Nord & Francke 28 juni 2016

Nord & Francke samtalar: Mönstrade skynken som glädjepiller

Francke: Vad hände? Vi var lite låga, du och jag, och sen plötsligt gick vi på stan med varsin kasse färg! Och kände något som liknade…eufori?

Nord: Först passerade vi en butik på Fersens väg där en dansk kvinna med guldväska provade en guldig långkofta och sedan gick rakt till kassan med sin plånbok. I butiken fanns fluffiga jackor i fuskpäls, och ett inramat foto på Kenza på vilket det stod ”Kenza köpte en sådan här”. Vidare gick vi till Liebling på Davidshallstorg där det reades ut skynken som var som konstverk. Eller som kvinnan i butiken sa, ”ett stycke textilhistoria”. Vi köpte två var. Det är så vi fyller vår inre tomhet.

Francke: Bättre än att berusa sig på kemisk väg, om du frågar mig. Skynkena var flera decennier gamla och hade legat nedpackade i en källare och var därmed i nyskick. Min gamla, lite avsomnade, second hand-nerv retades direkt – kände bara HURRA. Alltså färgerna. Mönstren.

Nord: Haha. Bättre än att bli hög på syra. När jag läste ”I love Dick” häromdagen blev jag ändå lite sugen på att testa. Kulturtanterna goes rave. Nå, det blir väl litta oransjt vin på sin höjd. Maud Fredin Fredholm heter textildesignern som gjort dessa vackra klänningar. Jag kom ihåg namnet från utställningen Oomph. Hon är en av kvinnorna som satte färg på Sverige under 1950- och 1960-talen.

Francke: Och naturligtvis ganska bortglömd, så som de plägar bli, de där kvinnorna. Det ligger en liten film med henne på Youtube, som gjordes i samband med att Röhsska i Göteborg ställde ut hennes textil i samband med att hon fyllde 90 år 2009. Där pratar hon lustfyllt om sin drift att teckna, hur det i förlängningen gjorde henne till en designer med en egen klädkedja. Ovanligt på den tiden att vara sin egen på det sättet, särskilt för en kvinna! Nu kan jag knappt bärga mig tills jag får ta på mig denna coola dams skynken!

Nord: Hon var banbrytande med sina mönster och färger, men också i hur hon på ett gardintyg placerade in ett färdigt mönster på en jacka eller tunika. Jag älskar det där smarta funktionella tillvägagångssättet. Ett tyg skulle kunna användas på en massa olika vis.

Francke: Ja, mycket smart. Men hur blev jag en sån som vill gå klädd i skynken mest hela tiden? Egentligen tänker jag att det är mer klädsamt med någorlunda figursytt. Det är väl ålderskris, vad vet jag.

Nord: Din 50-årsdag närmar sig ju med stormsteg, min kära Francke. Kaftanen är ju också sommarplagget framför andra. Att dyka ner i en sådan, tunn, en dag med tropisk hetta gör att man känner sig lättklädd utan att vara blottad. Kaftanen har också en air av bildning över sig, inte sant? I den kan det tänkas större tankar än bara hur flädersaften ska kombineras – med mynta och jordgubbar eller gin och tonic? Vad föredrar du?

Francke: Fläder och gin är ju oslagbart. Jag gör också isté på rött te och flädersaft. Med massor av is och en citronskiva. Och så är det gott att hälla en slurk fläder i ett glas öl. Shandy, du vet. Men åter till skynkena! Nu är det ju bara en turban som fattas. Undrar om Maud Fredin Fredholm gjorde sådana?

 

Karen Blixen: Foto: Nordisk pressefoto.

Nord: Har den där drycken något med Tristram att göra? Turbanen ja. En badmössa kan förvisso också duga. Frågan är: Varför vill vi se ut som två matronor på 1960-talet?

Francke: Kanske är det så att vi söker efter våra sanna jag? Och de kanske finns där bland de stormönstrade hemmafruarna som passade upp på män och barn? Och gjorde egen saft.

Nord: Hahahahaha. I höst kommer Kristina Sandbergs och Lotta Kühlhorns bok I köket hos Maj. Den ska vi läsa. Men först blir det en sommar med litteraturen i våra Maud-skynken. Vad ska du dyka ner i?

Francke: Jag är snart inte trovärdig om jag säger att jag ska läsa Dorothy Parkers samlade så jag säger Flickorna av Emma Cline och Vän av ordning av Henrik Bromander. Du då?

Nord: Ackebo och Duras. Sedan vet jag inte.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 23 juni 2016

Förlorad kontroll: Livet vs Instagram

Det aviserades för flera månader sedan men nu är min telefon invaderad. Algoritmen har tagit över Instagram och det känns…obehagligt. Min allmänna strategi är – egentligen – att inte slösa energi på sådant som man inte kan göra något åt. Men detta kommer ändå att ta ett tag att smälta.

På samma sätt som det skapades oro i mig när Facebook för flera år sedan började välja ut vad jag skulle se på och skapa sin egen ordning bland mina vänner inlägg. Ge fan i det!

Har inte jag tillräckligt mycket problem med mitt kontrollbehov som det är? Ska jag behöva öva dagligen, varje timme, varje kvart, när jag går in på de sociala medierna?

I mars sa Kevin Systrom, en av Instagrams grundare, såhär till New York Times: Användarna missar i snitt 70 procent av inläggen i sitt Instagramflöde. På det här sättet säkerställer vi att de 30 procent som användarna faktiskt ser är de bästa 30 procenten.

Bästa enligt…ja, vem då? Jag begriper att det är baserat på ens eget beteende, men ÄNDÅ. Jag vill själv bestämma vad jag ska ta del av, och inte. Dra något gammal över dig, Kevin.

Häromkvällen kom en uppdatering av appen och och reflexmässigt bara gjorde jag det. Tryckte på ”uppdatera”. Och sedan var allt för sent. Först förbannade jag mig för att jag inte låtit bli och sen…äsch, förr eller senare kommer det ändå i kapp. Lika bra att omfamna, mitt i ilskan.

Jag ska försöka att inte tänka på det. Det är ju inte så att detta är mitt enda problem. Faktum är att livet är lite allmänt rörigt just nu och det är ingenting som kan skyllas på en algoritm som lyder mitt eget beteende. Plötsligt vändes en del av tillvaron upp och ner och min makt över det är obefintlig. Det gäller bara att hänga med så gott det går och försöka landa på fötterna.

På jobbet säger ibland mina bästa kollegor till mig att släppa lite på kontrollbehovet. Det är förbannat svårt. Att släppa taget, att någon annan ska göra det jag tänkt själv, kanske till och med låta något bli på ett annat sätt än hur jag hade tänkt från början. Det ligger inte riktigt för mig, men jag tränar.

Vad är ett instagramflöde i upplösning mot det verkliga livet?

PS Passande musik till detta inlägg:

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 18 juni 2016

Varsågod: Ett soundtrack till sommaren!

Bild: Britt-Mari Olsson.

Summer
turns me upside down
Summer summer summer
it’s like a merry go round

Ovanstående är inledningen på en alldeles förtjusande poplåt från 1984, Magic med den amerikanska popgruppen The Cars. Men nej, tyvärr, det är ingen sommarlåt. Inte för mig. I senaste avsnittet av vår podd käbblade jag & Nord lite om vad som krävdes för att musik ska kvala in som sommarmusik. Min alldeles bestämda åsikt är det ska finnas något med sommar eller summer etc i titeln.

I podden resonerar vi också kring vilka olika kategorier låtar som finns – hur avgörande Allsång på Skansen-faktorn kan vara, till exempel. Och hur kan det vara så att den fula gubben har en benägenhet att dyka upp ur lådan så fort solen tittar fram?

Sedan är det vemodet. Det blir så mycket bättre med lite vemod. Kolla bara, och lyssna, här – en evig favorit:

Men okej. Enligt den stränga urvalsprincipen att en sommarlåt ska omfatta ordet sommar i titeln gjorde jag en låååång blandlista häromåret. Efter att vi pratade om den i podden kom önskemål om delning så därför säger jag varsågod, från mig till er, ett soundtrack till denna och alla sommar:

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 17 juni 2016

Ingen kan se på ditt skal om du har ett rikt inre liv

Bild: Sydsvenskans arkiv.

Hur hoppas du bli som tant? 

Frågan kom från Tantverkstan, skulptören Moa Anderson. (Jag intervjuade henne förra året om hennes underbara punkartanter. Här kan du läsa.)

Hon ska göra ett projekt med en sorts framtida porträtt, där de medverkande lämnar en vision kring sitt åldrande. Även om kommentarerna i tråden än så länge är för få för att dra några stora växlar på, så kretsar de allra flesta kommentarer  kring FRIHET och UTLEVANDE.

Det bästa jag läste var nog en som skrev att hon ska gapskratta ”sådär så att folk får ont i öronen”.

Själv har jag planer på att bli en sådan som sätter  flaggor i hundbajs. Ända sedan jag hörde ett radioinslag om att Sommar i P1-aktuella Maj Sjöwall brukade göra så på Söder i Stockholm, inspirerad av tant i Köpenhamn, har det varit en stark drivkraft. Det är de små humoristiska inslagen på gatunivå som jag skulle vilja ägna mig åt.

Annars har jag svårt att formulera något. En instinkt är: Vad hindrar människor från att leva ut sina drömmar i den livsfas de nu är? Jag vet såklart svaret, jag är inte helt tappad. Försörjningsbörda, familjestrukturer, fixeringar vid helt fel saker (inredning/renovering, kolla Youtubeklipp, gå på event man tror man inte kan leva utan fast det i själva verket går hur bra som helst.)

Jag tänker också att det är helt ok att vara 39 och lite bitter, men att man som 79-åring tjänar mer på det där lekfulla och pillemariska draget som kännetecknar Dagny , ni vet 103-åringen från den ljuvliga SVT-dokumentären.

Somliga vill absolut inte bli tanter. Det får man väl respektera, även om jag hade föredragit om man hade fyllt ordet med nytt innehåll. Det måste liksom inte vara en som håller sin handväska som en kattunge.

Att kämpa emot tantskapet eller gubbskapet blir ju allt mer populärt. Vi vet alla hur det ska ske: Kroppen ska tuktas. Det ska ätas så kallat intelligent kost som minskar risken för cancer. Titta inte ens på den där croissanten, då är du död.

Mogna. Foto: Anna Bank.

Det är väl därför folk tränar? För att ÖVERLEVA. En kollega berättade hur hen ibland, iklädd löparkläder, passerar ett av stadens ölhak på förmiddagarna och ser gamla jämnåriga vänner sitta där inne med en stor stark framför sig. Vem är vinnaren där, liksom?

Många har denna kvinna som förebild. Avgjort cool är hon, denna veterantriatlet. Det som många fäster sig vid är att hon är som starkast nu, som 61-åring. Det, om något, blir GOALS för alla småbarnsföräldrar med löparknän. Att ha den där tävlingsinstinkten, de där armarna vid 61. Att ha det framför sig och inte bakom sig.

Men utan att på något sätt förringa denna fantastiska kvinnas prestationer (och inga jämförelser i övrigt), kan jag inte också låta bli att tänka: Ingen kommer att kunna se på ditt skal om du har ett rikt inre liv. Du kanske ser ut som en lönnfet karaktär i en Roy Andersson-film. Flegmatisk, grå. Hasar gatan fram med en rollator. Men ditt intellekt sprakar! Du står på toppen av din bildning år 2056, och träffar likasinnade kamrater på ett av de utdöende caféer som ännu serverar citronmarängpaj och gammaldags kanelbullar MED VETEMJÖL och som ännu inte har trängts ut av ayurvediska juicebarer. Hur ni sitter där, och slänger käft. Han sa och hon sa.

Du förvarar bajsflaggorna i en gammal börs från Marimekko i färgerna orange och cerise. Eftersom du var så jävla duktig på att vara värdinna och odla dina sociala kontakter när du var i 40-årsåldern kan du nu casha in: Vänner har du gott om. Barnen och barnbarnen tittar också förbi. Du är säkert med i minst en läsecirkel.

Du har klippkort på stadens kulturinstitutioner. Då och då dricker du en halva champagne i sängen med din älskade.
Varje vår vadar du genom raps- och vallmofält.

Och precis som den andra kvinnan skrattar du så högt att folk får ont i öronen.

Antingen blir det så. Eller har du för länge sedan dött glutendöden.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 15 juni 2016 • Uppdaterad 17 juni 2016

PODDEN: ”I am not you daawg!”

Bild: Drago Prvulovic. Sten Broman och en servitör på Savoy i Malmö.

Sommar och sol, vi har kort tight kjol…nej, inte riktigt, men lite sommarfeeling har vi ändå, såhär i juni. Vi går loss bland sommarlåtarna och kommer slutligen fram till den som är den definitiva i genren. Bara den som lyssnar får veta.

Möjligen inspirerad av det pågående Fotbolls-EM redogör Nord för ett erotiskt ögonblick med en stjärnspelare. Tantsnuskvarning på den!

Och, det är hårt att säga, men vi kommer ut som kärringar. Vi upptäckte det redan under inspelningen, hur vi lät när vi pratade om servicepersonal på krogen och i affären. Hur gick detta till?

Bloggen puttrar på under sommaren men avsnitt nummer 16 blir vårt sista före sommaruppehållet. Vi är så glada för att ni lyssnar! Ett tips: Gå in på Soundcloud eller i er poddapp och prenumerera på oss så att ni inte missar när vi kör igång igen.

För att lyssna i mobilen rekommenderar vi till exempel Podcaster för iOS eller Soundcloud och Beyond pod för android. Även andra podspelare som Podkicker och Pocket cast ska funka för android. Sök på Nord & Francke!

PS Här är förresten intervjun med Chris Kraus som Nord pratar om.
Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 13 juni 2016

Riktiga människor med riktiga problem

Bild: Christopher Hunt.

Egentligen ogillar jag benämningen guilty pleasures. Varför ska man liksom skämmas för något som man gör av lust? Men det går inte att komma ifrån att det är en lockande beskrivning av något som man gör – för sig själv. Lite i hemlighet, som ett tvättäkta mys.

Nu har jag aldrig varit hemlig med att jag gärna läser Denise Rudberg, sådant ligger inte för mig. Jag har läst nästan alla hennes vuxenböcker och särskilt är jag förtjust i det hon kallar elegant crime, serien om hittills fem böcker kring som sedan 2010 kommit ut med Marianne Jidhoff som centralgestalt.

Nu återgår Rudberg till chicklit och påbörjar trilogin Sthlm Queens, om tre kvinnor i tjugoårsåldern som rör sig i de finare delarna av Stockholm. De är dåliga på att ta hand om sig själva men fantastiska på att ta hand om varandra är den säljande beskrivningen av trion – bästisarna Disa, Simone och Mercedes.

I första delen, Disa, festas det mycket – men bakom fasaden finns en ung kvinna som sedan många år övergivits av sina föräldrar och som har svårt att få styr på både ekonomin och relationerna. Disa verkar så självsäker, men hon har svårt att behålla ett jobb. Runtomkring henne rasar det och om hon inte hade haft sina kompisar hade hon följt med i fallet.

Det är inte världens matigaste intrig, det måste medges – men jag ömmar ändå rätt mycket för denna person som är Disa. Hon är mycket bättre än hon själv tror, kan mycket mer än hon inbillar sig. Och Denise Rudberg, hon har en superbra känsla för hur man umgås och pratar i twentysomethingland. Precis som Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren får sina gymnasieelever att prata med en precis tonträff i Cirkeln-trilogin, och Strandberg ännu lite yngre i Färjan, lägger Denise Rudberg orden perfekt i Disas mun. Också att hennes kropp är som sammanväxt med mobilen är skildrat på ett närmast lustfyllt sätt.

Jag kommer definitivt att läsa även de två andra böckerna i Sthlm Queens. Jag gissar att fokus kommer att skifta till de andra kvinnorna i trion, och särskilt nyfiken är jag på Simone och hennes infekterade förhållande till pojkvännen. Det är visserligen lättsmält, men det är ändå riktiga människor med riktiga problem.
Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 10 juni 2016

Nord & Francke samtalar: Sommar i P1

Bild: Ernst Henriksson.

Francke: Vad tänker du om listan?

Nord: Att den ser ut ungefär som vanligt. Och att det varje år bland krönikörer tävlas i att dissa den. Men för att prata med fotbollstermer: Kan det blir mer öppet mål än så? Särskilt snacket om de olika typerna: Entreprenören, sportfånen, kulturtanten etc. SR måste förstås facka in pratarna för att få en bredd. Sedan kunde man hoppas på fler namn utanför mittfåran, fler överraskningar. Hur som helst. En av mina favoritkategorier är för lång och trogen tjänst, i år representerat av Ingvar Carlsson, 82, och Maj Sjöwall, 80. Den som har passerat 75 brukar kunna strunta i vad andra tycker, och därför leverera ett ärligt prat.

Maj Sjöwall, 80. Skaparen av Beck-deckarna tillsammans med Per Wahlöö. Foto: Johan Nilsson / TT / Kod 50090

Francke: Ja, jag måste säga att jag också är förtjust i de gamla och förhoppningsvis visa, som brukar ha något att säga. Eller de som ser lite konceptuellt på sitt program, som Daniel Sjölin för några år sedan. Jag minns det inte som särskilt lyssnarvänligt men det var genomtänkt. Och var det inte någon som bara spelade sin egen musik också, i härlig egostil?

Nord: Hahahahahaha. Google berättar: ”Radiolyssnarna rasade mot Regina Lunds sommarprogram i P1 igår. Anledningen: hon spelade bara sin egen musik – och pratade knappt någonting.” Det var 2004. Konceptuellt om något.  Apropå Sjölin: Det är underbart när poeterna pratar. De kan ju konsten. Vi har ju också producentkoefficienten: Vad hade Henrik Larsson, Maja Ivarsson och Anja Pärson varit utan Henrik Johnson? Så där vet man aldrig i förväg vart det barkar. Annars är jag också förtjust i kategorin storyn före kändisfaktorn. Som årets Ahmad Khan Mahmoodzada, förvisso bekant från Flyga drake, men ingen folkkär kändis i kategorin Carola. Vad skulle förresten hon prata om i år?

Foto: Jonas Ekströmer / TT .

Francke: Carola ska enligt uppgift prata om ”sina 33 år i rampljuset”. Det låter lagom ego om du frågar mig. Det är något med just de där programmen, folk som ska berätta sin historia där förloppet redan är så allmänt känt. Det blir lätt lite ofokuserat. Men Carola är Carola, och jag kommer att lyssna. Jag lovar inte att jag inte kommer att gråta heller, hon har en sådan inverkan på mig. På tal om Carola: ska vi säga något om Bert Karlsson?

Nord: Nä. Då pratar jag hellre om kategorin samhällets stöttepelare som har seglat upp som en stor favorit bland lyssnarna på senare år. Forskare som Agnes Wold har ju fått hjältestatus genom sitt Sommar. I år har vi förutom en professor i parasitologi två jurister på listan, Ulrika Rogland och Parul Sharma, det är lite intressant. Och så Angelica Ström, Katarina Taikons dotter och Gloria Ray Karlmark, det kan bli två starka program om människorättskampen.

Gloria Ray Karlmark, medborgarrättskämpe. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Francke: Alldeles säkert. Liksom humorkollektivet I Just Want to Be Cool. Skojade bara. Men jag inbillar mig att de, som väl är med här i egenskap av unga & pigga, kommer att satsa hårt på underhållning och det är ju en aspekt av Sommarprogrammen – förmågan att göra ett program som faktiskt är bra och kul och ett litet konstverk i sig. Varje år blir jag frustrerad över dem som faktiskt är ganska dåliga på att…snacka. Typ Svennis.

Nord: Sportfånarna är ett kapitel för sig, ja. Jag kommer aldrig att glömma när jag vandrade i fjällen. Det var en magisk eftermiddag i en fjällstuga. Bara jag, min man och naturen. Vi lyckades få in Sommar på radion exakt kl 13.05. Det var Jonas Björkman som pratade om sin ”Framgångsrika tenniskarriär”. Jag skulle fan ha låtit tystnaden tala istället. Entreprenörerna som har tagit revansch på en taskig barndom och nu vill bjuda på sin så kallade RESA kan jag också vara utan.

Francke: Ett sjukdomsförlopp kan också vara en resa. Varje år är det någon eller några med som själva varit allvarligt sjuka, eller som är anhörig till någon sjuk. Jag har lite svårt för de där programmen, rent allmänt. Eftersom sjukdomen görs till något man ska kämpa mot för att övervinna, för att det framstår som att man kan bara man vill. Och det är ju inte sant.

Tom Malmquist, författare till ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Foto: Vilhelm Stokstad / TT.

Nord: Word. Där stack Kristian Gidlund ut häromåret. Han som visste att han skulle dö. I år tror jag att Tom Malmquists prat kommer att gripa tag. Hans roman var så otroligt bra. Och nu ska han prata direkt till sin 4-åring. Medtag näsdukar till hängmattan den 3 juli.

Francke: Jag får se om jag pallar lyssna på det två dagar innan jag fyller femtio…vet inte om jag vill tänka på döden just då. Av alla ser jag mest fram emot Marianne Lindberg De Geer. Henne tror jag starkt på.

Nord: Det kan bli skojigt! Och nämnda Maj Sjöwall. Hoppas hon säger något om flaggorna i hundbajset. Och så har jag skyhöga förväntningar på systrarna Kronlöf. 

Full patte-systrarna. Tiffany och Bianca Kronlöf.  Foto: Pontus Lundahl / TT .

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 8 juni 2016

Jag är Greger. Jag är Gunnel. Det är ohållbart.

Jag är en människa som har mycket skivor och böcker, Tyvärr har jag råkat gifta mig med en likadan person. Det är en tillgång och ett helvete. Det positiva är ju uppenbart: massor av kultur i hyllorna som bara kan konsumeras, om och om igen.

Men.

Plötsligt är man i underläge. Slav under drivorna som ligger överallt.

Så nu har jag ett mål. Inga högar på golvet. Böckerna är i princip avklarade. Skivorna är kvar. Vinylerna är inte akut, de är ganska välordnade. Men cd-skivorna. Vilket elände. Som inspiration tänker jag ofta på den här intervjun med Greger Antoft, som i många år hade Gregers antikvariat på Helmfeltsgatan i Malmö. Där får han frågan Har du staplar på golvet?

Nej, för Guds skull, det skulle Gunnel aldrig tillåta, säger han och erkänner i nästa andetag att det händer att där står bokkassar.

Han känner alltså hustrun Gunnels kritiska blick, men han är oförbätterlig.

Jag är Greger. Jag är Gunnel. Det är ohållbart. Skivhögarna på bord och golv har vuxit. Och jag vill inte ha dem där. Eftersom hyllorna är fulla och mitt mål är att allt ska få plats i dem behöver jag alltså gallra. Mission impossible? Nej, men det finns ändå en del att förhålla sig till.

VILKA SKA BORT OCH VARFÖR?
Det korta svaret är allt som inte betyder något för mig. Tidigare har jag haft en ovana av att köpa eller ta hem (om man skriver om musik i över tjugo år hinner man samla på sig rätt mycket skivor bara av den anledningen) även skiva tre och fyra (och ibland fem och sex) av någon som egentligen bara gjort en riktigt bra och sedan följt upp den hyggligt. Det blir för mycket dödkött. Jag är en hopplös komplettist men nu tvingar jag mig att plocka ut en liveskiva med Robbie Williams, till exempel. Och albumet som Sofia Karlsson gjorde efter Svarta ballader. Och så vidare. Det är ett gnet, men det ger resultat.

BLANDNINGEN AV MITT OCH DITT
Att dela hem betyder inte bara att man låter bli att gallra bland självklarheter som Beatles, Velvet Underground och The Who. Det betyder också att allt med Kinks, Beach Boys och King Crimson måste sparas till de imaginära barnbarnen. Det är inte lönt att ens ta upp till diskussion. Äktenskapet är en kompromiss, även när det gäller skivhyllan. Att sedan ditt och mitt är helt integrerat känns självklart. Flera par jag känner har skivorna, i den mån de har dem kvar, uppdelade i dina och mina. Oftast verkar det vara för att mannen i förhållandet inte vill smitta ner sina fina skivor med kvinnans mer lågtstående. Gissa vad jag tycker om det.

SEKTIONER
Kalla mig pervers men själva sorteringen är en njutning. Bokstavsordning, såklart, men sedan olika sektioner inbördes: utländsk pop & rock, svenskt, soul & hiphop, jazz, country, klassiskt, filmmusik, samlingar… När jag ändå håller på flyttar jag runt bland sektionerna lite. Flyttar soundtracken från längst upp till höger till lite längre ner mot golvet. Ger det svenska en bättre placering. Försöker placera boxarna på logiska ställen. Och så vidare.

TIDSASPEKTEN
Jag har hållit på med detta lite lågintensivt i ett par veckor nu, men bestämt mig för att innan denna vecka är slut så ska det vara klart. Punkt. Det är fortfarande mycket damm som ska bort, men det som sinkar mest är själva musiken. Den ställer sig i vägen för skivorna och påminner mig hela tiden om sin existens. Band och artister jag glömt måste jag helt plötsligt lyssna på. Vad gör jag då? Inte sätter jag på skivorna – jag letar upp dem på Spotify! En bieffekt av gallringsprojektet blir således en mycket bra blandlista, med musik som hamnat i skuggan.

Så. Varför sparar jag då på skivorna? Av samma skäl som jag sparar böcker. De står där och påminner mig om vem jag är, och även om vem jag har varit. Någon gång kanske jag kommer att kunna frigöra mig från de fysiska exemplaren och jag inbillar mig att det kommer att kännas skönt. Men det  blir i en annan tid.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 4 juni 2016

Tanterna, och tygerna

Leker du också  ibland med tanken på att leva i en annan tid? Som kvinna är jag dock rätt benägen att bara efter en millimeter bortskrap från den snygga ytan ångra min dumma dagdröm. Väldigt lite var bättre för. Väldigt mycket var som i Maj-böckerna av Kristina Sandberg eller i Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga. Ett jäkla slit med hem och barn och en hopplös karl. Eller som i Glaskupan av Sylvia Plath. Ångest och mörker.

Men jag kan inte låta bli att tänka så här: Vem hade jag varit på 1930-talet? Eller 1950-talet? Hade patriarkatet gjort mig galen och djupt olycklig? Hade jag blivit bitter? Eller hade jag kört på, som en ardenner och tänkt att detta är min lott i livet? Högst troligt det senare. Blivit piga. Sjungit mig glad varje logdans. Mjölkat. Kärnat smör. Osv.

Jag gick runt och tänkte så, när jag var på pressvisningen av OomphMalmö konstmuseum häromdagen. Underrubriken till utställningen är kvinnorna som satte färg på Sverige. Här visas verk av smyckeformgivare, arkitekter, möbeldesigner, modeskapare och textildesigner. Alla kvinnor, alla banbrytande inom sina områden på 1940- och 1950-talen. För mer faktamässing text, läs gärna mitt reportage här.

Viola Gråstens underbara tyg Oomph. Foto: Nelly Hercberg. Malmö Konstmuseum.

Tyget som har gett namn åt utställningen är detta vackra, här i blå färgställning. Oomph, skapat 1952 på NK:s textilkammare, där Gråsten jobbade, tillverkas fortfarande. Viola Gråsten var nyskapande i hur hon kombinerade blått med grönt, cerise med orange.

Viola Gråstens Festivo skapar också dregel-ribb. Foto: Lisbeth Westerlund.

Idag görs hennes tyger av Ljunggrens textil. Kolla detta röda!

I takt med att jag blir äldre blir jag också mer förtjust i två saker: Blommor och tyger. Det går inte att hejda.

Och så det själsliga, förstås. Jag hade velat fördjupa mig i varje öde bakom dessa pionjärer till formgivare. Hur gjorde de för att kombinera karriären med familjelivet? Gick det ens?

1940 byggdes Elfvinggården i Äppelviken i Stockholm. Ett k-märkt hus i vacker natur som är ett kollektivboende för ensamstående kvinnor. Systrarna Elfving finansierade huset där ”mindre bemedlade ensamstående bildade kvinnor” kunde ställa sig i hyreskö. För vid denna tid kunde inte ensamstående kvinnor söka egen bostad. Det krävdes en man. Ingeborg och Gunborg Elfving, som båda var ensamstående, ville att de boende skulle vara ”fria från tryckande band”.

På utställningen på Malmö konstmuseum finns också Helena Olssons nyproducerade verk ”Den feministiska visionen”. En videoinstallation där man får följa kvinnor som bor just på Elfvinggården i ett 13 minuter långt samtal om boken Jungfrulandet.

Gå dit och kolla! Verket satte igång en massa tankar. Som när de anonyma kvinnorna diskuterade varför barn inte alls var välkomna i huset (inte heller idag, 76 år senare!)

Tvättnedkast. Från ”Den feministiska visionen”, Helena Olsson.

Skapandet och moderskapet har ju historiskt varit särskilt svårt att kombinera.

I den här fina intervjun med Katja Geiger – Katja of Sweden, ni vet hon som var först med att exportera svenskt mode –  som Katarina Tornborg gjorde för några år sedan berättar Geiger:

”Äktenskapet, det var ingenting för mig. Kjell var snäll, speciell, mycket begåvad. Men jag gjorde inget annat än att laga mat och putsa skor. Det var en omöjlighet, en mara.”
Men du gick ju i skolan? När hann du skapa själv?
”På nätterna. Kjell förstod sig inte på kvinnor, i alla fall inte mig. Jag gick i skolan, jobbade ext­ra på varuhuset MEA, tecknade åt Dagens Nyheter, ja jag förstår inte hur det gick ihop.”
1944 föddes sonen Anders.
”Och Kjell var inte intresserad av barnet och han tyckte att mode var bara fjantigt, under hans värdighet. Han sa att han skämdes för att presentera mig för sina vänner.”
Åh, Katja of Sweden. Vill ha dig i min garderob.  Foto: Lisbeth Westerlund.

Tanken svindlar. Samtidigt som detta förstås var ett normaltillstånd för många kvinnor, inte minst inom mode- och textilindustrin. Håll du på med ditt, fjantiga, men du, gör det när resten av familjen har somnat. Senare skilde sig Katja och Kjell. Och hon tvingades lämna bort sonen en tid för att kunna satsa på karriären. (Hon hämtade hem honom senare).

Snacka om usla villkor för skapandet. Och ändå skapade hon! Det är då man inser kraften i den där driften, hur det konstnärliga måste ut.

Jag säger som jag brukar: Tanter och tyger, for life.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 3 juni 2016

Ja, man kan döma boken efter omslaget

Spelar det någon roll hur böcker ser ut? Det är klart att det gör – att säga att jag inte dömer hunden efter håren skulle vara att ljuga. (Det engelska uttrycket passar onekligen bättre här – judge a book by its cover.) När jag själv skrev en bok ville jag vara med och bestämma ända in på innerpärmen och kapitälbandet.

I alla fall. Förlaget Novellix har de senaste åren skjutit fram positionerna för hur man kan paketera böcker. Med sin utgivning av noveller har de inte bara satsat på att skaka liv i smått bortglömda författare och testa nya skribenter – även omslagen på de små böckerna har fått en hel del kärlek.

Jag tänker på dem som smågodis – för ett par tjugor får man en text som både är lätthanterlig i längd och rent fysiskt är den dessutom lättviktig, perfekt att ha med sig. Nu har det på kort tid dock kommit två Novellixutgivningar av annat slag.

Hejdå smågodis, gör plats för chokladkartongerna!

Häromveckan kom en Hjalmar Söderberg-box med fyra böcker innehållande sammanlagt sju kortprosatexter. Och nu kom en box med en handfull brittiska klassiker: Virginia Woolf, Charlotte Brontë, Katherine Mansfield, D H Lawrence och Charles Dickens. Med denna uppsättning behövs inga praliner till läsningen.

Och jag kan inte sluta att fingra på boxarna. Varför tjatar jag så om dem? Och omslagen. Jo, för att det är viktigt! Jag tänker på när jag stod på skivbörsarna på åttiotalet och bläddrade. Det var både målmedvetet och prövande när jag vände och vred på omslagen till vinylskivorna. Man kunde göra ohyggliga fynd i backarna på den tiden. Och där mina kunskaper slutade gick jag på instinkt. Det var troligen så jag hittade Moon Martin:

Blicken, handen, skuggorna, den röda cirkeln och typsnittet på hans namn. Det ledde mig till musik som jag fortfarande älskar.

Om jag hade köpt böcker enligt samma princip idag hade Novellixomslagen varit så kallade säkra kort. De signalerar att någon känt och tänkt.

Och bäst av allt – läslusten triggas. Plötsligt känner jag enorm lust att läsa Brontënovellen och äntligen får jag bekanta mig med Mansfield. Och att åter dyka ner i Hjalmar Söderbergs historietter – tack, gärna.

Nina Ulmaja är den kanske starkast lysande stjärnan i Sverige just nu, vad gäller bokdesign. För ett par år sedan hade vi en intervju med henne i Sydsvenskan – läs den här – där hon sa jag vill hitta den specifika formen till varje bok, den finns i boken och det är på sätt och vis självklart men det är inte alla förunnat att ha så välutvecklade känselspröt att det i slutänden fungerar. Just nu är Ulmaja förresten aktuell med utgivningen av praktverket Svensk poesi. Med anledning av det publicerar vi ett reportage om just den svenska poesin alldeles strax. Håll utkik!

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke

Vi tänkte först döpa bloggen till: G.U.M-manifestet. Eller Glitterfittorna.


Men vi nöjde oss med Nord & Francke. Vi tillbringar dagarna på Sydsvenskans kulturredaktion, med en litografi av Picasso från 1959 bakom våra huvuden, och ägnar oss åt att skriva och redaktöra helgreportage.


Här tänkte vi blogga om sånt vi pratar om där mellan skrivborden. Vi gillar att jämföra läppstiftsfärger i hissen och prata om hur vi ska lägga upp semesterläsningen. Ibland är vi heligt förbannade. Ibland brister vi ut i dåraktiga häxskratt. Ibland finner vi inte orden.


Vi hoppas du vill hänga med oss här!
Och på Instagram!
Och Facebook!