Nord & Francke 20 januari 2017

”Stickning ökar snällheten i samhället”

Bild: Instagram.

Instagram svämmas över av de ceriserosa mössorna med kattöron. När feminister genomför en stor protestmarsch (det uppskattas komma hundratusentals deltagare) mot Donald Trump under lördagen – Trumps första dag som president – gör de det med pussyhats på sina huvuden. Det rapporteras om nästan 200 organisationer som ska samlas och höja sina röster mot en politik de upplever som direkt kvinnofientlig. Så här skriver Women’s March på sin hemsida om protestmarschen:

”Vi skickar ett djärvt budskap till vår nya president på hans första dag, och till världen; att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Vi står tillsammans för att uppmärksamma och försvara de mest marginaliserade bland oss, och för att försvara oss alla.”

I några veckor har stickare världen över hamstrat knallrosa garn och stickat så fingrarna blöder. På sajten Pussyhatproject.com har man kunnat ladda ner mönster till mössorna.

De rosa huvudbonaderna ska göra protestmarschen till ett visuellt statement. Både färgen och formen på mössan är förstås vald med omsorg:
Rosa – för att den, förutom att den kodas som feminin, också är den farliga färgen.
Namnet pussyhat – för att det såklart är en ordlek (mjau) och kopplat till Trumps grab them by the pussy”-uttalande.

Handarbetet löper som en röd tråd (förlåt jag kunde inte låta bli) genom proteströrelsen. Pussyhat-rörelsen har spridit sig hit till Sverige. Jag kastade mig på telefon och mejl för att ta ett snack med två rosa mössbärare:

Anna Wieslander, Enskede, vars stora intresse är stickning, virkning och broderi.

”På ett sätt så är jag nog en stickaktivist. Startskottet var nog när jag fick ett fantastiskt yllebroderi med feministsymbolen av en vän och när min lokala garnaffär (Garnadiset i Bandhagen) startade en ”knit-along” av Gudrunvanten som @asfaltsflickan (Maria Lärkäng) gjort mönstret till. En ”knit-along” är när man tillsammans stickar samma mönster.
I min stickvardag så handlar det annars mest om att försöka välja garn som kommer från god djurhållning, färgade utan miljöpåverkan och att köpa mina mönster så att de kvinnor som gjort mönstret får betalt. Det finns en sida som heter ravelry.com där man kan köpa mönster från kvinnor över hela världen.
Jag fick ett tips av en kompis om pussyhat och det kändes perfekt att kunna förena mitt intresse och samtidigt visa vad jag tycker om Trump. Mönstret är gjort så att alla ska kunna sticka den så det är väldigt lätt. I mitt flöde på instagram från USA ser jag otroligt många pussyhats. Jag hoppas så mycket att man verkligen ser mössorna på bilderna från Women’s March in Washington. Det skulle visa för världen att något man bara ansett vara någon oförarglig kvinnosyssla faktiskt har en enorm makt när vi alla går ihop. Jag hoppas att det blir som jag läste i en artikel i People Magazine: My Dream is that a grandmother will give her granddauther her pussy hat, and say ”I wore this on January 21, 2017”.

Ingrid Ahnelöv, Simrishamn, driver butiken och stickkaféet Maskor och stygn.

”Första gången jag såg en pussyhat var på inspirationssidan Ravelry.com. Det var väl ett par veckor sedan. Jag kallar mig inte stickaktivist, jag ser mig snarare som en som mår bra av stickning. När man jobbar med händerna, då mår man gott. Precis utanför granbutiken här har vi smyckat lyktstolpen. Jag är inte särskilt politisk, men tycker inte om när man förnedrar någon och säger kränkande saker. Trumps uttalanden om kvinnor har fått mig att vara med i aktionen. I vårt stickkafé brukar vi sticka koftor till behövande barn. Stickning ökar snällheten i samhället. Till min pussyhat använde jag ett eget mönster, med garnet Fuga från Järbo. Hälften ull, hälften akryl. Jag tror att den här rörelsen med de rosa mössorna kommer att ha betydelse för att det knyter folk samman.”

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 20 januari 2017

Tjejerna längst fram är våra framtida kulturbärare

Bild: Lars Brundin.

I sin bok Fans skriver Fredrik Strage om synen på hängivna fans: Vi har lärt oss att peka finger åt alla som reagerar mer intensivt än publiken som applåderar, eller på sin höjd ropar ”bravo”, efter en teaterpjäs. Vad som skiljer fan- från finkultur är inte så mycket dess innehåll som känsloyttringarna den framkallar.

Detta citat aktualiseras när jag tittar på filmen Marcus & Martinus – tillsammans mot drömmen (min recension av den finns här). Deras publik skriker extatiskt så fort tvillingarna visar sig.

Jag har varit där. Längst fram på konserter som tonåring och blivit helt knäsvag vid åsynen av mina idoler.

Med samma intensitet har fansen till norska dramaserien Skam reagerat. Engagemanget är massivt. Inte bara hos den tilltänkta målgruppen utan även bland äldre. En jämnårig kompis till mig tittade på serien med sina båda döttrar, 11 och 13 år, och upptäckte efter ett tag att döttrarna slutat titta på skärmen och istället tittade på sin mamma, helt fascinerade av hennes inlevelse och hennes reaktioner. Min svärmor, 81 år, sms:ar och är helt rörd över kärlekshistorien mellan Isak och Even och ”inte minst acceptansen från kompisarna runt dem”.

Här och var publiceras texter om att det är patetiskt att vuxna kapar en ungdomsserie och gör den till sin. Bah! Jag är glad varje gång jag känner mig så uppfylld av musik, film, tv, etc att jag knappt kan tänka på något annat, att jag inte vill tänka på något annat. Det finns en tämligen spikrak linje mellan tjejerna som står längst framme vid kravallstaketet och skriker och gråter och de kulturtanter som befolkar författaraftnar och teatersalonger, konstutställningar och konserter.

Längs denna linje befinner jag mig och jag hoppas att jag aldrig kommer att ta ett steg ifrån den.

Som femtonåring försökte jag hålla mig upprätt när jag var på min allra första konsert med Gyllene Tider, i Malmö folkets park. Som femtioåring försöker jag stjäla till mig tid här och där för att utföra Skamrelaterade aktiviteter. För mig är det ingen större skillnad på detta. Ungdomlig populärkulturell hängivenhet är rörande. Men åldrandet bör göra saker med oss, skrev Sanna Rayman i Expressen apropå Skamkulten. Inte nödvändigtvis, skriver jag.

Mer om fans, ”Skam” och Markus & Martinus kan ni höra i årets första podd:

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 19 januari 2017

Norgespecial: Skam och Marcus & Martinus

Nord har nästan kommit över Skam vid det här laget, hon skrev ju om den redan för över en månad sedan, här.

Francke, däremot, är besatt av serien. Kan inte sluta titta. Knarkar Youtubeklipp, slänger sig med norska ord, lyssnar på soundtracket och tänker på Skam hela tiden. Och har skrivit bland annat detta.

Så vi är inte helt kompatibla för tillfället. I säsongspremiären av vår podd hittade vi ändå en gemensam frekvens att mötas på.

Mera norskt: Denna vecka har filmen Marcus & Martinus– tillsammans mot drömmen premiär. Det är en dokumentär om den norska succéduon som vi såg i förväg. Francke grät, Nord blev lite arg. Vi resonerar om varför och genom hela samtalet lyckas Francke låta bli att kalla tvillingarna för Karius & Baktus. Och: Vi funderar kring fans och vilka som får lov att vara det.

Dessutom pratar vi om vår skilsmässa.

Lyssna på alltihop här:

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 13 januari 2017 • Uppdaterad 14 januari 2017

Nu går Skam på torra land

Dritt, alltså.

Plötsligt känns det som att det finns ett slut på kärleken till norska tv-serien Skam. Idag ströp NRK tillgängligheten till de tre säsongerna för tittare utanför Norge. Skälet är att musikorganisationen Ifpi reagerat på att serien blivit en så stor succé utanför landets gränser och musikrättigheterna ingriper enbart Norge. Som jag skrev om häromdagen spelar musiken en väldigt stor roll i serien och musikläggningen är frikostig.

I Facebookgruppen Kosegruppa Sverige rasslade det genast till av förtvivlan. Hardcorefansen har tittat på serien via den norska playtjänsten dels för att ligga i framkant, dels för maximal upplevelse. Den svenska texten kan verka störande om man verkligen ska leva sig in i tillvaron på och kring Hartvig Nissen-gymnasiet. Och nu kan vi inte kasta oss över säsong 4 direkt när den kommer i vår utan måste snällt invänta den på SVT.

Själv var jag något seg i starten så jag såg de två första säsongerna i mellandagarna. Sedan inväntade jag säsong tre med svensk text för att jag inte ville gå miste om ett ORD i replikerna. Däremot fick jag stå ut med att Kosegruppa kallas för Trivselgruppen vilket inte är lika charmigt.

Häromdagen började jag om från början. Det är ju självklart att serien inte kommer att ligga på SVT Play hur länge som helst, bara ett par månader till. Så jag är nu i slutet av säsong ett och tänker mig en helg full med Skam. Däremot har jag tänkt att när serien väl försvinner från SVT kommer den att ligga kvar på NRK i all evighet. Det har liksom varit en trösterik tanke, en krockkudde och en fallskärm. Så att abstinensen inte ska bli för svår.

Men icke. Om man för en stund inte orkar ta in allt det som är hemskt på riktigt är detta faktiskt också en trist nyhet.

Det är så dust.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 12 januari 2017

Twin Peaks-återkomsten: ”Jag tror att det kommer att kretsa en hel del kring FBI”

Bild: Showtime.

Äntligen händer det! Häromdagen postades en bild på Twin Peaks egen Facebooksida, med ett visst rött draperi, känt från serien, och texten: Twin Peaks, 9PM, May 21st, Showtime. Samma dag arrangerade tv-bolaget en femton minuter lång presskonferens med David Lynch, och några av skådespelarna:

Laura Dern (ny), Kimmy Robertson (Lucy Moran, receptionist i polishuset), Mädchen Amick (servitrisen Shelly Johnson), Kyle MacLachlan (FBI Special agent Dale Cooper) och  Robert Forster (ny) Foto: Richard Shotwell/Invision/AP.Foto: Richard Shotwell/Invision/AP)

Fire walk with me. Ja, jag är eld och lågor, jag var 13 när serien började visas på SVT. 26 år senare är jag fortfarande rädd för anden Bob. Jag kan med lätthet frammana hans maniska blick där han sitter vid sängens fotända och bara stirrar. Under en lång period vågade jag inte sätta ner fötterna när jag reste mig från sängen, utan jag ställde mig upp och tog ett skutt ner från sängen, så att inte Bob skulle kunna ta tag i mina ben. Nu är Frank Silva, skådisen som gjorde Bob, död. Liksom Catherine E Coulson, vår älskade Log Lady.

Jag måste erkänna att jag också är lite bitter över att Lara Flynn Boyle, som spelade Donna, inte ska vara med i nya säsongen. Men som tur är återvänder Audrey, gestaltad av Sherilyn Fenn. Jag ville vara Donna, men ännu mer coola, skarpa Audrey. Och ja, jag var också kär i Agent Cooper. Ska bli intressant att se hur alla tonåringar har åldrats.

Twin Peaks-referens från Skam: Noora kommer som the Log lady på en halloweenfest i första säsongen. Foto: NRK.

Nåväl. Jag råkar vara god vän med en av norra Europas största Twin Peaks-experter, Olof Åkerlund. Han är just nu producent på OBS i P1, och därför tjänstledig från sin roll som kulturens redaktionssekreterare här på Sydsvenskan. Det hade varit tjänstefel av mig att inte be honom ge sin syn på den kommande säsongen, han som har sett serien ett tiotal gånger. Varsågoda att ta del av vår korrespondens på Messenger:

Olof. Viken är din största rädsla inför den nya serien?
– Men Nord! Vilken oerhört dyster inledningsfråga. Varför inte glädjas över att vi kommer att få arton timmar mer av denna fantastiska tv-serie, att närmare fyrtio skådespelare från ursprungsserien återvänder och – det bästa av allt – att David Lynch regisserar alltsammans. Och det sistnämnda gör att jag inte är särskilt orolig över dåliga skådespelarinsatser, manusbrister och annat. Men okej, jag oroar mig lite för en banal användning av tibetansk och ursprungsamerikansk andlighet. Och jag tror att den som förväntar sig något i samma stil som originalserien kommer att bli besviken. Man ska nog inte se det som säsong tre, utan en annan bild av detta universum, tagen från en annan tid och annan plats.

Olof Åkerlund, i sydväst.

Fint! Men du. Who killed Laura Palmer?
– Det gör ont i mig när jag hör den formuleringen. Dessa ord gjorde att det under en period gick utför med serien. Tv-bolaget byggde upp en förväntan hos tittarna och satte press på Lynch/Frost att avslöja Laura Palmers mördare. Tanken var aldrig det skulle komma en upplösning. Twin Peaks är inte en whodunnit. Men nu finns ju ett svar: En sorts demon vid namn Bob, som tagit Laura Palmers pappa Leland i besittning, dödade henne. Ett annat och lika sant svar är förstås att en pappa med ett stort mörker inom sig våldförde sig på sin dotter under lång tid innan han till slut brutalt mördade henne.

Laura Palmer knäpper med fingrarna i en teaser som finns på Showtimes hemsida. Foto: Showtime.

Tack för denna analys. När vi nu pratar om Bob. Frank Silva, som gestaltade honom, men också Catherine E Coulson, som var The Log Lady, är båda döda. Hur kommer det att påverka serien?
– Kan en demon åldras? Jag tror att det hade blivit svårt med Frank Silva. Vad jag förstår så hann Coulson spela in en hel del, så The Log lady bör vara med. Själv saknar jag mer andra som gått hädan, allra mest Jack Nance som spelade Pete Martell och även hade huvudrollen i ”Eraserhead”. Han var en lysande skådespelare och en riktig karaktär. Men jag skulle lika gärna kunna svara David Bowie, faktiskt. David Lynch har antytt att filmen ”Fire walk with me”, som kretsar kring de sista dagarna i Laura Palmers liv, kommer att vara viktig för den nya serien. Och där hade Bowie en liten, intensiv roll som FBI-agenten Phillip Jeffries.

The Log Lady. Foto: Showtime.

Ja, Pete Martell, fiskaren som var gift med den bitchiga rikingen Catherine. Han var fin, han. Hade ingen aning om detta med Bowie!
– Överhuvudtaget tror jag att det kommer att kretsa en hel del kring FBI. När jag ser på de 217 medverkande som nämnts (21 lär tillkomma) så ser jag mängder med FBI-agenter framför mig: Naomi Watts, Tim Roth, Laura Dern, Jim Belushi, Amanda Seyfried, Balthazar Getty, Jennifer Jason Leigh, Robert Forster … de ser ju ut som FBI-agenter allihop!

Haha. Sant! Den nya serien utspelar sig 25 år senare (fastän det har gått ytterligare ett par år i verkligheten). Vilken rollfigur tror du har utvecklats mest under den här tiden?
– Dale Cooper kanske. I det mörkret de lämnade honom … jag vet inte riktigt var det ska ta vägen. Utseendemässigt så är Dana Ashbrook (Bobby Briggs) väldigt … förändrad. Snyggare nu, om du frågar mig.

Extremt snygg i det där grå håret. Nu kommer alla tonåringarna vara medelålders. Det blir intressant. Vilken var din favorit av alla rollfigurer?
– Så som Ray Wise ger liv åt Leland Palmers komplexa karaktär … det är nästan oöverträffat i tv-historien vill jag hävda. Men favorit vet jag inte. När serien gick för första gången och jag var tolv år så var jag förstås tagen av special agent Dale Cooper och började tro att man kunde vara en idealisk person och leva något som liknar ett klanderfritt liv. Medan jag växte upp kunde jag lyckligtvis även se skavankerna på hans kavaj och lägga sådan dumma idéer bakom mig. Men om du begåvats med Coops skarpsinne, Nadines engagemang och Petes lugn så har du hamnat ganska bra i livet.

Nadine! Med lapp för ögat och den där urstyrkan. Älskar förstås henne.
– Jag är väldigt förtjust i två småroller också: Harry Dean Stantons trailer park-ägare Carl Rodd (från Fire walk with me) och den pianospelande Alicia Witt som agerar som Donnas lillasyster Gersten. Det är en sann glädje att båda ska vara med i nya serien.

Du har uppenbarligen koll på detaljerna. Minns dem inte alls. Men du, vilka risker för misslyckanden finns det med hela projektet, som du ser?
– Ah, nu får du ge daj!

David Lynch på presskonferensen den 9 januari. Foto: Richard Shotwell/Invision/AP.

Vill vara lite kritisk också, inte bara lalla med vet du. Du har ju intervjuat David Lynch, och är en stor Lynch-fantast. Vari ligger hans storhet?
– Jag är ingen devot beundrare, men jag tycker ändå att han tillhör de stora regissörerna. Mycket handlar om att han är en sorts allkonstnär som skapar säregna stämningar och en oroande mystik man gärna dväljs i och funderar på långt efter den initiala upplevelsen. Ljudet, som han själv ofta varit delaktig i, är en av de viktigaste ingredienserna i hans filmer.

Dväljs i. Bra uttryck. Vilket är ditt mest använda citat från Twin Peaks?
– Det är ju många som blivit en del av min vardag … it is happening again, get a life punk! there was a fish in the perculator, is this thing on? Ofta bara enstaka ord: Bonsai! Oregon! Det är ju inga av de slagkraftiga citaten direkt, men de är laddade med mening för mig, min fru och för några av mina vänner. Det som används allra oftast är nog ”Harry, you’re alright”. Så säger min fru och jag till varandra när någon av oss har gjort något bra. Även om ingen av oss i strikt mening heter Harry.

Olof Åkerlund har tidigare medverkat i denna blogg. Det var när han skrev denna vackra runa över The Log Lady i samband med Catherine E Coulsons bortgång:
Att spela mot ett vedträ är inte lätt

Och här har samma Åkerlund skrivit en fantastisk analys över Twin Peaks gränsöverskridande tema. Läs! 

Twin Peaks tredje säsong börjar på amerikansk tv 21 maj. När serien når svensk tv har vi ingen aning om. Men de första två säsongerna av Twin Peaks finns ju på HBO Nordic kanske är det en fingervisning om vem som åtminstone vill köpa loss serien? 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 10 januari 2017

Den sangen, eller?

Egentligen är de helt upptagna med att kyssas. Deras förhållande är alldeles nytt och skört och de känner inte varandra så himla bra. De bara dras till varandra och kan inte stoppa det. Men det kommer något emellan.

För Isak är det bara ointressant radioskval, Even reagerar instinktivt och fysiskt på introt och säger: Den sangen, eller?

Såhär ser han ut när han tar ett steg tillbaka och skruvar upp volymen på radion:

Foto: NRK.

Ögonen som tidigare lyste av kärlek till en man lyser nu även av kärlek till en hitlåt. Isak står iskall och chockad några sekunder och fattar ingenting. Han och hans kompisgäng lyssnar definitivt på musik med mer cred än Gabrielle, en sångerska sprungen ur norska X Factor med några riktiga dängor på meritlistan.

Just denna heter 5 fine frøkner och är en effektiv danslåt av nästan hjärndött slag – enkel melodi, bra stick, text som på ett ytligt sätt låter cool. Den har ett par år på nacken och jag hade tidigare ingen koll alls på Gabrielle men efter att ha knarkat just den här fina kärleksscenen i Skam några gånger har låten blivit till en efterhängsen öronmask.

JAG BLIR INTE AV MED DEN. Har sett den vackra scenen minst hundra gånger nu. Och lyssnar på låten precis hela tiden.

Jag vet att det kommer att gå över, det gör ju alltid det. Och detta är ett sidospår för egentligen är det något helt annat jag tänker på.

För det är en så fin fas när man lär känna en annan människa. Har du sett den filmen? Vad tyckte du om den tv-serien? Har du läst den här författaren? Och en massa låtar som man hör eller vill spela för varandra. Förr blandband, nu spellistor – samma mekanism. Man mäter sig själv och den andra med hjälp av olika sorters kultur. Och får inspiration att upptäcka nytt, av någon man tycker om.

Ibland får man ett deppigt facit: vi passar inte ihop. Eller också hittar man i själva verket sådant som binder ihop, skapar nyfikenhet, som gör intresset av den andra ännu större.

Jag hade för länge sedan en vän, Ola, som var MYCKET indie. Hela han kryllade ihop sig av obehag när han konfronterades med min musiksmak. Mycket av det jag älskade, det hatade han med hela sitt hjärta. Men han hade ett sätt att tackla det på.

Han sa: Jag hatar din musiksmak men jag älskar sättet du gillar musik på.

Det var förbannemig det finaste jag hade hört sedan jag konfirmerades. Där kunde vi mötas, i kärleken till vad det nu var. Känslorna var exakt samma, och även hur viktig musik var för oss.

Hur det går för Isak och Even vet vi inte. Klarar deras förhållande Gabriellegate? Det finns något komiskt och rörande med hur mycket det kan betyda vad man tycker. När Maken och jag träffades var det två mer än medelintresserade musikkonsumenter som flätades ihop. Diskussionerna var ändlösa, det kan de fortfarande vara. Vid något tillfälle där i början påstod han att alla tjejer vill vara Annifrid eller Agnetha. Löjligt tyckte jag. Det vill inte jag, jag vill vara Joan Jett. Då konstaterade han att jag nog var mer en kille än en tjej. Och på den vägen är det. Och tackoch lov är Maken inte bara Dylanman utan även en Lady Gagaman, annars hade det aldrig funkat.

Det finns en annan scen i Skam, i säsong två, när Noora är hemma hos William och greppar efter hans gitarr. Först spelar hon lite Love is all around me, sedan några takter på When you say nothing at all innan allt mynnar ut i en More than words som faktiskt lite chockar med sin intensitet, både William och tittarna.

Skam har blivit massivt hyllad och det även för sin musikläggning. Men här är ytterligare ett tillfälle när en av rollfigurerna konfronterar en annan med underbart ohipp musik.

Älskar det.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 4 januari 2017 • Uppdaterad 5 januari 2017

Nyårslöften: Nej till plastpåsar, ja till gapskratt

Bild: Camilla Sylvan

Francke: God fortsättning, etc etc! Har du hunnit bryta något nyårslöfte ännu?

Nord: Här har inget lovats. Jag förhåller mig till nyårslöften så som Virginia Woolf gjorde 1931: ”To have none. Not to be tied”.

Francke: Aha du tänker så. Har du alltid gjort det?

Nord: Ett år för länge sedan gick jag med i Viktväktarna typ 2 januari. Det liknar ett nyårslöfte. Men jag är inte typen som ständigt gör upp målbilder för framtiden. Har aldrig kunnat ge ett vettigt svar på den klassiska jobbintervjufrågan ”Var befinner du dig om 5 år?”. Livet liksom bara blir. Och nu är jag trött på den där retoriken som har flödat i sociala medier senaste veckan, att allt måste bli bättre 2017. Jakten på formaliserad lycka. Hur tänker du?

Francke: Jag tänker att nyårslöften är en perfekt grogrund för besvikelser och frustration så jag håller ganska låg profil. Mest har jag haft löften i stil med ”dricka mer champagne”. Men jag har faktiskt ett löfte i år: att så ofta det är praktiskt möjligt och inte blir direkt otrevligt ska jag tacka nej till plastpåsar i affärerna.

Nord: Haha! Du går ner på detaljnivå, du. Präktiga tanten. Men jodå, jag gillar det. Inte på nivån ”Bli en bättre människa” direkt, sådana pretentiösa tankar kan man tänka tyst för sig själv innan man somnar om natten men inte behöver man basunera ut dem för hela världen. Plastpåsarna är ett tydligt, vardagligt statement.

Francke: Präktiga tanten, det kan jag bjuda på. Jag har äntligen uppnått den ålder då jag har insett att det är mycket praktiskt att gå runt med en extra kasse omutifallatt. Problemet med dessa löften är väl att det ska vara mätbart och jag ämnar ju inte direkt föra bok över plastpåsarna jag tackat nej till, där går ändå en gräns.

Nord: Definitivt. Vem pallar mäta sitt liv i sekunder, hekto och centimeter? Mina löften: Jag ska göra vad jag kan för att undvika att dö under 2017. Och utsätta mig för situationer och personer som får mig att kasta huvudet bakåt i gapskratt. Håll i dig nu för här kommer ett av våra uttryck som vi dyrt och heligt har lovat varandra att inte skriva på bloggen: GOTT SÅ.

Francke: Moahahaha! Gapskratten stämmer jag in i. Det känns ändå som att vi har något att leva upp till. Hur det går, DET ÅTERSTÅR ATT SE, för att använda ytterligare ett av oss förbjudet uttryck.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 31 december 2016

Inatt skålar jag för livets tid

Bild: Foto: Jon Olav Nesvold / NTB scanpix

Till pappa. Nyårsafton 2016.

Du hade gett mig den utlästa boken några månader före din plötsliga död. ”Livstid” av Sven-Eric Liedman. Det är förstås titeln som har avskräckt mig från att läsa den i efterhand. Och skammen. Du hade, medan du ännu levde, nyfiket frågat vad jag tyckte om den. Jag minns inte vad min ursäkt var, men jag skyllde säkert på stress. Små barn. Ingen lästid. Om jag verkligen hade velat hade jag förstås hunnit.

Som jag grät när jag kom på mitt misstag sedan. Nu ligger boken här i min hand och tynger. Vad var det du ville prata med mig om?

I natt, när klockan slår midnatt, påbörjas året då jag fyller 40. Då jag har levt en halv livstid, på ett ungefär. Men du blev 75, så skulle jag följa din tid på jorden har min livshalva redan passerat.
På min födelsedag, tidigt på morgonen, kommer det att vara exakt tre år sedan du förlorade medvetandet efter stroken. Din livstid tog slut samma dag som min en gång började.

Öppnar boken. Inga flottiga fingeravtryck. Inga hundöron. Tänk om du hade skrivit marginalanteckningar! Vad tänkte du när du läste den här sidan?
Boken rör sig i en idéhistorisk linje, från Sokrates till Goethe och Kierkegaard. Jag kan se varför baksidestexten inte fångade mig då, för tre år sedan. Men kanske förstår jag nu varför den berörde dig.

Livet är en process, men minnet bevarar ögonblicken, skriver Liedman.
Vi har alla våra madeleinekakor. Du ska veta att jag tänker på dig när jag ser ett bilbälte.

Det ösregnar. Vi är vid torpet i Skaraborg. Bildörren bredvid mig, där jag sitter i baksätet och halvslumrar, öppnas. Du lyfter mig med ett fast grepp, och ska just snurra runt för att bära mig till trappan och in i stugan, när du snubblar på grund av bilbältet, som du har trasslat in din ena arm i. Jag faller, men du hinner före. Din arm landar i gyttjepölen framför trappan och fångar upp mig precis innan jag slår i marken. Du suckar, tungt och lättat på samma gång.

Minnet är rödblekt, som i ett gammalt fotoalbum. Som filtret 1977 på instagram. 1977, mitt födelseår. Du var ett år från 40 då. Fast jag tror inte på numerologi.
Jag minns dig så: Du fångade upp mig när jag föll.

Ring klocka, ring.

Inatt skålar jag med dig. För livets tid.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här

Nord & Francke 30 december 2016

Tears dry on their own

Bild: AP Photo/Matt Dunham, File)

Ni vet det där citatet av John Donne.
Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet.

Asif Kapadias dokumentär, (visas på SVT Play till och med 24 januari) är en smärtsam påminnelse om vad som händer med människor som lämnas att flyta runt utan livboj i sikte. Här finns också en massa scener och klipp som påminner oss om Amys sprakande talang och oerhörda musikalitet, hennes röst, hennes texter. Hennes karaktäristiska, svincoola stil. Men det är människoödet som fastnar.

Foto: AP Photo/Joel Ryan.

Somliga vinklar Amy Winehouses undergång på de smattrande kamerorna, vad kändiskapets inkapslade utsatthet gör med en människa. Naturligtvis var de paparazzis som följde henne i hasorna ett problem. Visst bidrog pressen på hur en kvinna som ska sitta i soffor och vara på skivomslag förväntas se ut till hennes ätstörningar. Och visst levde hon självförbrännande. Hon gjorde destruktiva val.

Men värst av allt var ändå avsaknaden av människor som på djupet brydde sig, tänker jag när jag ser dokumentären. Den bygger på ungefär hundra intervjuer med personer som befann sig i Amy Winehouses närhet. Som Maken Blake Fielder-Civil, han introducerade heroin för henne. Som pappan Mitch Winehouse. Han pushade henne framåt, förblindad av framgången, vad det verkar. Och så mamman Janis Winehouse.

En av de mest hjärtskärande sekvenserna är när hon berättar om dotterns bulimi. Det är en kort passage i dokumentären, men också central. Janis Winehouse säger:

När hon var ungefär femton år sa hon: ”Jag har en jättebra bantningsmetod, jag äter vad jag vill ha, och sedan kräks jag upp det.” Jag funderade inte så mycket på det. Jag trodde det skulle gå över. Sedan berättade hon för Mitch. Han sköt det också ifrån sig, tog det inte på allvar.

Paus. Sedan säger hon:

Det var bulimi. Och det går inte bara över.

Nej, Janis. Bulimi går inte bara över. Det är så bottenlöst sorgligt. Först efter Amy Winehouse död var det som att mamman förstod att bulimi är en farlig sjukdom, ibland med dödlig utgång.

Amy Winehouse var alltså 15 år när hon berättade om sin sjukdom. Men ingen brydde sig.

I slutet av dokumentären konstaterar en läkare att det troligtvis var kombinationen av ätstörningar och alkohol som gjorde att hjärtat stannade den där dagen i juli 2011.

Foto: SVT.

Åh, Amy. Om någon bara inte hade tänkt att det skulle gå över.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

 

Nord & Francke 28 december 2016

Mammor på rymmen från moderskeppet

Bild: TV3.

Nord: Huset är packat med mammor. Mammor som shottar och skakar loss till David Guettas och Nicki Minajs låt Hey mama. Mammor som halsar ur spritflaskor, inhalerar helium och grovhånglar med andra mammor. Mammor som har fått nog. ”Det är omöjligt att vara mamma idag. Det finns så många regler”, konstaterar en av dem i en förlösande scen i filmen Bad moms. Den perfekta mamman finns inte. Och om hon finns är hon utbränd. Som i Sara Beischers roman Mamma är bara lite trött. Mamman behöver bryta sig ur duktighetens bojor. Hagga lite mer, för att citera Aase Berg.

Kristen Bell, Mila Kunis och Kathryn Hahn som revolterande mammor i ”Bad moms”. Foto: SF Film.Foto: SF FILM

Francke: Men vi ska komma ihåg att det inte är ofarligt att vara ambitiös och noggrann – grejen är att man måste vara det på rätt sätt. Exempel på det: Sedan Camilla Läckberg och Simon Sköld fick dottern Polly i våras räcker inte båda händernas fingrar till för att hålla reda på hur många gånger det uppstått storm i kommentarsfälten på Camilla Läckbergs Instagramkonto. De har ju gjort föräldraskapet till ett medialt projekt eftersom de dels bloggar om det för tidningen Mama, dels lägger ut mycket personliga bilder och tankar på Instagram.
Många följare gillar ju dem, naturligtvis, men den hätska tonen hos vissa kritiker, som tycker att Läckberg och Sköld hanterar föräldraskapet på fel sätt, är häpnadsväckande. Det kan handla om amning, vilken babysitter som används, hur sovrutinen ser ut. Senast handlade det om lämpligheten i att de båda åker på små semestertrippar på egen hand för att tanka energi. Jag som inte själv är mamma och behöver förhålla mig till det här i praktiken är mycket fascinerad av synen på moderskapet (för givetvis är det fler som har synpunkter på mamman än på pappan) och att det bara kan finnas ett enda sätt att hantera livet på.

Camilla Läckberg tampas ständigt med dem som kritiserar och lägger sig i hennes sätt att uppfostra barn. Foto: camillaläckberg.seFoto: Foto: camillaläckberg.se

Nord: Det är snårigt att navigera i de där kommentarsfälten. Mammabloggen som koncept är ju sprungen ur tidningen Mama och affärsidén om att idealisera modern. Hur många texter har vi inte läst om mamman som börjar träna för att komma i sina jeans redan innan hon lämnat BB (det vill säga fyra timmar efter förlossningen, om det är i Malmö)?
Samtidigt har pendeln svängt: Från det tidiga 00-talet då fasaden skulle upprätthållas till varje pris, till 2016 då det i den samlade berättelsen om moderskap ingår att blotta fasadens alla sprickor. Ett tecken på det är att många modersskildringar i populärkulturen under året har följts av gapskratt – vilket är befriande. Anitha Schulman utgick från kommentarsfältet i sin egen mammablogg för att hämta inspiration till sin sketchserie Mammor på TV3. Där görs satir av olika mammatyper: hon som långammar sitt barn, hon som skryter om avkommans självklara framsteg och hon som tillagar och äter sin moderkaka.
En annan mamma att skratta åt, men framförallt med, är Pamela Adlons kärlekstörstande, ensamstående trebarnsmorsa på gränsen till nervsammanbrott i HBO-serien Better things: ”Jag dejtar mina döttrar hela dagarna.”

Pamela Adlon som sönderstressad ensamstående trebarnsmorsa i ”Better things”. Foto: HBO.Foto: Foto: FOX/HBO Nordic

Francke: Det leder tankarna till den ovilliga mamman, den inte kanske direkt olämpliga men ändå klart otillräckliga. Nej, jag pratar inte om Edina i Absolutely fabulous: The movie utan naturligtvis om Kerstin Thorvall! I påskas sändes SVT-dramat Det mest förbjudna som var ett slags blandning av filmatisering av boken med samma namn och en skildring av Thorvalls liv. Cilla Thorell spelade en Thorvall med sårig skärpa, en mamma som gång på gång flydde från sitt hem och sina barn och gjorde dem både ledsna och rädda. Detta var ju en skandal då det hände, alltså medan Thorvall levde, och det är något som hänger i fortfarande, i synen på Thorvalls hela författarskap. Hennes brister som mamma.

Nord: Det mest förbjudna är helt enkelt fortfarande en mamma som rymmer från moderskapet. Thorvallserien regisserades av Tova Magnusson efter manus av Åsa Lantz – och det vi ser här är ett tydligt skifte: Hur allt fler kvinnor är upphovsmakare inom film och tv, skarpa manusförfattare och regissörer som kan skildra moderskapet inifrån. I Caroline Ringskog Ferrada-Nolis samtidsserie Juicebaren (SVT) är en av stammisarna en nybliven mamma med förlossningsdepression. Det bara skildras rätt upp och ner, som en del av spädbarnstiden. Jag undrar om jag någonsin har sett det i en humorserie. En tematik som Ringskog Ferrada-Noli kommer att arbeta vidare med i en kommande komediserie, Amningsrummet.

Francke: En kvinna som inte kan eller vill ta hand om sitt barn var länge helt tabu i kulturen. Det var därför styvmodern uppfanns. I podden En varg söker sin podd, som just Caroline Ringskog Ferrada-Noli har tillsammans med Liv Strömquist, refererades till Bruno Bettelheim som fördjupat sig i ämnet i boken ”Sagans förtrollade värld”. Han skriver om hur det var omöjligt för bröderna Grimm att skapa en saga där Snövit behandlades illa av sin mamma. Den elaka styvmamman skildrades och utvecklades sedan av Liv Strömquist och Ada Berger i körverket ”Blod och eld” på Intiman i Malmö.

Sissela Benn, Sandra Stojiljkovic, Mari Götesdotter, Katarina Lundgren-Hugg och Maria Naidu som styvmodern. Foto: Emmalisa Pauly.Foto: Emma-Lisa Pauly.

Nord: I de här exemplen framkommer tydligt bilden av modern som ett subjekt. Den gamla stereotypen av ”den ömma modern” är en passiv figur, en väntande person, kopplad till hemmet. ”Vara vit mans slav.” Nu ser vi modersfigurer som tillåts vara komplexa. Jag tänker på jaget i två av låtarna på Frida Hyvönens album Kvinnor och barn. I låten Imponera på mig sjunger hon:
Du tycker det är härligt
med en kvinna som kan allt
Spela, sjunga, byta däck,
tänka fritt och koka palt
Tror du att jag är glad och nöjd med
att få slita hårdast
Min önskan är att lägga mig
i en varm famn och vårdas

I låten ”Kvinnor och barn” riktar Hyvönen ett långfinger till alla män som startar krig, och lägger samtidigt fram idén att skapa en idealstat med bara kvinnor och barn.

Omslagsbilden till ”Kvinnor och barn”. Foto: Elin Berge.

Francke: Tankar på en utopi piggar alltid upp! Det är väl också det huvudpersonen i Jenny Offills roman Avd för grubblerier har för ögonen, när en karlslok och ett kolikbarn sätter käppar i hjulen för hennes bokprojekt. I den bästa av världar borde det gå att kombinera familjelivet och ett konstnärligt yrke. Vad hon inte har, det är ett eget rum. Det är ständigt någon eller något som kräver hennes uppmärksamhet. Då får hon det här omkvädet i huvudet: kamp eller flykt, kamp eller flykt. Hon är mycket frestad av flykten men väljer ändå kampen.

Nord:
Detta eviga tema hos konstens kvinnor. Alla citerar de Virginia Woolf, så också Karolina Ramqvist, som i sin långessä Det är natten gestaltar vad en skrivande mamma kanske måste offra. Det är så fint, stycket när hon beskriver hur hon vaggade spädbarnet med ena handen på dess bröst, samtidigt som hon med andra handen satt och skrev. Hur utmattad det gjorde henne, men hur hon trots det inte kunde sluta. De allra flesta av oss hade väl famlat efter mobilen och Camilla Läckbergs Instagram i det läget.

Karolina Ramqvist. Foto: Norstedts.

Francke: Karolina Ramqvist skriver: En kvinna som ville skriva istället för att leva och älska var ett hån mot det största och sannaste av allt. En omänniska, ett odjur. Författaren slits mellan den där önskan, det här tvånget, att skriva och att faktiskt ha ett helt vanligt liv parallellt. Som när en dotter ringer hem från skolan och vill att mamma ska komma dit med en lärobok som hon har glömt. Det är bara ett par hundra meter mellan hemmet, som är Ramqvists arbetsplats, och skolan men svaret är nej, det går inte. En dålig mamma?

Nord: Ibland måste en mamma bara få chilla. I Bad moms – det ska sägas att det är en rätt dålig film men den har sina stunder av gapskratt – finns en scen där mammor hetsar varandra till att bekänna sina sämsta sidor som mödrar. En kvinna reser sig upp, säger: Jag konfiskerade min sons marijuana. Och sedan rökte jag upp det.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke

Vi tänkte först döpa bloggen till: G.U.M-manifestet. Eller Glitterfittorna.


Men vi nöjde oss med Nord & Francke. Vi är Sydsvenskans kulturtanter.


Vi gillar att jämföra läppstiftsfärger i hissen och prata om hur vi ska lägga upp semesterläsningen. Ibland är vi heligt förbannade. Vi älskar feminism och litteratur och snygga grejer och populärkultur och att analysera livet & döden.


Podd varannan vecka!