Att skriva sig synlig igen
Publicerad den 8 mars 2009 klockan 23:03 av AndersVad innebär det att känna en människa?
Är det att veta hur personen i fråga är på jobbet? Hur han eller hon uppträder i ett fritidssammanhang? Eller med familjen?
Hur många pusselbitar behöver vi för att lägga en bild som är begriplig?
Frågans komplexitet blir tydlig när man tittar på väldigt kända människor. Sådana som flitigt figurerar i medierna, många år i sträck.
Ta populära författare som exempel. De kan lämna efter sig travar med intervjuer i pressen och hyllmeter av litteratur, men det är ofta först när vi får tillträde till deras privata tankar – via till exempel dagböcker eller vänners berättelser – som vi får en känsla av att vi faktiskt kommer dem in på livet.
Jag har funderat en del på det här den senaste tiden, nu när det står utom allt tvivel att vi får en ny och bred social boom med Twitter. Visserligen har Twitter varit en framgång länge (så här skrev jag för två år sedan), men det verkar först vara nu som mikrobloggen har nått sin tipping point och börja att spridas under nästan virusaktiga former.
Nu finns ju plötsligt ALLA på Twitter. Och då menar jag inte bara sådana personer som man själv känner, plus ett gäng skådisar från Stockholm, utan även folk som ligger en bit utanför ens horisont, eller hur man nu ska uttrycka det, som till exempel den engelska drottningen.
När en halv värld nu gör samma sak, med eller utan medhjälpare och hovassistenter, blir ju huvudfrågan varför. Du har 140 tangenttryckningar på dig att berätta vad du gör just nu. Men om du gör detta om och om igen, dag efter dag, vecka efter vecka – vad skapar du i så fall med det?
En hel del, faktiskt. Bland annat en förändrad samtalskultur, som grundar sig på att du måste vara beredd på att kunna säga allt ansikte mot ansikte.
Paul Carr gör en strålande analys av detta mot bakgrund av en tragisk skidolycka som kom att involvera Twitter, och skriver i The Guardian:
As we cast our online social net wider and wider, so the odds increase that when a tragic event occurs, we’ll have a connection – no matter how small – to someone involved. And, as was made clear this week, these increased connections with our fellow human beings bring an increased sense of empathy when bad things happen to them. A small example: I Twittered a slightly tasteless joke about Leah Betts the other day and immediately felt horrible about it – not because I know anyone who knew her, but because, thanks to technology, I feel like I could do. She wasn’t just a face in a newspaper, she was a real human being – and that changes the rules.
Hans slutsats är:
Twitter is making us all care just a little bit more – and a little bit more genuinely – about strangers, and that can only be a good thing.
Själv tror jag dessutom att Twitter och liknande tjänster bidrar till att vi lär känna alla de andra små märkliga sidorna, alla de där nyckerna och egenheterna som gör en människa hel – och som vi faktiskt behöver för att kunna förstå varandra på djupet, bortom våra jobbpersonligheter.
140 tangenttryckningar och ett smatter av enformiga statusuppdateringar som ”Läser en bok”, ”Vattnar blommorna” eller ”Matar katten” kan så klart lätt läsas som tecken på en ytlig kommunikation, men i själva verket kan det vara fråga om motsatsen.
För i grund och botten är djup, förståelse och kunskap om människor inte en fråga om teckenmängd, utan om vilken tid man är villig att lägga på att följa en person. Och ju fler människor vi följer över en längre period, desto större blir vår förståelse för dem. Och kanske även för oss själva, vem vet?
Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att tjänster som Twitter fyller ett ganska djupt behov hos oss. Det moderna livet har ju gjort det möjligt att leva i tystnad. Att leva osedd. Att leva utan tvåvägskommunikation.
Vem har inte bott i ett hyreshus där ingen hälsar? Där man inte haft en ANING om vilka de andra människorna är? Ställ dig frågan hur det hade påverkat din relation med grannarna om du haft möjlighet att följa deras Twitteruppdateringar.
En av sakerna som de sociala medierna gör, är att ta tillbaka en liten del av den där alienationskakan. Vi skriver oss synliga igen och smular sakta sönder det land där man väntar tills grannen gått in i hissen innan man själv öppnar sin ytterdörr. Antagligen blir vi lite helare på köpet och får en aning mer svärta i våra konturer.
Och det är bara att hålla med Paul Carr: det kan faktiskt inte skada.
[...] Att skriva sig synlig igen [...]
Har twittrat ett tag men tycker det känns nästan omöjligt att hålla koll på allas uppdateringar. Man kan inte direkt ha Facebook-omfång på vänskaran man följer… Har du kommit på något bra sätt att hantera det? Och vad tycker du att Twitter egentligen tillför som inte Fejjans statusrad redan erbjuder? Har inte riktigt kunnat svara på det själv, efter några veckors twittrande.
Testa DestroyTwitter eller TweetDeck, då får man lite mer överblick – och med DestroyTwitter även en möjlighet att följa svaren i trådar.
Jag föredrar själv fortfarande Jaiku, som är mycket mer konversationsvänligt.
(Återkommer med vad det tillför något senare)