Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Anders Mildner

Så blev man girig, också

Här är tre små saker som har slagit mig efter några veckors Spotify-användande:

1. Jag köper mindre skivor. De enda gångerna jag har besökt iTunes har faktiskt varit när Spotify inte haft artisten jag letat efter.

2. Jag blir irriterad över att jag inte kan ta med mig musiken när jag går ut.

3. Jag bryr mig mer om mina vänners musikval än tidigare. Hallå, ska du inte dela med dig lite mer? Och, hallå, hallå, varför har du inte sagt ett ord om mina spellistor eller hjälpt till att bygga ut dem?

Men det finns också en lite större fråga som gnagt i mig ända sedan jag började använda Spotify. Och det är att man blir girig i en gratisvärld. Man accepterar inte längre några gränser eller begränsningar.

Jag kommer ihåg första gången jag besökte skivaffären Mega i Stockholm, som på den tiden marknadsförde sig som den största butiken i landet. Eller Norden. Eller hur det nu var.

Hur som helst var det här kring 1990 och butiken var förfärligt stor.

Det innebar att den var väldigt bra.

För problemet fram till dess hade ju varit att ens lyckas HITTA de skivor man ville ha. När jag gick in på Mega var det som en dröm: tusentals skivor! Den här butiken kunde ju faktiskt tänkas ha…nästan allt!

Just så där såg våra krav på kvalitet ut förr: ju mer desto bättre och vårt enda mått var faktiskt kvantitet.

Ivrigt klickande på mina Spotifyknappar inser jag nu att något har förändras. Gratisland vänder upp- och ner på tillvaron.

I den gamla världen innebar varenda skiva som Mega hade mer cred till butiken. I den nya världen betyder varenda skiva som Spotify INTE har mindre cred och mångdubbelt mer irritation.

För någon vecka sedan verkade dessutom skivbolagens fåniga gamla regiontanke ha slagit igenom, då vissa skivor plötsligt plockades bort från tjänsten, efter att ha funnits där tidigare.

Vad vi nu upptäcker (lite till mans, antar jag) är att det är en väldigt stor skillnad mellan att ha väldigt mycket och att faktiskt ha allt.

Hade Mega haft Spotifys utbud på 90-talet, skulle kunderna omedelbart ha fallit ner på knä i sina Dobberkläder och tillbett inköpschefen. Nu sitter vi istället med ett galet stort utbud och knorrar över de artister som vi inte hittar. Minsta infall måste kunna följas omedelbart, annars faller hela idén.

Och för att kunna spinna vidare på infallsvinkeln behöver vi våra vänner. De egna infallen, hur briljanta de än är, varar nämligen sällan för alltid. På grund av detta blir vi också mer beroende av vad våra bekanta lyssnar på – vilket för oss tillbaka till min punkt nummer 3 ovan.

I vilket fall som helst innebär det här, som man skulle kunna kalla för allt-betyder-allt-dilemmat (och ett dilemma är det eftersom ”allt” är en väldigt svår begäran att uppfylla i realiteten) att ett liknande spöke nog kommer att dyka upp även hos alla liknande tjänster som kommer att lanseras den kommande tiden.

Kvantitet är nämligen inte längre ett kvalitetsmått i en tid där publiken kräver rubbet. Att den gör det är i och för sig inte så konstigt. Kopierbara ting har i stort sett förlorat sitt värde och i en sådan tid är så klart ”allt” det enda fungerande säljargumentet och en av de få saker som folk kommer att vara beredda att – på något sätt – faktiskt betala för.

För entreprenörerna gäller det alltså att inse att det händer något i människors huvuden när de tar klivet över till gratislandet. Ett klick bort, sedan är de omättliga för gott.


Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: