Publicerad den 2 februari 2009 klockan 13:57 av Anders
1991 skrev Carl Bildt en bok som hette ”Hallänning, svensk, europé”.
Skiftet mellan 80-tal och 90-tal var spännande. Drömmen om Europa hade vaknat till liv igen och plötsligt hade vi chansen att ingå i ett större sammanhang, att ompröva våra tidigare ställningstagande – och kanske till och med bygga upp något nytt tillsammans.
Jag ska inte göra det till en ovana att tänka för mycket på Carl Bildt, tendensen är redan lite oroande, som ni kanske märkt, men det är ändå utrikesministern och hans bok jag får i huvudet när jag tänker på den där nyheten från Spotify, som fött så mycket ilska.
För hade Carl Bildt skrivit sin bok i dag hade den naturligtvis hetat ”Svensk, svensk, svensk”. Så stark – och så skadlig – har framförallt nöjesbolagens inflytande varit för våra möjligheter att söka oss till större sammanhang.
De senaste 16 årens internetutveckling har envetet strävat mot att bryta ned de nationella gränserna och knyta samman människor med varandra, oavsett var de bor. Samtidigt har internationella företag och politiker gjort allt för att bygga upp samma gränser igen, sekunden efter att de rivits ned.
Vad visar Spotify?
Mycket, men kanske framförallt att vi som musikkonsumenter värderar känslan av att ha hela världen inom räckhåll. Det här är intressant ur ett sociologiskt perspektiv, för nästan all kultur knyter på något sätt an till – eller står i kontrast till – det sammanhang som utövaren befinner sig i eller kommer ifrån.
Men när vi använder tjänster som Spotify så är inte bara nationaliteten ett hinder, den är också totalt irrelevant.
Som Spotifyanvändare betraktar jag mig inte som svensk längre. Det finns en stor skillnad här mot iTunes Music Store, som väldigt tydligt är uppbyggd som en klassisk butik – dessutom med en svensk flagga för att signalera att jag är i den svenska affären – och det är just den här skillnaden som jag inte riktigt tror att musikbolagen har begripit.
Fler än dessa bolag kommer dock att påverkas av utvecklingen. Jag tror att det kommer att bli mycket svårare att finna gemensamma nämnare under ett nationalstatstänkande i framtiden än det har varit hittills. Våra kultursfärer kommer inte i samma utsträckning att hindras från att sträcka sig ut över landsgränserna och det blir våra aktiviteter som ytterst avgör vilken gemenskap vi känner oss delaktiga i – inte som idag: var vi är födda och var vi bor.
Utvecklingen medför också en annan sak: en väldigt stor irritation över att bli stoppad vid den gamla, förlegade gränsen. När skivbolagen stryper musiken på Spotify enligt sitt gamla regiontänkande upplever användarna det som om passpolisen från DDR plötsligt har återuppstått.
Nej, det kommer inte att leda till att dessa bolag tjänar mer pengar. Nej, det är ingen bra strategi inför framtiden. Men ja, det var väntat.
Kanske är det de här företagen som vi ser står och vifta med flaggor den 6 juni? Medan vi andra skakar på huvudet och säger: Nationalitet? Vilken nationalitet?
Det finns 7 Kommentarer »
Publicerad den 29 januari 2009 klockan 21:50 av Anders
Jag har några ännu inte helt färdiga tankar om att det pågår en förändring i den interna mediehierarkin och att detta också kan vara en orsak till den oro inför framtiden som nu sprider sig ganska fort i medievärlden. Här är tre möjliga förändringar. Finns det fler?
1. Datorspel vinner över filmen.
Förr kom filmen alltid först. Spel, leksaker och annat var biprodukter. Nu står spelen för en så stor del av vinsten att förhållandet har förändrats. Går man och ser en film som Indiana Jones ser man därför ingen film, utan en trailer för ett spel.
2. Det sociala objektet vinner över nyheterna.
Folk vill ha nyheter. Men mer än att vilja läsa nyheter vill man prata om nyheter med andra människor. Nyheter som socialt objekt kommer därför att vinna över nyheten som enbart nyhet. I så fall blir diskussionsplatsen viktigare än den plats där nyheten släpps – samtidigt som de nyheter som går att diskutera kommer att värderas högre än de som inte går att diskutera. Good news för lokalnyheterna, bad news för vetenskapen, med andra ord.
3. Pappersboken vinner över ljudboken.
Förlagen kommer att upptäcka att det för varje år blir svårare att ta betalt för downloadljudböcker. Utvecklingen är fullt logisk och följer alla andra digitala produkter, men kommer antagligen ändå att ruska om bokbranschen som inte fullt ut vant sig vid den digitala världen och antagligen förväntat sig ett helt annat utfall. Hur förlagen agerar är viktigt, eftersom det kommer att påverka deras möjligheter att göra affärer i framtiden.
Det finns 10 Kommentarer »
Publicerad den 23 januari 2009 klockan 10:10 av Anders
En gång i slutet av förra århundradet kom statsminister Carl Bildt plötsligt in på tidningen Lundagårds redaktion.
Alla reste sig upp, utom jag.
Personligen har jag aldrig riktigt varit någon datorspelsmänniska. Visst, det är kul att spela då och då, men jag saknar den där vinnarinstinkten som gör att man verkligen orkar lära sig alla kommandon för att sköta sin gubbe eller vad det nu är som man ska sköta.
När Carl Bildt stegade in på Lundagård hade jag dock fastnat rejält framför Prince of Persia, det enda spel förutom Doom som jag någonsin försökt fullfölja – och just när han kom fram till mig var jag i ett mycket kritiskt skede.
Jag ställdes alltså inför ett svårt val: rädda prinsessan eller skaka hand med statsministern?
Tankarna virvlade runt i huvudet. Var det så svårt val, egentligen? Att rädda PRINSESSAN eller hälsa på statsministern? Självklart inte!
– Jaha.. här var man…eh, upptagen… sa Bildt medan båda mina händer knattrade vilt bland tangenterna för att försöka fäkta ner de grymma banditerna som höll prinsessan fången.
Efteråt tänkte jag att han nog förstod. Han var ju känd för att vara datorvänlig.
Någon månad senare kunde tidningarna berätta att Bildt hade mejlat med Bill Clinton, vilket var första gången som någon använt epost på statsmannanivå.
Tio år senare avslöjades dock den personliga korrespondensen som fejk. Clinton skickade bara två egna mejl under sin tid som president, varav det ena var ett tomt testbrev, och det andra gick till astronauten John Glenn.
När jag nu läser den alltid lika läsvärde Bobbie Johnson i Guardian, får jag reda på att i stort sett ingenting har hänt sedan Clintons tid.
Bush skickade sitt sista mejl 2001, INNAN han blev president, och det har inte funnits någon dator alls i Ovala rummet.
Orsaken har – så klart – varit säkerhetsskäl. Ändå är det omskakande att inse att USA:s president inte någon gång har varit uppkopplad för personlig kommunikation.
Men det är nu på väg att förändras.
Bobbie Johnson berättar att Obama kommer att bli den förste epostande presidenten och mycket tyder på att hans administration kommer att fortsätta sitt arbete med att knyta an till de grupper av vanliga människor som lade hela grunden för hans presidentskap.
Kanske läge för Bildt att skicka iväg ett mejl?
Det finns 6 Kommentarer »
Publicerad den 14 januari 2009 klockan 17:20 av Anders
För två år sedan försökte jag byta en lägenhet i Stockholm mot en liknande i Skåne.
Inför raden av intresserade spekulanter som ringde på dörren fejade jag som en galning.
Jag dammade, dammsög, plockade undan, bar upp saker på vinden, plockade undan ännu mer, ordnade allt i fina rader och staplar och högar och försökte skapa så mycket yta som det bara var möjligt.
– Du måste plocka undan mer, sa en kompis som hade sett de bilder jag lagt ut på bostadsbytarsajten.
– Mer? undrade jag, som hade burit bort saker så jag fått ont i ryggen.
– Mycket mer, sa han. Plocka undan ALLT.
Han hade rätt. Något år tidigare hade homestagingfirmorna slagit igenom i Stockholms bostadsvärld. Folk med sinne för det estetiska gick in i folks lägenheter, bar ut 90 procent av möblerna, målade en fondvägg i vardagsrummet, la ett koskinn på golvet och hävdade att prisuppgången hade med kossan på parketten att göra snarare än den allmänna bostadsmarknadshaussen.
Utvecklingen gick hand i hand med ett allt mer avskalat inredningsmode och till slut hade åtminstone stockholmarna vant sig att det skulle se ut så här.
Vilket innebar ett problem, för även om det såg fint ut med det minimalistiska, så cirklade deras liv kring alldeles för mycket saker för att de skulle kunna leva helt utan dem. Böcker. Skivor. Cd-skivor. Dvd-skivor. Dagstidningar. Tidskrifter. Sladdar till alla tekniska prylar. Kläder. Skor. Och så vidare.
I krocken mellan önskehemmets cleana utseende och verklighetens sopiga röra tror jag att många började lida och känna att de borde ta tag i sina hem och göra dem fina istället för röriga. Men eftersom det inte riktigt gick var de tvugna att åtminstone hantera situationen mentalt. Och då blev ett frossande i inredningstidningar och inredningsprogram på tv en lösning som funkade psykologiskt.
Hur som helst, drar man ut en tidslinje från i dag, ser det dock ut att bli möjligt – eller åtminstone mer möjligt än förut – att leva avskalat inom en snar framtid.
Det digitala kulturutbudet kommer ersätta mycket av den kultur som tidigare tagit så mycket plats och skräpat ned i hemmet. Musiken finns ju för många redan idag inte hemma längre, utan på någon server någonstans – och att inte samma sak i mycket stor utsträckning snart kommer att gälla en stor del av utbudet vad gäller film, böcker och tidningar håller jag för osannolikt.
Detta innebär faktiskt, för första gången, en reell möjlighet att leva i ett avskalat hem, samtidigt som man tar del av samma kulturutbud som förut.
Dan Hallemar spånar intressant om vad öppna ytor kan göra i en stad – och tar upp sitt eget vardagsrum som exempel. Högst troligen är det ju precis som Dan skriver, vi skapar olika förutsättningar för olika sorters liv beroende på hur vi möblerar (och stadsplanerar).
Kanske blir det nu lite lättare att göra plats för de öppna ytorna?
Det skulle i så fall innebära en liten folkhemsrevolution. Osynlig utifrån, men märkbar för vad den gör med människorna och hur den får dem att må.
Fast det där koskinnet kan ni låta bli, om ni frågar mig.
Det finns 7 Kommentarer »
Publicerad den 12 januari 2009 klockan 14:26 av Anders
I julas var det precis 50 år sedan Kalle Ankas jul sändes för första gången. Några år senare köptes programmet in av Sveriges Television.
I ett land svältfött på barnunderhållning skapade Kalle Anka snabbt en ny jultradition.
Egentligen helt utan anledning.
Det enda skälet till att Sveriges Television under mer än 30 år inte visade tecknat i någon större utsträckning var ju att man inte kände för det. I USA hade filmbranschen producerat animerade filmer på löpande band sedan 1930-talet och när Kalles jul började att visas i Sverige hade Walt Disney redan fått 25 Oscars i hemlandet.
Genom att hålla svenskarna borta från den enorma produktionen av tecknade barnfilmer skapades en tradition som satte sig så hårt i folksjälen att julprogrammet fortfarande är ett av Svt:s mest populära.
Det är dock till största delen vuxna som upprätthåller traditionen. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att barnen numera kan se animerade filmer i stort sett dygnet runt.
Det finns folk som är oroade över det här. Tanken är att om allt är tillgängligt för alla hela tiden, kommer barnen under hela sin uppväxt att kräva ständig stimulans – eftersom de har blivit vana vid att det är så det ska vara.
En minuts väntan mellan datorspelet och dvd-filmen är att ha ”tråkigt”. Inställningen följer med barnen under hela uppväxten.
Men om man aldrig har tråkigt på riktigt, blir stimulanstopparna bara till ett jämnt flimmer som för varje år allt mer högljutt måste pocka på uppmärksamheten för att överhuvudtaget märkas.
De som är oroade över utvecklingen siar om en framtid fylld av ökad stress, större stimmighet och betydande koncentrationssvårigheter. Att sitta stilla och lyssna är möjligen inte 00-generationens grej.
Strax före jul berättade World Internet Institute att var femte svensk treåring nu surfar. Därefter ökar användandet snabbt för varje årskull. Varannan femåring är till exempel ute på internet.
När man kommer upp i skolåldern går det knappt att hitta barn som inte använder internet. Det är däremot mycket lättare att hitta skolor som inte använder nätet. WII skriver att skolorna först drar nytta av internet i gymnasiet. Då är redan 70 procent djupt involverade i olika communities (vars styrka vid det laget troligen ligger helt utom räckhåll för skolvärlden).
Jag sitter och tittar länge på statistiken och undrar vad de ska bli av dem, de där treåringarna som redan använder internet. De kommer antagligen att ha väldigt svårt för att ha ”tråkigt”. Just detta kommer nog att göra att de upplever väldigt många stunder i livet som just föröööööödande tråkiga.
Samtidigt kommer de med största sannolikhet att förändra i stort sett samtliga strukturer och hierarkier i samhället. Framförallt skolan och arbetsplatserna kommer väldigt snart att påverkas i stor utsträckning av det enkla faktum att ingen sanning kan yttras som inte kommer att kunna kontrolleras inom loppet av några sekunder. Det är möjligen lite svårare att vara lärare när eleverna har Google och Wikipedia i fickan. Och det är antagligen ingen lek att leka elak härkskarchef framför en personalgrupp som nu kan möta hoten som sammansvetsad grupp, omöjlig att söndra.
Att internet har förändrat väldigt mycket i samhället råder det inget tvivel om. Just därför är det intressant att fundera lite över att den största digitala kompetensen just nu finns hos de som NÄSTAN är vuxna, de som står med ena foten i skolvärlden och den andra i arbetslivet. Om bara några år kommer vi att möta de fullfjädrade internetmänniskorna – de som använt internet sedan födseln.
Ivrigheten, önskan att få ALLT NU, otåligheten och oviljan att ”ha tråkigt” kommer säkert att ha ett pris för de enskilda individerna. Men jag tror inte att vi ska glömma bort att just dessa saker nog också är de primära drivkrafterna i den samhällsomsvängning vi står inför.
Men ingenting är som bekant enkelt här i livet och många av dagens föräldrar står handfallna inför småtrollens krav på omedelbar och oavbruten underhållning. Kanske ska vi vara glada att barnen inte kan argumentera med vuxenlogik, för då skulle de antagligen ha sagt: vi kommer ju att förändra hela samhället – är vi inte värda att se Kalle Anka när vi vill?
Det finns 15 Kommentarer »
Publicerad den 30 december 2008 klockan 21:00 av Anders
På kvällen den 24 april 1975 stod Bo Holmström utanför Västtyska ambassaden i Stockholm och skrek ”Lägg ut! LÄGG UT!” mot en tv-kamera.
Det såg ingen.
Inslaget är ett av svenskt tv-historias mest kända, ibland sägs det till och med vara Svt:s mest visade klipp. Men det sändes aldrig direkt. Hur mycket Holmström än skrek fick han nämligen ingen kontakt med studion.
Vad är det då som gjort detta inslag klassiskt?
Man skulle kunna argumentera för att det skildrar en exceptionell händelse (den tyska terrorismens ankomst till Sverige).
Det var dessutom en händelse som var extremt flyktig: själva explosionen var över på mindre än en sekund, men tack vare att Svt:s team var på plats, kunde publiken både höra och faktiskt också se den i bakgrunden. Effekterna av sprängladdningen är tydliga: Holmström rycker till och duckar omedelbart efter smällen.
Men varför, kan man då fråga sig, är just detta klipp mer ihågkommet än alla de tiotusentals andra smällar, attacker, krigshandlingar och explosioner och terrordåd som sedan dess mer eller mindre av slump hamnat på bild?
Vad är det som gör att vi bryr oss så mycket om just den här filmsnutten – trots att de allra flesta svenskar inte på något sätt berördes personligen av själva händelsen?
Svaret finns nog inte i den nyktra och überproffsiga rapportering som Holmström utan att blinka levererar några sekunder efter smällen. Nej, jag tror att det handlar om den där duckningen, den där blinkningen, det där hukandet och – naturligtvis – det där läggutandet.
Man skulle kunna sammanfatta det i ett ord: engagemang.
Holmström står på platsen. Vi ser honom rycka till av smällen och vi vet att han själv är berörd. Vad han säger när han återgår till att vara duktig reporter kommer ingen ihåg. Däremot minns alla smällen, reportern som rycker till, bryter mot normerna och skriker ”LÄGG UT!”
Några minuter efter det att Skåne för två veckor sedan drabbades av ett jordskalv, betade jag i rask takt av en rad svenska tidningars näteditioner för att försöka få reda på vad det egentligen var som hade inträffat.
Informationen var ganska knapphändig. Men snart stod det klart att läsarna kunde bidra med så mycket mer än redaktionerna. Redan i de allra första kommentarerna kunde man hitta länkar till de institut som bevakar och mäter jordbävningar.
Just kring detta ämne, jordbävningsrapporteringen, har det den senaste tiden skapat en liten minidebatt.
Det visade sig nämligen att journalisterna (knappast förvånande) var långsammare än de drabbade att berätta vad som hade hänt. Via Facebok, Jaiku, Twitter och andra sociala medier kunde alla omskakade skåningar förmedla nyheten direkt, korrekt och utan dröjsmål. Och nu för tiden tar det inte längre tid för ickejournalister att skaffa rätt fakta, vilket länkarna till de seismologiska instituten visade.
Nyhetsjournalistik har alltid handlat om att vara först. Men det finns en sak som numera är mer betydelsefull än att vinna tidsjakten – och det är att vara engagemangsledande.
Journalisterna skrev snabbt, enligt gällande rutin, nyktra och knapphändiga texter och gav sig därefter ut på jakt efter engagemang. Det vill säga: de letade efter folk som kunde berätta vad de hade varit med om.
Vi var många som för första gången under en stor nyhetshändelse inte behövde vänta på detta arbete. Vi hade nämligen omedelbar tillgång till förstahandsupplevelserna – i realtid. Alla våra kontakter skrek LÄGG UT! och vi kunde utan problem komma åt det engagemang som gjorde hela skillnaden i Bo Holmströms ambassad-rapportering.
Jordbävningen är bara ännu ett i raden av exempel på att 2008 var bubblornas år. De sociala medierna har nu skapat miljoner nätverk – bubblor – som i sin tur knyter an till varandra, världen över.
Så länge tekniken eller censuren inte sätter några gränser, finns det i stort sett inte längre några händelser som inte skildras i realtid i någon av dessa bubblor. Terrorattackerna i Indien i november var ett annat exempel, som följde precis samma mönster som jordbävningen i Skåne: engagemang, omedelbarhet och korrekta fakta levererade så snabbt det bara går.
Det viktiga är nu inte spelet/konkurrensen/maktkampen/whatever mellan journalister och ickejournalister (även om det efter sådana här händelser blir allt mer uppenbart vilken väg traditionella medier måste gå för att ens vara med i matchen – det kommer att krävas en mycket långtgående sammanflätning av de bägge resurserna).
Nej, det mest intressanta är vad vi plötsligt skapar tillsammans – över hela jordklotet – nu när vi är mobila, uppkopplade och bubbliga.
När jag går igenom vad jag har skrivit om under 2008, står det snabbt klart att bubblorna varit tongivande vad gäller nästan alla ämnen jag bevakat (i årets mest tankeväckande samhällsbok, Clay Shirkys ”Here Comes Everybody” är dessa bubblor – eller grupper som Shirky kallar dem – själva huvudämnet).
Ta positiva händelser, som formandet av FRA-motståndet, skapandet av ipred-debatten, eller uppkomsten av datalagringskritiken.
Ta negativa händelser, som återkomsten av kravaller under 30-november, eller sättet med vilket de indiska terroristerna samordnade sina aktioner.
Ta allt annat: saker som det underliga faktum att du vet så mycket om Sarah Palin eller det sätt med vilket du antagligen kom i kontakt med alla de tv-inslag som drev med henne.
Och så vidare. Bubblorna blir fler för varje minut, över hela jordklotet. De påverkar inte längre bara journalistiken, utan politiken, jobben, samhället – ja, stora delar av hela livet faktiskt – och de kommer att få ännu större betydelse under 2009.
Företagen, marknadsavdelningarna, pr-nissarna, politikerna och reklamarna har så klart börjat få upp ögonen för detta. Särskilt efter Obamas valseger.
Men kommer 2009 att bli året då de också förstår att detta innebär att verkligt engagemang måste få lov att gå före smart uttänkta strategier?
Att den som bäst talar för ett företag kanske inte är pressavdelningen utan den mest engagerade medarbetaren?
Bubblorna visar, vilket bland annat David Armano har påpekat, att det numera krävs riktiga människor och riktigt engagemang för att kunna påverka. Vill man nå ett verkligt resultat 2009 krävs både fullskalig transparens och att man ger vanliga människor makt att uttrycka sina åsikter om vad som helst.
Alla är så klart inte beredda att släppa taget om de gamla maktstrukturerna (vilket bland annat är väldigt uppenbart om man tittar på svenska fackföreningar, som skulle ha enormt mycket att vinna genom att bemäktiga sina medlemmar på det här viset), men troligen kommer vi under nästa år få se åtminstone några trevande försök från näringslivet, och det ska i så fall bli väldigt intressant att följa.
Utvecklingen innebär dock också en ökad polarisering. För samtidigt som individer världen över skapar sig makt och inflytande genom denna nya kollektivism, så svarar staterna – nästan överallt! – med att öka övervakningen, sätta den personliga integriteten under hårdare press, kväsa medborgarnas möjligheter att vara anonyma, minska tryckfriheten samt stärka censuren. Vad kommer det att få för konsekvenser?
När Bo Holmström stod utanför ambassaden den där vårdagen för snart 34 år sedan var mobilitet knappt ett begrepp. Tanken med att ha ett utsänt team på plats fungerade ju heller inte särskilt bra, rent tekniskt.
Nu går vi in i en tid då mobiliteten är det centrala. Allting blir socialt, allting blir rörligt.Vi kan räkna tiden i år innan de allra flesta (i världen) kommer att vara uppkopplade mot internet via sina mobiltelefoner.
Då går bubblorna från att vara inflytelserika till att i stort sett påverka a-l-l-t-i-n-g i samhället. 2008 gav tydliga förhandsvinkar om vad denna utveckling kan komma att innebära – på gott och på ont.
Själv passar jag på att tacka för alla kommentarer, alla mejl, alla diskussioner och debatter, alla länkningar, alla rättningar och korrigeringar samt alla faktaupplysningar som ni har bidragit med under året. I arbetet med den här bloggen har inget gett mig mer än er medverkan.
Gott nytt år!
Det finns 7 Kommentarer »
Publicerad den 23 december 2008 klockan 00:09 av Anders
Det är inte bara så att jag kommer ihåg hur det var, jag har faktiskt bildbevis.
Jag tittar på dem nu och kan inte känna annat än att det är mycket märkliga tidsdokument. Fotografier på gymnasister som sitter framför en tv.
Och kallar det fest.
Ungefär som när tv:n kom på 50-talet, då alla grannar samlades framför den nya apparaten.
Det som var nytt vid mitten av 80-talet var dock inte tv:n i sig, utan innehållet. Vi såg bokstavligen på Music Box tills vi somnade.
Jag vet inte riktigt var musikvideon befinner sig idag, hur mycket den har utvecklats de senaste tio åren. Eller om den har utvecklats alls. När publikens intresse för att glo på galet dyra videor sinade, ströp MTV snabbt utbudet och började istället producera andra, mer gångbara program.
För 2,5 år sedan gjorde You Tube ett försök att kicka liv i videopubliken.
– Vad vi verkligen vill göra är att inom sex till tolv månader, kanske inom arton månader, få upp varenda musikvideo som någonsin har gjorts, sa grundarna till pressen, vilket under en kort tid fick skribenter att kalla sajten för webb 2.0-erans MTV.
Men sedan tog det stopp. Videor lades upp, plockades ner, lades upp igen, plockades ner igen, och så vidare.
För några veckor sedan gav sig plötsligt MTV in i leken på allvar igen och började lägga upp alla sina videor för att skapa en social variant av den gamla musikvideo-kanalen.
Och det verkar ju till en början alldeles lysande. Även om musikvideon som konstform skulle vara död (jag är som sagt okunnig om detta), så skulle ett samlat och lättillgängligt historiskt MTV-arkiv vara av stor kulturell betydelse.
Om inte skivbolagen som vanligt hade förstört allt. För det visar sig så klart att jag inte kan se vad jag vill på sajten eftersom jag bor i Sverige.
Det här skulle man kunna ha överseende med. Särskilt om man vet något om hur krångligt det är med avtal i den här branchen. Om några veckor, månader eller år kommer MTV ha fixat dealar som håller och även vi i Sverige kommer att kunna förstöra alla fester genom att trängas vid datorn istället för att prata.
Till dess kan man notera något. Nämligen att regiontjafset aldrig kommer att försvinna så länge som nöjesbolagen har ett val.
Hur kan det då komma sig att regionproblematiken överhuvudtaget är en fråga för branschen när 2008 går över i 2009?
Det enda tänkbara svaret är: att skivbolagen tror att det är bättre att vara regionala än att vara internationella. Med tanke på att resten av världen går i precis motsatt riktning kan vi nog med rätta tvivla på den valda affärsmodellen.
Och som konsument, som publik, kan man inte tycka annat än att bolagen gör sitt bästa för att förstöra varenda ny idé som dyker upp. Och det handlar då inte bara om att vara långsamma och sega, utan att faktiskt också motarbeta och förfuska.
Den senaste veckan har jag till exempel hört ett flertal rykten om att bolag systematiskt försöker utnyttja de gratismusiktjänster som lanserats de senaste åren. Dessa tjänster har ju – efter mycket om och men – lyckats skriva kontrakt med upphovsrättsorganisationerna och betalar nu sina avgifter enligt nya modeller. Bara för att sedan (om ryktena är sanna) omedelbart bli attackerade av skivbolagsföreträdare, som för att hypa sina artister väljer att spela dem dygnet runt – för att på så sätt putta upp dem några snäpp på spellistorna och därmed generera mer upphovsrättspengar.
Sant eller falskt?
Jag vet inte. Ryktena finns där. Men om det är på detta sätt borde ingen bli förvånad. Det är i så fall bara en ny variant av en tradition som är lika gammal som industrin själv. Från Payola till fusk vid telefonomröstningar, eller organiserade massuppköp av singlar för att hamna på topplistor. (Här är för övrigt ett bra julläsningstips för den som intresseras av ämnet.)
I ett läge där vi snart går omkring med genvägar till världens samlade kunskap i fickan (fundera till exempel hur Google Book Search kommer att se ut om några år), reser musikindustrin fortfarande samma gamla hinder som förr och hejdar och förstör för sin publik istället för att riva murarna, släppa in fansen och tjäna pengar på dem.
Vågar man hoppas på att kunna ha MTV-fester under 2009? Eller 2010? Ingen vet.
Efter snart fyra år kan man ju fortfarande inte köpa vad man vill via iTunes Music Store. Och då kan man ju tycka att en butik som sålt långt över fem miljarder låtar ändå skulle, liksom, p-e-k-a på den möjliga potentialen.
Musiken är internationell, publiken är internationell, affären är internationell – men produkten är fortfarande regional. Det borde inte vara så svårt att se vad som är fel.
Det finns 3 Kommentarer »
Publicerad den 16 december 2008 klockan 00:03 av Anders
Schvipps, så är de där – grupperna.
Hundratals demonstranter dyker upp från ingenstans den 30 november. Flashmobs agerar plötsligt inför häpna resenärer på centralstationer.
Räddningsaktioner för tv-ankare som förpassas till nattskiftet får tv-ledningen att känna sig lätt trängd. Nya sociala webbrörelser får regeringen att svettas långt efter det att sakfrågan ”egentligen” skulle ha varit avgjord.
Och på andra sidan Atlanten rasslade det till rejält bland väljare som kände sig delaktiga på ett nytt sätt.
Clay Shirky beskriver det fint i sin bok Here Comes Everybody – människors nya möjlighet att mycket snabbt komma i kontakt med grupper av liktänkande står för en av de starkaste förändringskrafterna i dagens samhälle.
Detta innebär också att de nya sociala grupperna utgör ett mycket starkt hot mot all sorts makt. Men det är inte bara makten i sig som hotas, utan även maktstrukturer och makthierarkier.
De flesta människor i världen lever i länder utan pressfrihet (i årets pressfrihetsindex kommer Sverige för övrigt på 7:e plats och tendensen är nedåtgående). I dessa länder svarar makten med att censurera internet, slänga folk i fängelse och förbjuda transparens, öppenhet och tvåvägskommunikation.
Den här kampen trappas upp för varje månad, i takt med att det går upp för både medborgarna och makthavarna exakt hur stor gruppernas betydelse håller på att bli.
När kommunikationen i sig blir tillräckligt hotande, kommer makten att handgripligen försöka förstöra verktygen. Men oftast räcker det med att få kontroll över och inblick i den information som skickas.
Vi kan ta Burma som exempel. Sedan drygt ett år tillbaka, tvingas föreståndare för landets internetcaféer spara all data från alla kunder. Informationen skickas varje vecka till en specialpolis.
Det där tycker vi svenskar nog i allmänhet inte om. Det klingar illa med vår uppfattning om demokrati och yttrandefrihet. Särskilt om man känner till vad regimen gör med oliktänkande.
Å andra sidan skulle vi nog – ja, de flesta av oss, alltså – applådera modet hos de internetcaféägare som faktiskt dagligen utmanar diktaturen, genom att erbjuda ett ofiltrerat internet och inte lagra all data från kundernas internetbesök.
Fast, det är klart, det är ju innan man kommer på att vi just nu håller på att införa det där burmesiska systemet i svensk tappning. Lagra all data. Låt specialenheter gå igenom materialet och leta efter fiender och oliktänkande.
Visst är det skillnad på att bo i Sverige och att bo i Burma. Visst är det ENORM skillnad på att få sina nätvanor lagrade av den burmesiska informationspolisen och att få all info om sin epost, sina sms, sina telefonsamtal och internetanslutningar lagrade här hemma.
Men principen?
Jag önskar att någon någongång talade om principer. Åtminstone lite.
Till exempel sådana principer som att det är självklart att vi ska underlätta för dissidenter och oliktänkande världen över att göra sina röster hörda.
Men hur lyckas man med det i en hårdför diktatur? Svaret är: genom att vara anonym. (Det finns idag en rad anonymitetstjänster som används för att kringgå censur.)
Men det perspektivet syns nästan aldrig i den svenska debatten. Här pratas det nämligen inte om principer, utan om brottsbekämpning, och då försvinner demokrati- och integritetsaspekterna snabbt från synfältet.
Rätten att kommunicera anonymt är alltså redan bortskuffad från agendan och även om det ännu är oklart hur många hästar som är hemma i den här artikeln om den kommande trafikdatalagen i Aftonbladet, så är det – som Copyriot noterade omedelbart – lätt att se vart vinden blåser:
”En annan effekt enligt Anders Ahlqvist är att de företag som har som affärsidé att anonymisera internettrafiken kommer att få det svårt.
– Att syssla med anonymiseringstjänster kommer inte att vara tillåtet eftersom det bryter mot lagen.”
Vi går ganska snabbt mot en verklighet där all kommunikation som i dag är privat kommer att lagras, bearbetas och gås igenom – och där det möjligen också kommer att vara förbjudet att försöka vara anonym.
Detta innebär självfallet en stor demokratisk förlust på hemmaplan. Men också att all vår trovärdighet försvinner i den internationella debatten.
För vad säger vi till de länder som vi tidigare har kritiserat för deras brutala syn på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter? Att deras principer är okej, men att de möjligen bör se över sina straffskalor lite?
Det finns 31 Kommentarer »
Publicerad den 11 december 2008 klockan 23:51 av Anders
Åren runt 1990 förvandlades Lund till en regelrätt krigszon. Det var förfärligt. Orsaken var det som medierna envisades med att kalla för 30-novemberfirandet.
Särskilt många som firade var det ju aldrig.
Desto fler som slogs, skrämdes och förstörde.
När man tittar tillbaka glömmer man lätt hur annorlunda den tiden var. Utan internet och mobiltelefoner var informationsflödet lååååångsamt och svårtillgängligt. Ingen visste något förrän man sett det med egna ögon eller läst det i tidningen dagen efter.
Med andra ord hade invånarna ingen aning om vad de hade att vänta – mer än en stadig konfliktupptrappning, vill säga.
Tillströmningen av demonstranter ökade år för år och bråken blev större och större. Till slut var staden närmast en belägrad zon.
När bråken efter långt uppehåll plötsligt kom tillbaka till Lund i år, var det till synes utan upptrappning. Konflikten gick direkt från noll till hundra. Från vanlig skyltsöndag året innan till stenkastning och massomhändertagande.
Skillnaden mot 90-talet var att kravallerna denna gång var väntade. Egentligen räckte det med två meddelanden för att tända gnistan. Den ena sidan berättade att den tänkte demonstrera i Lund – den andra att den skulle stoppa demonstrationen.
Vi som bevakar sociala medier skriver oftast om de positiva effekterna med alla nya verktyg som på nolltid kan få människor att komma i kontakt med grupper som delar deras uppfattningar och åsikter.
Men det finns två sidor av allt.
30 november visade kraften hos de sociala medierna på ett sätt som de allra flesta, oavsett politisk hemvist, nog upplever som negativt.
Förr skedde konfliktupptrappningen långsamt. Innevarande års kombattanter svarade på föregående års sammandrabbning.
Nu samlas styrkorna på sina respektive forum veckor i förväg och lämnar inget utrymme för någon som helst diskussion på plats. Rollerna är redan besatta och intränade, allt som återstår är att inta scenen och följa manus.
Den som kommer till ett sådant gatrum för att söka en dialog – och därigenom dämpa trycket – ligger ett steg efter. Att hitta en lösning kommer därför att bli extremt svårt.
Det här är ett exempel på helt nya situationer som jag tror att vi står rätt handfallna inför. Det enda vi kan vara säkra på är att de kommer att bli fler.
1 Kommentar »
Publicerad den 3 december 2008 klockan 21:21 av Anders
Den senaste veckan har jag pratat med en hel del människor om det sociala utanförskap som nu börjar bli synligt på landets medieredaktioner.
Att problemet är verkligt råder det inga tvivel om. Däremot går åsikterna isär när det gäller vad man ska göra åt det.
Efter en stunds diskussion brukar dock de flesta luta åt att journalisterna behöver undervisning och utbildning för att förstå vad som håller på att hända med deras bransch. Utvecklingen har ju minst sagt gått snabbt.
Här kan det dock finnas ett litet dilemma. För vissa saker lär man sig bara genom att själv vara en del av dem. Och ju mer jag funderar kring bloggar, tvåvägskommunikation och öppenhet, desto mer börjar jag att tro att man nog bara kan få en full förståelse för hur mycket bloggandet förändrar om man bloggar själv.
Om jag skriver en artikel i en tidning är den oftast statisk. Det händer vanligtvis ingenting med artikeln efter det att den publiceras som jag behöver bry mig om. Texten har sin början, och den har sitt slut. Efter sekunder, minuter, timmar (eller i absoluta undantagsfall dagar) bleknar orden bort och faller i glömska.
Skriver jag ett blogginlägg finns inget slut. Texten, tankarna och åsikterna ligger kvar. Närsomhelst kan någon ha åsikter om dem, ta dem till sig eller avvisa dem.
Den här skillnaden brukar jag och andra som ibland pratar om den sociala utvecklingen diskutera med journalister. Vi pratar då oftast om hur mottagarna har förändrats – att de inte längre bara är konsumenter, utan också producenter och att de numera kräver delaktighet.
Men det är ganska sällan som vi diskuterar att förändringen faktiskt också påverkar den som skriver texterna.
För precis som mottagaren har mycket lättare att knyta an till en skribent eller publikation som inbjuder till en öppen dialog, bryr sig också skribenten mer om de texter som tillåts vara dynamiska.
Ens tankar känns helt enkelt mer levande när andra tillåts använda dem. Det är som om man skulle jämföra att prata för sig själv med att prata med sina vänner – det är lätt att inse vilket som är mest givande.
Jag har diskuterat det här med en rad journalister som de senaste åren gått från att skriva traditionella tidningsartiklar till att på något sätt jobba med sociala medier.
Alla har noterat samma sak: ju djupare de engagerar sig i social journalistik, desto mindre bryr de sig om den traditionella journalistiken.
De flesta medger att förändringen varit omvälvande. Plötsligt kom en dag då de tidningar de läst i hela sitt liv kändes irrelevanta. Då tv-nyheterna inte längre kändes nödvändiga.
Förvånade upptäckte de att de kunde leva utan sina gamla rutiner.
På rätt kort tid har (framförallt) bloggandet förändrat dessa människors hela förhållningssätt till vad en nyhet egentligen är. Ett nytt kriterium på en intressant nyhet är nu att man själv på något sätt är delaktig. Men inte i själva händelsen, utan i dialogen.
Vissa ser detta som en narcissistisk utveckling, själv tycker jag nog att det är en rätt trevlig trend. Den handlar ju om graden av engagemang – och idag blir vi allt fler som vill vara med och diskutera de frågor som vi tycker är riktigt viktiga.
Samtidigt är det värt att lägga märke till att det här sker ett journalistiskt skifte, för hittills har det varit precis tvärtom: en stor nyhet har alltid definierats utifrån delaktigheten i HÄNDELSEN (ju närmare händelsen, desto större nyhet).
Den publik som de traditionella medierna nu förlorar går möjligen att vinna tillbaka, om den erbjuds journalistisk kvalitet kombinerad med kloka, roliga, spännande och kreativa sociala satsningar.
Problemet idag är som jag ser det att de personer som ska leda denna utveckling bryr sig extremt mycket mindre om den traditionella produkten än för bara några år sedan. De kanske rentav tycker att de klarar sig alldeles utmärkt utan den. Och då blir det också ganska svårt att inleda en vettig dialog med de människor som befinner sig i det sociala utanförskapet.
Det finns 15 Kommentarer »
