Nord & Francke 21 februari 2017

Nord & Franckes bästa bokreatips

Ja, bokrean är inte vad den en gång var.

Nej, det är egentligen inte försvarbart att konsumera mera. (Och förresten är bokhyllan förbannat full.)

Men. Här är tio fenomenala läsupplevelser som vi haft, alternativt ser fram emot, som reas ut.

Franckes 5:

Inger Alfvén: Berör mig inte berör mig
Det var längesedan jag läste Inger Alfvén men nu är jag väldigt sugen på denna relationsroman med medelålders/äldre medelålders människor i huvudrollerna.

E M Forster: Maurice
I tjugoårsåldern såg jag James Ivorys film på bio, med Hugh Grant i en av sina första filmroller. Romanen gavs ut efter E M Forsters död, har självbiografisk grund och och handlar om hans förhållande med en man.

Karen Joy Fowler: Vi är alla helt utom oss
Hennes The Jane Austen Book Club är såpass fin att jag vill läsa mer av författaren. Fattar inte varför jag inte läst denna roman som hyllats lite varstans ännu.

Agneta Pleijel: Spådomen – en flickas memoarer
Självbiografisk berättelse om Pleijels uppväxt i Lund. Otroligt fin skildring av vad det är att bli medveten om hur världens omkring en hänger ihop, även världen som är allra närmast inpå.

Mats Strandberg: Färjan
Ena halvan av duon bakom Cirkeln är strålande bra på att fånga hur människor pratar. Tonträffen är superfin i denna splattriga skräckis som bär stråk av både Stephen King och Hans Gunnarsson.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman, Norstedts, Fredrik Sandberg.

Nords 5:

Jill Alexander Essbaum: Hausfrau
En av mina absolut bästa läsupplevelser förra året, även om jag inte alls var vän med det katastrofala slutet. Men hur Annas tillvaro skildras, från uttråkad hausfrautillvaro till utmanande sexuella lekar och jungiansk terapi är inget annat än världsklass.

Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv
Har aldrig läst en bättre bok om sorg. (Ja, läs den även om du har lyssnat på Sommar med Tom Malmquist).

Karolina Ramqvist: Den vita staden
Hur är det att leva som flickvän till en tungt kriminell man? En högaktuell fråga som jag funderar över. Karin i Ramqvists bok från 2015 är just en sådan flickvän, ensam i en stor villa med sin bebis och alla kroppsvätskor som följer på en förlossning.

Sara Granér: Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera
Ett skrattpiller mot köphetsen och arbetslinjen. Man vill tapetsera sitt hem med bilderna.

Karin Johannisson: Den sårade divan
Låt mig citera Johannisson (1944-2016) från boken: ”Hur grandios, excentrisk, depressiv, suicidal, ­bisarr, queer eller sexuellt bejakande kan en kvinna vara innan hon kallas galen?” Du vet att du måste läsa denna om du inte redan har gjort det.
OBS OBS OBS! Missa inte rykande färska podden Hysteria av Sara Abdollahi som är inspirerad av boken och som vill svara på frågan: Hur gör kvinnor idag för att vara konstnärsmonster? Första avsnittet kom igår och är ett samtal med dramatikern Dimen Abdulla. 

PSST… Här är de reaböcker som finns med på vår års-bästa-lista över 2016

Ebba-Witt Brattström: Århundradets kärlekskrig
Hanya Yanagihara: Ett litet liv
Alex Schulman: Glöm mig
Elena Ferrante: Hennes nya namn
Geir Gulliksen: Berättelse om ett äktenskap
Malin Persson Giolito: Störst av allt

Nord & Francke 19 februari 2017

Den ”riktige” Mr Darcy har inte en chans

Bild: BBC.

När BBC gjorde tv-serie av Stolthet och fördom skapade de ett monster. Jane Austen skrev en älskad klassiker men medan hon spann de romantiska intrigerna kring fideikommissystemet hittade läsarna en kärlekshistoria som gick rakt in. Turerna mellan Elizabeth Bennet och Fitzwilliam Darcy var så specifika men personteckningarna så pass ospecifika att de blev ett odödligt kärlekspar i fiktionen, ett där vi kunde stoppa in oss själva och våra egna erfarenheter, spegla oss och drömma.

Men serien 1995 ändrade allt detta. Eller nej, det gjorde den kanske inte, men plötsligt blev Mr Darcy, särskilt han, väldigt specifik. Tidigare filmatiseringar, inklusive den med Laurence Olivier som ju ändå var en av de största filmstjärnorna på 1940-talet, hade inte kunnat rå på alla fantasibilder av Darcy som uppstått i respektive läsarens huvud.

Greer Garson och Laurence Olivier i 1940 års filmatisering av Stolthet och fördom.

Och så, entré Colin Firth. Nu var det kört.

I antologin Jane Austen in Hollywood skriver Lisa Hopkins i kapitlet Mr Darcy’s body – privileging the female gaze om hur man mycket medvetet filmar Darcy/Firth i profil. Vid upprepade tillfällen gör han entré från sidan, står och tittar ut genom ett fönster, och så vidare. Och sedan vänder han sig om och tittar på Liz – och vi på honom. Hon är hans objekt men han är vårt. Kontakten blir omedelbar och elektrisk och det går upp ett ljus för mig: det är därför Jane Austen-museet säljer Pride & Prejudice-muggar med Colin Firths Mr Darcy på.

I sin senaste roman Sanning och skvaller placerar Curtis Sittenfeld Stolthet och fördom i 2000-talet. Där beskriver hon Darcy såhär: ”Liz tyckte han liknade en modell ur en reklambilaga för något lokalt varuhus: onekligen snygg men dyster på ett omotiverat och lite larvigt sätt.” Denna beskrivning drar en linje mellan Colin Firth (dyster på ett larvigt sätt) och den Mr Darcy som kanske Jane Austen såg framför sig när hon skrev, det vill säga den som betraktades som snygg på ett samtida sätt (modell ur reklambilaga).

I veckan sändes en dokumentär på BBC – The Guardian skriver om den här – där man forskningsvägen försökte bilda sig en uppfattning om hur den ”riktige” Mr Darcy såg ut. På den tiden då romanen utspelar sig, i skiftet mellan 1700- och 1800-tal, hade en solbränd man med kraftigt käkparti och breda axlar varit en arbetare, men Darcy är ju aristokrat. Fantombilden som nu tagits fram är själva antitesen till Colin Firths rollfigur – vitpudrat hår, blek, tunn mun, sluttande axlar. En klar besvikelse om man en gång för alla snöat in på 1995 års upplaga, där Firth till och med tvingades färga håret mörkare för att uppnå det då gångbara idealet.

Vad känner jag när jag ser fantombilden?

Ingenting.

Bilden i mitt huvud när jag läser om romanen kommer för alltid att vara den falska som BBC så skickligt lanserade för drygt tjugo år sedan. Jag är lurad och manipulerad men inför detta förhåller jag mig bara likgiltig.

***

Bonusläsning med komprometterande bild: När jag träffade Darcys vita skjorta i somras.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 18 februari 2017

Plågsamt här och nu

Bild: Gabriel Liljevall.

Ett oräkneligt antal gånger har jag suttit med en karl framför mig som har förklarat den gudomliga offsideregeln i fotboll. På jobbet, hemma, på krogen. Med hjälp av hålslag och häftapparater, saltkar och ljusstakar, vinglas och bestick – helt enkelt med det som har funnits närmast till hands – har han med viktig röst orerat om detta livsviktiga.

En sådan situation finns i nyutkomna seriealbumet Tjejerna på Höjden av Frida Malmgren. På temat mansplaining avbryter en man dessutom en KVINNA som håller på att förklara nämnda regel.

Frida Malmgren kommer från Lund men de tre tjejerna som albumet kretsar kring bor liksom numera hon i Stockholm.

Miljön skiftar mellan krogen, soffhäng, semestertripper och andra helt vardagliga situationer. Igenkänningsfaktorn är hög och tja, det är stundtals som om det vore helt dokumentärt. Kanske är det också så.

Det är synd att säga att Tjejerna på Höjden är ett särskilt edgy album. Serierna, som publicerats i tidningar som Aftonbladet och Metro och även på Instagram, är fnissframkallande. De är också plågsamt här och nu. Här finns Åsa Beckmans frågekrönika med, och Pokémon Go. I övrigt är det ganska mycket som en lightversion av Lena Ackebo, vilket inte är det sämsta. Och en backspegel riktad mot en period i livet som var både hämningslös och extremt styrd av regler.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 17 februari 2017

När duktigheten krackelerar

Du är en duktig flicka, du din stackare.

Svägerskans ord borrar sig in i Elena. Varför har hon skaffat barn med den tråkige professorn Pietro istället för att leva livet? Hon, klassresenären från de fattigaste delarna av Neapel som pluggat på universitet och gett ut en uppmärksammad roman, har nu fastnat i hemmafrulivet.

Det är italienskt 1960-tal i Elena Ferrantes tredje bok i sviten om Neapel, Den som stannar, den som går.

Och berättaren Elena är en typiskt duktig flicka. Hennes idoga slit har gett resultat. Men blev hon lycklig? Hon jämför sig ständigt med barndomsvännen Lila, den blixtrande intelligenta flickan som inte fick samma möjlighet att läsa vidare men som har det Elena helst av allt vill ha: ett drag av farlighet, en magnetism som får männen att dåna.

Hora-madonna-komplexet kan inte skildras tydligare.

Den duktiga flickan nedvärderas konstant i populärkulturen, skriver Birgitta Ohlsson i sin stridsskrift för alla Annikor där ute, Duktiga flickors revansch:
Tråkiga och trista Annika kontra härliga och häftiga Pippi. /…/Flickor tävlar mot andra flickor. Det finns bara plats för en toppkvinna bland maktens män.

Vem ville liksom vara den prudentliga plugghästen Andrea Zuckerman i Beverly Hills 90210 när man kunde vara coola Kelly? Alla vet att det brukar gå bra för de duktiga flickorna. Men få vill identifiera sig med deras fiktiva gestalter.

Birgitta Ohlsson är så arg att texten ibland vrålar. Hon vill krossa myterna om den duktiga flickan, och tar forskning från Lunds universitet till hjälp när hon säger att det är en myt att flickor som är ambitiösa i skolan riskerar att utveckla ätstörningar. Andra studier pekar i och för sig på att den mest stressade gruppen på arbetsmarknaden är unga kvinnor, och att psykisk ohälsa ökar i gruppen unga kvinnor.

Debatten som följt på boken har redan blivit tämligen onyanserad. På ena sidan: Ohlssons liberala meritokrati (hennes favoritord). På den andra: Vänstern som bespottar den privilegierade medelklassflickans individuella projekt. Kan vi inte istället konstatera att den duktiga flickan, precis som den duktiga pojken (Harry Potter?) kan få lov att vara mer komplex. Duktig och dålig i samma person.

En karaktär som fyller glappet mellan den ”duktiga” och den ”dåliga” är Lena Dunhams Hannah i Girls, vars sjätte och sista säsong just nu går på HBO Nordic och CMore. Det råder inget tvivel om att hon var ett högpresterande barn, med tvångssyndrom och ångest som har följt henne genom uppväxten. Samtidigt rör hon sig genom livet med en självklarhet. Hon vacklar aldrig i tron på sig själv och sin briljans som författare. (”the voice of a generation”, osv.). Även om jag håller med om en del av kritiken kring hennes ”privilegierade egofeminism” så uppskattar jag att fiktionen ger mig tillgång till denna unga kvinna. Jag tror hon kommer att bli en annan efter 30. En mer solidarisk typ. Hon måste bara ta sig igenom den här livsfasen först, bli hembjuden till sliskiga författare som lägger sin penis på hennes ben. Hon samlar helt enkelt erfarenheter om patriarkatet och världen.

Foto: HBO.

När den sista säsongen börjar har Hannah lyckats sälja in sin essä ”Modern love” till New York Times, om sveket när hennes bästa vän Jessa stal hennes pojkvän Adam. Ganska duktigt gjort. Samtidigt fortsätter hon att näcka sig i tid och otid, och hur trötta vi än är på det humorgreppet så spelar hennes kroppspositivism roll. Hon vägrar ju befinna sig i en trång kvinnoroll där benen ska hållas korsade.

I Hannahs gestalt får skamlösheten löpa parallellt med duktigheten.

Och vi kan konstatera: Handlingsutrymmet för den duktiga flickan har utökats en del mellan Elenas 1960-tal i Neapel och Hannahs 2010-tal i New York.

Sandra Huller som spelar Ines, tillsammans med – ja, ni som vet, vet. AP Photo/Thibault Camus).

Det händer också något väldigt intressant i ögonblicket när duktigheten krackelerar.

I tyska filmen Min pappa Toni Erdmann sker ett sådant genombrott hos den duktiga dottern Ines, karriäristen som bara fläckar ner sin blus när hon blöder näsblod av stress. Hennes pappa har kommit till Bukarest, där hon arbetar med att köpa upp företag som sedan kan effektivisera och säga upp halva personalstyrkan. Relationen är ansträngd, och dottern vill bara få sköta sitt. Pappan kliver då in i sitt alter ego Toni Erdmann, och trakasserar Ines med practial jokes i tid och otid.

Hon bjuder in till brunch för kollegorna, och precis innan de ska komma bara händer det. Hon krånglar av sig fodralet och öppnar dörren endast iförd trosor. Detta är en nakenfest, berättar hon för alla som knackar på med en present i famnen. Efter en stund ryker även underbyxorna.

Det här var oväntat, konstaterar Ines unga assistent. Du som verkar så stiff på jobbet.

Också duktiga flickor kan behöva gå över gränsen ibland.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

 

Nord & Francke 16 februari 2017

Är du duktig, lilla vän?

Bild: AP, Martin Stenmark.

Med avstamp i Birgitta Ohlssons nyutkomna bok Duktiga flickors revansch diskuterar vi den duktiga flickan i podden. Lena Dunham och Adele är aktuella exempel, och naturligtvis också Noora och Vilde i norska dramaserien Skam.

Själva beskriver vi oss som urtypen för duktiga flickor men skyr samtidigt begreppet – att bli kallad för duktig känns absolut inte som en komplimang.

Här kan du lyssna:

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 13 februari 2017 • Uppdaterad 14 februari 2017

Dubbelt upp i tårar för Adele på Grammygalan

Bild: Matt Sayles/AP.

Jag kan bara inte ta emot det här priset, säger Adele och rösten spricker. Hon står med grammystatyetten för bästa album i ett stadigt grepp men hon ägnar sitt tal helt och hållet åt Beyoncé som också var nominerad i samma kategori för Lemonade.

Beyoncé sitter i publiken tillsammans med Jay-Z. En tår rinner på hennes kind (på min också), han är också påtagligt rörd. Kärleken och respekten mellan två av världens popdrottningar är stark och ömsesidig, åtminstone i denna stund, och det är vackert.

Se talet här.

På det stora hela skåpade Adele ut Beyoncé på galan – hon fick sammanlagt fem priser, bland annat för bästa album (25) och bästa låt (Hello).

Foto: Chris Pizzello/Invision/AP.

Förutom att Adele inledde galan med Hello framförde hon också en hyllning till George Michael som dog precis före nyår. Det var en version av Fastlove, känslosam och smygande, men kanske var sångerskan alldeles för intrasslad i känslorna för hon hamnade helt ur fas (se klipp här) och var tvungen att börja om från början. På ett mycket adeleskt sätt svor hon också – ett mycket engelskt I fucked up – när hon avbröt sig och var således tvungen att be om ursäkt även för detta från scenen. Här är den lyckade versionen:

I slutet står hon med darrande haka och tackar för applåderna, förmodligen både rörd och missnöjd, och det är ytterligare en så vacker stund på en så plastig och uppstyrd gala som Grammygalan är. En påminnelse om att vad som helst kan hända, även om det nästan aldrig gör det, och att det i botten tackochlov är artisteri och känslor det handlar om mer än kläder och att räkna hem flest antal statyetter.

Så tillåter jag mig iallafall att drömma.

Foto: Matt Sayles/Invision/AP.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 9 februari 2017

Släpp clownerna loss – det är vår!

Bild: Benjamin Peetre.

Francke: Snön föll och vi med den.

Nord: Det finns bara dåligt väder. Spelar ingen roll vad landets samlade förskolepedagoger säger.

Francke: Jag har ärligt talat VÄLDIGT dålig koll på vad förskolepedagogerna säger. Men det går ju att gissa. Och jag förstår din poäng, tror jag. Du går omkring här och tänker på vårkläder, såklart. Dream on, baby, det kommer att dröja ett par månader till innan du får dra på dig något sirligt.

Nord: Februari-mars. Månaderna då vinterjackan är som en svettig gammal stalker man bara vill kränga av sig för gott. Och så mössfrisyren. De grova skorna. Tänk dig stunden när du för första gången i år kommer att sticka ner dina bara fötter i sanden på Ribban.

Francke: Det är ingen relevant målbild för mig eftersom jag nästan aldrig är på stranden. Men bara ben och fötter i ett par öppna skor räcker gott för mig. Mina rosa Birkenstock, till exempel. Det verkar som att de är extra aktuella i vår.

Nord: På kvinnomagasinsprosa: rosa är rätt i vår. Damernas värld, Femina och Elle påstår det i alla fall. Det är likadant varje år i februari: vi samlas kring en röst, en färg och blickar framåt.

Francke: Plötsligt uppstår ett behov av att ta reda på vad som ”gäller”. Det är väl patriarkatets fel, skulle jag tro. Med modet tänker jag som med grammatiken – det är bra att veta vad som gäller så att man kan bryta mot det på ett vettigt sätt.

Nord: Patriarkatet och kapitalismen sörplar kålsoppa tillsammans. Nåväl. Det är kul att bläddra i blaskor och se att vi plötsligt är högt upp på INNELISTAN, för att prata 90-talsprosa. Att matcha rosa med rött är ingen subversiv handling för oss, men jag vet en och annan som tycker det är fullkomligt oacceptabelt.

Francke: Ja till och med i detta tidningshus finns det människor som tror att man har klätt sig i sömnen när man kombinerar så. Jag fastnade också för rubriken ”lyxig pyjamas”, det är något för mig. Älskar att hasa runt i tygstycken, det är min bästa gren. Däremot blir jag aldrig inspirerad av ”den lilla svarta” – finns det någon enda säsong som den INTE har seglat upp de senaste sextio åren?

Nord: Nä, det är som den där vita ”pojkvänsskjortan”? *Ryser*. En annan av vårens stora trender är det som på trendanalytikerprosa kallas ”strong shoulders”. Det vill säga: släpp tv:n-silhuett. Den kan vara svår om man inte ser ut som ett snöre nertill. Själv köpte jag en gång en rasande snygg rest från 1980-talet av märket Valentino i en vintagebutik. En boxig kavaj. Den är numera naggad på av pälsängrar, men jag har inte hjärta att slänga den. Vad är din hållning i axelvaddsfrågan?

Francke: Jag har det senaste året köpt två djurmönstrade ytterplagg där jag började med att fiska ut axelvaddarna innan jag använde dem. Är det svar nog på din fråga? En mycket fascinerande sak, förresten: i Damernas läser jag om läppstiftsanarki. Det handlar om att läppstiftet ska se ut som om man först ätit pasta och sedan kysst en skäggig karl. Alltså vara utgeggat en bra bit utanför konturerna. Inte jättesnyggt, men befriande ändå, särskilt för mig som uppnått den ålder då expediten bakom sminkdisken nästan alltid frågar om jag ska ha en läppenna som kompletterar läppstiftet för att det ska hålla sig på plats bättre. Nästa gång kan jag bara säga ”nej, för jag omfamnar spagettimunnen”!

Nord: Spagettimunnen – hetast i vår! Samt orange ögonskugga. Aha! Jag ser nu vart det barkar. Tillsammans rör sig vårens flugor mot en figur som under 2016 var på allas läppar. Jag säger bara: Hej, clown.

Foto: Linda Axelsson.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 7 februari 2017

Så ska det inte låta i ”Så ska det låta”

Bild: Janne Danielsson/SVT

Det politiska läget i Sverige är bistert och ovisst. Både politiker och väljare famlar efter hållbara argument och en övertygelse. Då vill vi inte bli bortkollrade av att en partiledare, i detta fall kristdemokraternas Ebba Busch Thor, åmar sig i glittrig tröja och sjunger pophits på bästa sändningstid i Så ska det låta, en av SVT:s långkörare.

Vi vill inte heller läsa följande i Sveriges största tidning: Hon sjunger ytterligare några låtar och i ”Fever”, gamla 1950-talsdängan, vickar hon på rumpan och överträffar med råge Madonna när det gäller att sexa till låten/…/detta är en sensationell debut och början på ett nytt liv för Ebba Busch Thor.

Det är Jan Olov Andersson som skriver (hela texten är här), och ja, det är samme Andersson som i november intervjuade Lisa Ekdahl och upprepade gånger ledde in samtalet på man och barn men fick ett strålande svar på tal. Nord rasade om det här, förresten.

Vad jag funderar på är: hur trevlig får en politiker vara utan att det blir otrevligt? En toppolitiker, en partiledare? Jag vill inte vara fyrkantig MEN – ett visst mått av var sak på sin plats kan man ju kanske få begära, åtminstone av public service.

Det är alltså samma bolag, SVT, som godtyckligt blurrar bort märken på mössor, datorer och ölburkar i dramaserier för att undvika otillbörligt gynnande. Ja, jag talar om Skam. I lördags försökte Medierna i P1 (lyssna här) gå till botten med hur reglerna ser ut för detta och fick otillfredsställande svar från SVT, medan NRK förklarade hur varumärkena i serien faktiskt definierar rollfigurerna och att detta inte är slumpartat utan bygger på grundlig research. Och att ingenting förekommer som en följd av sponsring.

Jag har länge velat skriva sila mygg och svälja kameler och äntligen passar det in någonstans. Sportsändningarna i SVT dräller av tydliga varumärken, och där handlar det dessutom om ren sponsring. Och vad kan vara bättre reklam för ett parti på dekis än att tillåtas glamma loss i Så ska det låta? Ett äpple på en dator – nejtack. En partiledare ute på röstfiske – jatack. För övrigt fick ju Göran Hägglund byta lagkamrat i På spåret i år när Anna Ekström utsågs till minister. Två superbreda underhållningsprogram på samma SVT-kanal med så olika sätt att se på saken, tillåt mig att bli förvirrad.

Nu hör jag, mycket tydligt, hur någon säger kom igen katten, det svänger ju! Och visst, Busch Thor är ingen grön Ebba, direkt – rösten nervositetsdarrar visserligen lite när hon kastar sig ut i Dancing on my own men jag kommer ändå på mig själv att bli lite imponerad, på det där sättet man blir när man upptäcker en ny talang hos någon. Men hallå stopp! Längre in i programmet gör hon Det löser sig av Timbuktu och det är ett av de mest bisarra tv-ögonblicken jag har upplevt på länge (nitton minuter in här). Timbuktus text handlar bland annat om en oönskad graviditet och där står Busch Thor med sin gravidmage och sina firmafestiga hiphopmoves och bara en googling bort finns en intervju med henne i Världen idag där hon säger: Jag anser att vi behöver ha en nollvision och göra mer i abortfrågan. Här har Kristdemokraterna inte lyckats tillräckligt väl de senaste åren.

I Skavlan i fredags hyllade Henrik Schyffert Svenska Akademien – några torra som sitter i Gamla stan och läser böcker för varann, har på sig medaljer och står på rad – och det var så befriande på något sätt. SVT skulle också behöva lära sig att stå på rad och balansera utan att slinta runt i gråzonerna.
Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 2 februari 2017

Glitter och glamour, här där verkligheten bor

Bild: Ewa Levau.

Malmös mesta primadonna Git Gay glittrar som en diskokula. Hon får symbolisera veckans poddavsnitt, i vilket vi gör en kortversion av vårt framträdande 5 saker vi lärt om livet, som ägde rum på Studio i Malmö häromdagen.

En flera decennier år gammal champagneflaska, som fanns i Franckes hem under hela uppväxten, spelar en betydande roll. Liksom Kerstin Thorvalls wienerbröd. Dessutom pratar vi om Martina Montelius senaste roman och funderar kring konceptet swingerpartyn för föräldralediga.

Och så är det bara att konstatera: Inget är nytt under solen när det kommer till  trycket på barnfria kvinnor. Buzzfeed berättar att det bara tog femton minuter in i presskonferensen för Gladys Berejiklian, ny premiärminister i New South Wales i Australien, tills hon fick frågan: Varför har du inte barn?”.

Moderskapet ska alltid definiera oss kvinnor, vare sig vi vill eller inte. Mer i podden om detta.

God lyssning!

PS: Vi pratar om Lea Gleitman, 92-årig överlevare av Förintelsen, i podden. Här är länk till intervjun med henne.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 20 januari 2017

”Stickning ökar snällheten i samhället”

Bild: Instagram.

Instagram svämmas över av de ceriserosa mössorna med kattöron. När feminister genomför en stor protestmarsch (det uppskattas komma hundratusentals deltagare) mot Donald Trump under lördagen – Trumps första dag som president – gör de det med pussyhats på sina huvuden. Det rapporteras om nästan 200 organisationer som ska samlas och höja sina röster mot en politik de upplever som direkt kvinnofientlig. Så här skriver Women’s March på sin hemsida om protestmarschen:

”Vi skickar ett djärvt budskap till vår nya president på hans första dag, och till världen; att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Vi står tillsammans för att uppmärksamma och försvara de mest marginaliserade bland oss, och för att försvara oss alla.”

I några veckor har stickare världen över hamstrat knallrosa garn och stickat så fingrarna blöder. På sajten Pussyhatproject.com har man kunnat ladda ner mönster till mössorna.

De rosa huvudbonaderna ska göra protestmarschen till ett visuellt statement. Både färgen och formen på mössan är förstås vald med omsorg:
Rosa – för att den, förutom att den kodas som feminin, också är den farliga färgen.
Namnet pussyhat – för att det såklart är en ordlek (mjau) och kopplat till Trumps grab them by the pussy”-uttalande.

Handarbetet löper som en röd tråd (förlåt jag kunde inte låta bli) genom proteströrelsen. Pussyhat-rörelsen har spridit sig hit till Sverige. Jag kastade mig på telefon och mejl för att ta ett snack med två rosa mössbärare:

Anna Wieslander, Enskede, vars stora intresse är stickning, virkning och broderi.

”På ett sätt så är jag nog en stickaktivist. Startskottet var nog när jag fick ett fantastiskt yllebroderi med feministsymbolen av en vän och när min lokala garnaffär (Garnadiset i Bandhagen) startade en ”knit-along” av Gudrunvanten som @asfaltsflickan (Maria Lärkäng) gjort mönstret till. En ”knit-along” är när man tillsammans stickar samma mönster.
I min stickvardag så handlar det annars mest om att försöka välja garn som kommer från god djurhållning, färgade utan miljöpåverkan och att köpa mina mönster så att de kvinnor som gjort mönstret får betalt. Det finns en sida som heter ravelry.com där man kan köpa mönster från kvinnor över hela världen.
Jag fick ett tips av en kompis om pussyhat och det kändes perfekt att kunna förena mitt intresse och samtidigt visa vad jag tycker om Trump. Mönstret är gjort så att alla ska kunna sticka den så det är väldigt lätt. I mitt flöde på instagram från USA ser jag otroligt många pussyhats. Jag hoppas så mycket att man verkligen ser mössorna på bilderna från Women’s March in Washington. Det skulle visa för världen att något man bara ansett vara någon oförarglig kvinnosyssla faktiskt har en enorm makt när vi alla går ihop. Jag hoppas att det blir som jag läste i en artikel i People Magazine: My Dream is that a grandmother will give her granddauther her pussy hat, and say ”I wore this on January 21, 2017”.

Ingrid Ahnelöv, Simrishamn, driver butiken och stickkaféet Maskor och stygn.

”Första gången jag såg en pussyhat var på inspirationssidan Ravelry.com. Det var väl ett par veckor sedan. Jag kallar mig inte stickaktivist, jag ser mig snarare som en som mår bra av stickning. När man jobbar med händerna, då mår man gott. Precis utanför granbutiken här har vi smyckat lyktstolpen. Jag är inte särskilt politisk, men tycker inte om när man förnedrar någon och säger kränkande saker. Trumps uttalanden om kvinnor har fått mig att vara med i aktionen. I vårt stickkafé brukar vi sticka koftor till behövande barn. Stickning ökar snällheten i samhället. Till min pussyhat använde jag ett eget mönster, med garnet Fuga från Järbo. Hälften ull, hälften akryl. Jag tror att den här rörelsen med de rosa mössorna kommer att ha betydelse för att det knyter folk samman.”

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke

Vi tänkte först döpa bloggen till: G.U.M-manifestet. Eller Glitterfittorna.


Men vi nöjde oss med Nord & Francke. Vi är Sydsvenskans kulturtanter.


Vi gillar att jämföra läppstiftsfärger i hissen och prata om hur vi ska lägga upp semesterläsningen. Ibland är vi heligt förbannade. Vi älskar feminism och litteratur och snygga grejer och populärkultur och att analysera livet & döden.


Podd varannan vecka!