Trollmors vaggvisa
Eftersom jag själv har jobbat som debattredaktör vet jag vilken lockelse det ligger i att publicera texter av kända människor som som garanterat kommer att skapa en massa bråk.
På ett sätt kan man säga att en tumregel är: ju dummare, desto bättre (eftersom en kontroversiell text skapar mer liv) – men någonstans går ju samtidigt en gräns där åsikterna slår tillbaka på den tidning och den redaktör som har publicerat texten.
På internet kallas personer som bara håller låda för att skapa oreda för troll, men det är, som alla inser, inte särskilt svårt att hitta ett flertal kända papperstroll i spalterna. Vissa återanvänds dessutom flitigt av tidningarna, eftersom de lyckats hitta ett läge där de kan trolla för fullt, samtidigt som de ger sken av att föra en seriös debatt. Det är naturligtvis imponerande. Själv har jag aldrig förstått hur de ror i land det.
Trollpublicering är alltså rätt knepig. Alla inblandade vet om det. För vilket ansvar har man som redaktör?
Jag kom så klart att tänka på det här när jag läste den senaste krönikan av Liza Marklund i Expressen. Marklund, som försöker dra ännu en vända på sitt göra-rätt-för-sig/gammal-hederlig-moral-trolleri, råkade dock tämligen snabbt i problem efter publicering. Det fanns nämligen folk som var beredda att kolla uppgifterna i texten.
Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att det inte hade varit svårt att hitta ett band eller en artist som verkligen hade spridits i stor omfattning. Men mitt problem handlar inte så mycket om Marklunds fakta som med den här sortens texter generellt och den roll de spelar i mediedebatten.
Nöjesindustrin har – genom att satsa tid och pengar på kraftfull lobbyarbete– ett stort ansvar för de tokiga lagar som har förts fram den senaste tiden. Men inte en enda gång har man sett någon av branschens representanter i en debatt som handlar om samhället. I en sfär där pengar är allt som räknas, är det också bara pengar folk har framför ögonen. Till vilket pris som helst, skulle man kunna säga.
Men så där är det inte med journalistiken. Ändå är det kanske dags att fråga sig vilket ansvar journalistiken har för att gång på gång välja att agna kroken med ett enkelt och lättillgängligt trollbete istället för att på allvar intressera sig för en mer komplicerad samhällsdebatt.
”Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”, citerar Marklund sin kompis Johan i en av de mest häpnadsväckande meningar som publicerats i en svensk tidning på den här sidan Jan Myrdal.
Men, nej, det är inte Expressen eller Marklund som är de egentliga måltavlorna för den här texten. Däremot tror jag att det är dags att vi journalister som ett kollektiv börjar att ta de här frågorna lite mer på allvar.
Integritets-, censur-, fildelnings- och övervakningsfrågor håller nämligen på allvar på att omforma samhället i väldigt snabb takt. Fortsätter utvecklingen blir den logiska slutstationen att anonymitet förbjuds.
Och då har vi ett annat samhälle än vi har i dag.
Ska vi i ett sådant läge – en yrkeskår som faktiskt ofta anser sig ha ett ”uppdrag” – ägna oss åt trollfiske för att nå största möjliga underhållningsdebattbråk eller ska vi satsa på djuplodande samhällsgranskning?
Svaret torde egentligen inte sitta särskilt långt inne.
Det här är en briljant text, och ämnet är oerhört angeläget. Dagens tidningsjournalistik ägnas till stor del åt att antingen granska medborgarna eller förströ dem med trams. Granskningen av makten och av det nya samhället håller på att förvisas till bloggosfären. Jag anser att journalister idag abdikerar från sitt uppdrag som nu egentligen behövs mer än någonsin.
Det är fullständigt förbluffande att problemformuleringar och problemlösningar hämtade från diktaturstater används helt obekymrat av vissa grupper. Detta får aldrig normaliseras.
[...] har rätt så är det något fel på de normala rutinerna. För det var faktiskt inte svårt att kontrollera Marklunds uppgifter, och även om en kolumn har lägre sannings- och objektivitetskrav så finns [...]
[...] Trollmors vaggvisa [...]
Många brukar skrika om att det inte går att konkurrera med gratis.
Tycker detta var ett praktexempel på varför det går alldeles utmärkt att tillåta okommersiell fildelning.
När inte ens upovsmannen märker att det är fejk grejjer på en sajt så kan man börja fundera.
Och det är här pengarna finns att tjäna. De som verkligen ville ladda ner Stockhom Stoners och klickade på länkarna på fejksajterna råkar säkert ut för massa hemska toolbars och andra malware program.
Vill man verkligen ha något betalar man antingen för enkelheten eller tar risken.
Det är som med svartjobb, antingen tar man risken att det blir skitjobb och billigare (utan försäkringar etc) eller så tar man det dyrare och får försäkringen.
Hur svårt kan det vara?
Trollpublicering och papperstroll – där har vi två ord som kommer finna sin väg till SAO inom två år – sanna mina ord. ^_^
Som du säger så hade den här undermåliga krönikan den dubbeleffekten att den inte bara polariserade sidorna än värre, utan dessutom skadade det argument den sade sig stå för. Har inte läst något så dumt sedan Göran Persson prisade Kina för sin ”stabilitet”. Det största problemet var kanske just att den publicerades som krönika och inte som debattinlägg. Den senare typens publicering lämnar dörren öppen för att någon kan få skriva ett mot-inlägg. Nu måste allt sådant skötas via nätet och jag har hört att det finns de som inte kollar upp internet särskilt ofta…
[...] Anders Mildner på Sydsvenskan uttrycker det sansat och lättbegripligt utan att falla i den fälla jag själv gärna går i, där jag framstår som en rabiat pirat och upphovsrättsikonoklast. [...]
Papperstroll! Bullseye!
Anders, jag måste bara säga att jag verkligen beundrar dig för hur du på ett så nyanserat och reflekterande sätt täcker de här frågorna. Du är en av de få som verkligen kan föra debatten framåt och lyfta frågor på ett konstruktivt sätt.
För övrigt är jag väldigt bekymrad över att debattprogrammen i TV i mångt och mycket förfallit till samma anda av sensationslystenhet och trollinlägg som bara syftar till att röra upp känslor snarare än att skapa konstruktiv dialog.
Förresten, det finns ett litet språkfel i texten – du verkar ha glömt ett ord före ”Jan Myrdal”.
[...] vara statsmannamässig i sitt förtroendeuppdrag. Misstron mot kuratorn sprids tillsammans med papperstrollen, även om faktiskt bristerna funnits [...]
[...] Anders Mildner – Trollmors vaggvisa [...]
[...] Marklund/Kinesiska golden-shieldmanövern. Visst, det handlar väl om ett papperstroll. Men det finns risk för allvarliga konsekvenser när prasselmediala författare implicit [...]
Så sant som det är sagt, jude.
/J