Nord & Francke 21 juli 2016

Michelle Obama strålande i carpool karaoke

När Fredrik Reinfeldt visste att han snart skulle släppa ifrån sig makten höll han sitt berömda öppna era hjärtan-tal. Göran Persson dansade med kossan Doris mitt i sin period som statsminister. De var olika, helt enkelt.

I slutet av förra året medverkade Barack Obama i Jerry Seinfelds webserie Comedians in cars getting coffee, som är precis vad det låter som (förutom att Obama inte är just komiker…). Han var avslappnad och rolig. En kanske inte alltför djärv gissning är att han även kommer att leverera ett budskap till eftervärlden i samband med att han lämnar presidentposten. Ett riktigt allvarligt ett. I väntan på det: Michelle Obama öppnar bildörren och kliver in.

Natten till idag sändes The Late Show med James Corden där Michelle Obama medverkade i det populära inslaget Carpool Karaoke. Det är där en känd artist eller ibland grupp åker runt i bil med Corden och låter sig intervjuas på ett väldigt lättsamt sätt och framför allt sjunger och diggar till sina egna, och ibland andras, låtar.

The First Lady berättar att detta är andra gången hon sitter i framsätet på en bil på sju och ett halvt år. Förra gången var när hon övningskörde med sin dotter. Liten detalj som säger rätt mycket. Men den stora frågan är ju: är hon med på noterna vad gäller carpool karaoken?

Jajamen. Jag säger YEAH.

Jag har youtubeknarkat de där karaokeklippen en hel del. Adele är fantastisk. Elton John rolig. Stevie Wonder är också en favorit. One Direction! Justin Bieber! Och Rod Stewart är så himla rörande för han är lite generad hela tiden. Michelle Obama gör sig mycket bra i sällskapet. Ibland är infantiliseringen av politiken och makten så…strålande.

Hon sjunger och diggar till Stevie Wonders Signed, sealed, delivered, I’m yours och Single ladies av Beyoncé. Och hon fegsjunger inte utan satsar rejält. Men skälet till att hon är med, det är uppenbart, det är för att hon vill få ut budskapet om arbetet hon gör i organisationen Let Girls Learn – för att flickor världen över ska få tillgång till utbildning. Kampanjlåten This is for my girls har en given plats här och kanske är detta den skjuts den behöver för att riktigt få fäste. Missy Elliott dyker naturligtvis upp i baksätet och…jamen, kolla själv!

The Atlantic analyserade framträdandet – läs det här – och den texten sätter igång en fantasi om hur det skulle bli om Melania Trump, en eventuellt blivande presidenthustru som också gjort något uppseendeväckande i veckan, blir gäst i inslaget någon gång i framtiden.

Nåja, nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Det kan ju lika gärna bli Bill Clinton som sitter där i passagerarsätet.

Hursomhelst, här är hon, Michelle Obama:

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 18 juli 2016 • Uppdaterad 21 juli 2016

Motpol till Pokémon Go – varning för alkoholromantik!

I morse nåddes vi av beskedet att det gömde sig en pokémon i kopiatorrummet. Nu är den inte där längre. Den slukades av ett rödvitt klot. Strax efter lunch fångade en kollega ”en liten larv” vid kaffemaskinen.

Pokémon Go har drabbat oss som en farsot. En del av oss, åtminstone. En ganska STOR del. Spelet går ut på att leta upp små pokémon i ”verkligheten” och fånga dem och på så sätt samla poäng. Den senaste veckan har det varit stort i diverse nyhetsflöden och på sociala medier.

Det finns två ytterligheter i nyhetsrapporteringen kring spelet och dessa två dominerar helt. En är den givna, eftersom det alltid måste finnas moralpanik kring grejer av det här slaget: det kan vara farligt! Avskräckande bilder på sår och blåmärken har cirkulerat, skador som människor fått när de gått runt med telefonen och letat efter små djur att fånga och inte sett sig för. Den andra vinkeln är: hälsoaspekten!

I vår hälsofixerade tid kommer det naturligtvis som en skänk från ovan när ett spel går ut på att utövaren ska vara i rörelse och träffa andra människor. Hopp & lek i friska luften! Hittills har hälsofarorna med spel dominerat – man blir fet, får artros och problem med ämnesomsättningen pga sitter stilla, äter mikrad pizza och dricker lightläsk både dag och natt. Och blir en knepig enstöring, dessutom.

Plötsligt är allt upp och ner.

Låt mig därför presentera: Chardonnay go!

Dena Blizzard på radiokanalen 101.5 i New Jersey har gjort en fantastisk instruktionsfilm för det påhittade spelet Chardonnay Go, ett spel for moms som går ut på att hitta utplacerade glas med chardonnay. Och naturligtvis måste man dricka allihop, eller åtminstone ta sig en sipp från vart och ett.

Är det roligt att säga att detta är ett Pokémon Go för mammor? Nej det är klart att just det inte är jätteroligt. Så just därför. Alltihop är så jävla tramsigt. JAG KAN INTE SLUTA SKRATTA. När hon stövlar in i köket hos en främmande kvinna och helt fräckt snor hennes matlagningsvin – det är inte långt ifrån verklighetens Gällivare.

Opassande alkoholromantik? Kanske det. Men i vårt kvargsamhälle kan det behövas lite motpoler.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 15 juli 2016

Gammal behöver inte vara äldst

I förra veckan skrev jag en dikt (sort of) på denna plats. Den liksom rann ut ur mig, behövde bara komma till.

Jag analyserade inte direkt detta själv, men i bakhuvudet låg väl något i stil med att det kanske fanns kvinnor i ungefär samma ålder som skulle kunna känna igen sig. Typ.

Därför blev jag mycket förvånad när jag fick ett mejl från en man just fyllda 80. Min första instinkt, innan jag började läsa ordentligt, var att det skulle komma en arg harang. Jag var ju onekligen ute på hal is när jag bara gav mig på en ny genre så där. Plus att det var lite känslopjunkigt innehåll.

Men nej. Mannen var synnerligen uppskattande och jag fick äta upp min fördom. Jag älskar att få äta upp mina fördomar.

Ett par dagar senare fick jag ett fysiskt brev, ganska anonymt. Avsändaren var även denna gång man, 83 år. Här är brevet:

Det kom en tår. Om jag hade varit Karl Bertil Jonssons pappa hade jag förmodligen utbrustit i ett Det var ta mig fan det finaste jag hört sedan jag konfirmerades. Men nu är jag inte det, tackochlov. Utan ena halvan av bloggparet Nord & Francke. Och därför funderar jag vidare på vem vi tror att vi skriver för, egentligen? Nuförtiden måste ju alla tänka målgrupp. Om de händelsevis skulle prata om oss på ett chefsmöte högt upp i hierarkin gissar jag på att de ringar in målgruppen med kvinnor, 30-55. Jag & Nord brukar vara lite mer svepande och säga att vi riktar oss till kulturtanter av alla åldrar och alla kön. Det kan alltså även inbegripa män i 80-årsåldern, vilket är utmärkt.

Vad är ålder? Bara en siffra, skrev jag ju i dikten. Men naturligtvis också ett sätt på vilket man medvetet eller omedvetet mäter avståndet till sin egen död. Vissa blir klokare med åren, andra dummare i huvudet. Jag har länge tänkt att det sker en tydlig förändring med människan när hon blir gammal. Alltså något som handlar om likriktning. Nu är jag inte alls säker på det. Eller rättare sagt: Jag är helt säker på att det är helt andra saker än ålder som spelar roll för hur en människa förändras – blir mer öppen eller sluten, hänger med mer eller mindre, blir glad eller ledsen, entusiastisk eller bitter.

Att umgås med min svärmor (se bilden ovan), hennes fästman och deras kompisar är det som främst har lärt mig. De är några år yngre eller äldre än 80 och så himla fnissiga och smarta. Och på köpet får vi som är lite yngre en massa historier från förr.

Det händer att när jag säger till exempel ikväll ska jag på middag hos svärmor att folk får något beklagande i blicken. Helt i onödan. Det brukar nämligen bli en fest varje gång.

När jag hade födelsedagskalas med mina vänner förra helgen var givetvis svärmor och fästmannen med. De som inte hade träffat dem förr var helt förbluffade över hur ickeåttioåriga de var. Och då blev jag varse hur lätt det är att tänka så coola de är trots sin ålder. Som om det måste sättas i relation till en siffra. Så hädanefter sätter jag punkt lite tidigare. Så coola de är.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 12 juli 2016

Oh, vilket party!

Plötsligt står folk upp och säger vad de tycker om mig. Att de tycker om mig. Är jag på ett AA-möte? Nej, jag är på min egen femtioårsfest!

Hör ord och fraser som flyter samman: det finns ingen bättre, polkagris, älskar henne, det bästa som hänt mig, ynnest. Vet efteråt knappt vem som sade vad, men jag är helt säker på att det var Nord som sa det där med ynnest (se vårt Instagram för utförligare förklaring).

Kanske börjar det bli tröttsamt med mina femtio år vid det här laget? Okej, det är tuffa tider för oss alla, här kommer lite till. För jag måste försöka ringa in den där varma, sköna känslan som uppstod i lördags kväll när jag samlade ihop ett gäng jag tycker mycket mycket om. Det var lite familj, extra fina kollegor, nya vänner och gamla. Alla lekte fint med varandra.

Vi var fyrtio stycken. När jag ställde mig lıte vid sidan av och tittade ut över alla kände jag att ja, något har jag gjort rätt iallafall. Hur hamnade alla dessa fina i mitt liv? Obegripligt, egentligen. Jag tycker inte ens att jag har ansträngt mig.

En del hade rest långt dessutom. Som Lisa.

Det är hon som står till vänster här. En del hade köpt nya kläder. Som Camilla, till höger. (Det kanske Lisa också hade gjort, men Camillas byxdress blev något av festens conversation piece.) Framför allt – de dök upp. Och skålade och åt och dansade och var så himla glada och fina att jag nästan börjar gråta när jag tänker på det. En liten falang av festen pågick till fyrasnåret och även om jag var litta trött dagen därpå, och litta bakis också, var jag mest nöjd. Tänk om man fick gå genom resten av livet i detta tillstånd.

Dagen efter hörde en del gäster av sig, tackade för senast och frågade nyfikna i sina strutar: Vad var det i paketen? Paketen! En hel hoper med paket fick jag och öppnade dem i omgångar under hela söndagen. Ville verkligen göra det i lugnt tempo och inte slita upp allting i ett huj.

Och det var vackra, roliga saker. Ett par häftiga upplevelsegrejer. Och massor av finfylle. Och jag har ätit delikatessost till frukost tre morgnar i rad.

Jag ska inte räkna upp allting, men. Måste bara nämna en grej. Kerstin Thorvall-boken längst upp till vänster. I den står Till Hans från mamma. Fatta. Fatta!

Eftersom det är så bra ordning på mina vänner, och på mig, var det dessutom inga problem att hålla reda på vem som gav vad. En vän berättade att första gången hon gifte sig hade det uppstått total förvirring kring vilka grejer som kom varifrån. Brudparet löste problemet genom att skicka ut identiska tackkort till alla gäster: Tack för den fina brödrosten! Mycket uppskattat.

Jag & Benjamin på dansgolvet. Klockslag: sent. Foto: Kristin Nord.

Nu är det färdigfirat. Jag skriver en att göra-lista till mig själv, inför framtiden. Jag önskar mig mer dans, mer lyckorus. Och mer vett att ta hand om de vänner jag har.
Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 8 juli 2016

Tanter som beter sig

Det var ganska glest i salongen. Ändå gled det in ett gäng och satte sig precis bakom oss. Några tanter. Pust, skönt. Om man är lite lättstörd vill man ogärna ha ett gäng tonårskillar bakom sig på bion.

Men redan under förtexterna till O brother, where art thou? började de tissla och tassla. Och första gången George Clooney dök upp lät det iiiiooooo och aaaahhhh. Det var ingen tvekan om varför de ville gå och se bröderna Coens nya rulle. De ville sitta och drägla lite över typ världens sexigaste man tillsammans. Vad synd att han har mustasch, han är mycket snyggare utan mustasch. Och så vidare.

Jag och Maken blev faktiskt lite irriterade, men någonstans var det hela ändå ganska gulligt.

Dessa damer hade säkerligen en strålande afton den där höstdagen 2000, och förhoppningsvis utmynnade den i några glas vin på Lilla torg. Jag tänker på dem när jag läser om de två engelska kvinnorna som blev utkastade från en visning av Absolutely Fabulous: The Movie nyligen. Orsak: de skrattade för högt.

Det verkar i och för sig råda delade meningar om varför de fick lämna lokalen. En representant för biografen säger att skälet snarare var att de störde med sitt högljudda prat. Troligen är det en blandning av båda.

Historien om Cindy Amass, 59, och Jacqueline Cox, 60, är av den hjärteknipande sorten. För Cindy var det första gången på ett år hon var ute – hon hade återhämtat sig efter en hjärtattack – och så fick hon inte ens se klart filmen hon längtat efter. It’s ruined my day out, I got my hair done for the first time in the year, but now it’s really knocked my confidence, I’m not sure I want to go out again, säger hon till The Mirror. Här är hela artikeln (där de för övrigt kallas för gran fans).

Olydiga kvinnor som inte gör det förväntade verkar vara ett hett tema. Aftonbladet skrev nyligen om en 92-årig kvinna i norska Eidsvoll som försvann spårlöst. Kvar fanns hennes rullator på en parkeringsplats. Efter ett tag visade det sig att hon rymt med sin svenska älskare, endast 87 år gammal.

Respekt, säger jag.

Det finns en gräns mellan att vara cool och knäpp, det är helt klart. På den gränsen vill jag gärna befinna mig framöver.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 7 juli 2016 • Uppdaterad 8 juli 2016

Stilförebilden: Cecilia Hagen och grimasen

Bild: Albert Bonniers Förlag

Ansiktet är förvrängt i en grimas. Ögonen är uppspärrade, hon sitter bekvämt bakåtlutad i en fåtölj och dubbelhakan är framträdande. Omslagsbilden till Cecilia Hagens bok är omtalad, bland annat av En varg söker sin pod, som döpte ett avsnitt till just ”Cecilia Hagens omslag”.

Syftet med omslagsbilden till intervjusamlingen Ständigt frågvis var att roa, bryta mot ”reglerna”, men också, som Cecilia Hagen skriver i den här texten:

…törs gör jag för att jag förekommit så ofta på bild i den här tidningen att jag blivit rätt igenom förhärdad och för att jag numera tycker att det är själva bilden som är viktig, inte hur jag ser ut på den.

Svaret gav hon till en väninna som blev helt förfärad när hon såg bilden. Hur kunde Cecilia Hagen vilja FÖRFULA sig på detta vis? Vill inte alla lägga på snyggfiltret och se ut som den bästa versionen av sig själv, särskilt på ett omslag som ska upp på bokhandlarnas hyllor en tid framöver?

Foto: Ulrica Zwenger

För det första: hade hon valt en konventionell snyggbild som denna, hade den inte på något sätt stuckit ut i floden av intervjusamlingar och biografier.

Och för det andra är det ju precis som hon säger: Bilden BERÄTTAR något. Vecklar man ut hela omslaget ser man att Hagen intervjuar Victoria Silvstedt. I mötet hände något med ansiktet. Fotografen som var med tog bilden.

Ansikten lever ju. Reagerar. Fast det är lätt att glömma, för när man har tillbringat för lång tid med att scrolla på Instagram tror man tvärtom att fejs är förstelnade masker. Uppspärrade rådjurs-ögonblick. Obehagligt frusna leenden, ibland lika skrämmande som flinet hos clownen Det.

Det finns några underbara undantag på Instagram. Där ansiktena är som Cecilia Hagens. Levande.

Tänk så snabbt man vänjer sig annars, vid de där döda selfie-poserna. Jag har börjat bli mer obekväm med när andra fotograferar mig, när jag inte längre har makten över min look, min bra respektive dåliga sida, mina dubbelhakor och rynkor. När Francke häromdagen lade ut en fyrdelad bild på mig där jag asgarvar på vårt instakonto, ville jag först skicka ett indignerat mess: Vem fan tror du att du är som FÖRFULAR mig så här.

Fast när jag ser på den med nykter distans tänker jag: Japp. Ett asgarv där min bäckenbotten får jobba sjukt hårt för att förhindra läckage, det kommer aldrig att vara vackert. Men fan vad det märks att jag skrattnjuter, och det är liksom hela grejen med bilden.

Franckes hyllning till Hagen under dagens lunch. *Kombucha fläder och råkostsallad* kallar vi den.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 5 juli 2016 • Uppdaterad 7 juli 2016

50. F-e-m-t-i-o.

Hon sa:
Ålder är ju bara en siffra
inget att bry sig om
Det är hur
man känner sig
som räknas

Men hon är jag
och jag säger nu:
Det var väl ett satans tjat
Alla vet ju att det är ljug
och förbannad dikt

Ålder är exakt
Bara att stoppa in den i
statistiken
en forskares exceldokument
så ser vi
skilsmässa
uppsägning p g a kompetensbrist
sjukdomar
döden, döden, döden

Döden är en ensam historia
men det är också livet

Oavsett

Men så länge
man inte är
en rutten stubbe i sitt hem
får man väl vara nöjd

Tack för den, Ebba

Vardagen tröttar
Helgerna utmattar
Eller, det är inte sant

Kanske är jag piggare än någonsin
Låtsasglättig för att inte någon ska märka
att jag eventuellt är gammal
och det smittar av sig
Jag smittar mig själv
Rundgång
Fågelsång

Det vanligaste folk säger
är
Hur känns det hur känns det hur känns det?
Det kändes inget speciellt
förrän
alla började fråga hur det känns
Något måste man ju svara
och risken är att det blir
platt

”Ålder är ju bara en siffra”

Hur är det med psyket?
Tack, hyggligt
Fysiken, då?
Kunde varit bättre, kunde varit sämre
Det där jävla klimakteriet spökar i bakgrunden hela tiden
men jag försöker mota bort
det

Ungefär så

Frågade en vän som är några månader äldre
Vad är skillnaden?
Känns det något?

Hon sa:
Förut var det en sorg att inte vara som en puma längre
Nu tänker jag inte på det
Men jag är så lycklig
En sak som har hänt
är att jag tycker att det är viktigare
med kvinnliga vänner

Ingen puma längre

Vänner

Lycka

Lycka är något individuellt
Kan vara stort och svåråtkomligt
eller pyttelitet och vardagligt
Mitt förhållande till lyckan är
avspänt
tror jag

Tralala

Själv känner jag mig säkrare

allt möjligt
Bryr mig inte
om jag skulle framstå som löjlig

Fortsätter som förut
Kan ingenting annat

När man fyllde femtio förr
skickade man efteråt ett fotografi
till dem som uppvaktat
Satt i plyschsoffan och hukade
bakom
alla blombuketter som stod
som en smärre
djungel
på bordet
Massor av rosor
Man såg ut som hundra

Jag har ingen plyschsoffa
och ser definitivt inte ut som hundra
Ändå ett glädjeämne
Dock ej ekvivalent med
lycka

Ska fira denna födelsedag
Med Maken, vänner, mat, vin och musik
Eventuellt lite dans
Förhoppningsvis inte av
den tokiga sorten

Eller varför inte?
Thorvall – c’est moi

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 1 juli 2016

Plötsligt har hustrun fått nog

Hela våren såg jag fram emot att läsa hajpade Hustrun av Meg Wolitzer.

Och så gick det som det gick.

När tiden går och annat kommer emellan växer känslan av att detta kan bli en besvikelse. Som det blev när jag började titta på The Wire efter alla andra, till exempel. Var fanns storheten?

Med detta i kroppen började jag läsa Hustrun, nu när alla plötsligt läser Min fantastiska väninna av Elena Ferrante istället. Hustrun handlar om Joan och Joe Castleman. Han är sedan flera decennier hyllad författare – tänk Philip Roth – och hon hans stöttande fru. Tänk en kulturman och den närmaste självutplånande kvinnan i skuggan bakom honom. Hon var själv ett författarämne, och upptäcktes på universitetet av honom, som då var lärare i kreativt skrivande.

Joe lämnade fru och ett litet barn för Joan och bildade ny familj. De tre barnen är nu vuxna, Joan är 64 år och trött intill döden på att finnas till enbart för andra. I romanens inledning är hon och Joe på väg i ett flygplan till Finland, där han ska ta emot ett prestigefyllt litteraturpris. Hon har bestämt sig för att efter det tala om för honom att hon vill bli fri. Det finns fortfarande tid för henne, men den börjar bli kort.

På pappret: kanon. I verkligheten: helt okej. En roman om livsval, äktenskap och skrivande, står det på omslaget. Eftersom jag själv varit gift i närmare tjugo år och är en skrivande person slog det givetvis an. Jag tänkte att det skulle bli en mer renodlat skönlitterär variant av likadeles hajpade Hjältinnor av Kate Zambreno. Den senare speglar sig själv i namn som Zelda Fitzgerald och Virginia Woolf, här är det fiktion rakt igenom.

Jag vet inte om det är översättningen det är fel på, men språket i Hustrun griper inte tag i mig. Det är lite platt. Eller också är det jag som snabbt blir trött på stilen, Joans berättarröst som är så torr och ljum och ibland nedlåtande. Däremot: det är inte svårt att gå igång på själva budskapet. Alla dessa kvinnor som har fått stå tillbaka för sina skapande män. Som lagar mat, sköter barn, byter lakan i sängarna och är med och representerar vid olika sammankomster. Lugnar och beundrar.

Boken, som för första gången gavs ut 2003 men har fått en renässans nu, hyllades av Johanna LindbäckBokhora och av Maria Schottenius på DN. Men Kristina Sandberg  var skeptisk i Svenska Dagbladet. Jag lägger mig någonstans i mitten. Men tror ändå att filmen som det sägs att Björn Runge ska göra av boken, med Glenn Close i huvudrollen, har alla möjligheter att bli bra. Lite mer kött och blod i den här historien skulle definitivt göra gott.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 28 juni 2016

Nord & Francke samtalar: Mönstrade skynken som glädjepiller

Francke: Vad hände? Vi var lite låga, du och jag, och sen plötsligt gick vi på stan med varsin kasse färg! Och kände något som liknade…eufori?

Nord: Först passerade vi en butik på Fersens väg där en dansk kvinna med guldväska provade en guldig långkofta och sedan gick rakt till kassan med sin plånbok. I butiken fanns fluffiga jackor i fuskpäls, och ett inramat foto på Kenza på vilket det stod ”Kenza köpte en sådan här”. Vidare gick vi till Liebling på Davidshallstorg där det reades ut skynken som var som konstverk. Eller som kvinnan i butiken sa, ”ett stycke textilhistoria”. Vi köpte två var. Det är så vi fyller vår inre tomhet.

Francke: Bättre än att berusa sig på kemisk väg, om du frågar mig. Skynkena var flera decennier gamla och hade legat nedpackade i en källare och var därmed i nyskick. Min gamla, lite avsomnade, second hand-nerv retades direkt – kände bara HURRA. Alltså färgerna. Mönstren.

Nord: Haha. Bättre än att bli hög på syra. När jag läste ”I love Dick” häromdagen blev jag ändå lite sugen på att testa. Kulturtanterna goes rave. Nå, det blir väl litta oransjt vin på sin höjd. Maud Fredin Fredholm heter textildesignern som gjort dessa vackra klänningar. Jag kom ihåg namnet från utställningen Oomph. Hon är en av kvinnorna som satte färg på Sverige under 1950- och 1960-talen.

Francke: Och naturligtvis ganska bortglömd, så som de plägar bli, de där kvinnorna. Det ligger en liten film med henne på Youtube, som gjordes i samband med att Röhsska i Göteborg ställde ut hennes textil i samband med att hon fyllde 90 år 2009. Där pratar hon lustfyllt om sin drift att teckna, hur det i förlängningen gjorde henne till en designer med en egen klädkedja. Ovanligt på den tiden att vara sin egen på det sättet, särskilt för en kvinna! Nu kan jag knappt bärga mig tills jag får ta på mig denna coola dams skynken!

Nord: Hon var banbrytande med sina mönster och färger, men också i hur hon på ett gardintyg placerade in ett färdigt mönster på en jacka eller tunika. Jag älskar det där smarta funktionella tillvägagångssättet. Ett tyg skulle kunna användas på en massa olika vis.

Francke: Ja, mycket smart. Men hur blev jag en sån som vill gå klädd i skynken mest hela tiden? Egentligen tänker jag att det är mer klädsamt med någorlunda figursytt. Det är väl ålderskris, vad vet jag.

Nord: Din 50-årsdag närmar sig ju med stormsteg, min kära Francke. Kaftanen är ju också sommarplagget framför andra. Att dyka ner i en sådan, tunn, en dag med tropisk hetta gör att man känner sig lättklädd utan att vara blottad. Kaftanen har också en air av bildning över sig, inte sant? I den kan det tänkas större tankar än bara hur flädersaften ska kombineras – med mynta och jordgubbar eller gin och tonic? Vad föredrar du?

Francke: Fläder och gin är ju oslagbart. Jag gör också isté på rött te och flädersaft. Med massor av is och en citronskiva. Och så är det gott att hälla en slurk fläder i ett glas öl. Shandy, du vet. Men åter till skynkena! Nu är det ju bara en turban som fattas. Undrar om Maud Fredin Fredholm gjorde sådana?

 

Karen Blixen: Foto: Nordisk pressefoto.

Nord: Har den där drycken något med Tristram att göra? Turbanen ja. En badmössa kan förvisso också duga. Frågan är: Varför vill vi se ut som två matronor på 1960-talet?

Francke: Kanske är det så att vi söker efter våra sanna jag? Och de kanske finns där bland de stormönstrade hemmafruarna som passade upp på män och barn? Och gjorde egen saft.

Nord: Hahahahaha. I höst kommer Kristina Sandbergs och Lotta Kühlhorns bok I köket hos Maj. Den ska vi läsa. Men först blir det en sommar med litteraturen i våra Maud-skynken. Vad ska du dyka ner i?

Francke: Jag är snart inte trovärdig om jag säger att jag ska läsa Dorothy Parkers samlade så jag säger Flickorna av Emma Cline och Vän av ordning av Henrik Bromander. Du då?

Nord: Ackebo och Duras. Sedan vet jag inte.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 23 juni 2016

Förlorad kontroll: Livet vs Instagram

Det aviserades för flera månader sedan men nu är min telefon invaderad. Algoritmen har tagit över Instagram och det känns…obehagligt. Min allmänna strategi är – egentligen – att inte slösa energi på sådant som man inte kan göra något åt. Men detta kommer ändå att ta ett tag att smälta.

På samma sätt som det skapades oro i mig när Facebook för flera år sedan började välja ut vad jag skulle se på och skapa sin egen ordning bland mina vänner inlägg. Ge fan i det!

Har inte jag tillräckligt mycket problem med mitt kontrollbehov som det är? Ska jag behöva öva dagligen, varje timme, varje kvart, när jag går in på de sociala medierna?

I mars sa Kevin Systrom, en av Instagrams grundare, såhär till New York Times: Användarna missar i snitt 70 procent av inläggen i sitt Instagramflöde. På det här sättet säkerställer vi att de 30 procent som användarna faktiskt ser är de bästa 30 procenten.

Bästa enligt…ja, vem då? Jag begriper att det är baserat på ens eget beteende, men ÄNDÅ. Jag vill själv bestämma vad jag ska ta del av, och inte. Dra något gammal över dig, Kevin.

Häromkvällen kom en uppdatering av appen och och reflexmässigt bara gjorde jag det. Tryckte på ”uppdatera”. Och sedan var allt för sent. Först förbannade jag mig för att jag inte låtit bli och sen…äsch, förr eller senare kommer det ändå i kapp. Lika bra att omfamna, mitt i ilskan.

Jag ska försöka att inte tänka på det. Det är ju inte så att detta är mitt enda problem. Faktum är att livet är lite allmänt rörigt just nu och det är ingenting som kan skyllas på en algoritm som lyder mitt eget beteende. Plötsligt vändes en del av tillvaron upp och ner och min makt över det är obefintlig. Det gäller bara att hänga med så gott det går och försöka landa på fötterna.

På jobbet säger ibland mina bästa kollegor till mig att släppa lite på kontrollbehovet. Det är förbannat svårt. Att släppa taget, att någon annan ska göra det jag tänkt själv, kanske till och med låta något bli på ett annat sätt än hur jag hade tänkt från början. Det ligger inte riktigt för mig, men jag tränar.

Vad är ett instagramflöde i upplösning mot det verkliga livet?

PS Passande musik till detta inlägg:

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke

Vi tänkte först döpa bloggen till: G.U.M-manifestet. Eller Glitterfittorna.


Men vi nöjde oss med Nord & Francke. Vi tillbringar dagarna på Sydsvenskans kulturredaktion, med en litografi av Picasso från 1959 bakom våra huvuden, och ägnar oss åt att skriva och redaktöra helgreportage.


Här tänkte vi blogga om sånt vi pratar om där mellan skrivborden. Vi gillar att jämföra läppstiftsfärger i hissen och prata om hur vi ska lägga upp semesterläsningen. Ibland är vi heligt förbannade. Ibland brister vi ut i dåraktiga häxskratt. Ibland finner vi inte orden.


Vi hoppas du vill hänga med oss här!
Och på Instagram!
Och Facebook!