommer inte bara att handla om reportage i en dagstidning. Den här trenden handlar nämligen inte ytterst om journalistik, utan om hur vi interagerar med andra människor.
En tappad dagisräkning ses därmed med nyvaken självklarhet som lysande jobbstoff. Och vilket mail som helst kan återanvändas, publiceras, spridas vidare – för det handlar ju om en pågående process, eller hur?
Själv får jag – i egenskap av skribent på den här bloggen – ofta mail med propåer om att jag borde publicera mailväxlingar av den här typen, där någon för ett resonemang och tycker sig få ett dumt eller snorkigt svar tillbaka.
Men det känns lite kymigt faktiskt.
För inte så värst länge sedan ansågs nog en ordväxling mellan två personer höra hemma i den privata sfären, men nu har något förändrats (speciellt om det rör sig om offentliga personer) och jag kan tycka att det kanske har gått lite fort.
För när allting kan hamna på en blogg eller skickas vidare, reagerar människor genom att dra ner på kommunikationen. Vi riskerar att förlora lite av den öppenhet som vi med teknikens hjälp har vunnit de senaste åren.
I en tid där ickejournalister mailar journalister på jakt efter material att publicera på sina bloggar, kommer naturligtvis det motsatta också att bli vardag. Och där är vi faktiskt redan, vilket man bara behöver slå upp senaste numret av Nöjesguiden för att förstå.
Inte bara medierna, utan HELA samhället går alltså med stormsteg in i vidareskickningskulturen, där det mesta som produceras ses som arbetsmaterial. Exakt vad det kommer att innebära återstår att se.
Trevligt att se att du har den inställningen. Jag tycker det kan vra påkallat att publicera t ex mejl ibland m åsikterna som uttrycks i dem är kränkande, hotfulla eller visar på bristande omdöme/kompetens. Likaså har jag inte mycket till övers för journalister som blir extremt upprörda över att plötsligt råka ut för samma behandling som man nyss utsatt förtroendevalda och allmänheten för.
Samtidigt är det extremt tröttsamt och i längden meningslöst att hänfalla åt sandlåde-debatter av denna sort. Om man har ett bra argument ska man koncentrera sig på det, inte att hänga ut en person genom att blåsa upp en mindre skavank till oanade proportioner. Vad som oroar mig är att denna besatthet över småfrågor gör att större mer genomgripande och principiella övergrepp lätt sopas åt sidan som ”för komplicerat”.
Bra journalism är mer än bara reaktion och repetition.
Sedan är Kopit-posten ett bra exempel på hur komplicerad frågeställning det här är, tycker jag. Mailet från DN avslöjade en inställning som var betydande för hela debatten och som kom att få stora efterverkningar, både bland allmänheten och på redaktionerna.
Men det är klart att det blir ett problem när spelreglerna är oklara, det vill säga att vissa tycker att en konversation är privat, medan andra tycker att den alltid är att betrakta som offentlig.
[...] alla mediehus bör göra nu”, den ledde till olika samtal, som ledde till att Mildner skrev ” Allt är arbetsmaterial”. Ett halvår senare var det dags att försöka utveckla det och ungefär så här gick [...]
[...] gör, möter vi en aktiv publik. Då inser vi att tesen ”allt är arbetsmaterial” som både Anders Mildner och jag dragit en lans för i högsta grad kan tjäna som den efterlysta [...]