Nord & Francke 26 augusti 2016 • Uppdaterad 27 augusti 2016

Egentligen vill jag alltid ha hennes kladdiga lilla hand i min

Vi tog cykeln till Rönneholmsparken, treåringen och jag. Ceremoniellt hade jag fäst hennes sista fyra nappar på ett snöre som nu låg i cykelkorgen. Jag ställde inga kontrollfrågor som ”Vill du verkligen det här?” ”Är du verkligen redo?”. Jag visste att det var jag som behövde kontrolleras. Skötbordet plockades bort för några veckor sedan. Nu napparna. Jag säger till andra vuxna, med en röst som inte riktigt är min, att det är så smidigt när barnen blir äldre. Fast jag egentligen alltid vill ha hennes kladdiga lilla hand i min. Vill inte att den ska tråckla sig fri. Sticka ut och iväg.

Staden transformeras i takt med att det växer ut nya hårstrån på min haka (jag kan stå ut med en hel del kroppsligt förfall, bara inte detta.) Folkets park brukade vara ett tillhåll för filtfester med halvsurt vin, nu står jag och tittar upp i klätterställningen och lajvar hurtig förälder. Jag åker aldrig till Brygga 10 mer, och vräker mig ner från stegen. Istället badar jag vaderna vid brygga 3. Möllan är oftare tidiga fruktinköp än sena ölintag. En mås sket på min jacka i Sofielund och jag brydde mig inte ens. Fläckarna har blivit mitt liv.

Med napparna i korgen cyklade vi en sträcka som jag aldrig tar nu för tiden, via Pildammarna, uppför Köpenhamnsvägen. Den här vägen cyklade jag ofta 2002-2004 när jag jobbade på Konsum Erikslust (R.I.P.) Bakade bake off-bröd och skivade saltkött, inte för tunt. ”Ska du ha dem dänkta” sa jag med en röst som inte riktigt var min, och sprutade saltvatten på skivorna. För alla på Erikslust ville alltid ha dem dänkta.
Till slut kom vi fram till Rönneholmsparken. Vi frågade en hundägare om Nappträdet. Det tronade rakt framför oss. Hundratals, kanske tusentals nappar hängde i trädet. ”Iris” stod det på några av dem. Till och med napparna ska vara individanpassade nu för tiden. Jag tänkte: Vem tar hand om all denna plast och naturgummi, allt detta latex och silikon? Vilken service av parkarbetarna att låta allt hänga kvar. Bara för att barnfamiljer ska få mer stoff till storytellingen i det digitala arkivet.
När vi cyklade därifrån ropade treåringen, från cykelsitsen: ”Jag kommer snakna er, nappar”.
Jag vände mig om och tittade på Bladins, som står där så ståtligt i parken. Jag höll på att råka bränna ner hela skolan när jag fyllde 30. (Värmeljus på papptallrikar…)

Stadscyklingen går i cykler.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 24 augusti 2016

Mirren – Parkinson 2-0

Bild: AP Photo/Chris Pizzello.

Ett fyrtioett år gammalt klipp på Helen Mirren valsar just nu runt. Mirren, vid detta tillfälle 30 år, är inbjuden till Michael Parkinsons talkshow, där han väljer att vinkla hela intervjun på att hon beskrivs som ”The sex queen of Royal Shakespeare Company, där hon vid denna tid arbetar som skådespelare. Parkinson påar intervjun med att ”kritikerna diskuterar hennes fysiska attribut lika mycket som hennes kvaliteter som skådespelare”. Fräsch vinkel.

Men lugn, det ska bli värre. Som när Parkinson, efter att ha slukat 30-åringen med sin blick och försäkrat henne om att de som påstår att hon är en sexgudinna har alldeles rätt, säger You are, in quotes, a serious actress.

Här höjer Helen Mirren på ögonbrynen: IN QUOTES?

Och det är sedan programledaren ger sig in i ett rörigt och otroligt pinsamt resonemang kring Mirrens ”utrustning”, equipment. Rädd för att tala klarspråk använder han också ord som fysiska attribut och  figur.

Helen Mirren hjälper honom till slut på traven genom att ironiskt sammanfatta hans tes:
”Seriösa skådespelare kan inte ha en stor byst, är det vad du säger?”

Ett haveri till intervju. Man önskar att hon hade skrikit något till honom. Till exempel:

Samtidigt gör Helen Mirren istället något mycket snyggare. Hon sitter tålmodigt kvar och svarar på alla frågor. Men hennes svar dräper av ironi och undertryckt raseri.

Här finns ytterligare ett klipp, där hon på frågan om hur det känns att ta av sig kläderna framför kameran, i förbigående säger: Det är en manschauvinistisk grej – du har säkert hört det ordet förut?

I en intervju med den amerikanska feministtidningen Bust berättade Helen Mirren långt senare om den här gamla intervjun:
”It was fairly common, that kind of attitude. Looking back, I think I handled it really well. It was the first time I had ever done a talk show, ever. I’d only done Shakespeare before, and I was a serious actress. I was so nervous, terribly nervous, and I was mortified by the end of it. But when I look back, I see I handled it with humor, but I wasn’t taking it.”

Det roliga är revanschen som sker 2007. Nu har det alltså gått 32 år sedan den första intervjun hos Parkinson. Och Mirren är tillbaka, denna gång för att prata om filmen The Queen. Spola in till 4.45 i klippet…

FÖR DÄR BÖRJAR PARKINSON PRATA OM HENNES BRÖST! SOM OM HAN HAR LEGAT UNDER EN STEN I 32 ÅR!

Hennes svar är underbart. Brittiskt, skarpt, underhållande. Äntligen får hon chansen att trycka till honom på riktigt.

I hated you, säger hon bland annat. Du var en sådan sexist. Själv försöker han försvara sig med att de båda två var ena riktiga stollar på den tiden. Samt att hennes bröst ”hängde ut”.

Ååååkaj. Den så kallade förklaringsmodellen används av fler, om man säger så.

Det som är härligast med klippet från 2007 är att se hur deras roller helt har skiftat. Nu är det hon som har pondus, hon som äger samtalet. Fast det är också futtigt att han inte ens nu kan be om ursäkt.

Oh, lord. Vi kör den här fina gubbslemsbilden en gång till va? Är så nöjd med ballongernas placering.

Här:

PS: Skavlan har säsongsstart 9 september. Somliga kallar honom ”Norges Parkinson”. Själv har han sagt:
När jag började var jag inspirerad av Michael Parkinson och hans förmåga att kombinera underhållning med intelligent journalistik.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

PS 2. Bonus. Kunde inte undanhålla er denna. Här står Helen Mirren och spanar in sin utrustning på vaxdockan. Bilden tagen av en Joel.

Foto: Joel Ryan/Invision/AP.
Nord & Francke 22 augusti 2016 • Uppdaterad 26 augusti 2016

Nord & Francke goes massbokcirkel!

Bild: Emma Larsson och Albert Bonniers Förlag.

Nu är det officiellt! Vi ska hålla i en massbokcirkel i Lund i höst – och alla är välkomna!
Lunds stadsbibliotek har kommit på världens smartaste idé: att hela staden ska läsa en och samma bok. Arrangemanget #lundläser pågår hela hösten. Idag presenterades programmet, och den aktuella boken:

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Ett mycket bra val, tycker vi, och säkert alla andra också. Rätt safe, förstås, Augustvinnare som den är. Men också ett inkluderande val av bok: Det är nog en bok som många kan ta till sig och läsa. Och det finns så många olika aspekter att fördjupa sig i.

Under hösten kommer flera spännande samtalskvällar och happenings äga rum på de olika stadsdelsbiblioteken i Lund: Lucina Pascoal Sardinha Serin har översatt Jag ringer mina bröder till franska och berättar tillsammans med Inger Johansson om hur man översätter en roman, Bushwick Book Club kommer att tolka Allt jag inte minns, underbara Psykologer läser böcker kommer att vara plats och i mitten av november kommer författaren själv till biblioteket för att prata om boken.

Och 27 oktober – save the date! – bjuder yours truly in till vår första LIVEPODD och en massbokcirkel där vi tillsammans med alla andra läsare diskuterar boken på Lunds stadsbibliotek. Fatta ball! Vi är mycket hedrade över uppdraget och ser fram emot det himla mycket. Hoppas att vi ses där!

PS. Lunds stadsbibliotek kommer att dela ut 3000 exemplar av boken. Man blir glad.

Läs mer om Lund läser.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 19 augusti 2016

Jag måste få veta hur det ska gå för dessa sönderkliade, rödfnasiga fötter

Bild: HBO Nordic.
Foto: HBO Nordic.Foto: HBO Nordic.

Det kliar i min hårbotten, ty det går löss på dagis. Det kliar på ovansidan av mina fötter, ty jag kollar på The night of.
Jag kan inte slita mig ifrån detta kriminaldrama. Mordhistorien innehåller flera intressanta spår, som hur den utbredda islamafobin påverkar rättsfallet och hur Naz, snubben som är misstänkt för mordet, förråas allt mer inne i fängelsemiljön. Men det största skälet till att jag inte kan sluta titta är advokaten John Stones fötter. Jag måste få veta hur det ska gå för dem, dessa sönderkliade, rödfnasiga bestar.

John Turturro gör en magnifik rolltolkning av brottmålsadvokaten som, lika mycket som han vill komma upp sig i rättegångshierarkin, lika desperat vill kunna komma i ett par snygga skor. I en scen blir han stående framför skyltfönstret till en exklusiv skoaffär. Där inne står de, objekten för hans åtrå: Ett par bruna, vackert sydda skor. Ett par skor man vinner case med. Det är som att han tänker att ett par friska fötter ska fixa allt. Förutom jobbet även ett kärleksliv och relationen till sonen. Under tiden klafsar han runt i ett par sunkiga sandaler till kostymen.

Fötterna ger honom ingen ro. Han använder en asiatisk ätpinne för att riva och klia på eksembölderna som tittar fram under sandalens remmar. Han uppsöker en ny läkare i snart sagt varje avsnitt. En av dem uppmanar honom att smörja in fötterna med vegetabiliskt fett och sedan linda dem med plastfolie. Det låter tokigt, men vad gör man inte för att slippa skiten?
Manusförfattaren till seriens brittiska förlaga, Peter Moffat, har själv eksem, och det märks att det finns en verklighetsförankring i den kliande ångesten.

När John går till en stödgrupp för andra män med eksem uppstår stor humor, men också stråk av sorg: Hudsjukdomen gör männen isolerade. John Stone har förbarmat sig över den mördade kvinnans katt. Han håller den instängd i ett rum i lägenheten, matar den regelbundet och slänger in garnnystan genom dörrspringan som han drar i på andra sidan den stängda dörren för att få kontakt. Jag längtar efter scenen när John kan ta katten i sin famn och kela med den, minst lika mycket som jag längtar efter att han ska få den misstänkte Naz frigiven.

Well, Nu hinner jag inte skriva mer. Jag måste ut och jaga en särskild sorts luskam med en UV-lampa på. Svindyr. Men vad gör man inte för att slippa skiten.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 12 augusti 2016

Det kändes som att han sjöng direkt till mig, jag svär

Bild: Björn Larsson Rosvall / TT

Vi stod där och huttrade– fatta att jag bär HANDSKAR om kvällarna på grund av kylan, det är augusti men känns som september – när vi plötsligt fick anledning att damma av det där Ulf Lundell-citatet. En inställd konsert är också en konsert.

Fast enligt tillförlitliga källor (google och hörsägen) var det faktiskt så här han sa:

En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Och de inställda konserterna är ju det enda folk pratar om, så något måste de ju betyda.

Ja, Ulf. Precis så var det här i Slottsskogen när nyheten kom att Anohni, the artist formerly known as Anthony and The Johnsons, tvingades ställa in på grund av influensa. Jävla influensa! Många förväntningar grusades där på gräset. Spelningen som aldrig blev hade förstås varit legendarisk. En sådan man pratar om i decennier.

Nåväl. Vill man smälta in på denna stadsfestival ska man bära bomberjacka och tajta brallor, oavsett kön, eller om man är donna gå runt i en öppen vadlång morgonrock i slinkigt material, runda solgalsögon och hatt. Svart är den rådande färgkoden i denna deprimerande konforma stil. Men visst, svensk klädindustri mår bra, Tretorn, Sandqvist och Monki. Det hade inte skadat med lite mer färg och paljetter, bara.

Bajamajorna har numera spoltoaletter inuti. Andra saker är eviga, som att MEAT IS MURDER. Morrissey skanderade budskapet från den gamla The Smiths-låten gång på gång, till vidriga bilder av slakt när han spelade på den stora scenen på torsdagskvällen. Underbart att vara på vegofestival, sa Moz, och han mötte inget motstånd. Det här är femte året som Way out west kör helvegetariskt, och alla som första året krävde sin döda-djurens-rätt har nu tystnat. Det blir förstås en viss övervikt av haloumiburgare och qourngrytor, men den underbara klassikern Smålandsrullen väger upp, tillsammans med några lirare som serverar magisk indisk mat gjord på bland annat blomkål och äggplanta. Och här finns cava att skölja ner med. Ja ni hör ju själva. Man behöver inte gå hungrig.

You’re the one for me, fatty sjöng Morrissey (det kändes som att han sjöng direkt till mig, jag svär) och berättade om sin besatthet för chokladbiten Plopp.

Jag tänker aldrig sluta gå på festival.

Nord & Francke 5 augusti 2016

Ett eget språkligt universum

Foto  Andrew White/AP Images.

Hej på er. Är lite knockad av vardagen. För jag hade verkligen hunnit landa i den där semesterbomullen, långt bort från göra-tidnings-tempot. Långt bort från bloggen. Långt bort från Malmö. Jag behövde det. Behövde att inte bära mascara på flera veckor och stänga av flödet. Vadå Poké…liksom. Jag trodde jag skulle sluka romaner. Men hjärnan ville annat.

Vingård i italienska Piemonte. En av semesterns höjdpunkter.

Så jag har mest glidit runt i kaftan och sandaler, varit morsa och fru och vän och pratat, pratat, pratat, badat, badat, badat, ätit, ätit, ätit, snarkat gott om nätterna.

Och så, en kväll, blev jag ägd av denna röst:

If you’re proud of who you are and where you come from, say I slay.

Oj vad jag skrek då, tillsammans med hela Parken.

I slay.

Det är något parodiskt över det: Jag, en småbarnsmorsa, snart 40. Sorterar mina sopor och är allmänt ängslig. Det är ingen som tror mig när jag skriker I slay. Inte skulle jag drömma om att krossa bilrutor med ett basebollträ. På sin höjd lite Höganäskeramik. En korthårig Becky är vad jag är. Blek, inte fläckfri.

En kompis vägrar se sina musikaliska hjältar live. Han säger att det förstör musiken, upplevelsen ett album ger honom. Att gå på konserter är att ta risker, menar han.

Men det är förstås själva risken jag vill åt. Att en röst hänger på en skör tråd som när som helst kan brista. Eller så kan risken vara min: Där i Parken häromveckan tillät jag mig själv att bli en I slay-tjej. Jag lät orden och musiken och dansen och kampen äga mig. Det händer inte så ofta nu för tiden. När jag var femton var det så lätt, jag kunde bli ägd av punkbandet Räserbajs på en potatisåker i Alingsås. Kraven ökar väl med åldern. Nästa vecka hoppas jag bli ägd av PJ HarveyWay out west.

Konserten fortsatte som den hade börjat. Beyoncé sjöng – vi skrek. Flawless! Surfbort! Bootylicious!
Orden tillhör ett eget språkligt universum, i vilket också författare som Warsan Shire och Chimamanda Ngozi Adichie bjuds in.

Foto:Timothy McGurr/Invision for Parkwood Entertainment/AP Images)

När Beyoncé artikulerar orden och bygger sitt eget lexikon ger hon även redan etablerade uttryck en ny dräkt. Det är fascinerande att se hur hon har präglat och utvecklat det samtida språket, som selfiefeminismens ständigt återkommande bildtext I woke up like this. Hashtaggen flawless har använts 7,8 miljoner gånger på instagram, fatta.

I USA skrivs artiklar som ”11 Beyonce-ismer som vi inte hade förra året vid denna tid”. Nu ser jag slay och formation överallt, särskilt på Instagram. Som kommentarer till selfies två kvinnor emellan, inom kroppsaktivismen eller som kamprop i rörelsen Black Lives Matter.

Vad skulle vara ett bra svenskt uttryck? Jag har funderat lite och kommit fram till kötta. JAG KÖTTAR. Ska vi säga så? #jagköttar

I alla fall. Efter konserten köpte jag en keps med texten I ain’t thinking bout you. Den är verkligen inte jag. Jag som ibland sörjer över att tackkorts-eran är över. Vill ju inte verka dryg. Ändå bär jag min oartiga keps som den sista droppe vatten. I own it.

Nu ska jag beställa Warsan Shires bok Lära min mor att föda. Tro det eller ej men läslusten är tillbaka.

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 27 juli 2016 • Uppdaterad 28 juli 2016

På jakt efter klassiker

Bild: Charlotte Brontë och Virginia Woolf.

Vad hände med klassikerna?

Tidigare spelade de en stor roll i mitt läsande. Jag plöjde Graham Greene, Ray BradburyW Somerset Maugham, Norman Malier, Anthony Burgess (alltså herregud, så mycket karlar!) mer eller mindre metodiskt och även en och annan ryss och fransman.

Successivt övergick jag till att följa något slags nyhetsflöde. Mycket av det jag numera läser är alldeles nyutkommet. De senaste åren har jag grottat ner mig i Jane Austen och även George Eliot och systrarna Brontë. Till viss del även Dorothy Sayers. Och Virginia Woolf! I övrigt har det fattigt med klassiker. Och jag saknar dem.

Förr lät jag mig ramla över klassikerna på ett annat vis än idag. När jag hörde Kom till kusten med Eldkvarn som tonåring var det ett par rader som gick så trött på Proust och Gide/för mycket pilsner och chic/för mycket sång och kebab och då kollade jag raskt upp det där med ”Proust” och ”Gide”. Omfattningen av Prousts klassiker skrämde mig – det tog ganska många år innan jag gav mig på den första gången – så därför tog jag mig an den till omfånget mycket nätta Pastoralsymfonien av André Gide som jag fyndade på ett antikvariat. Sådär höll jag på – slumpen styrde mig mot litterära upplevelser och jag bara flöt med.

Det är någon särskild sorts kvalitet man hittar i just klassikerna, något som inte finns i nya böcker för att de helt enkelt är för samtida. De flesta böcker som åldras dör, försvinner ur medvetandet, men några stannar kvar tack vare kvaliteter som är eviga. Eller åtminstone verkligt långlivade.

Selma Lagerlöf. Foto: Sydsvenskans arkiv.

Detta är naturligtvis självklarheter, men jag försöker för mig själv reda ut varför jag egentligen nästan lämnat klassikerna. En parentes: Jag är en sådan där som är skeptisk till diverse webbtest och när jag någon gång gör dem är det ytterst sällan jag offentliggör dem genom att dela dem på Facebook. Undantagen är två. Det är när det handlar om 80-talspop och om klassiska böcker. Dyker det upp ett test på Guardian på temat hur många av dessa klassiker har du läst? eller vilken klassisk författare är du? så kan jag inte låta bli att göra det. Men det är mycket snack och lite verkstad.

I hundra år har jag tänkt att jag ska läsa Gösta Berlings saga, till exempel. Inte blir det av. Men så pratade Liv Strömquist så varmt om en annan Selma LagerlöfEn herrgårdssägen – i En varg söker sin pod och jag blev genast intresserad. Upptäckte att den stod i bokhyllan hemma, i en serie helfranska band som jag inte riktigt vet varför jag har. En gissning är att mamma kanske fick dem när hon konfirmerades, det skulle stämma med utgivningsåret.

 

När jag skriver detta är jag mitt inne i En herrgårdssägen. Språket är vackert, exakt och ganska gammeldags, miljön hör definitivt till en helt annan tid – den gavs ut första gången 1899 – men känslorna är definitivt här och nu. Jag är smått golvad och suget efter att fortsätta läsa några andra klassiker av bara farten är stort. Frågan är bara om det kan överrösta rösten som babblar om alla nyutkomna och kommande böcker jag bör läsa, och som jag också vill läsa.

Du kanske kan hjälpa mig? Vilken klassiker älskar du, och varför? Gå gärna loss i kommentarsfältet!

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 21 juli 2016

Michelle Obama strålande i carpool karaoke

När Fredrik Reinfeldt visste att han snart skulle släppa ifrån sig makten höll han sitt berömda öppna era hjärtan-tal. Göran Persson dansade med kossan Doris mitt i sin period som statsminister. De var olika, helt enkelt.

I slutet av förra året medverkade Barack Obama i Jerry Seinfelds webserie Comedians in cars getting coffee, som är precis vad det låter som (förutom att Obama inte är just komiker…). Han var avslappnad och rolig. En kanske inte alltför djärv gissning är att han även kommer att leverera ett budskap till eftervärlden i samband med att han lämnar presidentposten. Ett riktigt allvarligt ett. I väntan på det: Michelle Obama öppnar bildörren och kliver in.

Natten till idag sändes The Late Show med James Corden där Michelle Obama medverkade i det populära inslaget Carpool Karaoke. Det är där en känd artist eller ibland grupp åker runt i bil med Corden och låter sig intervjuas på ett väldigt lättsamt sätt och framför allt sjunger och diggar till sina egna, och ibland andras, låtar.

The First Lady berättar att detta är andra gången hon sitter i framsätet på en bil på sju och ett halvt år. Förra gången var när hon övningskörde med sin dotter. Liten detalj som säger rätt mycket. Men den stora frågan är ju: är hon med på noterna vad gäller carpool karaoken?

Jajamen. Jag säger YEAH.

Jag har youtubeknarkat de där karaokeklippen en hel del. Adele är fantastisk. Elton John rolig. Stevie Wonder är också en favorit. One Direction! Justin Bieber! Och Rod Stewart är så himla rörande för han är lite generad hela tiden. Michelle Obama gör sig mycket bra i sällskapet. Ibland är infantiliseringen av politiken och makten så…strålande.

Hon sjunger och diggar till Stevie Wonders Signed, sealed, delivered, I’m yours och Single ladies av Beyoncé. Och hon fegsjunger inte utan satsar rejält. Men skälet till att hon är med, det är uppenbart, det är för att hon vill få ut budskapet om arbetet hon gör i organisationen Let Girls Learn – för att flickor världen över ska få tillgång till utbildning. Kampanjlåten This is for my girls har en given plats här och kanske är detta den skjuts den behöver för att riktigt få fäste. Missy Elliott dyker naturligtvis upp i baksätet och…jamen, kolla själv!

The Atlantic analyserade framträdandet – läs det här – och den texten sätter igång en fantasi om hur det skulle bli om Melania Trump, en eventuellt blivande presidenthustru som också gjort något uppseendeväckande i veckan, blir gäst i inslaget någon gång i framtiden.

Nåja, nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Det kan ju lika gärna bli Bill Clinton som sitter där i passagerarsätet.

Hursomhelst, här är hon, Michelle Obama:

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 18 juli 2016 • Uppdaterad 21 juli 2016

Motpol till Pokémon Go – varning för alkoholromantik!

I morse nåddes vi av beskedet att det gömde sig en pokémon i kopiatorrummet. Nu är den inte där längre. Den slukades av ett rödvitt klot. Strax efter lunch fångade en kollega ”en liten larv” vid kaffemaskinen.

Pokémon Go har drabbat oss som en farsot. En del av oss, åtminstone. En ganska STOR del. Spelet går ut på att leta upp små pokémon i ”verkligheten” och fånga dem och på så sätt samla poäng. Den senaste veckan har det varit stort i diverse nyhetsflöden och på sociala medier.

Det finns två ytterligheter i nyhetsrapporteringen kring spelet och dessa två dominerar helt. En är den givna, eftersom det alltid måste finnas moralpanik kring grejer av det här slaget: det kan vara farligt! Avskräckande bilder på sår och blåmärken har cirkulerat, skador som människor fått när de gått runt med telefonen och letat efter små djur att fånga och inte sett sig för. Den andra vinkeln är: hälsoaspekten!

I vår hälsofixerade tid kommer det naturligtvis som en skänk från ovan när ett spel går ut på att utövaren ska vara i rörelse och träffa andra människor. Hopp & lek i friska luften! Hittills har hälsofarorna med spel dominerat – man blir fet, får artros och problem med ämnesomsättningen pga sitter stilla, äter mikrad pizza och dricker lightläsk både dag och natt. Och blir en knepig enstöring, dessutom.

Plötsligt är allt upp och ner.

Låt mig därför presentera: Chardonnay go!

Dena Blizzard på radiokanalen 101.5 i New Jersey har gjort en fantastisk instruktionsfilm för det påhittade spelet Chardonnay Go, ett spel for moms som går ut på att hitta utplacerade glas med chardonnay. Och naturligtvis måste man dricka allihop, eller åtminstone ta sig en sipp från vart och ett.

Är det roligt att säga att detta är ett Pokémon Go för mammor? Nej det är klart att just det inte är jätteroligt. Så just därför. Alltihop är så jävla tramsigt. JAG KAN INTE SLUTA SKRATTA. När hon stövlar in i köket hos en främmande kvinna och helt fräckt snor hennes matlagningsvin – det är inte långt ifrån verklighetens Gällivare.

Opassande alkoholromantik? Kanske det. Men i vårt kvargsamhälle kan det behövas lite motpoler.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke 15 juli 2016

Gammal behöver inte vara äldst

I förra veckan skrev jag en dikt (sort of) på denna plats. Den liksom rann ut ur mig, behövde bara komma till.

Jag analyserade inte direkt detta själv, men i bakhuvudet låg väl något i stil med att det kanske fanns kvinnor i ungefär samma ålder som skulle kunna känna igen sig. Typ.

Därför blev jag mycket förvånad när jag fick ett mejl från en man just fyllda 80. Min första instinkt, innan jag började läsa ordentligt, var att det skulle komma en arg harang. Jag var ju onekligen ute på hal is när jag bara gav mig på en ny genre så där. Plus att det var lite känslopjunkigt innehåll.

Men nej. Mannen var synnerligen uppskattande och jag fick äta upp min fördom. Jag älskar att få äta upp mina fördomar.

Ett par dagar senare fick jag ett fysiskt brev, ganska anonymt. Avsändaren var även denna gång man, 83 år. Här är brevet:

Det kom en tår. Om jag hade varit Karl Bertil Jonssons pappa hade jag förmodligen utbrustit i ett Det var ta mig fan det finaste jag hört sedan jag konfirmerades. Men nu är jag inte det, tackochlov. Utan ena halvan av bloggparet Nord & Francke. Och därför funderar jag vidare på vem vi tror att vi skriver för, egentligen? Nuförtiden måste ju alla tänka målgrupp. Om de händelsevis skulle prata om oss på ett chefsmöte högt upp i hierarkin gissar jag på att de ringar in målgruppen med kvinnor, 30-55. Jag & Nord brukar vara lite mer svepande och säga att vi riktar oss till kulturtanter av alla åldrar och alla kön. Det kan alltså även inbegripa män i 80-årsåldern, vilket är utmärkt.

Vad är ålder? Bara en siffra, skrev jag ju i dikten. Men naturligtvis också ett sätt på vilket man medvetet eller omedvetet mäter avståndet till sin egen död. Vissa blir klokare med åren, andra dummare i huvudet. Jag har länge tänkt att det sker en tydlig förändring med människan när hon blir gammal. Alltså något som handlar om likriktning. Nu är jag inte alls säker på det. Eller rättare sagt: Jag är helt säker på att det är helt andra saker än ålder som spelar roll för hur en människa förändras – blir mer öppen eller sluten, hänger med mer eller mindre, blir glad eller ledsen, entusiastisk eller bitter.

Att umgås med min svärmor (se bilden ovan), hennes fästman och deras kompisar är det som främst har lärt mig. De är några år yngre eller äldre än 80 och så himla fnissiga och smarta. Och på köpet får vi som är lite yngre en massa historier från förr.

Det händer att när jag säger till exempel ikväll ska jag på middag hos svärmor att folk får något beklagande i blicken. Helt i onödan. Det brukar nämligen bli en fest varje gång.

När jag hade födelsedagskalas med mina vänner förra helgen var givetvis svärmor och fästmannen med. De som inte hade träffat dem förr var helt förbluffade över hur ickeåttioåriga de var. Och då blev jag varse hur lätt det är att tänka så coola de är trots sin ålder. Som om det måste sättas i relation till en siffra. Så hädanefter sätter jag punkt lite tidigare. Så coola de är.

 

Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!

Nord & Francke

Vi tänkte först döpa bloggen till: G.U.M-manifestet. Eller Glitterfittorna.


Men vi nöjde oss med Nord & Francke. Vi är Sydsvenskans kulturtanter.


Vi gillar att jämföra läppstiftsfärger i hissen och prata om hur vi ska lägga upp semesterläsningen. Ibland är vi heligt förbannade. Vi älskar feminism och litteratur och snygga grejer och populärkultur och att analysera livet & döden.


Podd varannan vecka!