Minirevolution inne i folkhemmet
Publicerad den 14 januari 2009 klockan 17:20 av AndersFör två år sedan försökte jag byta en lägenhet i Stockholm mot en liknande i Skåne.
Inför raden av intresserade spekulanter som ringde på dörren fejade jag som en galning.
Jag dammade, dammsög, plockade undan, bar upp saker på vinden, plockade undan ännu mer, ordnade allt i fina rader och staplar och högar och försökte skapa så mycket yta som det bara var möjligt.
– Du måste plocka undan mer, sa en kompis som hade sett de bilder jag lagt ut på bostadsbytarsajten.
– Mer? undrade jag, som hade burit bort saker så jag fått ont i ryggen.
– Mycket mer, sa han. Plocka undan ALLT.
Han hade rätt. Något år tidigare hade homestagingfirmorna slagit igenom i Stockholms bostadsvärld. Folk med sinne för det estetiska gick in i folks lägenheter, bar ut 90 procent av möblerna, målade en fondvägg i vardagsrummet, la ett koskinn på golvet och hävdade att prisuppgången hade med kossan på parketten att göra snarare än den allmänna bostadsmarknadshaussen.
Utvecklingen gick hand i hand med ett allt mer avskalat inredningsmode och till slut hade åtminstone stockholmarna vant sig att det skulle se ut så här.
Vilket innebar ett problem, för även om det såg fint ut med det minimalistiska, så cirklade deras liv kring alldeles för mycket saker för att de skulle kunna leva helt utan dem. Böcker. Skivor. Cd-skivor. Dvd-skivor. Dagstidningar. Tidskrifter. Sladdar till alla tekniska prylar. Kläder. Skor. Och så vidare.
I krocken mellan önskehemmets cleana utseende och verklighetens sopiga röra tror jag att många började lida och känna att de borde ta tag i sina hem och göra dem fina istället för röriga. Men eftersom det inte riktigt gick var de tvugna att åtminstone hantera situationen mentalt. Och då blev ett frossande i inredningstidningar och inredningsprogram på tv en lösning som funkade psykologiskt.
Hur som helst, drar man ut en tidslinje från i dag, ser det dock ut att bli möjligt – eller åtminstone mer möjligt än förut – att leva avskalat inom en snar framtid.
Det digitala kulturutbudet kommer ersätta mycket av den kultur som tidigare tagit så mycket plats och skräpat ned i hemmet. Musiken finns ju för många redan idag inte hemma längre, utan på någon server någonstans – och att inte samma sak i mycket stor utsträckning snart kommer att gälla en stor del av utbudet vad gäller film, böcker och tidningar håller jag för osannolikt.
Detta innebär faktiskt, för första gången, en reell möjlighet att leva i ett avskalat hem, samtidigt som man tar del av samma kulturutbud som förut.
Dan Hallemar spånar intressant om vad öppna ytor kan göra i en stad – och tar upp sitt eget vardagsrum som exempel. Högst troligen är det ju precis som Dan skriver, vi skapar olika förutsättningar för olika sorters liv beroende på hur vi möblerar (och stadsplanerar).
Kanske blir det nu lite lättare att göra plats för de öppna ytorna?
Det skulle i så fall innebära en liten folkhemsrevolution. Osynlig utifrån, men märkbar för vad den gör med människorna och hur den får dem att må.
Fast det där koskinnet kan ni låta bli, om ni frågar mig.
Ha! Jag frågar mig ständigt när jag bläddrar i de glansiga inredningsmagasinen: var har de sina saker? I framtiden kan jag i stället tänka, a ja, de har sina saker på en server. Åtminstone litteraturen, filmerna och musiken.
Antar att vi får vänta ett tag till på servrar som rymmer surfingbrädor, cyklar och tygpackar – bara att ladda hem när andan faller på.
Eller så gör de som Dan Price – bosätter sig i en jordkula! Han är självklart uppkopplad, där ute i skogen!
http://www.moonlightchronicles.com/
Det är något att bita i för alla homestage-gurus!
Oavsett vad gäller tekniken, homestaging-hemmen är ju otroligt fula! Vem sätter likhetstecken mellan gröna äpplen i en skål och frid? Som en dålig annons för en feng shuikurs som personen ifråga studerat tre helger för att bli mästare i.
Meningen med att plocka undan inför försäljning är ju att folk ska kunna tänka sig in i sin egen stil i lägenheten istället för din, inte att få en äcklig homestaging-stil uppkörd i ansiktet! Och att den till på köpet blivit standard. URK.
Det är borgerligt at vara designkåt. Och jag blir sååå trött på kromade kaféer med kala väggar, ekande ljud, dyr latte och en stampublik av unga reklamare.
Usch. Minimalistisk heminredning är ett otyg som skapar opersonliga och ogästvänliga bostäder. Fram med prylarna.
Det ena behöver väl inte utesluta det andra. Sen, att folk i ”kreativ”svängen många gånger dras till de enkla minimalistiska, är nog lite av ren självbevarelsedrift. Man behöver den där motvikten till jobbet, landa nånstans utan en massa prylar på landningsbanan..
Det kanske rentav finns nån form av motsatsförhållande här – där människor i monotona yrken; istället behöver en massa intryck och variation, för att få distans och lite motvikt.. till de enkla, stela ”minimalistiska” i jobbet på dagarna?
Är det möjligen därför byråkrater och juristers hem ‘alltid’ är så överbelamrade med prydnadsföremål, dukar och tingeltangel? Ja jag generaliserar.. det blir roligare så.
[...] ha möjligheten att se filmen, men de fysiska artefakterna blir allt betydelselösare. Läs även Anders Mildners krönika på ett liknande [...]