Nord & Francke 28 september 2016

Kulturtantsbingo – vi har en vinnare!

Bild: Lars Dareberg.

Kommer ni ihåg?

Inför Bokmässan i Göteborg utlyste vi en liten tävling. Även vi själva deltog, men framför allt ville vi aktivera er, kära läsare.

Ingen nådde ända fram, det är inget att hymla med. Inte ens vi, som bevisas av vår talong:

Men vi har en vinnare. Flitigast av deltagarna var Stina Lodén som dammsög mässhallen efter finska dreads, Fredrik Backmans signeringskö, kommande nobelpristagare, med mera. Grattis, Stina – ditt pris i form av en bok och en kulturtantsaccessoar kommer med posten. Ledtråd:

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 27 september 2016

Bladen brinner för barnlitteraturen

Bild: Emma Adbåge.

Bladen brinner är en bok från 1973 av Barbro Lindgren, den tredje boken i dagboksserien från 1970-talet.

Det är också namnet på en alldeles ny podd om barnlitteratur, som görs av Johanna Lindbäck (författare, läsambassadör och bloggare på Bokhora.se) och Lisa Bjärbo (författare och kritiker).

Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo. Foto: Petter Cohen.

De skriver själva böcker för barn och unga, och har upptäckt en uppenbar brist i samtiden: Journalistik om barnlitteratur.

I senaste numret av tidskriften Författaren, i ett himla intressant samtal kring kritiker och kritik, uttrycker deras författande kollega Moa Eriksson Sandberg det så här:

När det gäller barn- och ungdomslitteratur är bevakningen bedrövligt eftersatt. En stor dagstidning som DN har ofta högst en halv sida recensioner i veckan. Det ges ut mängder av barnböcker varje år men de flesta får ingen recension alls. Jag upplever att barn- och ungdomslitteratur inte tas på allvar. Man får vara tacksam om ens böcker omnämns i en lista med ”tips på sommarböcker” eller liknande. Var finns de seriösa diskussionerna? 

Fler har gjort analysen. För en månad sedan hade SVT-programmet Bokslukarna premiär. Ett program för barn om böcker och läsning. Läs min kollega Patrik Svenssons text om det här. 

Bladen brinner har ett annat perspektiv. Denna nystartade podd vänder sig istället till vuxna som är intresserade av barn- och ungdomslitteratur. Vi som lånar/köper och högläser böcker. Och vi är många, det märkte jag inte minst under Bokmässan i helgen där programmet för barn- och ungdomsböcker var högintressant och spände över teman som flykt, klass och HBTQ. (Just nu är jag extremt sugen på att läsa Jenny Jägerfelds Brorsan är kung, som handlar om en transkille som flyttar till Malmö.)

Första avsnittet av Bladen brinner är ett maffigt magasin som innehåller intervjuer både med Barbro Lindgren och Mårten Sandén. Det är njutbart att höra Barbro Lindgren berätta om hur det var när hennes självbiografiska böcker kom på 1970-talet, hur ovanligt det till exempel var att göra som hon gjorde och skriva om barns depressioner. Det var många som kunde känna igen sig. Att jag blev deprimerad förstod jag inte då, utan först efteråt. Hon använde alltså inte ens ordet deprimerad på den tiden, utan ledsen.

Njutbara är också Johanna Lindbäcks och Lisa Bjärbos röster. De är entusiastiska, det är ju inte bara bladen som brinner om man säger så, men det finns inget flåshurtigt hejarklacksaktigt över programmet. Barn- och ungdomslitteraturen tas här på största allvar, och samtalen är smarta och engagerade.

Som när de båda ingående analyserar bilderboken En sån dag av Sanna Borell, och frågar sig varför de läser in så mycket i hur mamman skildras där hon halvligger i en fåtölj och fipplar med sin telefon i ett stökigt rum. Bilderboksmammor är som The Stepford Wives med oändligt tålamod som aldrig tappar humöret, konstaterar Lisa Bjärbo. Mmm, tänker jag och önskar mig liksom Bjärbo/Lindbäck fler urspårade/deprimerade/arga/trötta/obekväma mödrar i litteraturen.

Lyssnar på podden gör du här, eller på din mobil i de vanliga apparna för poddar:

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 26 september 2016

Med uppenbar känsla för stil – eller?

Bild: Åhléns.

Francke: Kulturmannen i all ära, men är det ändå inte bilden av kulturkvinnan som stannar kvar hos en efter en helg på Bokmässan?

Nord: Jo! Jag ser ett glas champagne med ett ilsket rött läppstiftsmärke i baren på Park framför mig. Jag ser finska dreads och Ebba Witt-Brattström som kommer dragande med sin bildningsfeministiska skottkärrra med Heliga Birgitta i. Jag ser Athena Farrokhzads dikt på Facebook om nazisterna.

Francke: Ja det var väl en bra sammanfattning! Då säger vi så?

Nord: Nä – vi måste prata om hon som såg ut som en My little pony också.

Francke: Visstja. Först smygfotograferade jag henne bakifrån eftersom hon hade en helt fantastisk regnbågssvans. Men det blev ändå bättre i profil. Lisa Moberg från Göteborg var en inbiten cosplayare och var också mycket inne på Matrixfilmerna och så hade hon gjort en skön mix av det.

Nord: Bokmässan är så väldigt mycket mördarnas revansch. Hahaha damn you autocorrect. Jag var inte ute efter deckarna här. NÖRDARNAS revansch. De som satt på kammaren och läste och skrev i tonåren. Nu står folk på kö för att ta selfies med dem och skriva ”STARSTRUCK!” i bildtexten. Det är väldigt många som är starstruck på Bokmässan. Blev du också det?

Francke: Njae. Jag hade inte någon riktig stark sådan upplevelse. Snarare flera små som poppade upp lite då och då och skapade en mysig känsla. Men om jag ska säga en…kanske Ebba Witt, ändå – hon är inne i ett sådant enormt flow för närvarande som liksom smittar av sig. Du, då?

Nord: Jag håller med om Ebba. Hon har en sådan karisma, en full-i-fan-blick, som jag gillar. Och så älskade jag ju Århundradets kärlekskrig. Där missade vi en trepartsselfie, känner jag.
Annars är det som du säger. Det var inte de internationella superkändisarnas år, trots Adonis och Herta M. (Hade jag sett Patti Smith hade jag såklart skrikit rakt ut.) Jag hade ju ett intervjumöte med Sofi Oksanen som inte blev så lyckat, pratar mer om det i podden för den som vill veta detaljerna.

Men tipset är ju alltid att man inte ska intervjua sina favoriter, lex Colin Firth, eller vad säger du?

Francke: Lex Colin Firth, absolut! Det är alltid en risk att man blir besviken. Men tillbaka till Ebba Witt! Vi såg ju henne i två ganska olika sammanhang. Vad tyckte du var det smartaste/roligaste hon sa?

Nord: När hon ångade på i kulturmansseminariet med Lena Andersson, Åsa Beckman och vår chef Rakel Chukri. Hon sa (ungefär så här): Jag skulle vilja att vi kulturkvinnor var lite sexiga också. Sexiga i överförd bemärkelse, att det är vi som står för de spännande tankarna. Att det finns en intellektuell attraktion kring oss och att de unga männen hänger som klasar runt oss. Det har ju varit ett jävla framfrågande i mitt liv, Heidegger och Derrida. Men det gav mig inget. Det fördröjde min utveckling”.

Francke: Ja otroligt bra. Ändå, när vi såg henne en stund efter det, så stod det mycket riktigt unga människor i klasar runt henne. Dock endast kvinnor… Kampen fortsätter etc etc. När hon delade scen med Kakan Hermansson sa Kakan: ”Kvinnohatet är den starkaste ryggraden i samhället”. Men Bokmässan är inte bara för intellektet utan även för ögonen! Vissa har ju verkligen klätt sig för tillfället. Och då syftar jag inte bara på oss.

Nord: Du tänker på Leif GW Perssons shorts? De var nog luftiga och sköna i mäss-svetten.

Francke: Jag menade mer alla dessa utsökta klänningar och accessoarer. Men visst, GW var smart, och jag gjorde som han – körde med bara ben. Både på mässan och ute i nattlivet. Tack klimathotet för det!

Nord: Du menar klimakteriehotet?

Francke: Höhö, ja det också naturligtvis. Undrar förresten hur mycket pengar de drog in i baren på Park Aveny dessa kvällar? Det är ju där ”alla” hänger. Snabba cash för dem, alltså. På tal om det var ju Jens Lapidus en av dem vi såg där, han är ju aktuell på flera sätt just nu.

Nord: Men han gick runt i kostym. Alternativt stickad dyrtröja. Är lite provocerad över att han är omslagspojke till den där kampanjen Klädmaktsordningen, där han poserar i bebisrosa scarf, men bara någon dag senare, i verkligheten, såg han lika macho ut som vanligt. Det är något märkligt med en kampanj som bara finns på en knappt två minuter lång film, och på affischtavlor överallt. Men han går inte runt och bryter några normer på Bokmässan. Jag fattar att man inte kan kräva det av en posterboy för en reklamkampanj. Men jag tycker ändå att allt kändes som tunn fernissa.

Francke: Fast han är ju bara en väldigt smart castad fotomodell. Jag tycker att just eftersom han ser så strikt ut som han gör, när han är civil, så blir de där rosa bluffbilderna på honom extra effektfulla. DAMN you autocorrect igen – skulle vara fluffbilderna!

Nord: Alla jagar goodwill. Hope lanserade också en könsneutral kampanj häromdagen. De har väl alltid gjort unisexkläder, tänker jag? För personer som är som pinnar. Jaja. Lotta Kühlhorn hade underbart mönstermixade kläder. Det syns när någon verkligen kan det där med färg och form. Annars var det en rätt tradig mässa ur stilsynpunkt. Nu till böckerna. Vilka är du mest sugen på att läsa i höst?

Francke: Herregud, var ska jag börja? Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen, De behövande av Helena von Zweigbergk och Linn Ullmanns De oroliga. Alla de tre står högt på min lista nu. Sedan följer typ tio bubblare. Och du?

Nord: Bra lista. Gulliksen måste vi prata om i podden framöver! Jag vill läsa en barnbok som heter Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman, sedan är jag sugen på Black vogue, Anneli Jordahls nya och Majken Johanssons dikter och så kanske vi ska ta och läsa Fredrik Backmans senaste bara för att? Intervjun med honom i DI Weekend var intressant. Jag gick igång på när han berättade om varför han inte skriver om 35-åringar på Söder, utan varför han tycker att rollfigurer över 55 eller under 10 är mest intressanta.

Francke: Fredrik Backman, ok det tummar vi på!

Nord: Ibland känns det ju som att författarna är de nya rockstjärnorna. Men tror du det är många groupies, mycket ligg under mässan?

Francke: You bet your sweet ass! Klart att det är. Dock ej i våra kretsar.

Nord: Haha. Vi träffade för övrigt på en och annan odräglig kulturman. Som Ebba sa: Kulturmannen är tyvärr väldigt välmående.

Francke: Ja det är uppenbart. Men låt mig citera Lena Andersson från förra årets bokmässa, fritt ur minnet: ”vi behöver ju inte ligga med dem”.

Nord: Tack gode gud för det.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 24 september 2016

Kakan, Kulturmannen, Jens Lapidus och en viss poptönt

Rykande färskt samtal från Bokmässan i Göteborg om Kulturmannen, Jens Lapidus (ja det är två olika ämnen) och svårigheten att kändismingla obehindrat när man är kvinna. Och en del annat.

Vi är fortfarande mitt uppe i mässan och kommer att återkomma till den på olika sätt Tills dess: enjoy!

För att lyssna i mobilen rekommenderar vi till exempel Podcaster för iOS eller Soundcloud och Beyond pod för android. Även andra podspelare som Podkicker och Pocket cast ska funka för android. Sök på Nord & Francke!

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 23 september 2016

Hurra – en ny Ackebo!

Bild: Claudio Bresciani

Den som längtar efter nya serier av Lena Ackebo, likt Fucking Sofo, får längta förgäves. Hon är färdig med serier, säger hon i en liveintervju på mässan.

Däremot: bara häromdagen satte hon punkt för uppföljaren till romanen Världens vackraste man (läs min text om den här) som jag tyckte så mycket om. Det var många som engagerade sig i systrarna Mona och Barbro och vad som skulle hända med deras relationer. Till våren ska den komma ut, är det tänkt.

Sen är det slut med det lite mysiga, som hon kallar dessa två böcker. Nästa tema blir hat och ondska. Hon tänker att det kommer att kräva ett helt annat språk och det är uppenbart att det nu är språket hon är intresserad av mer än bilderna.

Inspirerande gir, den hon gjort. Jag hänger med!

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 22 september 2016 • Uppdaterad 23 september 2016

Lyckan kommer – kanske

Det är inget att hymla med. Jag är lite låg för närvarande. Ganska troligt kan några dagar på Bokmässan i Götet tillsammans med Nord och resten av kulturintelligentian råda bot på nedstämdheten men är det något livet lärt mig är det att ingenting händer av sig själv.

Därför går jag ut hårt. Måste ta tag i detta. Det är lite jobbigt att jag missade Patti Smiths framträdande men se – programpunkten Lev lyckligare!, med utropstecken och allt, det är för bra för att vara sant. Jag älgar iväg till förlagets monter och bänkar mig tillsammans med 20 andra personer som också söker ett svar.

Det är en forskare på Stanford som skrivit en bok med denna titel. Emma Seppälä föreläser på temat Psychology of happiness (vilket påminner om Sydsvenskans vd:s paroll Management by glädje, slår det mig – eller Kay Pollaks Att välja glädje). Same, same.

För visst handlar det om att aktivt välja. Att bestämma sig för att inte springa i ekorrhjulet utan istället sätta sig med nyckelknippan i hand och ta en powernap, att släppa telefonen, att reclaima dagdrömmeriet.

Jag fattar.

Allt hon säger är vettigt men jag vet ändå: hennes bok kommer inte att kunna hjälpa mig.

Jag tar rulltrappan upp och hamnar i detta:

Dessa evinnerliga målarböcker. Ett annat sätt att hitta sitt innersta. What’s left of it. Men jag vet: inte heller detta kommer att få någon effekt, utom möjligen en oönskad.

Såhär är det väl, att det bästa i livet är gratis. Klyschvarning, ropar Nord i bakhuvudet. Men jag bjuder på den.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 22 september 2016 • Uppdaterad 23 september 2016

Kulturtantsbingo!

Detta är sen gammalt. En tradition med anor.

På tåget upp mot Göteborg och Bokmässan knåpar vi ihop ett bingo. Eller mer seriöst: visualiserar vår helg.

Mellan varven – Nord ska göra kaos med intervjublocket, Francke dammsuga mässgolvet efter något matnyttigt, till exempel – så checkar vi av detta viktiga:

Ska du också till mässan? Bocka av efterhand och instagramma med #kulturtantsbingo – så ser vi vem som når målet först.

Den som lyckas bäst kommer att bli belönad med en fin kulturtantsaccessoar!

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 21 september 2016

När som helst kan allt vältas över ända

Bild: Jenny Westerhoff.

Det är dan före dan. Imorgon börjar Bokmässan i Göteborg. Dags att ladda. Flera dagar sprängfylld med litteratur och debatt, högt och lågt. Men i huvudet mal en bok som bara inte går att släppa. Den står litegrann i vägen för upphetsningen som borde infinna sig.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara.

Det är en sån där bok och författare som man har läst om i New Yorker och The Guardian. Och som ens vän förläggaren kommer och sticker i händerna på en med en stark rekommendation. Så kreddigt att det nästan blir för mycket. Och det är en tegelsten, dessutom.

Men herregud, vilken historia.

Det kretsar kring fyra män som träffas och blir vänner på college och romanen följer dem i några decennier. I fokus står Jude. En man som blivit så misshandlad av livet att det inte går att förstå. Det tar många hundra sidor att få bort lager efter lager av skalen han har dragit på sig som skydd. Mot omvärlden, mot läsaren. Flera gånger är det faktiskt helt vidrigt. För en månad sedan trodde jag att Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn var det mest obehagliga jag skulle läsa i år. Fel fel fel. Ett litet liv är nästan outhärdlig på vissa ställen. På det sättet att jag är tvungen att titta bort från boksidan och bara koncentrera mig på att andas en stund och känna efter att jag är okej.

Tanya Yanagihara är ganska ung för att skriva en så komplett roman, född 1975. Jag vet, inget underbarn, men så extremt skicklig på att ta sig in i dessa mäns hjärnor och känsloliv och få ut det i bokstäver. Hon bor i New York, är journalist och kollega till mig, det vill säga hon redaktörar New York Times Style Magazine (plats för skratt).

Nu står hon i skuld till mig. Hon har tagit lite av mitt driv att snabbt börja på nästa bok, och nästa, eftersom hon har skrivit en så komplett historia. Varje bok jag lyft upp sedan jag slutade läsa hennes bär frågan med sig: är det någon vits med att läsa denna? På riktigt?

Titeln syftar just på hur litet ett liv är, men hon gör också tydligt hur ofantligt mycket det kan rymma. Jude är så lyckad och olycklig på en gång – högavlönad och känd jurist men oförmögen att känna tillit och våga älska. Jag känner att han kommer att gå bredvid mig länge, som en påminnelse om att det med med rätt hjälp går att åstadkomma underverk men framför allt att ingenting är säkert. När som helst kan allt vältas över ända.

Hanya Yanagihara (vars bok kommer i oktober) framkallar ibland samma känsla som Alice Munro: Allting är bra, allting är i själva verket underbart men så PANG bara inträffar katastrofen. En avgrund öppnas framför fötterna och någon sätter en hand i ryggen och puttar till.

Vad är meningen med livet?

Allt. Inget.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 16 september 2016

När ingen frågar tror man att ens erfarenheter inte räknas

Bild: Sydsvenskans arkiv.

Jag inser att den man jag levt med i 53 år inte vet vem jag är. 

Känn på den meningen. Läs den en gång till, högt för dig själv.

Citatet kommer från ett av de mejl DN:s Åsa Beckman har fått i den massiva respons som följde förra veckans frågestrejkkrönika.

Kvinnan fortsätter att berätta i Beckmans senaste text:

Jag grät en skvätt när då jag läste din kolumn för att jag så mycket saknat den nyfikenheten.

De orden, de tog.

Häromdagen hörde jag en man i 60-årsåldern, med genans i rösten, säga: ”Det där stämmer. Jag borde ha frågat mer.”

Det är uppenbart att Åsa Beckmans krönika har fungerat som en ögonöppnare för många.

Själv tänker jag mest, med sorg, på de kvinnoliv som inte längre finns, och som aldrig heller blev berättade – eller med Åsa Beckmans ord: framfrågade: Genom att berätta blir ett liv tydligt. Genom att svara på intresserade frågor sätter man ord på känslor och tankar och minnen så att de inte bara finns i ens kropp. Man blir framfrågad.

Foto: Sydsvenskans arkiv.

Skänk nu en tanke till alla våra förmödrar som servade och serverade. Som inte hann sitta med särskilt mycket vid matbordet, för karotter skulle dukas fram och av, kaffekokaren skulle på vid rätt tillfälle så inte kakfaten blev stående utan kaffetår, och plötsligt var det någon som spillde och då snabbt ut i köket och hämta trasan. Inte hann hon med att delta i samtalen runt bordet.

Som Maj. Hennes kokbok kommer nu. Kristina Sandberg har tillsammans med Lotta Kühlhorn samlat ett hundratal klassiska recept från 1930-talet och framåt. Hemmafrun Maj blev framfrågad av Sandberg. Äntligen var det en författare som frågade, som genom fiktionen levandegjorde hemmafrun.

Foto: Norstedts.

Jag sörjer att jag aldrig fick fråga fram min farmor och mormor på liknande sätt. Jag var bara ett barn när de dog och vet inget om dem och deras tankar och känslor. De är skuggfigurer i mitt förflutna.

Att fråga är att blotta sig. För ens kunskapsluckor kan plötsligt synliggöras. Den som frågar tar risker. Visst kan den också sätta press, men att visa intresse är framför allt att investera i en annan person. Oh my god vad jag har investerat i bordsherrar och andra karlar genom åren. Jag har blottat mina kunskapsluckor, gång på gång. Jag har ställt tusentals frågor om teknologi jag inte fattar ett dyft av, jag har intresserat mig för detaljer i badrumsrenoveringar och för musiknörderi och för mikrobryggerier och för en och annan bergsbestigning. Jag har till och med ställt engagerade frågor om yrket controller.  Jag har låtit dem briljera, en efter en. (Jag har tänkt att det beror på mitt jobb, att jag är en nyfiken sort.)

En gång gick jag in på toaletten och grät för att jag kände mig så övergiven under en fem timmar lång middag. Francke har också gjort precis det en gång – gråtit på toaletten på grund av en självupptagen bordsherre. Varför tog vi inte mer plats, undrar någon kanske. För att vi kanske inte förstod att våra erfarenheter och tankar räknades. Det är ju det som händer till slut när ingen frågar.

Brasklapp: Det är klart att det finns massvis med män som frågar och visar intresse. Jag känner flera! Men jag är övertygad om att Åsa Beckman har rätt i att detta är en struktur. Och att det är dags att bryta den.

Så på frågan om det verkligen behövs genusstrategier för det offentliga samtalet är svaret tveklöst ja. Ett annat tydligt exempel är den vitt spridda texten från Washington Post nu i dagarna, ”White House women want to be in the room where it happens” av Juliet Eilperin. När president Barack Obamas ämbetsperiod i Vita huset startade, var två tredjedelar i Obamas närmaste krets män, och kvinnorna upplevde att de ignorerades under mötena.

De kvinnliga medarbetarna började använda en mötesstrategi som de kallade FÖRSTÄRKNING. När en kvinna gjorde en viktig poäng så upprepade andra kvinnor den för att uppmärksamma henne. Det tvingade männen i rummet att se insatsen – och nekade dem chansben att ta åt sig äran för idén. (Översättning gjord av Rättviseförmedlingen).

På manligt dominerade arbetsplatser är det lätt att få en roll som den gnälliga kvinnan som bara tjatar om jämställdhet och vars idéer inte fångas upp av majoriteten i rummet. Då behövs allianser.

Själv teamade jag ihop mig med en som aldrig bangar en boa och som alltid frågar hur jag mår, och vilket läppstift jag bär. Extremt glad för det.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 15 september 2016

Alla medverkande ger så mycket av sig själva

Bild: Magnus Liam Karlsson/SVT.

Jag har aldrig varit på psykakuten, varken som patient eller som anhörig. När jag en gång lärde känna en ny person uppstod detta: ”Va, har du inte??” Lika självklart som det var för hen att ha den erfarenheten, lika självklart var det för mig att inte ha det.

Det går liksom en skarp gräns mellan att ha varit där och inte. Eller att ha någon nära som varit där, eller inte.

Därför är Djävulsdansen en viktig serie. Första säsongen handlade om att vara anhörig till någon med missbruksproblem, andra säsongen om tre avsnitt har skiftat fokus till psykisk ohälsa. Med ett sansat tonläge tas dessa så stigmatiserande problem ner till en nivå jämförbar med stukade fötter och influensa. Det är så avdramatiserat, och samtidigt så djupt allvarligt.

Sanna Lundell och Ann Söderlund skildrar genom sina medverkande tillvaron som den ser ut under ytan. Det vill säga, de skildrar livet som det är. De går försiktigt fram i intervjuerna, men väjer aldrig för det jobbigaste. Deras mellanspel – där de pratar med varandra – adderar och fördjupar ytterligare, delvis för att de delar med sig av sina personliga erfarenheter.

Första avsnittet kretsade kring kärleksrelationer, det andra handlade om andra familjeband: syskon och barn-förälder.

I båda programmen utgjordes ett av fallen av en känd person – Robert Pettersson från Takida och hans fru Susanne var med i det första, brottaren Mikael Ljungbergs bror Jonas i det andra. Dessa befinner sig på precis samma plats som de ”vanliga”, liksom som de psykiska sjukdomarna behandlas på samma sätt som något kroppsligt.

Alla medverkande ger så mycket av sig själva. Både sjuka och anhöriga gräver djupt och undersöker liksom sig själva inför kameran, och oss.

”Det ska inte behöva vara något skämmigt att må psykiskt dåligt”, säger Jonas Ljungberg. Det skulle kunna vara undertiteln till denna serie. Och den lär oss att den där skarpa gränsen mellan att ha och att inte ha egentligen inte existerar.

Sista avsnittet sänds torsdag nästa vecka, och det går också att se på SVT Play.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke

Vi tänkte först döpa bloggen till: G.U.M-manifestet. Eller Glitterfittorna.


Men vi nöjde oss med Nord & Francke. Vi är Sydsvenskans kulturtanter.


Vi gillar att jämföra läppstiftsfärger i hissen och prata om hur vi ska lägga upp semesterläsningen. Ibland är vi heligt förbannade. Vi älskar feminism och litteratur och snygga grejer och populärkultur och att analysera livet & döden.


Podd varannan vecka!