Ett journalistiskt skifte
Den senaste veckan har jag pratat med en hel del människor om det sociala utanförskap som nu börjar bli synligt på landets medieredaktioner.
Att problemet är verkligt råder det inga tvivel om. Däremot går åsikterna isär när det gäller vad man ska göra åt det.
Efter en stunds diskussion brukar dock de flesta luta åt att journalisterna behöver undervisning och utbildning för att förstå vad som håller på att hända med deras bransch. Utvecklingen har ju minst sagt gått snabbt.
Här kan det dock finnas ett litet dilemma. För vissa saker lär man sig bara genom att själv vara en del av dem. Och ju mer jag funderar kring bloggar, tvåvägskommunikation och öppenhet, desto mer börjar jag att tro att man nog bara kan få en full förståelse för hur mycket bloggandet förändrar om man bloggar själv.
Om jag skriver en artikel i en tidning är den oftast statisk. Det händer vanligtvis ingenting med artikeln efter det att den publiceras som jag behöver bry mig om. Texten har sin början, och den har sitt slut. Efter sekunder, minuter, timmar (eller i absoluta undantagsfall dagar) bleknar orden bort och faller i glömska.
Skriver jag ett blogginlägg finns inget slut. Texten, tankarna och åsikterna ligger kvar. Närsomhelst kan någon ha åsikter om dem, ta dem till sig eller avvisa dem.
Den här skillnaden brukar jag och andra som ibland pratar om den sociala utvecklingen diskutera med journalister. Vi pratar då oftast om hur mottagarna har förändrats – att de inte längre bara är konsumenter, utan också producenter och att de numera kräver delaktighet.
Men det är ganska sällan som vi diskuterar att förändringen faktiskt också påverkar den som skriver texterna.
För precis som mottagaren har mycket lättare att knyta an till en skribent eller publikation som inbjuder till en öppen dialog, bryr sig också skribenten mer om de texter som tillåts vara dynamiska.
Ens tankar känns helt enkelt mer levande när andra tillåts använda dem. Det är som om man skulle jämföra att prata för sig själv med att prata med sina vänner – det är lätt att inse vilket som är mest givande.
Jag har diskuterat det här med en rad journalister som de senaste åren gått från att skriva traditionella tidningsartiklar till att på något sätt jobba med sociala medier.
Alla har noterat samma sak: ju djupare de engagerar sig i social journalistik, desto mindre bryr de sig om den traditionella journalistiken.
De flesta medger att förändringen varit omvälvande. Plötsligt kom en dag då de tidningar de läst i hela sitt liv kändes irrelevanta. Då tv-nyheterna inte längre kändes nödvändiga.
Förvånade upptäckte de att de kunde leva utan sina gamla rutiner.
På rätt kort tid har (framförallt) bloggandet förändrat dessa människors hela förhållningssätt till vad en nyhet egentligen är. Ett nytt kriterium på en intressant nyhet är nu att man själv på något sätt är delaktig. Men inte i själva händelsen, utan i dialogen.
Vissa ser detta som en narcissistisk utveckling, själv tycker jag nog att det är en rätt trevlig trend. Den handlar ju om graden av engagemang – och idag blir vi allt fler som vill vara med och diskutera de frågor som vi tycker är riktigt viktiga.
Samtidigt är det värt att lägga märke till att det här sker ett journalistiskt skifte, för hittills har det varit precis tvärtom: en stor nyhet har alltid definierats utifrån delaktigheten i HÄNDELSEN (ju närmare händelsen, desto större nyhet).
Den publik som de traditionella medierna nu förlorar går möjligen att vinna tillbaka, om den erbjuds journalistisk kvalitet kombinerad med kloka, roliga, spännande och kreativa sociala satsningar.
Problemet idag är som jag ser det att de personer som ska leda denna utveckling bryr sig extremt mycket mindre om den traditionella produkten än för bara några år sedan. De kanske rentav tycker att de klarar sig alldeles utmärkt utan den. Och då blir det också ganska svårt att inleda en vettig dialog med de människor som befinner sig i det sociala utanförskapet.
Jag kan bara hålla med. Kom även att tänka på vad man skrev på bloggen ”Same Same But Different” för någon eller några dagar sedan:
”“Det är dags att vakna nu. Det blir inte verklighet. Tidningarnas papperseditioner kommer inte att plötsligt öka. Släpp sargen och börja leta affärsmodeller där nätet driver och papper är ett mervärde.
Vi lever i en revolution. Medierna har inte längre makt över ordet, kan inte längre sätta agendan, kan inte längre styra över vad konsumenterna ska ha. Det är faktum.”
Helt sant. När jag vill kolla vad som händer politiskt och opinionsmässigt nuför tiden så går jag inte till nån av dagstidningarnas siter, jag öppnar google reader. Där har jag samlat feeds från en massa bloggar som jag av erfarenhet vet skriver om saker som är viktiga för mig och såna jag vet delar en del av mina grundvärderingar. Jag litar på att de uppmärksammar sådant jag tycker är viktigt.
Sen händer det att jag går därifrån till nån av gammelmedias siter för att läsa orginalet till artikeln de kommenterar, och ibland ser jag nån aspekt som jag själv vill kommentera, och då gör jag det på min egen blogg.
Funderar på en sak. Om (när…) den nya journalistiken, den du kallar den sociala, helt ersätter den traditionella journalistiken – och den nya innebär att en nyhet är något man är delaktig i genom att ha åsikter/dialog om den. Kommer då nyheter som journalisterna inte har åsikter om att försvinna? Blir det ointressant att rapportera om sådant man kanske sedan inte vill/kan ha en dialog om tror du? Och vilka delar av papperstidningen tror du då det är som faller bort från journalisternas virtuella skrivbord? Extrema lokalnyheter (skolans julbasar)? Notiserna? Nåt helt annat…?
Hur brett är bloggläsandet? Finns det några vetenskapliga undersökningar om det?
Jag håller med om att den nya sociala journalistiken är en del av framtiden. Men hur stor del? Ibland får jag en känsla av att bloggarna och läsarna mest består av ett introvert gäng – de slutna självbeundrande gängen. Och så ett stort gäng privatpersoner med personliga bloggar med sina trogna läsare/vänner.
Den nya ekonomin visade sig inte vara så ny utan vilade på gamla ekonomiska lagar och kraschade. Hur ska det gå med den nya journalistiken?
Min tro är att delar av den nya sociala journalistiken kommer att överleva men på ett sätt som vi antaligen inte kan gissa idag.
Fortfarande känns papperstidning, nättidning och blogg som olika världar med lite försiktiga hänvisningar mellan varandra.
Jag är nyfiken på hur de tre formerna (och nya ännu okända former) kan växa samman och interagera med varandra.
Intressant att följa din blogg Anders – vi behöver fler nytänkare i branschen!
Håller helt med, den stora förändringen är inte att man kan läsa något på datorn som vissa verkar tro. Det omvälvande är det nät av kommentarer, nya inlägg, kommentarer tillbaka, inlägg som kommenterar andra inlägg osv… Det offentliga samtalet har helt plötsligt blivigt både offentligt och ett samtal. Jag känner själv att mitt cyniska och vittrade intresse för media och journalistik har vänt och börjat leva upp igen.
Vad jag vill ha från journalister är intelligenta och eftertänksamma skribenter som inte bara berättar om något som hänt, utan försöker förklara eller dra in andra som kan förklara, varför det hänt. Som inte bara ställer en fråga och bockar av svaret, utan följer upp med fler frågor utifrån svaret, ifrågasätter och diskuterar. Inte tjafsar emot, utan gör ett seriöst försök att skära igenom pr-dravel. har gjort sin läxa och vet vad personen ifråga sagt tidigare, eller vad motståndarna sagt.
I denna informationsöversvämmade verklighet är journalister i den bemärkelsen mer viktiga och eftertraktade än någon annan yrkesgrupp. Men för att ta plats krävs att man inte får andnöd av att bli ifrågasatt själv, och att man deltar i det offentliga samtalet på nätet istället för att sticka huvudet i sanden.
Hej,
När jag bevistade ett mystiskt forum som kallar sig ”Moving Images” och fick se nya svt-chefen som jag en gång fotat för att hon ville bli fotomodell blev jag som ”Di lärde i Lund” förvånad. Ja, bloggen lever upp till allt och folk läser inte dagstidningar i papperstryck längre, jag antecknar:). Vad vill ni säga i Malmoe? Nu kommer den verkliga demokratin och ja, starta en blogg och se om nån följer:). These are the ”medieval thimes ahead”, men du Anders Mildner var kung på detta mediaporr-event!
Howdy Folks
@Annika: det där dilemmat kan man se redan idag. det är bara att titta tillbaka på de senaste årens bevakning av fildelning, FRA etc, för att inse att mycket som journalister inte har en åsikt om eller kunskap om faller bort från bevakningen av just detta skäl. Sedan brukar dock journalistiken bättra sig och lära sig ämnen med tiden.
Jag tror helt klart att förändringen också innebär en innehållslig förändring. Positiv eller negativ är kanske svårare att uttala sig om. Men de superlokala händelserna är ofta de mest sociala och därmed även väldigt lätta att relatera till. Julbasaren kommer inte att försvinna, som jag ser det. Men jag delar dina frågor, jag tycker att de är intressanta och ingen vet faktiskt svaren.
@Johan: det finns massor av undersökningar och de pekar alla på samma sak: läsandet – och skrivandet – ökar ständigt. Problemet med vetenskapen är att den av naturliga skäl ligger efter det ämne den forskar kring. Frågar du forskare om sociala mediers betydelse i dag, kommer du därmed att få svar som inte är relevanta. Intressanta undersökningar görs dock kontinuerligt kring ämnet, kika till exempel närmare på Twinglyrapporten om FRA-debatten: http://blog.twingly.com/wp-content/uploads/2008/09/twingly_fra_report_web.pdf
Personligen är jag mer intresserad av samhällsanalys och djupanalys av händelser, än av ”rapportering” om dem – eller av de rena pseudohändelser som i provocerande grad fyller pappertidningar. (Även bloggar, givetvis, men de bloggarna kan man undvika i sin helhet.)
Goda skribenter som bloggar om ett specialområde är överlägsna någon som ”bara gått Journalisthögskolan” och därmed automatiskt anser sig ha legitimitet att tolka verkligheten för en läsekrets som ofta vet mer. Vi är inte längre prisgivna åt tidningsredaktioners nyhetsvärdering. Ingen bestämmer längre dagordningen, eller styr debatten enväldigt.
Inom ”bloggosfären” finns utomordentliga skribenter och samhällskritiker. De bästa och mest välskrivna analyserna av vår samtid har jag läst på nätet. Här finns en konkurrens som inte ens har en ”social” aspekt!
Finns det inte risk för ett annat socialt utanförskap – de som inte orkar/vill läsa ett antal bloggar för att hänga med i diskussionerna utan hellre passivt tar till sig t.ex. TV-nyheterna?
Oerhört bra och viktigt inlägg. Tack Anders!
@Henrik: det finns absolut risk för att vi håller på att skapa en ny klassfråga som handlar om kunskap. Eller rättare sagt: det är samma gamla klassfråga som innan, men den tar lite annorlunda uttryck.
@ Morris: tack!
Den största fördelen med Internet är att tillgången till internationella nyheter sker direkt utan filtrering genom svenska mediokra tidningar och journalister. Själv har jag avslutat samtliga prenumerationer av all svensk press. Ströläser lite av det tunna Svenska utbudet på nätet det är dock oftast varken originellt, intressant eller så att ngn Svensk journalist ”breakar” ngn nyhet varken lokalt eller internationellt. Svensk press marginaliserar sig själv genom mediokert arbete.
Hej Anders
Intressant läsning, och visst kommer vår inställning till nyheten förändra sig till hur ”nära” den är oss själva i produktionen. Men hur nära vill vi komma? Noterade att hösten trend bland bloggar verkar vara gruppbloggen och bloggportalen. Är det att samla redaktionen åter, i annan form, men för att göra urvalet?
Skrev mer om förändringarna på Newsmill
http://newsmill.se/artikel/2008/11/20/ar-hypen-over-bloggarna
Vad anser du?
@Waldemar: Gruppbloggen är en intressant utveckling. Men den kan nog ber på två saker: dels att sociala medier just är sociala och faktiskt för samman folk (och så skapar man ju på något sätt ett slags redaktion), men dels också att bloggande är ett betydande arbete som många upplever som allt för ansträngande för att ta på sig ensamt.
Jättespännande med processen att utveckla begreppen ”journalistik” och ”pressen” jämfört med dagens medborgarjournalistik. Det ger en den perspektiv. Även för en gammal pressvetare som mig:)
Håller inte riktigt med (men det är ju trevligt att vi är olika). En tryckt text ska vara klar när den trycks, kan inte förändras och kommervara oförändrad för all framtid. Den är en bok, en runsten, en tavla. Som läsare såväl som journalist tilltalar det mig mer än att snabbast rapa upp vad andra sagt och hela tiden kunna uppdatera med vad andra upprepat att andra sagt om och om igen.