Nord & Francke 20 januari 2016 • Uppdaterad 27 mars 2016

Efter en halvtimma låg jag i fosterställning och kved: rädda mig, ge mig kött

Elenore Bendel-Zahn och Karoline Jönsson. Foto: Mattias Ankrah/SVT.

Vegorätt. SVT satsar på ett vegetariskt matlagningsprogram och jag känner starkt att jag är målgruppen. Men bara fram till ett par minuter in i programmet. Då har jag redan dränkts i ett helt hav av härlighet. Efter en halvtimma låg jag i fosterställning och kved: rädda mig, ge mig kött. Nej det är klart att jag inte gjorde, någon värdighet har jag ju i kroppen, men munnen stod faktiskt vidöppen av förvåning.

Här är mina förutsättningar: Jag drar mig mer och mer åt det vegetariska hållet, och var väldigt förväntansfull. Elenore Bendel-Zahn och Karoline Jönsson är erfarna matlagare och vegetariska entreprenörer i den digitala världen, Jönsson har dessutom gett ut en framgångsrik kokbok. För public service är de båda nya ansikten – vilket ju är positivt – och jag kände mig precis som målgruppen.

Vad kan tänkas vara meningen med programserien? Utgångspunkten har troligen varit ungefär ”vegetarisk matlagning ligger i tiden, så också en sund livsstil”. Inget fel i det. Men om det är tänkt att Vegorätt ska vara folkbildande och inspirera oss att äta mindre kött lär serien bli ett fiasko.

Jag letade upp andra avsnittet, som sänds tisdag nästa vecka, bara för att försäkra mig om att det inte var någon tillfällig sinnesförvirring hos mig eller programmakarna som gjorde att premiärprogrammet, som sändes i SVT2 igår, såg ut som det gjorde. Men nej.

Det är ett generande flum som står i vägen för själva matlagningen, och det värsta är att det hade kunnat styras upp på manusstadiet och i själva produktionen. Programledarna är icke alls oävna som just det, de är bra framför kameran, de är pedagogiska och förklarar sina moment, de är inspirerande. Men det är på den sistnämnda punkten som det slår över: det finns inga gränser för hur nyttigt, vackert och gott allting är. Jag sitter och tittar och skriker HÅLL IGEN! Jag vänder mig till Maken och säger nu börjar de snart med yoga där ute på fältet och SÅ GÖR DE DET. Några blekgula vimplar vajar på fältet och Maken säger de har säkert färgat dem själva, med lökskal. Vegorätt, så som det blivit, är en parodi på matlagningsprogram. Det är som om nytillskottet Malin Persson i Trädgårdstisdag har varit konsult. Det är Ernst Kirchsteiger på syra.

Ernst Kirchsteiger i ”Ernst i Toscana”. Foto: Vilhelm Stokstad/TT.

Först ut i första programmet är en smoothiebowl. Denna görs med stora åthävor och en överdos av ögonglitter. När de börjar prata om att man kan swirla smoothien för att få den lite snyggare då vill jag införa nya frukostdirektiv för hela befolkningen: cig och red bull. När de sen tar skålarna och sätter sig på en höbal och äter sin frukost: ingen ska någonsin få lov att laga mat i tv igen.

Senare i programmet ska de göra foliepaket med rotfrukter, som ska läggas på grillen och ätas till vegburgare. Då går de till STRANDEN och skrubbar sötpotatisar i vattenbrynet. Sen sätter de sig i sanden och börjar skära sötpotatis och annat på en uppochnedvänd trälåda. Alltså mängden sand i de där foliepaketen, för det första. Sen gör de upp eld på stranden också (what?) och kyler kombucha (vad annars?) i vattenbrynet.

Jag känner mig elak när jag gör mig lustig över detta. Men mest är jag nog frustrerad. Allt de har lagat i de två första avsnitten skulle jag vilja testa, utom kanske smoothien som var ett sammelsurium av för många ingredienser. Men någon erfaren person från SVT borde gått in och rensat: bort med plattityder som ”tänk vilken skatt hela skogen är”, skippa de där slowmotiontagningarna av när det strösslas, rörs eller plockas och den närmast cyniskt uttänkta musiken.

Det finns en lång sekvens i andra avsnittet när Elenore Bendel-Zahn gosar med en gul blomma på ett obegripligt sätt. Och vi får se inzoomningar i skogsmiljö som för tankarna till det flummiga SVT-dramat Jordskott från i fjor (som jag älskade, men rätt sak på rätt plats). Jag förstår inte.

Mitt liv: Jag äter chiagröt till frukost ibland. Jag tycker om kombucha. Jag blir upplivad när en ungdom i familjen gör en raw chokladkaka till efterrätt på julafton och lunchar gärna på Raw Food House då och då. Jag uppfattas nog som ganska förnumstig ibland, i mitt grönsaks- och vegovurmande. Men jag är mycket förvånad över att SVT, när de för första gången ska göra ett vegetariskt matlagningsprogram, gör det i det närmaste veganskt och dessutom med en slagsida åt raw food. Hey, jag tror inte att svenska folket (vem det nu är) är riktigt där än. Risken är att det provocerar mer än inspirerar.

Interiör på Raw Food House i Malmö.

Och detta vansinniga mys. Inte fan att jag känner mig LJUV när jag står och sköljer gruset ut grönkålen jag köpt på torget. Eller SINNLIG när jag rör i löken som fräser i pannan. Dessutom denna fixering vid nyttigheten, att sätta likhetstecken mellan vegetariskt och nyttigt är lite världsfrånvänt. Märkligt är också frånvaron av resonemang kring miljöaspekten när det gäller vårt köttätande. Allt hänger ju ihop, men här har man skurit ut en liten del av verkligheten.

Så. Keith Floyd, kom tillbaka! Långkok med kött, och en kock med promille, det är vad jag behöver nu. Sen lovar jag att jag ska tag i mitt vegetariska projekt igen.