Nord & Francke 26 maj 2016

”Det är nog lite ovanligt att äldre par går ton i ton”

STIL PÅ STAN DEL 1: Barbro och Nisse Henriksson

Plötsligt händer det. Inne på Triangeln, en i övrigt grå lunchpaus. Man ser dem på håll. De håller varandra i handen: Här kommer två som hör ihop.

Närmast uniformslika. Vita jackor, byxor. Rosa skjortor. Och så mössorna! De har tagit idén kring ”likadana träningsoveraller” och överfört den till klädsel med finess. Vi jagade dem genom halva varuhuset. Vi bara måste få veta mer om dem!

Jag: Hej, förlåt mig, ni är så fina. Jag måste få ta en bild på er!
Han: Javisst, det går så bra så.
Jag: Vilka är ni?
Hon: Barbro Henriksson.
Han: Nisse Henriksson.
Jag: Berätta om era kläder.
Hon: Jag har ju alltid sysslat med kläder. Och jag tycker att det är snyggt när ett par matchar. Min man syr mössorna.
Han: Om vi ser en skjorta vi gillar köper vi tre. En till mig, en till Barbro och så gör jag mössor av den tredje.
Hon: Han har sytt säkert hundra mössor.

Jag: Vem bestämmer dagens outfit?
Han: Det är hon. Jag protesterar som regel inte.
Hon: Vi har varit gifta i 58 år.
Jag: Vad får ni för reaktioner?
Hon: Det händer att folk ler, ja. Det är nog lite ovanligt att äldre par går ton i ton. Men man ska ha ljusa färger när man blir gammal och rynkig. Man ser piggare ut.

PS Ursäkta bildkvaliteten men detta gjordes på språng, så att säga.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 25 maj 2016

Livskris och ett underbart tjafs hos Lena Ackebo

Bild: Claudio Brescani.

Livet är en teater. Eller – är livet rentav en lögn?

Ja. Och ja.

Systrarna Mona och Barbro åker till Mallorca för att lära känna varandra bättre. Mona är drygt sextio, Barbro några år yngre.

Det blir en veckas gnat. Ständiga utbrott med efterföljande ursäkter. Gång på gång på gång. De trippar på tå för varandra, kritiserar, hamnar i försvarsställning. Balans uppnås under korta stunder, men snart tippar det över åt ena eller andra hållet. Muren mellan dem har byggts upp genom åren. Deras respektive män har medverkat till avståndet som är mycket större än det hade behövt vara, trots att Mona bor i Stockholm och Barbro på Österlen.

När de båda anländer till semesterorten blir Mona blixtförälskad i krögaren på det ställe de av en slump hamnar på första kvällen. Eftersom Barbro drabbas av en rejäl förkylning som gör henne sängliggande lämnar det Mona fri att umgås med mannen som Barbro kallar ”strandraggare”.

Vi har ju sett det, kanske till och med upplevt det – bartendrarna och servitörerna som siktar in sig på lämpliga kvinnliga turister och charmar både vettet och trosorna av dem. Är Albert en sådan? Är Mona en sådan? Nej, den här historien är inte riktigt så trivial.

Detta är första gången Lena Ackebo skriver en roman. Hon är verksam som serietecknare sedan mitten av 1980-talet och hennes album Fucking Sofo från 2010 är bland det bästa jag vet i genren. Kapitlet Tre greker om två kvinnor, inte helt unga men inte heller särskilt gamla, som hänger på en halvsunkig uteservering på Söder i Stockholm och munhugger sig igenom drygt femtio sidor – jag älskar hur hon fångar dessa två väninnor när de tjafsar om allt från att inte ha mobiltelefonen under uppsikt, vad vinet kostar, hur personerna vid borden bredvid uppför sig. Jag har sett dem. Tyvärr är jag också en av dem. Detta underbara tjafs presenteras i Världens vackraste man i en 2.0-version.

Här är det två kvinnor som på varsitt sätt lever i en lögn. Deras minnen av föräldrarna skiljer sig markant åt, och karlarna de har gift sig med är på varsitt sätt hopplösa. Nu är de i klimakteriet och kanske betyder det att allt är försent? Eller finns det något liv kvar åt dem? Allt detta har de med i semesterbagaget tillsammans med baddräkter och sollinnen.

Dialogen är så mitt i prick. Medan jag läser hör jag Barbros lite märkvärdiga tonfall, hennes mästrande över den lite mer timida systern. Och Mona som är undvikande, ursäktande, vill göra rätt. Ackebo navigerar säkert mellan de båda kvinnornas känslor och tankar. Här finns till exempel en fantastisk klimakteriescen över flera sidor, när Mona går in på en krogtoalett och försöker fräscha upp sin svettiga kropp.

Kärlekshistorien mellan Mona och krögaren Albert gör att hon omvärderar sitt liv. Även Barbro påverkas, och analyserar på djupet sitt äktenskap som hon under alla år framhållit som så oerhört lyckligt. Kanske händer det också något i relationen systrarna emellan. Uppstår det syskonkärlek på gamla dar? Ja, kanske.

Lena Ackebos sena debut som romanförfattare är inspirerande. Hon skriver exakt och osentimentalt och väjer inte för det besvärliga. Hon tränger djupt in i ämnet utan att bli långrandig. Det är många sidor, men jag skulle inte vilja vara utan en enda scen. Emellanåt är det väldigt roligt, sådär på fnissvis.

Världens vackraste man berättar om livet när det är grått och förljuget. Om förvirringen när ett väl inarbetat ”vi” inte är så självklart längre. Om hopp om något annat, vad det nu är. Och om hur förbannat krångligt det är att betrakta sig själv och erkänna hur man mår, vad man vill och – kanske mest av allt – förstå att man är värd något bättre.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 24 maj 2016

Tore Wretman förstod att måltiden är en teater

Bild: Ronnie Andersson/SVT.

Jag har bara varit på Teatergrillen en gång. Vi åt helgrillad entrecôte från silvervagnen och till efterrätt crêpes suzette. Båda rätterna krävde att servitören rullade in en vagn till bordet och slutförde matlagningen intill bordet. Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur det smakade, har bara ett diffust minne av att det var ”bra”, men själva föreställningen, den minns jag: handlaget, flamberingen – SWOSCH!

I den tvådelade dokumentär om Tore Wretman som SVT sänder andra avsnittet av ikväll pratar Carl Jan Granqvist om restaurangbesöket som något mer än att bara få något att skyffla in i munnen, han förstod att måltiden är en teater, säger han om Wretman.

Den är två timmar svensk gastronomisk historia, miniserien Tore Wretman – kökspojken. Han var en föregångare och han blev också svensk gastronomis stora stjärna från 1945 när han tog över Riche i Stockholm. Sedan tog han sig an både Teatergrillen och Stallmästaregården innan det var dags för jätteprojektet Operakällaren.

Inte illa pinkat för ett skilsmässobarn med dåligt läshuvud, han som var orolig över att han inte skulle ”bli något”. Känslan efter att ha sett de två avsnitten är att det var denna oro som var en stor del av drivkraften.

Det är en fin skildring av en besjälad arbetsnarkoman som var gift tre gånger och fick sammanlagt sex barn. En av fruarna, den mittersta, var skådespelaren Meg Westergren och hon medverkar flitigt i intervjuklipp. Hon var ung när hon träffade den mycket äldre krögaren och fick sitt första barn med honom när hon var 21. Då hade han två barn sedan tidigare som hon blev extramamma till och de fick även ett till gemensamt barn. Parallellt med detta drev han flera krogar och hon gick Scenskolan. Äktenskapet höll förvånansvärt länge.

Meg Westergren och Tore Wretman 1966. Foto: Svenska Dagbladet/Scanpix.

Historien med Meg Westergren är den som griper tag mest här. Sonen (och kände konstnären) Fredrik Wretman berättar om föräldrarnas skilsmässa, och hon berättar om hur hennes man ville att hon enbart skulle vara hans fru och möjligen vara med och representera istället för att spela teater och spela in filmer. Sånt var vanligt på den tiden, tack och lov mer sällsynt nu.

En annan sak som fastnar hos mig är när Tore Wretman själv i ett gammalt intervjuklipp pratar om skamkänslorna som finns kring att äta dyr mat. Den som kör en dyr bil får sällan några kommentarer om det, medan det anses ”märkvärdigt” och kanske till och med onödigt att lägga stora summor på mat.

Vad mer kan sägas? Tore Wretman var med och grundade Gastronomiska Akademien i slutet av 50-talet och han har gjort ofantligt mycket för den svenska husmanskosten. Dessutom var han den som hittade på rhode island-såsen.

Räcker det? Ja det räcker. Titta nu!

Nord & Francke 22 maj 2016

Under huden med Kakan Hermansson

Bild: Henrik Montgomery / TT /.

Kakan har blivit med podd! Och jag är upprymd. Kakan Hermansson (som jag för övrigt är lite bekant med sedan jag intervjuade henne, och därmed inte kan förhålla mig helt och hållet objektiv till) är en av mina favoriter i offentligheten. Hon kan ju konsten att vara stridbar feminist på bästa sändningstid. Och är lika bra som skådis i julkalendern som programledare för Elle-galan. (Hennes ton funkar med andra ord lika bra på brådmogna barn som äter bäver som på det ängsliga modefolket som just i detta nu förbereder en vätegräs-smoothie.)

Hon är också ett bevis för att det faktiskt går att hålla två parallella spår i huvudet samtidigt – som att engagera sig mot kvinnohat och för serum.

Hur snygg? Foto: Maja Suslin/TT.

Inte minst genom Elle-bloggen, där hon svarar på läsarnas frågor om hudvård, har hon blivit omslagsfejs för ”feminister som älskar smink”. I veckans avsnitt av SVT Edit: Parisa Amiri pratar hon mer om det. MEN vad tröttsamt det är att den här vinkeln fortfarande behövs: Kan man verkligen vara feminist och gilla smink och hudvård?. Får mig att tänka på denna, gamla, tradiga: Kan man verkligen åka Vasaloppet med mascara?

Åter till Kakans podd, som lanserades häromdagen. Den heter Under huden och ska handla om krämer och kroppar, om normer och skönhetsvård. I första programmet är Hanna Hellquist gäst.

Foto: Jessica Gow/Scanpix.

(Jag kommer ihåg när jag intervjuade Kakan för ett stort reportage i Sydsvenskan, tror det var 2011, och hon nämnde att hon och Hanna H hade firat 8 mars ihop. Jag såg dem framför mig som ett sådant powerpar. Thelma & Louise. Patsy & Edina. Kakan & Hanna.)

Att säga att Kakan och Hanna har kemi i poddsnacket är en underdrift. Det här var därför ett roligt första avsnitt, om solskydd, om att se utifrånblicken när man jobbar på tv, om hakhår och om hur man får bort påsarna under ögonen (Det är tydligen omöjligt. Damn.).

Här är för övrigt de poddar jag njuter mest av att lyssna på just nu:
Mellan raderna: 
Peppe Öhman och Karin Jihde pratar så roligt och engagerat om böcker. Och satan vad många titlar de måste tugga i sig på ett år.
Romancepodden
Fem romancenördar snackar om allt du någonsin har velat veta om denna litterära genre. Folkbildande! Mycket snusk! Det enda som är lite svårt är att jag inte har lärt mig skilja på  alla fem röster än, så de går in i varandra lite för mycket.
En varg söker sin pod
Finns ingen bättre. Har inte missat ett enda avsnitt sedan starten.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 21 maj 2016

Kate Winslet i coutureklänningar – ja tack

Bild: Universal.

Kate Winslet som femme fatale i en räcka fabulösa klänningar på den australiensiska vischan, det räcker för mig för att vilja rusa till biografen. Den 3 juni har The Dressmaker Sverigepremiär.

Intrigen för denna australiensiska film verkar vara både cheezy och over the top. Men jag vet att jag kommer att gilla den. Teman den innehåller: Cross-dressing, en kvinna falskt anklagad för mord (Winslets rollfigur Tilly), en galen mamma, haute couture som en biljett till lycka.

Trailern är här:

Regissör är för övrigt P.J. Hogan, som 1994 låg bakom succén Muriels bröllop.

Ska försöka få med mig Francke på denna. Tror inte det blir svårt.

Här är en rolig intervju med Kate Winslet om filmen.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 20 maj 2016

Nord & Francke samtalar: Curtis Sittenfelds ”Eligible”

Bild: Evan Agostini/Invision/AP. Kanske blir det Tina Fey som gör 2010-talets Liz Bennet?

Nord: Nu är den här, Curtis Sittenfelds ”Eligible”. En modern tolkning av Jane Austens klassiker ”Stolthet och fördom”. Vad tänker du kring huvudkaraktärerna?

Francke: Darcy och Darcy, det är ju ett himla tjat om Darcy hela tiden. Men Elizabeth, då? Vem bryr sig om henne? Va?

Nord: Om Darcy är drömmannen för många (och det är han, också i denna version ser vi Colin Firth framför oss), är Liz en kvinna att spegla sig i. I den här versionen jobbar Liz på ett skönhetsmagasin med feministisk agenda. Hon är smart och skojig, inkännande och otroligt, otroligt kärlekskrank. Vad finns inte att älska där?

Francke: Möjligen ett lite präktigt drag. Hon är ju verkligen den duktiga flickan som är så angelägen om att alla ska ha det bra att hon på sätt och vis lämnar sig själv i sticket.

Nord: Ja, hon agerar coach till hela familjen, tror att inget kan funka utan hennes inblandning. Och sedan är det ju så tröttsamt att hon älskar en odugling till man i nästan två decennier, utan att någonsin kräva något tillbaka. Men det är mänskligt, också.

Francke: Detta genommänskliga drag är kanske det som fått läsare att älska henne i över två hundra år, ända sedan Jane Austen uppfann henne. Curtis Sittenfeld har väl i och för sig gjort Liz aningen tuffare gentemot männen, både Jasper Wick och Darcy.

Curtis Sittenfeld.Foto: Josephine Sittenfeld.

Nord: Hon är ju inte beroende av dem nu, som hon var på 1800-talet, då äktenskapet var kvinnans enda sätt att uppnå status i samhället. Sittenfelds Liz kan därför vara dräpande hela vägen. Och Sittenfeld gör det så bra. Dialogen är magnifik boken igenom. Min absoluta favoritsekvens är när Liz och Darcy möts på en joggingrunda, rensar uppför en backe och så vänder hon sig till honom och säger: Ska vi gå hem till dig och ha hatsex? Jag fick hålla tillbaka för att inte skrika rakt ut när jag läste det.

Francke: Jag är ju mer den tysta och timida typen så jag tog en postit-lapp och skrev SEX MED DARCY – CHOCK! och klistrade på sidan som ett bokmärke. Men som sagt, det är en annan tid nu. En stor skillnad mellan Liz på 1800-talet och i nutid är att hon nu konfronterar karlarna, hennes gamla jag använde sin syster Jane och sin väninna Charlotte till att älta med.

Nord: Jag tycker att författaren på ett skickligt sätt överför intrigen till nutid – möjligen har jag svårt för de sociala aktiviteter som har skrivits in för att få till möten mellan Liz och Darcy. Men det är kanske vanligt i USA att ett tiotal främlingar möts för att spela charader? För mig kändes det sökt.

Francke: Tja, vem vet hur man sysselsätter sig i den amerikanska mellanvästern? Det verkade ju inte finnas en anständig bar att hänga på i i den där hålan de bor på iallafall. I veckans avsnitt från podden likställer du mitt lite yngre jag med Darcy. Jag får väl omfamna det och acceptera att det finns en länk mellan mig och honom.

Alltså den här scenen från BBC-serien: Darcys första frieri.

Francke: Är du mer en Liz, kanske?

Nord: Haha, ja. Jag vill tro att jag är lika kvick som hon (men det är jag inte). Och, när jag är på humör, konfronterar jag gärna karlar som beter sig störigt. Minns med skam en örfilsrunda för många år sedan. Men jag är mildare nu, som medelålders.

Francke: Du genomgår helt enkelt samma process som hon – får insikter, blir mer erfaren och en bättre version av dig själv.

Nord: Exakt! vet du vem Sittenfeld skulle vilja ses som Liz i en filmatisering? Tina Fey!

Francke: Ja jag vet – det ser jag fram emot!

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 20 maj 2016

Fem favoriter med Cher som fyller 70 idag

Bild: Cher 2014. Harry Scull Jr/AP.

Under delar av sin karriär har Cher sett ut som ett vandrande tivoli, och hon har inte alltid framstått som helt smakfull i sin klädsel men HALLÅ RÖSTEN! Och hon är bäst i klassen på att röra sig mellan genrer – än är det en alldeles fjäderlätt poplåt, än är det fläskig fm-rock, eller klubbmusik. Idag fyller hon 70 år och det firar vi med en femklöver.

Main man, 1987
Slutet av 80-talet var stort för Cher. Efter att ha befunnit sig i periferin ett tag gjorde hon comeback uppbackad av den dåvarande fm-rockeliten och hon regerade på MTV med sina utmanande videor. Main man är den perfekta balladen när man är olyckligt kär… hennes röst trånar och vädjar, kompet är bombastiskt och produktionen larger than life.

Bang bang, 1966
Här är det pur 60-talspop som gäller. Frank Sinatra gjorde den också, och Cher gjorde en version på 80-talet på samma album som Main man låg på. Men det är här, med klockspel och stråkar, som låten kommer bäst till sin rätt.

Dark Lady, 1974.
Sjuttiotal, men med en smak av det åttiotal som komma skall – rock i botten men med en doft av Las Vegas. En stor hit när den kom, den låg överst på Billboardlistan. Texten är en liten novell, lyssna på den!

Believe, 1998.
Och nu blir det disco! I en av sina comebacker svidade Cher om till klubbmadame. Det bitterljuva omkvädet do you believe in life after love? som alternerar med I don’t need you anymore – det är ren power, både på dansgolvet och utanför.

How can you mend a broken heart?, 1973
Att tolka andras låtar är en konst, och Cher har gjort det fint många gånger. Bang Bang ovan är ett exempel, och The shoop shoop song (It’s in his kiss). Jättehiten Walking in Memphis är jag ärligt talat inte jätteförtjust i, men den var ju just en…jättehit. Denna länk till Chers Bee Gees-tolkning bjuder också på ett stillbildskollage på fina/vansinniga (välj själv) outfits.

Nord & Francke 18 maj 2016

PODDEN: Han kommer alltid att vara Darcy för oss

Bild: Carlo Allegri/AP.

Heja tantsnusket! Vi har slukat Curtis Sittenfelds underhållande tolkning av Stolthet och fördom och såg förstås båda Colin Firth framför våra ögon. I detta avsnitt tar vi också ett grepp på romancegenren. Nord minns hur hon memorerade sidnumren där Jondalars hm-hm fanns med. Francke har läst tre olika böcker, varav den ena är Simona Ahrnstedts, och är förtjust. Och så är vi, som sig bör, lite arga på Jan Myrdal på slutet.

I avsnittet förekommer en hel rad aktuella böcker, här en lista:
Curtis Sittenfeld: Eligible.
Simona Ahrnstedt: En enda natt.
Simona Ahrnstedt: En enda hemlighet.
Samanta Olofsdotter: Kärlek på öppet hav.
Katerina Janouch: Hudhunger.
V Florian: Hemligheter vid havet.
Maria Nilson: Kärlek, passion och begär – om romance.
Roxane Gay: I vilt tillstånd.

Och nu då? Ja, det är väl bara att lyssna!

 

För att lyssna i mobilen rekommenderar vi till exempel Podcaster för iOS eller Soundcloud och Beyond pod för android. Även andra podspelare som Podkicker och Pocket cast ska funka för android. Sök på Nord & Francke!

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 16 maj 2016 • Uppdaterad 17 maj 2016

Utan sparock i Bellagio

Här står jag, med den undersköna utsikten i ryggen, med nyvaxad överläpp och i mina vackraste örhängen.

Reserapporten går så här:

Lycklig i Bellagio, vid Comosjön
Allt var vackert där. Ett mycket tydligt exempel: Det fanns inga plaststolar. Inte på en enda restaurang. Jag älskar den italienska elegansen lika mycket som jag avskyr att varje nota placeras i knäet på mannen. Som kvinna bör du vara ett kuttersmycke, som bara äter upp halva portionen och sedan huttrande i det lilla underhudsfett du har, sjunker ner i makens after shave-doftande kavaj.

Förutom de könsstereotypa inslagen var detta en resa helt i min smak. Vi firade att min man numera är 40-taggare och därmed lät vi lyxen flöda. Tre nätter på spahotell bland de gröna bergen i George Clooney-land. Ja, vi var inte ens i rätt by där Clooney har sitt palats. Men tre av varandra oberoende personer (av kvinnligt kön, ja), har droppat Comosjön och George Clooney i samma mening så jag antar att det är den enda referens ni behöver. (För en mer litterär referens, se William Wordsworth.)

Såg alltså ingen Hollywoodglans, däremot en och annan amerikansk turist, som skrävlade om saker som vilket vapen de skulle köpa nästa månad. (Jo, det är alldeles sant. Eventuellt pratade dessa män även om åldrar och utseende på olika call girls, där de satt och tuggade i sig ravioli med hummerfyllning, men jag kan inte svära på att jag hörde rätt. Jag hoppas att jag hörde fel, eftersom detta var en resa där fokus låg på att ha ett harmoniskt och fredligt sinne.)

Det var en barnfri resa, så jag lämnade mitt tjatigare jag hemma  (det var bara vid något tillfälle som jag skrek rakt ut: när jag insåg de stora bristerna i min lilla resegarderob, och när maken inte ville ha en egen tiramisú så att jag måste dela). Men jag upplevde också fyra timmar av rå dödsångest. Flygturen dit, och flygturen hem.

Min man bara skakade på huvudet åt mig. Också nu, när jag skriver det, känns det överdrivet, nästan kokett, att jag på båda sträckorna stundtals var övertygad om att planet skulle störta och att jag aldrig skulle få tjata på mina barn igen. Men så är jag en katastrofmänniska. Jag har hört historier om par som tar två olika plan. Så att barnen inte riskerar att bli föräldralösa. Du säger att jag tar större risker varje gång jag cyklar över Ystadvägen än när jag flyger? Well, då har du aldrig sett mig hantera en cykelöverfart. Jag har en glasklar split vision. Min körlärare har aldrig behövt be mig att kolla döda-vinkeln.

I alla fall. Fram kom vi, och hem kom vi. Och fördelen med att tro att man ska dö varje gång en flygplansmotor börjar vina är att man kan njuta så förbannat mycket av att vara vid liv, sedan. Så det gjorde jag.

Jag njöt så mycket när vi hade promenerat uppför den branta skogsstigen till denna vy. Som Olle Ljungström skrev om en helt annan utsikt, en plats så vacker att man kunde dö. Hellre här än i ett flygplan, va.

Jag njöt av HCHF-maten. Som denna delikata pizza på planka.

Jag njöt av att få pedikyr och läsa roman och att simma i poolen och att bara tänka på inget alls.

Jag kände mig inte alls som en Nana, dock. Italienskorna är ju så petite, och det fanns inte några sparockar att svepa in sig i.

Jag läste Curtis Sittenfelds Eligible (initierat prat om den snart i en podd nära er) och så dök jag ner i den här:

Läs den. Den var stundtals outhärdlig. Jag både grät på flygplan och höll andan under spabehandlingar medan jag slukade den. Men det är något med språket, och vad som finns bakom raderna, som verkligen fångade mig.  I juni kommer Roxane Gays bok Hunger ut i USA. Den handlar om hur det är att aldrig bara äta halva portionen.

När jag lämnade Comosjön hörde jag hur göken gol. Och när jag hade överlevt flygresan hem, stod syrénbuskarna längs med Heleneholmsstigen i blom.

Det är nästan skamligt att känna sig så nöjd, inte sant?

Men lugn, bara lugn. Imorse när jag vaknade hade ett hårstrå växt ut på hakan.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 13 maj 2016

Lägesrapport från djurmönstrens land

Det behöver ju inte handla om djurmönstrat igen, sa Nord. Och det har hon helt rätt i. Det finns ju andra kläder, har jag hört. Ändå råkade jag köpa en zebramönstrad jacka på Humana. Den ropade liksom efter mig.

Nu när jag har kommit i en viss ålder så börjar jag tänka lite mer på vad jag har på mig och varför. Eller, fel. Det har jag väl alltid tänkt på – men jag börjar tänka lite mer på hur det ser ut, egentligen. Jag avskyr att känna mig ängslig och nu har jag hört mig själv tänka eller fråga saker i still med ser min rumpa stor ut i den här? och annat helt onödigt. För vad finns det för svar på sådana frågor?

För några dagar sedan stod jag i ett provrum på Lindex och trivdes i en färgglad och mönstrad kaftan. Ett tält att hasa runt i varma dagar, åtminstone i lägenheten och ute på gården. Jag var helt köpklar, och skulle bara kolla tvättlappen först. 100 procent polyester. Nejtack, det går inte. Svettframkallande material har jag alltid haft svårt för och just nu, denna sommar, kommer det inte att gå. Jag har tantsvett så det räcker redan. I våg efter våg. Som jag skrev om en annan gång.

Lika svettfokuserad var jag när jag skulle på begravning i veckan. Jag ville vara finklädd. Kände innerst inne att det skulle vara snyggast med ett par svarta strumpbyxor under klänningen men struntade efter en stunds velande i det, eftersom jag var orolig för att det skulle bli för varmt. Tänkte att han som vi skulle ta farväl av kanske inte brydde sig nämnvärt om min klädsel. Förmodligen inte hans familj heller.

Betyder detta att jag har blivit en sån där praktisk kvinna nu? Förnumstig och foträt. Klädd i färgglada bomulls- och linnetält. Aldrig mer höga klackar, bara naturmaterial. Bekvämligheten övertrumfar viljan att vara smashing. Som om det någonsin har varit ett alternativ.

Men faktum är i alla fall att jag ägnar mer tid åt att fundera på om jag någon gång mer kan ha ärmlöst. Tight eller inte? Och så reflekterar jag över hur min urringning ser ut när jag ser en bild på mig själv. Så, nu loopade jag tillbaka till änden där jag började.

BORT! BORT! BORT! BORT!

Jag ber härmed min omgivning om hjälp med att sluta tänka såhär idiotiskt. Men det är inte lätt, tankarna går helt av sig själv i dessa banor. Det är djupt rotat. Sarkasmer undanbedes därför.

Foto: Claudio Brescani/TT.

När Lena Ackebo var med i Babel i söndags pratade hon med Jessika Gedin om kvinnor i eller i närheten av klimakteriet, om den där osynligheten som inträder. Män som vänder sig om efter hennes röda hårsvall men snabbt tittar bort när de ser hennes ansikte som inte är ungt och slätt. Håret gav löfte om en annan kvinna, liksom. Damn.

Och om man inte tål att tittas på – får man då lov att titta själv? Vi behöver inte gå så långt efter ett exempel eftersom vi befinner oss i Eurovision Song Contest-tider. Är det gumsjukt att säga åh vad söt han är, Frans? Eller är det bara mänskligt?

Och detta: När jag satt och tittade på första semifinalen och verkligen lystrar till när det var dags för Ungern. Oj, vad bra!

Håkan Engström suckar så djupt när jag mailar honom att jag hör honom ända från Stockholm. Han stämplade ungerske Freddie med en ljummen tvåa i betyg och han har säkert rätt. Men blicken! Håret! Stilen! Det är nu jag minns alla bidrag från Grekland och hur de brukade ta på mig.

Nåja. På med zebrajackan. Ja till vettiga urringningar och bjärta färger. Ja till barbent och kanske till och med ärmlöst. Ut i sommaren.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke

Vi tänkte först döpa bloggen till: G.U.M-manifestet. Eller Glitterfittorna.


Men vi nöjde oss med Nord & Francke. Vi tillbringar dagarna på Sydsvenskans kulturredaktion, med en litografi av Picasso från 1959 bakom våra huvuden, och ägnar oss åt att skriva och redaktöra helgreportage.


Här tänkte vi blogga om sånt vi pratar om där mellan skrivborden. Vi gillar att jämföra läppstiftsfärger i hissen och prata om hur vi ska lägga upp semesterläsningen. Ibland är vi heligt förbannade. Ibland brister vi ut i dåraktiga häxskratt. Ibland finner vi inte orden.


Vi hoppas du vill hänga med oss här!
Och på Instagram!
Och Facebook!